Det här är en översatt artikel från våra pakistanska kamrater i Revolutionary Socialist Movement, pakistansk sektion av Förbudet för Femte Internationalen
Afghanska kvinnor visar vägen i att organisera protester mot talibanerna i Kabul och andra delar av Afghanistan. De gör det som USA och dess allierade styrkor misslyckades med: stå upp mot talibanerna. Det gör de trots allt våldsammare repression. Talibanerna har dödat en gravid polisofficer, förbjudit protester som organiseras utan tillstånd av regeringen och fängslat mer än ett dussin journalister, varav två blev så misshandlade att de togs in på sjukhus.
Talibanerna har vid makten sedan det nesliga uttåget av de imperialistiska ockupationstrupperna påstått att de respekterar kvinnors rättigheter. Men de har sagt till alla kvinnor, förutom dem i offentlig sektor, att stanna hemma från jobbet ”tills säkerheten förbättras”. Afghanska kvinnor köper inte det: samma ursäkt användes under 1990-talet, då talibanerna senast hade makten, för att hindra kvinnor från att delta i det offentliga livet. De har också återigen infört en strikt klädkod för kvinnor och gjort hijab och niqab obligatoriska.
Protester och repression
Talibanerna har, som svar på det ökade antalet protester, sagt att demonstranter inte bara måste få tillstånd av justitieministeriet utan säkerhetstjänsten måste också gå med på tid och plats för protesten, och även vilka banderoller och paroller som ska användas.
Kvinnor som protesterat mot talibanerna har stoppats, piskats och slagits med elektriska batonger. Skottsalvor som påstås skjutas i luften ovanför folksamlingar har redan dödat tre människor. Kvinnor har förutom att kallas vid namn ”som är för skamliga att upprepa” blivit tillsagda att gå hem eftersom ”deras plats är där”. Ändå fortsätter kvinnor att protestera, inte bara i trots mot talibanerna utan ofta även deras egna familjer.
Hittills har de flesta protester letts av unga kvinnor och män för det mesta från medelklassen. Det visar hur urbaniseringen har påverkat Afghanistan under den imperialistiska ockupationen. Ockupation och krig under 20 år har tillåtit en del unga afghaner att uppleva livet i städerna med vissa friheter, såsom rätten att arbeta. För dem innebär talibanernas styre att de tvingas in i ett samhälle som de aldrig känt till, där de förlorar de begränsade ”privilegierna” att arbeta och delta i samhällslivet. Unga afghaner och speciellt kvinnor som växt upp i urbana områden är inte beredda att låta det ske. Detta fick ett livligt uttryck när medlemmar i RAWA (Afghanska kvinnors revolutionära förening) under en protest i Balkh den 6 september hade plakat där det stod: ”Vi går inte tillbaka!” och ”Kvinnor kommer inte att gå tillbaka!”
RAWA:s uttalande om talibanernas övertagande klargjorde kristallklart deras ståndpunkt: ”Under de senaste 20 åren var ett av våra krav ett slut på USA/Nato:s ockupation och ännu bättre om de tar med sig sina islamska fundamentalister och teknokrater och låter vårt folk själva besluta om sitt öde. Ockupationen resulterade bara i blodbad, förstörelse och kaos. De förvandlade vårt land till den mest korrupta, osäkra och farliga platsen, speciellt för kvinnor.”
Detta understryker demonstrationernas progressiva karaktär. De må för tillfället sakna ett starkt, landsomfattande stöd, men två faktorer kan drastiskt ändra på det. För det första, en devalvering av valutan, afghanin, och stigande inflation innebär att de flesta afghaner kämpar för att sätta mat på bordet och gör det dag för dag svårare att upprätthålla ordningen. För det andra, i och med att talibanerna får större kontroll över landet ökar i direkt proportion angreppen på demokratiska friheter, vilket resulterar i att allt fler skikt i samhället dras in i motståndet och öppnar utrymme för den klasskamp som effektivt kan störta den nuvarande, reaktionära regimen.
Motsägelsefulla känslor
Motståndet uttrycker sig idag inom en afghansk nationalistiska ram. Det finns delar av befolkningen som fortsätter att ha illusioner om en imperialistisk lösning. En del är också knutna till internationella NGO-organisationer. Vid en del demonstrationer har också paroller rests mot den pakistanska staten. Men inget av detta tar bort de möjligheter som finns i afghanernas sjudande ilska.
Ilska mot den pakistanska staten och dess historiskt dubbla roll i ”kriget mot terrorn”, för att inte nämna de ekonomiska och politiska fördelar som den fick från det, är förståeligt när det gäller vanliga afghaner. Även talibaner på gräsrotsnivå, även om det inte gäller mullorna, har ifrågasatt det stora intresse som pakistanska journalister visar för mediernas bevakning av Afghanistan.
Illusionerna om USA-imperialismen i en del skikt i det afghanska samhället måste förstås i ljuset av det faktum att ockupationen tillhandahöll ett helt nytt sätt att leva för delar av de urbana kvinnorna. Internationella NGO-organisationer erbjöd också kvinnor möjligheter att bli anställda och därmed utsikterna för ett liv utanför hemmets gränser.
När det gäller afghansk nationalism är detta inte en enda, monolitisk känsla. Utöver talibanernas nya framväxande nationalism eller Ghanis nationalism som förlitar sig på USA, finns det också en stämning bland en liten men progressiv del av samhället som inte har några illusioner om vare sig den ena eller den andra. Den förlitar sig i stället på, och kämpar för, ett Afghanistan som styrs av de som producerar landets rikedomar, dess arbetare och fattiga bönder. Om det växer fram en rörelse mot talibanerna i Afghanistan, kommer denna lilla kraft att ha möjligheten att utvecklas och öppna dörrarna för ett revolutionärt alternativ i en region som reducerats till ruiner av imperialisternas och de nationella borgerliga ledarnas politik.
Om ett sådant motstånd mot talibanerna kan upprätthållas, kommer det att visa världen kraften i det revolutionära subjektet. Imperialistiska makter kunde inte besegra talibanerna och tvingades komma överens med dem och förde dem egentligen till makten i Afghanistan. Det är nu afghanerna själva som bekämpar talibanerna. Detta slår sönder liberalernas sagor, deras övertygelse att talibanerna bara kan besegras genom utländsk imperialistisk intervention eftersom Afghanistans folk inte har förmågan eller kraften att stå upp mot talibanerna och krigsherrarna. Den nuvarande rörelsen är en glimt av hopp både mot imperialistisk och fundamentalistisk reaktion eftersom den visar vilka som stannar och kämpar för frihet.
Kontroll
Det faktum att det har kunnat uppstå protester under talibanernas styre visar också att de ännu inte har full kontroll över landet. Deras förbud fortsätter att bli struntade i trots hård repression. Talibanerna har tvingats iscensätta motprotester med beslöjade kvinnor på universiteten med talibanfanor och till försvar för talibanernas styre. Detta visar att talibanerna, åtminstone just nu, inte kan styra på samma sätt som de gjorde på 1990-talet. Dessa iscensatta motprotester är ett försök att skapa ett socialt rättfärdigande av införandet av reaktionära åtgärder, i stället för att helt enkelt undertrycka all opposition genom brutalt våld.
En annan viktig fråga att beakta är krigsherrarnas trohet. De må ha omfamnat talibanernas styre nu, men sådana lojaliteter kommer att skifta när motsatta intressen gör sig gällande. På samma sätt bör man inte heller bortse från inbördes stridigheter mellan talibanernas fraktioner. I vilken omfattning sådana faktorer kan försvaga och destabilisera talibanernas styre kan i stor utsträckning bero på Kinas roll. Den kinesiska imperialismen har, med sitt projekt den nya Sidenvägen, sitt eget intresse av att behålla band till talibanerna och USA:s uttåg låter den framträda som en kraftfullare spelare i regionen.
Förbundet för Femte Internationalen ger sin fulla solidaritet till den framväxande, av kvinnor ledda, rörelsen i Afghanistan. Denna gryende rörelse är för närvarande splittrad, svag och har en blandad klasskaraktär med den obestridliga närvaron av en del pro-imperialistiska och element ur medel- och överklassen. Ändå erbjuder den hopp för de miljoner kämpande afghaner som är trötta på imperialistisk ockupation, men som också motsätter sig sådana som Ghani och talibanerna. I ett land där 80 procent av befolkningen är arbetslös eller undersysselsatt är en sådan rörelse ett skriande behov.
Revolutionärer i Afghanistan måste bygga denna rörelse och vinna dess mest medvetna skikt för den permanenta revolutionens program. I kampen för grundläggande demokratiska friheter såsom kvinnors rätt att arbeta och röra sig fritt, kämpar denna strategi för att bygga de arbetar- och bondeorganisationer som är de enda som kan besegra talibanerna men också garantera dessa rättigheter. Dessa demokratiska rättigheter kan endast skyddas av att en regering baserad på dessa organisationer tar makten i hela landet.
Afghanska revolutionärer måste organisera sig på grundval av ett handlingsprogram för en sådan revolution i Afghanistan – som inte har några illusioner om någon imperialistisk makt, oavsett om det är USA, Kina eller Ryssland. Detta kommer att vara avgörande för att ingripa i dagens protester eller andra framtida rörelser i landet. De afghanska arbetarnas, fattigböndernas, kvinnornas och minoriteternas vänner är inte de imperialistiska makter som, efter att ha orsakat förödelse i landet, sprang som rädda höns.
Det är Pakistans, Irans, Turkmenistans, Tadzjikistans, Uzbekistans och Kinas arbetare som måste kämpa på sin egen mark för att välkomna afghanska flyktingar. Det är de brittiska, amerikanska, tyska och franska arbetarna som måste kämpa inte bara för att välkomna afghanska flyktingar utan också hindra sina regeringar från att införa sanktioner mot Afghanistan och för att de betalar för att landet återuppbyggs.
Arbetare världen över måste organisera solidaritet i handling med våra afghanska bröder och systrar som fått leva i krig allt för länge. Länge leve den internationella solidariteten! Länge leve kampen mot talibanerna och imperialismen i Afghanistan!
Revolutionära Socialistiska Rörelsen, pakistansk sektion av Förbundet för Femte Internationalen
12 september 2021