På söndag, 24 april, hålls andra omgången i det franska presidentvalet, där den sittande presidenten, den auktoritäre nyliberalen Emmanuel Macron, ställs mot den rasistiska högerveteranen Marine Le Pen. Omedelbart efter att resultaten i första omgången tillkännagavs gick tusentals människor över hela landet ut i demonstrationer. Det var mestadels unga personer, studenter och elever, som protesterade mot ett val mellan ”pest och kolera” i andra omgången.
De studenter som ockuperat universiteten, inklusive Sorbonneuniversitetet i Paris, och som demonstrerat på gatorna, säger att det de ironiskt kallar för valets ”tredje omgång” kommer att äga rum på gatorna och arbetsplatserna, oavsett vem som sitter i presidentpalatset.
Till många politiska kommentatorers förvåning är Le Pen hack i häl på Macron i opinionsmätningarna. En delförklaring är Macrons arroganta, kungalika stil och hans angrepp på de rättigheter arbetarklassen, de fattiga och befolkningen med invandrarbakgrund fortfarande har kvar. Man minns hur han släppte lös polisrepression mot demonstranter, särskilt mot Gula västarna 2018.
Bland Macrons nyliberala reformer finns förändringar i Code du Travail, alltså arbetsrätten, i arbetslöshetsförsäkringen och ett avskaffande av den direkta förmögenhetsskatten, ISF. Han har genomfört nedskärningar i bostadsbidraget (APL) och försökt förändra pensionssystemet. Vidare har Macron gjort de förändringar i undantagstillståndet som infördes efter terrorattackerna permanenta, och inlett en islamofobisk kampanj mot ”separatism”.
Le Pen har i åratal försökt göra sig kvitt det fascistiska arvet från pappa Jean Marie Le Pen, och bytt namn på sitt parti från Front National (FN) till Rassemblement Nationale (Nationell samling, RN). Inte utan vissa framgångar. Hon räknar med att hennes bakgrund, liksom löftet om att förbjuda bärandet av hijab i offentliga rum, ska locka anti-muslimska väljare ändå.
Samtidigt har hon envetet uppvaktat väljare som aldrig skulle ha röstat på Front National genom att ta upp frågor som hur köpkraften urholkats för arbetarklassen och de lägre mellanskikten, och genom att backa från tidigare krav på att lämna euron och EU. Mer problematiskt, särskilt med tanke på kriget i Ukraina, är hennes kopplingar till Putin och ekonomiska band till ryska banker.
En annan stor fara för Macron är att fler än någonsin troligen kommer att stanna på soffan – till och med fler än de 25 % som gjorde så 2017. Den ”republikanska plikt” som gjorde att väljare till vänster röstade mot FN som ett anti-republikanskt parti, till och med om det innebar stöd till höger-gaullistiska kandidater, verkar ha förfallit under Macron, som är allmänt avskydd som en urtyp för den franska eliten.
Väljare till vänster, som en gång i tiden hade röstat på Socialistpartiet (PS) eller kommunistpartiet (PCF), samlades i år runt Jean-Luc Mélenchons vänsterpopulistiska La France Insoumise (Okuvliga Frankrike), under namnet Union Populaire i det här valet. Han fick 22 % av rösterna i första omgången, totalt runt 7,7 miljoner röster.
Mélenchon har uppmanat väljare att absolut inte rösta på Le Pen, men har vägrat att uttala sitt sötd för Macron. En opinionsundersökning visar att två tredjedelar av hans anhängare kommer att avstå från att rösta. Mélenchon hoppas bygga vidare på framgångarna i presidentvalet i parlamentsvalet i juni, där den otroliga planen är att tvinga Macron att anta honom som premiärminister.
Men att invänta Mélenchons parlamentariska manövrer skulle vara ett stort misstag. Som otaliga kamprörelser under de senaste två decennierna har visat är det strejker och arbetsplats- och skolockupationer som på allvar kan sätta stopp för nyliberala reformer.
I dagens läge är det de som argumenterar för en blankröst som har rätt. Det finns ingen kandidat i valet som förtjänar arbetarklassens röst, eller stöd från skol- och universitetsungdomen och de i förorterna.
Tanken på Macron som en skyddsvall mot fascismen är ett skämt, eller en cynisk charad, för att skrämma väljare att rösta på honom som ”det mindre onda”. Problemet med det argumentet är också att det var Sarkozys, och senare Macrons, ekonomiska politik och det samhälleliga förfall som följde i dess väg som gav och ger bränsle åt den rasistiska högern.
De enda krafter som kan utmana både en rasistisk, borgerlig fransk republik och extremhögern är arbetarklassen och de unga på universiteten, i skolorna och i förorterna, de som alltid har utgjort den antirasistiska rörelsens kärntrupper. De har besegrat Front National-gängen förut och kan göra det igen. Fackföreningarna och den yttersta vänstern måste omedelbart efter presidentvalet ställa sig i spetsen för dessa krafter.
Dave Stockton
Artikelfoto: Ev, Unsplash.
Se även: France’s presidential election: No to racism, No to imperialism, Prepare the fight! av Marc Lasalle (mars 2022).