Solidaritet med upproret i Kazakstan

Almaty, med bergskedjan Dzungariska Alatau i bakgrunden, Kazakstan. Foto: Kahar Erbol, Unsplash

Protesterna som skakat Kazakstan började i söndags, 2 januari, i staden Zhanaozen, i regionen Mangystau, i landets västra del. Där finns också huvuddelen av den olje- och gasindustri som är av stor vikt för landets ekonomi. Det var arbetare i olje- och gasindustrin, tillsammans med tiotusentals arbetslösa, inledde protesterna.

På måndagen utbröt en generalstrejk i hela regionen, och spred sig sedan till den angränsande regionen Atyrau. Efter bara några dagar hade spontana massprotester brutit ut i Almaty, landets största stad, och nu vidare till den nya huvudstaden, Nur-Sultan (tidigare Astana).

Precis som i revolutionerna som präglade den arabiska våren utvecklades demonstrationerna snabbt till ett begynnande folkligt uppror, där den utlösande faktorn var höjningen av gaspriset vid årsskiftet, när det tidigare kostnadstaket avskaffades. Nästan omedelbart fördubblades priset på gas, vilket de flesta använder som bränsle, för uppvärmning och matlagning.

Rörelsen utvecklades snabbt från strejker och protester mot de drastiska prishöjningarna till att rikta sig mot själva den auktoritära kapitalistiska regeringen. Redan från början spelade arbetarna i landets nyckelindustrier en avgörande roll i kampen, och blev till rörelsens sociala och ekonomiska ryggrad.

Kazakstans socialistiska rörelse, som rapporterat om strejkrörelsens tillväxt i ett uttalande om läget, rapporterar också om massmöten för arbetare, där kravet på presidentens avgång lyftes för första gången:

Arbetare i Zhanaozen formulerade nya krav vid sin manifestation: presidentens avgång, tillsammans med alla regimens statsråd, återupprättandet av 1993 års grundlag och den organisations- och fackföreningsfrihet den garanterar, att alla politiska fångar släpps och ett slut på all repression. Aksakalsrådet upprättades som en informell maktstruktur.

Piska och morot
Regeringen, under president Tokajev, som suttit vid makten i två år, har mött proteströrelsen med piska och morot – eftergifter och brutal repression.

Prisökningen på gas drogs tillbaka, i ett försök att blidka massorna. Dessutom avgick regeringen, och, strax därefter, ordföranden i landets militära säkerhetsråd, den före detta presidenten, Nazarbajev. Men det var ytliga förändringar. Sedan regeringschefen, Askar Mamim, avgått efterträddes han av sin ställföreträdare, Alichan Smajlov. Och Nazarbajev, som styrt landet med järnhand i drygt 30 år, och som fortfarande leder det styrande partiet, Nur Otan (Strålande fädernesland), med 76 av 98 mandat i parlamentet, avgick som ordförande för säkerhetsrådet, men han ersattes av sin efterträdare, Tokajev.

Presidentens svar på massprotesterna, belägringen av offentliga byggnader och hotet om ett allmänt uppror mot den styrande eliten har dock främst varit massiv repression. Stökigare gatuprotester i städer som Almaty har slagits ner med våld. Dussintals har dödat. Regeringen själva uppger att 26 ”beväpnade kriminella” likviderats fram till 6 januari. Över 3 000 har gripits, och tusentals skadats.

Regimen erkänner alltså att man går över lik för att behålla makten och återupprätta sin ”lag och ordning”. Man agerar därmed som alla kapitalistiska regeringar, som alla repressiva regimer, gör när deras välde hotas. De kallar massrörelsen för ”kriminell” eller ”terroristisk” för att rättfärdiga ett undantagstillstånd (som initialt ska gälla till 19 januari), för att använda skarp ammunition mot demonstranter och för att stänga ner kommunikationsplattformar som Signal och WhatsApp.

Enligt president Tokajev ska de s.k. ”operationerna mot terrorism” fortsätta till dess att ”alla militanter utrotats”. För att lyckas med det har regimen bett sin största imperialistiska beskyddare, Ryssland, om undsättning. Och Putins soldater anlände genast, under förevändning att återupprätta ”den lagliga ordningen”, inom avtalet för militäralliansen CSTO. De ryska styrkornas uppdrag är att beskydda regeringsbyggnader, och de har givits klartecken att använda sina vapen.

Den politiska krisens orsaker
Massrörelsen står uppenbart inför risken att brutalt slås ner. Och det skulle inte vara första gången i landets historia. Nazarbajev har styrt landet med järnhand i årtionden. Den politiska makten i landet låg i praktiken på händerna på en liten oligarki som styrde över landets ekonomi, inklusive dess olje- och gasfält, stora fyndigheter av andra råmaterial, liksom dess finanssektor.

Regimens makt säkras genom dess kontroll över statsapparaten, genom det statsbärande partiet Nur Otan, och genom att, i praktiken, förbjuda oberoende medier liksom all betydande opposition. Till och med det så kallade kommunistpartiet förbjöds 2015, efter en rättsprocess.

Utöver den nakna repression har Kazakstans skendemokrati också vilat på ekonomisk tillväxt. Olje- och gasexporten utgör fortfarande ekonomins ryggrad. Utöver det är gruvindustrin viktig. Kazakstan är världens största producent av uran, och har andra viktiga fyndigheter, som mangan, järn, krom och kol.

Kazakstans ekonomi expanderade i åratal, och sågs som ett ekonomiskt mirakel jämfört med andra ex-sovjetiska republiker, om än under ett auktoritärt styre. Det ledde inte bara till fördjupat ekonomiskt, politiskt och militärt samarbete med Ryssland och Kina, utan lockade också investerare från Väst, särskilt i olje- och gasindustrin, som USA-amerikanska Exxon och italienska Eni. Viktigast av allt är dock landets roll som en viktig semi-kolonial allierad till Ryssland, som under inga omständigheter kan låta regimen falla.

Landets finansiella centrum, i Almaty, är viktigt jämfört med andra semi-koloniala länders motsvarigheter, men drabbades svårt av sjunkande bränslepriser på världsmarknaden 2014-2015. BNP-tillväxten sjönk kraftigt, och landets ekonomi har i praktiken befunnit sig i stagnation sedan dess.

Liksom i många andra rentiärstater, där en stor del av inkomsten kommer från export av råmaterial och energi, har den kazakiska kapitalismens utveckling präglats av extrem social ojämlikhet. Skiktet av nya kapitalister, från den gamla statliga byråkratin, har monopoliserat landets rikedomar. Men samtidigt har samma skikt kunnat investera i utbyggd infrastruktur, transportvägar och andra nödvändigheter för folkflertalet, vars levnadsomkostnader hölls nere genom gassubventionerna. Detta tillstånd har blivit allt svårare för den kazakiska kapitalismen att upprätthålla. De styrande vill inte ge de fattiga ett öre mer än de måste. Tvärtom trycker de på för att, enligt västerländska ekonomers råd, avskaffa de fattigas ”privilegier” och för att ytterligare liberalisera ekonomin. I gengäld utlovas investeringar i olje- och gasindustrin, eller i gruvdriften och att upprusta eller utöka offentlig service.

Ojämlikheten blir särskilt tydlig på de platser i landet där rikedomarna skapas. Medan ledarna för Kazakstans energi- och gruvföretag, och statsledningen, bor i palats, slavar arbetarna i olje- och gasfälten under villkor som ofta är rent livsfarliga. Många får vänta i månader på sin lön, och tiotusentals arbetare i gas- och oljeundustrin är arbetslösa.

Det är ingen slump att proteströrelsen började med en enorm strejkvåg i västra Kazakstan. 2011 strejkade oljearbetare där, en strejkvåg som slogs ner med våld. Enligt mänskliga rättigheter-organisationer dödades då 70 strejkande arbetare, och 500 skadades, några allvarligt. Trots den hårda repressionen överlevde dock oberoende (illegala eller halvt förbjudna) arbetarorganisationer i området. När arbetarna under hösten 2021 återigen ställdes inför hotet om uppsägningar eller att löner skulle hållas tillbaka ökade antalet strejker igen.

Det förklarar också skillnaden mellan proteströrelsen i de industriella städerna i västra Kazakstan, som organiserats av arbetare vilka använder strejker, det vill säga kollektiv arbetarkamp, som kampmetod. Deras krav har överflyglat kampfrågor på ett enskilt företag, eller fackliga krav, och har antagit en politisk karaktär: presidentens avgång, att de politiska fångarna släpps.

Några av dessa kamper sprider sig nu till regioner där rörelsen till en början mer antog formen av en revolt av städernas fattiga, ungdomar och migrantarbetare från landsbygden. Just eftersom dessa skikt är mindre organiserade antog deras ilska en mer politiskt otydlig, diffus karaktär. Men även denna rörelse representerar en genuin avsky mot en enväldig, auktoritär kapitalistisk regim.

Det är inte överraskande att det, i sådana här proteströrelser, finns inslag av vandalism eller deklasserade, apolitiska element eller rentav statliga provokatörer. Så har det alltid varit i till synes spontana, men i själva verket länge undertryckta, utbrott av folklig ilska. Det som avgör om en sådan ilska kan formeras till en organiserad kraft är om arbetarklassen, i synnerhet olje- och gasarbetarna, kan ta den politiska ledningen för kampen.

Ett nära förestående avgörande
Kazakstans riktiga ”kriminella” återfinns inte på Astanas gator. De befinner sig i de rikas palats, bland statsbyråkraterna och i den militära ledningen – de som nu förbereder sig för en blodig uppgörelse med protesterna och, framför allt, med de strejkande, kämpande arbetarna.

Nazarbajev och Tokajev, och deras gelikar, vet redan hur de vill lösa krisen. De vill dränka proteströrelsen i blod, inte bara oroligheterna i städerna, utan också, och framför allt, arbetarklassens strejkrörelse och organisationer i industriregionerna. De vet trots allt mycket väl att en samhällelig kraft, en klassrörelse, som kan hota hela deras regim håller på att ta form där.

Arbetarna i de stora industriregionerna, liksom andra arbetarskikt, som transportarbetarna, kan få hela landet att stå stilla. På så vis kan de minska den repressiva apparatens handlingsutrymme, och kanske rentav paralysera dess lägre grader och få över soldaterna på sin sida.

Det är för att undvika att så sker som regimen gått till handling. Det är därför man begärt understöd av ryska styrkor, vars blotta närvaro ska garantera att disciplinen upprätthålls bland potentiellt ”instabila” kazakiska poliser eller soldater.

De kommande dagarna är av avgörande betydelse för proteströrelsen. En generalstrejk i hela landet behövs för att knäcka repressionen. För att organisera en sådan måste arbetarråd upprättas, på arbetsplatser liksom i bostadsområden. Arbetarkommittéer måste utses för att organisera kampen, som kan samordna aktionsråd på kommunal-, regional- och riksnivå. Råden måste också bilda självförsvarsorganisationer för att möta repressionen, som kan ersätta kravallerna i städer som Astana med organisationer som har rötterna i arbetsplatser och bostadsområden.

Arbetarråden måste också organisera agitation bland arméns och polisens lägre manskap, för att få dem att vägra att användas mot befolkningen. De bör uppmanas att välja sina egna kommittéer och att avsvära sig all trohet till regimen. Alla militära styrkor måste dras tillbaka från städerna och från arbetarområdena. CSTO-trupperna måste lämna landet och de som fängslats under proteströrelsen måste friges.

Under en generalstrejk ställs frågan om makten i landet. Strejkrörelsens organisationer måste själva bli till ett maktcenter som kan störta regimen och ersätta den med en arbetarregering. En sådan regering skulle inte bara avskaffa diktaturens skendemokrati, utan också expropriera den kapitalistklass vars intressen den nuvarande regimen tjänar. Storindustrin, olje- och gasfälten, gruvorna och finansinstitutionerna måste vidare exproprieras och ställas under arbetarkontroll. Ekonomin måste organiseras under en nödplan för att möta massornas grundläggande behov.

Nej till imperialistisk inblandning
Massrörelsen i Kazakstan har väckt uppmärksamhet i hela världen, en uppmärksamhet som nu också riktats mot de brott Nazarbajevs och Tokajevs regim gjort sig skyldiga till. Deras förgripelser har förblivit okända för allmänheten utanför Kazakstan i årtionden. För vad spelar repression mot och mord på strejkande arbetare för roll om vinsterna fortsätter att rulla in, inte bara på kazakiska, ryska och kinesiska kapitalisters konton, utan också till USA-amerikanska, italienska, tyska och brittiska företag?

Den kazakiska regimen må ha inskränkt demokratiska rättigheter och förföljt journalister och den politiska oppositionen, men den har gjort ständiga framsteg i den viktigaste ”mänskliga rättigheten” av dem alla – rätten till frihandel och ekonomiska ”reformer”, till utländska makters uppskattning.

Kazakstan är förstås framför allt en rysk semi-koloni. De två länderna har inte bara haft ett nära politiskt samarbete sedan länge – den försvagade ryska imperialismen har dessutom gjort stora vinster på Kazakstans marknad och dess naturresurser. Landet är dessutom medlem i ryskledda Eurasiska ekonomiska unionen, i CSTO, och Ryssland har behov av fortsatt användning av den kazakiska staden Bajkonur som rymdbas. Landets geostrategiska position utgör för Ryssland ett viktigt skydd mot ytterligare destabilisering i Centralasien. Därmed är det inte oväntat att Ryssland stämmer in i kören om att ”bekämpa terrorismen” och gör allt för att bistå sin allierade.

Men även Kina, liksom de flesta imperialistiska stater i Väst, har ett intresse av att Kazakstan förblir stabilt, oavsett om det handlar om att säkra sina egna ekonomiska intressen, investeringar eller om att stärka landet mot ”islamistisk terrorism”. Tony Blair åtog sig i åratal rollen som Nazarbajevs rådgivare i kontakter med västerländsk media, särskilt gällande politisk opposition i landet. Kazakstan bistod dessutom USA och Nato i ockupationen av Afghanistan.

Västmakterna har därför, än så länge, antagit en återhållsam linje i förhållande till krisen. I ett samtal med sin kazakiske motsvarighet, Mukhtar Tleuberdi, uttalade till exempel USA:s utrikesminister Antony Blinken USA:s ”fulla stöd för Kazakstans lagliga institutioner och pressfrihet”.

Från EU kommer, som så ofta förut, till intet förpliktande uppmaningar om att båda sidor ska visa ”återhållsamhet”. Oliver Hermes, ordförande för den tyska affärskommittén för ekonomiska relationer med Östeuropa (OA), talar mer klarspråk: ”Situationen behöver snarast lugnas ner för att undvika ytterligare våldsamheter, en destabilisering av landet och därmed också ytterligare negativ påverkan på Kazakstan som affärs- och investeringsland”. Västs ovilja att göra några skarpare uttalanden förklaras inte bara av ekonomiska avvägningar. Det är också en geostrategisk fråga. Man kan tolerera att Ryssland slår ner upproret i Kazakstan med våld, men i gengäld krävs ”eftergifter” i Ukraina, eller åtminstone tystnad om dess fortsatta upprustning.

Den kazakiska proteströrelsen behöver arbetarklassens och vänsterns internationella solidaritet. Vi måste visa vårt stöd med deras kamp på gatorna, och det brådskar.

  • Nej till all repression mot massrörelsen
  • Avskaffa omedelbart undantagstillståndet och alla begränsningar av de demokratiska rättigheterna
  • Frige alla politiska fångar
  • Nej till den ryska interventionen
  • Dra omedelbart tillbaka alla CSTO-styrkor
  • Internationell solidaritet med arbetar- och proteströrelsen i Kazakstan!

Martin Suchanek

Ursprungligen publicerad på Förbundet för Femte Internationalens hemsida, den 7 januari 2021.