Arbetarfront mot det blåbruna blocket

Företrädarna för det framväxande blåbruna blocket – M, KD, SD, och på senaste tiden även L – har gjort sitt bästa för att sätta ned foten mot att kallas blåbruna. Mest uppmärksamhet fick Jimmie Åkessons – även känd för att ha gått med i ett parti som bildades av nazister, när de fortfarande öppet motsatte sig ”rasblandning”, förespråkade deportation av alla med utomeuropeiskt ursprung och hade heilande nazister på sina aktiviteter – spelade vredesmod när han utbrast”Kallar du mig nazist? Kallar du mig nazist” till miljöpartiets Peter Bolund i en tv-sänd debatt. Moderaterna har, med anledning av begreppet blåbrun, plötsligt blivit starka anhängare av att respektera sina motståndare. Ni vet, som de alltid har respekterat vänstern.

Arbetarmakt har sedan kort tid efter Alliansens nederlag i valet 2014 varnat för ett framväxande blåbrunt block – ibland med den beteckningen, ibland inte – det vill säga ett block där några eller alla av de borgerliga partierna öppet och direkt stödjer sig på SD. Det var ingen speciellt svår förutsägelse att allt fler från Allianspartierna skulle förespråka ett öppet samarbete med SD, om detta skulle krävas för att komma tillbaka till makten. Vissa gjorde det redan, i flera kommuner fanns det redan samarbeten, och inte minst: viktiga företrädare för det privata näringslivet krävde samtal med SD. Att partiledarna under en period bestämt förnekade att de tänkte förhandla med SD var inget att ta på allvar.

Sedan dess har detta samarbete fördjupats. M, KD och L förnekar fortfarande att de tänker släppa in SD i en regering, men det finns ingen anledning att bli förvånad om detta också förändras om några år. I vilket fall är de öppet helt redo att stödja sig på SD för att själva bilda regering, så snart de kan.

Det kommer att innebära, och har redan inneburit politisk anpassning åt SD:s håll. Därmed inte sagt att det nödvändigtvis är motvilligt. M har alltid haft både mer konservativa och mer liberala tendenser, och åtskilliga reaktionära element. Ett tag dominerade den liberala sidan, nu har den konservativa blivit mer framträdande, och den kan utan problem hitta beröringspunkter med SD. Det finns säkerligen vissa som är missnöjda, men merparten verkar kunna anpassa sig utan större konflikter. För KD är svårigheterna ännu mindre. Visst finns det en del socialkonservativa som har haft invändningar, och i vissa fall hoppat av, men det djärvare KD under Ebba Busch var helt naturligt på väg högerut. Hennes Trump-artade stil nådde nya höjder i sitt ”Almedalstal” (inspelat i tv-studio på grund av pandemin) 4 juli i år, där hon vände sig till alla som äger ett hus eller bostadsrätt, som pensionssparar, som driver ett företag, som använder RUT- eller ROT-tjänster, lever av jorden eller skogen eller som inte har råd att byta ut sin gamla bil mot en elbil och ”förklarade” för dem att det är dig vänstern är ute efter. Busch visade där att när det gäller att med vulgära medel piska upp ett hat mot vänstern inom alla skikt som kan tänkas lyssna har hon ingen överman i Åkesson.

När vi pratar om dem som ett blåbrunt block menar vi inte att vi kan klassa dem som fascister. Brun används om fascister, men används också i en lösligare mening. Förutom att blocket innehåller ett parti som föddes direkt ur den nazistiska rörelsen, med en ledning som gick med i partiet under dess öppna fascistiska och rasistiska period, innehåller gott om personer som sympatiserar med nazister och som skyller i stort sett alla samhällsproblem på ”invandringen” och den vänster som underlättar den, så är det uppenbart att blocket kommer att föra en mer reaktionär politik på många områden. Invandrings- och flyktingpolitiken kommer att stramas åt ytterligare (med möjligt undantag för arbetskraft som företagen själva handplockar), sociala problem kommer att i än högre grad bara bemötas med repression, offentliga bibliotek och public service kommer inte att vara någon självklarhet. SD har många gånger framhållit Ungern, där demokratiska fri- och rättigheter på allvarliga sätt har inskränkts, som ett föredöme, och vi har ingen anledning att lita på KD och M heller på det området. Vidare kan vi med stor säkerhet säga att M och KD stödda på SD kommer att ta klimatkrisen på mindre allvar. Vi ser det därför inte om orimligt att prata om dem som ett blåbrunt block.

Det är uppenbart att de är ett allvarligt hot mot arbetarklassens intressen, och allt som är progressivt. Däremot kan de inte bekämpas genom att gå åt höger, som S och MP gör i sin jakt på stöd av tokliberala C. Det vi behöver är en kamp mot det blåbruna blocket och all högerpolitik. M, KD och L klagar över den ”brunsmetning” de utsätts för. Vi ska dock fortsätta att brunsmeta dem, både för innehållet i deras politik, och för deras allt närmare samröre med SD. Samtidigt ska vi angripa SD för att de numera så öppet stödjer partier som representerar de rika. Detta visar tydligt vilken lögn det är att de på något sätt skulle stå för en politik i arbetarnas intresse, eller mot etablissemanget. Det blåbruna blocket ska bekämpas som ett blåbrunt, allt mera reaktionärt block, med en arbetarfientlig politik i de rikas intresse, och de måste bekämpas som en del av kampen mot all högerpolitik – även när den kommer från C, eller från regeringen – och mot alla reaktionära stämningar. Grunden i den kampen kan inte vara manövrar utifrån det parlamentariska underlag som finns för stunden (för den nuvarande regeringen i praktiken platt fall för C), utan en inriktning på mobilisering av arbetarklassen och den radikaliserade och klimatmedvetna ungdomen.

Jens-Hugo Nyberg