Kriget i Ukraina och kampen för omfördelning av världen

 

Den ryska invasionen av Ukraina har öppnat ett nytt stadium i stormakternas kamp för omfördelning av världen. Kampen för kontrollen över Ukraina är det senaste och skarpaste uttrycket för denna konflikt och hotar världen med ett tredje världskrig mellan de imperialistiska staterna och deras allianser.

Putins angrepp på Ukraina, hans förnekande av landets anspråk på att vara en nation och dess suveränitet, bekräftar till fullo den imperialistiska och rovgiriga karaktären hos den stat och härskande klass som han står i spetsen för. Den politik som bedrivs av NATO:s allierade, speciellt Förenta staterna, att dra in Ukraina i EU och NATO har gett Putin förevändningen för att angripa Ukraina, men inte ett rättfärdigande.

Den framställning av kriget som återfinns i västs medier som fortsättningen av Rysslands långa krig mot Ukraina med början 2014 är helt bedräglig. Störtandet av dåvarande presidenten Viktor Janukovitj var ett försök av USA- och EU-imperialismen, med hjälp från pro-europeiska ukrainska oligarker och ultra-nationalister, att definitivt föra över Ukraina i västs sfär för imperialistiska utsugning. Det utlöste en reaktion från Ryssland till försvar för dess imperialistiska intressen – annekteringen av Krim för att säkra sin marinbas vid Svarta havet, och stödet till en separatistisk revolt med målet att säkra ett veto över Ukrainas inträde i EU och NATO.

Frågan om vem som avlossade det första skottet, eller vems handlingar som är ”defensiva” eller ”aggressiva”, är inte avgörande för att avgöra konfliktens väsentliga karaktär: en kamp som förs öppet av Putin, och hemligt av väst, om vilka imperialister som ska styra i Ukraina. Konflikten var inte, och kommer inte att vara, över huruvida Ukraina är en självständig stat, utan huruvida Ukraina ska vara en halvkoloni till Ryssland eller till NATO:s imperialister. Ukraina är idag, kort sagt, den europeiska arenan för kampen mellan de rivaliserande imperialistiska makterna om uppdelningen och omfördelningen av världen. Och det har öppnat en ny fas i den kampen, skyndat på formerandet av stridande block, vilket lätt kan omvandlas till en direkt militär konflikt, det vill säga ett inter-imperialistiskt krig.

Förenta staterna och ukrainska nationalister har systematiskt motverkat varje förhandlingslösning och satsat på landets eventuella anslutning till NATO. Under tiden har NATO försett landet med massiv militär hjälp och utbildning – vilket motbevisar det enfaldiga påståendet att ”NATO inte är inblandat i konflikten”. Dessa aktioner är en del av den imperialistiska västalliansens inringning av Ryssland. Sedan 1991 har USA upprepade gånger och systematiskt strävat efter att utesluta Ryssland från NATO eller något annat europeiskt säkerhetssystem. De har gjort detta inte bara med det långsiktiga målet att bryta sönder den eurasiska makten, utan också för att hindra framväxten av en självständig europeisk imperialism under ledning av Frankrike och Tyskland. I och med kriget och en omgång sanktioner utan motstycke, har de begravt förutsättningarna för en omgruppering med Ryssland under Putin, vilket förespråkas av delar av den härskande klassen i Tyskland och Frankrike. Detta kommer att öka USA:s hegemoni över NATO och dess imperialistiska allierade åtminstone på kort sikt, men det kommer också att användas som förevändning för militarisering och upprustning av staterna i Västeuropa.

Ukrainas härskare har inte bara varit åskådare i stormakternas rivalitet om deras nations öde, inte heller är de ”demokratins” förkämpar. Regimen efter 2014 installerades vid makten genom det reaktionära störtandet av Janukovitj å USA:s vägnar, med högerextrema och fascistiska miliser i spetsen. Genom att ersätta konstitutionens neutralitet med en inriktning på medlemskap i NATO, genom att förneka den demokratiska rätten till självbestämmande för de östra regionerna, genom att insistera på att Krim återlämnas – oavsett befolkningens önskan – kämpar den ukrainska härskande klassens dominerande fraktion inte för nationell suveränitet utan för rätten att utsuga ukrainska arbetare utan att störas av sina rivaler som stöds av Ryssland, att delta i det gemensamma plundrandet av Europas arbetare genom EU och att göra det under skyddet av NATO:s kärnvapenparaply.

Taktik i Ukraina

Putins imperialistiska, storryska, chauvinistiska förnekande av Ukrainas rätt till självständighet, hans invasion och försök att installera en klientregim, eller att ockupera och annektera delar eller till och med hela landet, innebär att stora delar av de ukrainska arbetarna, bönderna och fattiga vill bekämpa ockupationen och försvara sina städer.

Detta berättigade svar på nationellt förtryck, vilket är ett viktigt hinder för de ryska truppernas framryckning, förtjänar revolutionärers stöd. De ukrainska massorna har rätten att försvara sig själva och sitt land mot rysk ockupation. Men det är inte samma sak som att stödja den ukrainska bourgeoisins reaktionära krigsmål, inklusive Ukrainas enhet, utan att erkänna rätten till självbestämmande för dess minoriteter, plus medlemskap i NATO and EU.

Därför får inte arbetarklassen i Ukraina ha något förtroende för en regering som har som mål att ansluta sig till NATO:s krigsallians. De måste sträva efter att uppnå största möjliga politiska självständighet från regeringen, från oligarkernas härskande klass och NATO-imperialisterna. Målet måste vara att föra in arbetarklassens styrkor i motståndet, skapa organ under massornas kontroll med slutmålet att skapa de krafter som kan störta denna regering.

Både storrysk och ukrainsk nationell chauvinism är reaktionär och skulle fördjupa den rovgiriga utsugningen av och eftergivenheten hos både den ukrainska och ryska arbetarklassen. De drar in Europas folk i en katastrofal militär konfrontation mellan kärnvapenmakterna. Strategin och taktiken för ett proletärt försvar mot rysk ockupation måste därför ta med i beräkningen den hotande faran för ett globalt krig mellan Ryssland och NATO. Det får inte på något sätt bara bli en extra styrka för västimperialisterna, vilket är vad Zelenskys regering försöker göra det till.

Den ukrainska bourgeoisien, i form av dess stat, regering och armé, kan inte leda kampen för verkligt självbestämmande och oberoende för Ukraina, eftersom dess politik är den helt motsatta: att göra Ukraina militärt, ekonomiskt och politiskt beroende av europeisk och nordamerikansk kapitalism.

Av den anledningen är parollen ”försvara Ukraina”, avskild från frågan om vems klassintressen som försvaras, i verkligheten ett krav på NATO att mer kraftfullt försvara sin nya klient. Ukrainskt självbestämmande kan inte vinnas genom den ukrainska bourgeoisiens seger, vilken skulle stärka deras strupgrepp över ukrainska arbetare, utan bara genom tillbakadragande av ryska trupper, upplösning av NATO-alliansen, konfiskering av de ukrainska oligarkerna och kampen för Europas förenade socialistiska stater, till vilken varje land är fritt att ansluta sig eller avstå.

Vi förespråkar en politik med klassoberoende och motstånd. Den består huvudsakligen av beväpning av arbetarna, deras organiserande i miliser på fabriker och i bostadsområden, oberoende av arméns ledning eller det högerextrema nationalgardet, sabotage och industriella störningar av ockupationen, agitation och propaganda för att avslöja det bedrägliga i att Ukrainas oligarker försvarar fosterlandet genom att ge bort det till den europeiska imperialismen och, allra viktigast, fraternisering för att undergräva de lögner som de ryska trupperna matas med och vinna över dem till motstånd mot Putin.

Vårt mål är att omvandla det imperialistiska krigshetsandet till ett klasskrig som har som mål att besegra Rysslands angrepp och störtandet av Putins bonapartistiska regim, men också sätta stopp för Zelenskys ambitioner när det gäller NATO och störtandet av hans marionettregim. Vi kämpar för att omvandla det reaktionära ”försvaret av fosterlandet” till en progressiv kamp för ett oberoende socialistiskt Ukraina, baserat på frivillig förening av alla dess invånare.

Revolutionär defaitism

Revolutionärer i Ryssland, Europa och USA behöver göra klart för sig att i kampen mellan Ryssland och NATO-makterna för omfördelning av världen, kan de inte stödja någon sida. De behöver följa en politik med revolutionär defaitism. Huvudfienden är inte den ena eller andra konkurrerande imperialismen, huvudfienden finns på hemmaplan! Deras viktigaste mål är att förhindra att kampen om Ukraina blir gnistan för ett öppet globalt krig mellan de imperialistiska makterna. Rysslands invasion, sanktionerna som utformats för att utestänga Ryssland från världsmarknaden, vapenleveranserna och uppmaningarna och förberedelserna för flygstöd till Polen (exempelvis via polska flygplan som överlämnas till Ukraina och användning av polska flygfält) är alla steg i den riktningen.

Revolutionärer behöver göra klart för sig att kampen mellan Ryssland och NATO-makterna för omfördelning av världen ger denna kamp dess överskuggande och avgörande karaktär. Vi bevittnar inte bara ännu ett brutalt angrepp från ett imperialistiskt land på en halv-koloni, inte bara ännu ett krig via ombud. Krigets explosiva konkreta karaktär bestäms snarare av det faktum att de konvulsioner som det satt i gång, hotar att leda till ett inter-imperialistiskt krig. Och det måste förhindras. I konflikten mellan dem behöver arbetarklassen inta en revolutionärt defaitistisk ståndpunkt till båda, speciellt i de krigförande imperialistiska länderna. Deras huvudfiende är inte någon av de konkurrerande imperialismerna, utan huvudfienden finns hemma!

I Ryssland innebär det att kämpa för den ryska imperialismens nederlag i dess försök att erövra Ukraina, att kräva omedelbart slut på kriget och tillbakadragande av alla ryska trupper. Med tanke på Putinregimens diktatoriska karaktär kommer kampen för demokratiska rättigheter, församlings- och yttrandefrihet, frigivande av tusentals politiska fångar, att bli en nyckelfråga och ofta utgångspunkten. Det behöver kombineras med kampen för att hindra Putin och hans regim att tvinga arbetarna att betala för den misär som orsakas av sanktioner, nedläggningar, inflation och själva krigföringen. En sådan kamp måste ha sina rötter på arbetsplatserna och kombinera kampen mot kriget med kampen mot att tvinga arbetarna att betala för det med massomfattande aktioner, blockader av transportvägarna för vapen och kampen för konfiskering av oligarkerna och de rika under arbetarkontroll. Det innebär, kort sagt, att omvandla det imperialistiska kriget till ett klasskrig för att genom en arbetarregering störta Putins regim och den ryska kapitalismen

I NATO:s imperialistiska stater motsätter vi oss krigshetsen, den tyska imperialismens omfattande upprustning, kravet på att EU ska bli kärnvapenmakt, den snabba insatsen av NATO:s trupper vid de ryska gränserna, Japans krav på kärnvapen på sitt territorium och alla försök att skapa en zon med flygförbud över Ukraina direkt eller indirekt. Vi motsätter oss alla vapenleveranser från NATO-makterna till Ukraina och annat militärt stöd. Vi motsätter oss alla ekonomiska sanktioner. I kampen för omfördelning av världen är medel för civilt tvång antingen en fortsättning av kriget eller upptakten till ännu mer destruktivt, militärt tvång, till en fullskalig imperialistisk militär konfrontation.

Arbetarpartierna, fackföreningarna och vänstern behöver avvisa varje ”nationell” enhet med regeringarna i väst i namn av deras falska ”demokrati”, de behöver kämpa mot alla reaktionära lagar, alla vapenleveranser och alla sanktioner, på gator och arbetsplatser. Arbetarklassens företrädare i parlamenten behöver fördöma den härskande klassens hyckleri i parlamenten. En verklig anti-krigsrörelse och ett verkligt stöd för progressiva krafter i Ukraina behöver avslöja den verkliga, imperialistiska karaktären av västs ”stöd för Ukraina”. Revolutionärer måste vara beredda på att simma mot strömmen av socialpacifism och socialchauvinism under sken av ”stöd för Ukraina”. Revolutionära och internationalistiska organisationer behöver avslöja fackföreningarnas och socialdemokraternas och även vänsterpartiernas socialchauvinism, vilka kräver upprustning av NATO, som kräver sanktioner mot Ryssland. Det visar att gårdagens pacifister snabbt omvandlas till socialchauvinister, försvarare av ”deras” kapitalistiska stat.

Revolutionärer behöver emellertid skilja mellan massornas socialpacifism och illusioner, vilka vill stödja ett folk som bombarderas av den ryska armén, och de reformistiska ledarnas socialpacifism, vilka förvandlas till imperialistiska patrioter och till och med krigshetsare. De behöver avslöja de senare som bourgeoisiens uppbackare. Samtidigt behöver de tålmodigt förklara krigets verkliga karaktär för massorna, samla dem för kamp mot militariseringen av deras egen imperialism och att få dem att betala kostnaderna för denna ”säkerhet” och ”frihet”. De behöver kämpa för att bygga en internationell anti-krigsrörelse, som omvandlar kampen mot krigshotet till en kamp mot kapitalistklassen.

Internationella sekretariatet, Förbundet för Femte Internationalen

8 mars 2022