Foto: Jeff Kingma, Unsplash
Vladimir Putins invasion av Ukraina är ett brutalt och reaktionärt angrepp på det ukrainska folkets suveränitet och självständighet. Människor världen över är med rätta upprörda av bilder av de förstörda bostadshusen och det stigande dödstalet, som syns på deras teveskärmar. FN beräknar (27 februari) att 160 000 flyktingar, varav en stor majoritet är kvinnor och barn, har blivit interna flyktingar, och där utöver har 116 000 flytt från landet. Detta har lett till en ström av sympati, från publiken på fotbollsarenor till samtal på arbetsplatser.
Putins förnekande av att det finns en ukrainsk nation, för att inte tala om dess rätt till självständighet, är en återgång till tsarernas och Josef Stalins storryska chauvinism. Hans invasion är inte ett försvar av rysktalande i Ukraina, eller befriandet från en nazistisk regering, utan helt enkelt ett imperialistiskt aggressionskrig, vars mål är att få Ukraina under Rysslands militära och politiska kontroll. Det är en kriminell katastrof inte bara för folket i Ukraina utan också för folket i Ryssland. Tusentals ryska medborgare har, med stort mod, gått ut på gatorna för att protestera och har brutalt gripits av Putins polis.
Men det stöd som NATO:s regeringar ger till Ukraina är långt ifrån ett osjälviskt stöd för demokrati. Det markerar en dramatisk eskalering av konflikten mellan den ryska imperialismen och dess amerikanska och europeiska rivaler i NATO-alliansen. De bär, kort sagt, lika stort ansvar för den tragedi som utvecklas. Ingen av dem står för fred, demokrati eller nationers rätt till självbestämmande, oavsett vad de säger.
I Storbritannien har krigshöken utrikesminister Liz Truss godkänt uppmaningen för brittiska frivilliga att åka och kämpa i Ukraina och en del i Torypartiet ropar på NATO att deklarera ”flygförbud” över Ukraina, vilket kunde leda direkt till ett katastrofalt krig mellan de två imperialistiska makterna. Den fortfarande något mer återhållsamme Boris Johnson och Keir Starmer har begränsat sig till att uppmana till ännu tuffare sanktioner och militär hjälp. Om Putin ökar sina grymheter är emellertid en intervention från NATO fortfarande en möjlighet.
Detta bör få arbetare och alla progressiva människor att stanna upp och tänka. Varför driver den brittiska högern, högern i Labourpartiet och USA:s president fram krigsstämningar? En sak är säker, det är inte för det ukrainska folkets bästa. Enbart tidigare erfarenheter av västs imperialism kräver att socialister undersöker dessa frågor. Krig är politikens fortsättning med andra medel, så vilken politik bedrevs av de två sidorna och som ledde till detta krig?
Bakgrund
Den nuvarande konflikten började 2014 när Storbritannien, EU och USA lyckades omvandla folkliga protester mot korruption och repression till en våldsam kupp, med nyliberala politiker och öppet fascistiska miliser i spetsen, som störtade den impopuläre, men valde, Viktor Janukovitjs pro-ryska regering. En regering bestående av rivaliserande oligarker med en anti-rysk och ultra-nationalistisk ideologi installerades av ett parlament som rensats på oppositionspartier. USA ingrep för att hindra Europeiska unionen från att förhandla fram en kompromiss och för att se till att de som stod närmare EU:s intressen inte ingick i regeringen. Den nya regimens repressiva politik, speciellt diskriminering mot rysktalande distrikt, utlöste ett inbördeskrig i öster och gav Ryssland den förevändning de behövde för att annektera Krim och uppmuntra folkrepublikerna Donetsk och Luhansk att bryta sig loss. Moskva hade för avsikt att använda dem i förhandlingarna för att se till att man kunde blockera Ukrainas medlemskap i NATO.
Volodymyr Zelenskiy, rysktalande ukrainare och jude, valdes 2019 till president på en plattform som motsatte sig de nyliberala reformer som krävdes av lånen från IMF och EU, liksom att förhandla fram ett fredsfördrag med Ryssland om Donbas framtid. Detta projekt visade sig omöjligt av två skäl. EU hindrade hans regering från att rulla tillbaka den fullständiga privatiseringen eller återinföra subventioner. Dessa åtgärder skulle förvandla den ukrainska brödkorgen till de europeiska jordbruksföretagens egendom. För det andra hindrade USA:s fientlighet, och närvaron av tusentals tungt beväpnade fascister och ultra-nationalister som integrerats i militära enheter längs frontlinjen i Donbas, vilken som helst ukrainsk regering från att ge någon del av Ukrainas multi-etniska befolkning rätten till autonomi.
Zelenskiy deltog i diskussionerna med Ryssland, med Frankrike och Tyskland som värdar, vilka 2015 ledde till fredsförslaget Minsk II – vilket skulle ha garanterat Ukrainas gränser, medan Luhansk och Donetsk gavs konstitutionell autonomi. Högerkrafter i Ukraina, med stöd från USA, lade snabbt in veto mot en tillämpning av överenskommelsen.
USA lade inte bara in sitt veto mot tillämpningen av överenskommelsen, som de inte deltagit i att förhandla fram, utan fortsatte att föra fram utsikterna för Ukrainas medlemskap i NATO. Detta ökade enormt risken för konflikt eftersom medlemskap i NATO skulle ha fortsatt inringningen av Ryssland. Det skulle innebära att NATO-styrkor skulle kunna stationeras inte långt från S:t Petersburg och Moskva. Minns USA:s svar, hotet om kärnvapenkrig, under Kuba-krisen 1962.
Samtidigt som en imperialistisk makts geostrategiska intressen inte på något sätt kan rättfärdiga Putins invasion, avslöjar de västs anspråk på att försvara ukrainsk demokrati och självständighet som en cynisk lögn. Deras verkliga motiv är att omvandla Ukraina till den europeiska imperialismens halv-koloni längs NATO:s frontlinje. I detta sammanhang är kriget i Ukraina, utifrån världsproletariatets ståndpunkt, och inte ståndpunkten hos Kremls storryska chauvinister, eller de demokratiska imperialisterna i London och Washington, en produkt av rivaliteten mellan två imperialistiska läger om vilken uppsättning utsugare som ska få styra i Ukraina. Det är emellertid ännu inte ett krig mellan de två imperialisterna.
Hur kan då arbetarklassen i Ukraina, liksom i Ryssland och NATO-staterna, försvara sig inte bara mot den omedelbara angriparen, Putin, utan också mot den andra sidan i konflikten? Hur kan vi förhindra utsikterna för det nya kalla kriget att omvandlas till ett världskrig, som också kan involvera Kina? Krisen har redan börjat flytta pjäserna på det globala schackbrädet, med Tysklands beslut att upprusta för 100 miljarder euro, Japans vädjan till USA att placera kärnvapen på sitt territorium och långvariga neutrala stater som Sverige att överväga att gå med i NATO. Under tiden skräms befolkningen i västdemokratierna med påståendet att Putin är en ny Hitler, liksom han säger till ryssarna att Zelenskiy är nazist.
Arbetarklassen
Zelenskiy är givetvis ingen fascist. Men han är fångad i Ukrainas motsättningar – en halv-kolonial nation, som domineras av klaner med oligarker som rör sig mellan den ryska och europeiska imperialismens magneter – och blir sittande på förkastningslinjen från en kamp mellan stormakterna som strävar efter att omfördela världen mellan sig. Det är därför som den ukrainska arbetarklassen bör motsätta sig hans regering och hans krigsmål. En seger för Zelenskiys politik att ansluta sig till NATO skulle vara ett nederlag för den ukrainska arbetarklassen, som skulle bli de verkliga offren. Men arbetarklassen är internationell och i tider av imperialistiska krig måste vi handla internationellt.
I Ryssland har tiotusentals demonstrerat mot Putins krig, vilket lett till tusentals gripanden. I Storbritannien, EU och USA måste vi försöka göra detsamma: mot flygförbud, mot att skicka ”frivilliga” och alltmer dödliga militära vapen och slutligen även trupper för detta krig. Samtidigt måste vi öppna gränserna och erbjuda ukrainska flyktingar fullständiga medborgerliga rättigheter.
I Ukraina måste socialister kämpa för en bi-nationell stat för de som talar ukrainska och ryska, baserad på lika rättigheter och självbestämmande för alla. De kan göra det genom att bilda arbetarmiliser med de nu tillgängliga vapnen för att slå tillbaka och demoralisera de ryska trupperna, samtidigt som de agiterar mot Zelenskiys regering och för en socialistisk lösning.
Politiker och medier i väst skriker om ukrainsk självständighet. Men vad innebär självständighet i samband med det nya kalla kriget? Ukrainsk ”självständighet” som EU-imperialismens klientstat under NATO:s kärnvapen-paraply är ett självbedrägeri. Medan Putins krig är en kamp för att återta de ryska oligarkernas dominerande roll i utsugningen av ukrainska arbetare, och förhindra att Ukraina blir en framskjuten bas för NATO, är Zelenskiys motstånd ett krig till försvar för de ukrainska oligarkernas och deras europeiska sponsorers diktatur i skydd av NATO:s kärnvapen-paraply.
Ukrainska arbetare kan inte ha något förtroende för någon av de imperialistiska makter som har drivit in Ukraina i krig genom sin besinningslösa konkurrens om militära, ekonomiska och geostrategiska fördelar. De har all rätt att motsätta sig ryska trupper som försöker ockupera ukrainska städer, annektera territorium eller installera en klientregering – men utan att ha något förtroende för Zelenskiys kapitalistiska regering. Den kan bara vinna detta krig genom att överge ukrainsk suveränitet till förmån för beroende av västs imperialism och inkallandet av ukrainska arbetare som värnpliktiga i NATO:s krig med Ryssland.
Ukrainskt självbestämmande och ett gemensamt hemland för alla etniciteter kan bara uppnås på grundval av en gemensam kamp från arbetarna i Ukraina, Ryssland och västländerna för att störta den imperialistiska ordning som utesluter det fria utövandet av självbestämmande eller verklig demokratisk kontroll över samhällets rikedomar och resurser.
Konkret innebär detta i Ryssland arbetaraktioner i den utsträckning det är möjligt för att störa den ryska statens krigsmaskineri: sabotage mot krigsindustrier, störningar av nätverken för transporter, agitation bland soldaternas familjer för tillbakadragande av trupperna och inom armén för soldatkommittéer som kan paralysera officerskasten och agitera mot order för att angripa deras ukrainska klassbröder och -systrar.
I Ukraina innebär politiken med proletär självständighet från oligarkernas regering att kämpa för arbetarklassens ledning av motståndet mot den ryska ockupationen med proletära metoder, acceptera vapnen som distribueras av regeringen men bilda arbetarmiliser baserade på fabriker och bostadsområden för självförsvar mot de nationalistiska miliserna och mot införandet av rysk militär kontroll. Det innebär kamp mot reaktionär anti-rysk, ukrainsk chauvinism, mot den härskande klassens kamp för ”territoriell integritet” och för proletär internationalism, enhet mellan ukrainare i alla etniska grupper i kampen för en socialistisk republik som består av en frivillig union av alla dess folk.
I väst innebär det en beslutsam kamp av socialister för klassens oberoende från ”våra” regeringars lögnaktiga propaganda. När trummandet för krig blir allt högljuddare, mönstrar västmakterna demokrati och självbestämmande i deras ordkrig.
Västmakterna är inga vänner av demokrati. Det är en lyx på hemmaplan som upprätthålls av utsugningen av resten av världen. Man kräver ”demokrati” i Ryssland och Ukraina – men absolut inte i Egypten eller Saudiarabien. Självbestämmande för Ukraina, men inte för rysktalande ukrainare och absolut inte för irländarna, katalanerna eller kashmirerna. I Latinamerika är det en flyktig vara som ofta upphävs när valda regeringar utmanar USA:s intressen.
Allt detta är utformat för att mjuka upp människor inför krig. Vi behöver varna genom att avslöja västmakternas hyckleri och verkliga mål: att utvidga NATO, upprusta Europa och förbereda inför framtida imperialistiska krig. NATO är inte en försvarsallians, den är ett instrument för USA:s och Västeuropas imperialism, som slet sönder Jugoslavien och förödde Afghanistan.
Vi motsätter oss varje försök att eskalera kriget genom flygförbud eller ökning av NATO:s trupper i angränsande länder. Vi har inget förtroende för att våra härskare ska försvara demokratin här hemma eller någon annanstans. Därför motsätter vi oss alla sanktioner mot Ryssland. Sanktioner är en upptakt till krig. I sin mest aggressiva form är de ett ekonomiskt krig från vår härskande klass mot det ryska folket. De kommer att fördjupa och förlänga konflikten, inte förkorta den.
Det är inte NATO som kommer att få slut på detta krig, utan arbetarnas aktioner, i öst och väst, genom att störa och sabotera imperialistmakternas krigsmaskiner, och genom att arbetarna i Ukraina tar över kontrollen av kriget mot Ryssland från Zelenskiy och hans allierade i NATO.
Vi måste fördubbla våra ansträngningar att bygga upp en kämpande anti-krigsrörelse på grundvalen för varje verkligt socialistisk politik: huvudfienden finns hemma – för klasskrig mot imperialistiska krig!
KD Tait
Artikeln är översatt från engelska och publicerades först i tidningen Workers Power, som ges ut av Förbundet för Femte Internationalens brittiska sektion.