Uttalande: Krigshotet över Ukraina

 

Foto: UX Gun on Unsplash

För första gången sedan 1990-talet hörs krigstrummor åter i Europa. Det gäller den eskalerande konflikten mellan Ryssland och NATO om Ukraina. Medierna i väst lägger hela skulden på Vladimir Putin och Ryssland, som har mobiliserat över 100 000 soldater vid gränsen till Ukraina. Putins militära manöver ska ge kraft bakom hans krav på USA och dess allierade i Nato om att Ukraina aldrig ska tillåtas gå med i Nato och att de militära styrkor och missiler som västmakterna placerat i Östeuropa dras tillbaka.

Putins hot om att invadera Ukraina måste, liksom en möjlig invasion, fördömas av alla socialister och demokrater, men det innebär inte att socialister i Europa och Nordamerika borde ställa sig bakom Nato-makternas aktioner i denna konflikt, nu eller i framtiden. Administrationen i USA och den brittiska regeringen hotar med sanktioner som i praktiken skulle innebära en förlamande ekonomisk blockad av Ryssland, vilket i sig kunde bli upptakten till krigshandlingar. Samtidigt skickar de stora mängder vapen och militär utrustning till den ukrainska regeringen.

Den ukrainska regeringen är själv inte något hjälplöst offer för rysk aggression utan snarare en offensiv hantlangare åt USA och Nato, som vill göra Ukraina till sin frontlinje och integrera landet som en halvkoloni inom EU. Den nationalistiska, västvänliga regimen i Kiev vill ha vapen för att återerövra regionen Donbass. Eftersom det skulle vara omöjligt om Ryssland var beredda att ingripa militärt, hoppas de att trycket från USA, Nato och EU, kombinerat med ekonomiska sanktioner och en expansion av Nato ska få Putin att backa. ”Republikerna” i Donbas går å andra sidan i Rysslands ledband och kontrolleras av den ryska imperialismen. Även om ingen sida egentligen vill ha en direkt väpnad konflikt mellan Ryssland och Nato leker båda sidor med elden. Det finns en reell fara för krig mellan världens två starkaste kärnvapenmakter.

Rysslands återkomst
Efter Sovjetunionens och den planerade ekonomins sammanbrott genomgick Ryssland på 90-talet en ekonomisk förödelse motsvarande 30-talets depression, vars effekter förvärrades av nyliberal ”chockterapi”. Natos ihärdiga expansion österut, liksom USA:s iscensättande av ”färgrevolutioner” för att upprätta till Moskva fientliga regimer runt Ryssland ledde till en oundviklig reaktion från Vladimir Putin. Ryssland förvandlades åter till USA:s motståndare, enligt imperialistisk modell. Tyskland och andra EU-makter försökte, till USA:s förtret, å andra sidan vinna över Ryssland som en strategiskt ekonomisk partner.

Kampen om Ukraina var en nyckelfaktor i den här utvecklingen. Euromajdan-rörelsen ledde till en reaktionär kupp, med höger- och fascistmiliser i spetsen, uppmuntrade av Washington, och detta ändrade styrkeförhållandena. USA blev den dominerande makten i Ukraina, med målet att dra in EU-länderna i ett nytt kallt krig genom Nato, och med länder som Polen och de baltiska staterna som allierade. Inom Ukraina hade motståndet mot fascistiska krafter i Donbass och på Krim inledningsvis en progressiv karaktär, men det förändrades vart efter de föll under den ryska imperialismens kontroll. Konflikten i Ukraina är idag främst en konflikt genom ombud, även om väst framstår som försvarare av ukrainsk demokrati och Ryssland som angripare.

Efter Majdanprotesterna, inbördeskriget i Donbass och Rysslands annektering av Krim stannade konflikten i praktiken av genom Minskavtalet, vilket var uthärdligt för Ryssland, även om de gick miste om merparten av sitt inflytande i Ukraina, och fördelaktigt för EU, eftersom det begränsade USA:s seger.

Idag gör båda sidor anspråk på att försvara nationell säkerhet och självständighet mot angrepp, men i själva verket är Ukraina bara en fotnot i en mycket större och farligare global kamp. Båda sidor hävdar sina egna geostrategiska, politiska och ekonomiska intressen i en kamp för att åter dela upp världen mellan USA och EU å ena sidan, dvs. de gamla imperialistiska makterna och, å andra sidan, de nya imperialistiska makterna Ryssland och Kina.

Om Putin faktiskt skulle invadera Ukraina, bomba Kiev och inleda ett fullskaligt krig skulle det enbart slå tillbaka på honom själv. Det vore ett enormt felsteg. Om segern inte blev omedelbar, vilket framstår som osannolikt, skulle det inte bara leda till att Ryssland drog på sig omfattande sanktioner utan också, efter en inledande nationalistisk yra, kunna utlösa ett stort socialt uppror i själva Ryssland, som skulle kunna störta Putin och hans krets av oligarker. I en period av ökande imperialistiska konflikter medför dessutom alla upptrappningar av hot och svarshot en risk för att konflikten blir global. Se bara på situationen i Taiwan, där militärt flyg redan gör överflygningar och flottor med krigsskepp rör sig i Kinas territorialvattnen.

Den nya kapprustningen, upprustningen och mobiliseringen runt nationalistiska eller demokratiska paroller som levereras av pressen, teve och sociala medier, har alla sin egen logik, som intensifierar konflikten. Putin försöker bli mer populär på hemmaplan genom att återupprätta Rysslands prestige som stormakt, och därmed nå upp till USA:s och Kinas nivå. Biden försöker å sin sida bevisa att USA är ”tillbaka” som världspolis, och samlar europeiska och asiatiska allierade bakom sig genom att expandera Natos skyddsnät och bygga ett motsvarande i Asien.

Ett underordnat mål för USA (och Storbritannien) är att motverka ytterligare oberoende och självständighet för Tyskland och Frankrike, de två största EU-makterna. Det faktum att Biden inte konsulterade dem om USA:s plötsliga tillbakadragande från Afghanistan, hans sabotage mot Frankrikes avtal om ubåtar till Australien, lanserandet av AUKUS-pakten (militär pakt mellan USA, Storbritannien och Australien) och hans tydliga försök att sabotera Rysslands gasledning NordStream2 till Europa understryker detta.

USA ökar pressen på den nya tyska regeringen för att få den att upphäva gasavtalet eller till och med utesluta Ryssland från det globala elektroniska betalsystemet Swift, baserat i Belgien. Det skulle orsaka kaos för Europa på internationella marknader men knappast beröra USA. USA:s press på Tyskland visar den närmast diktatoriska makt Washington fortfarande utövar över världsekonomin, vilket de hittills bara visat i mindre skala mot Iran, Kuba och Venezuela.

I en situation där hot och ultimatum ställs, även om avsikten bara är att förödmjuka motståndaren och tvinga denne på reträtten, är risken stor för misstag eller felbedömningar som leder till en verklig, väpnad konflikt. Även om det inte sker den här gången kan segraren i en sådan konflikt uppmuntras att fortsätta offensiven, och den besegrade vill ha revansch.

Det är värt att notera att den här sortens kriser var vanliga under tiden före de två världskrigen. Om Ryssland faktiskt invaderar Ukraina, även om invasionen begränsas till de östra gränsområdena, kommer det inte bara innebära ännu mer lidande för Ukrainas folk, det skulle också öka faran för eskalering till en direkt sammanstötning mellan de imperialistiska makterna själva.

Hur stoppar vi krigshotet?
Hur ska då socialister och arbetarrörelsen världen över reagera? I ”väst” förbigår socialdemokratins och fackföreningarnas högerledare antingen situationen med tystnad eller upprepar Nato-regeringarnas ståndpunkter. Eftersom de betraktar sina egna länder som demokratiska ser de Ryssland och Kina som auktoritära, diktatoriska makter som angriper små nationer. För dem rättfärdigar detta socialpatriotism, liksom 1914 eller 1939, eller i de många verkliga krigen under det så kallade kalla kriget. Andra reformistiska ledare i Europa motsätter sig kriget i tysthet, eftersom de föredrar en annan imperialistisk inriktning för sina länder, dvs. ett närmande till Ryssland. I Tyskland har det mest inflytelserika av de påstått vänsterinriktade gröna partierna, liksom Liberalerna, blivit uttalade russofober.

Hur är det med de delar av världens arbetarrörelse som kommer från den kommunistiska (stalinistiska) traditionen och som är mer fientligt inställda till ”sina” regeringar, vilka de betraktar som de enda imperialistiska makterna? De klandrar enbart USA och Nato för varje möjlig konflikt. Även om de inte längre ser Ryssland och Kina som det ”socialistiska lägret”, tenderar de att åtminstone se dem som motvikter till imperialismen som inte ska behandlas på samma sätt som de verkliga skurkarna.

Revolutionärers ståndpunkt bör i alla länder vara att detta är en konflikt mellan imperialistiska makter och block, och att Natos expansion in i Östeuropa efter ”kommunismens” fall i sig var en aggression. Då blev det uppenbart att de så kallade ”demokratiska” imperialistmakternas målsättning inte var att upprätta genuint självständiga stater, utan att dra in de länder som tidigare dominerats av Sovjetryssland i sitt eget system av halvkolonier.

I och med Sovjetunionens sammanbrott upplöste Gorbatjov och Jeltsin Warszawapakten och ansökte om medlemskap i Nato, eller, som alternativ, begärde att Nato skulle upplösas. Även om Ryssland har historiska, utrikespolitiska skäl att vara motsätta sig utplaceringen av Natos missiler och trupper vid sina egna gränser rättfärdigar det inte, utifrån världens arbetarklass intressen, någon invasion av Ukraina. Förenta staterna förde, vilket bör påpekas, världen till randen av kärnvapenkrig 1962 som svar på placeringen av sovjetiska missiler i Kuba.

Två världshav bort känner sig USA osårbara och kan därför lägga sig i och skapa krigssituationer på alla andra kontinenter i sin strävan efter världsdominans, det expansiva, strategiska mål som de kallar ”manifest destiny”. För närvarande är expansionen riktad mot Kina, men USA har liknande ambitioner beträffande Ryssland, vars egen expansion har avslöjat USA:s svaghet i Syrien.

Ryssland har inga giltiga skäl att invadera Ukraina och revolutionära socialister måste otvetydigt fördöma varje sådan handling. Ukrainskt motstånd mot en sådan aggression kan emellertid inte bedömas i ett vakuum, utanför sammanhanget med den övergripande konflikten mellan imperialistiska makter. Regimens handlingar mot den rysktalande befolkningen i östra Ukraina 2014, dess beslutsamhet att gå med i Nato och dess upprepade försök att provocera fram ett ingripande från Nato, bekräftar att den är ett verktyg för västsimperialismen.

Socialister fördömer inte bara Natos expansion utan paktens själva existens. USA och dess allierade stödde en rad färgrevolutioner (inklusive Euromajdan) för att inrätta västvänliga regimer i Rysslands ”nära utland”, som potentiellt skulle kunna fungera som militärbaser för dem.

Stärkt av USA:s nedgång och dess presidenters förvirrade försök att återupprätta landet som en global stormakt har Putin, föga förvånande, agerat för att återupprätta Moskvas ställning i Rysslands ”nära utland”. Vi stödjer inget av dessa imperialistiska anspråk. De hotar att dra in sina folk och folken i Östeuropa, i hela Europa, och även hela världen, i en oförutsägbar och blodig serie konflikter.

Frågan om vem som först angrep vem först avgör inte vår politiska linje i en konflikt. Det handlar i stället om klasskamp mot krigshetsen på båda sidor; genom att avslöja konfliktens imperialistiska karaktär och genom att avvisa stöd till vare sig det ena eller andra lägret på grund av att det ena kämpar för demokrati och det andra kämpar mot imperialismen.

Arbetarklassen i Europa, Ryssland och USA behöver mobilisera mot alla dessa krigsrörelser, kräva att ryska trupper lämnar Ukrainas gränser och att alla västs vapen, krigsmateriel och personal också dras tillbaka från Ukraina, Baltikum, Polen m. fl. Vi måste kräva Natos och ryskdominerade CSTO:s upplösning, och motsätta oss alla existerande eller framtida ekonomiska sanktioner.

Vi uppmanar arbetar- och fredsrörelsen i Europa, Amerika och Ryssland att gå ut på gatorna och kräva ett slut på alla krigsförberedelser och på den massiva militära upprustning, vilket bara berikar vapenbranschens miljardärer och oligarker, medan vanliga arbetande människor saknar bra boende och sjukvård.

Det vore meningslöst att hoppas att ledare som Putin, Xi, Biden, eller för den delen EU:s och Storbritanniens ledare plötsligt skulle gå från imperialistiska tigrar till pacifistiska lamm. I slutändan kan bara arbetarklassen stoppa krigshotet, inklusive hotet om ett tredje världskrig. Arbetare i Ryssland, och i allierade stater som Kazakstan, behöver mobilisera för att störta sina diktatoriska härskare och knyta solidariska kontakter med sina kamrater i Europa och Amerika.

Ett första steg är att idag, i alla länder, inleda massmobiliseringar på gatorna, som vi gjorde mot krigshotet mot Irak 2003, för att stoppa upptrappningen. Med just mobiliseringarna 2003 i minnet får protesterna inte heller stanna vid ett par enskilda demonstrationer. Vi måste göra allt i vår makt för driva bort krigshetsarna och för arbetarklassens maktövertagande, i hela världen. Dessa brådskande uppgifter visar, ännu en gång, behovet av att arbetarrörelsen samlas för att lägga grunden till en ny, femte international.

Internationella exekutivkommittén,
Förbundet för Femte Internationalen

24 januari 2022