En marxistisk analys av kapitalism och ekologi

Bildkälla: rawpixel.com

Följande artikel ingår i pamfletten Red is the new green. A socialist guide to climate justice som har getts ut av vår brittiska sektion Workers Power.

Det kapitalistiska produktionssättet är inte det första som haft skadliga inverkan på naturen och den så kallade ”naturliga jämvikten”. Varje föreställning eller idé om att mänskligheten en gång i tiden hade ett ”verkligt harmoniskt” förhållande till naturen som sedan förstörts är en ren illusion.

Människans samhällen har alltid blandat sig i – och varit tvungna att ingripa i – naturen, och naturen själv har alltid befunnit sig i en förändringsprocess. Ständig förändring, utbyte av materia, inbegripet växters och djurs ständiga utveckling, är den verkliga konstanten i naturens historia. Alla arter var tvungna, och är det fortfarande, att anpassa sig och hantera det. Det som skiljer mänskligheten från alla andra arter är att förhållandet mellan människan och naturen är förmedlat genom samhälleligt arbete.

Det var förvisso mycket begränsat under våra förfäders tidigaste årtusenden, men det inledde en process med social utveckling som ökade det mänskliga samhällets kollektiva kunskaper när det gäller villkoren för dess naturliga utveckling, naturens rörelselagar, hur vi målmedvetet kan anpassa och förändra världen omkring oss. En rad tekniska och teknologiska ingripanden i naturen gjorde det möjligt för mänskligheten att utvecklas till en mer komplex nivå på grundval av en process med samhälleligt arbete. Framväxten av på varandra följande civilisationer var bara möjliga på detta sätt.

Olika produktionssätt utvecklade inte bara jordbruket till att producera ett betydande överskott utöver omedelbar konsumtion utan gav också, samtidigt, upphov till samhällsklasser som tillägnade sig oproportionerliga delar av detta överskott medan andra arbetade för att skapa det. I dessa tidiga klassamhällen ledde motsättningar mellan de som tillägnade sig och de direkta producenterna både till klasskamp och kamp mellan olika samhällen, dvs. krig. De tekniker som användes gav också upphov till motsättningar mellan dessa samhällen och deras naturliga miljö, vilka ofta bidrog till sammanbrott för stadsstater och även imperier.

Den ekologiska krisen i vårt eget produktionssätt, kapitalismen, har riktat historikers intresse mot den roll som påfrestningar på miljön spelade för kriser i tidigare civilisationer, i det antika Europa, Kina, Sydostasien och Centralamerika. Ibland försvann hela civilisationer och lämnade bara kvar sina monumentala byggnader, som mayafolkets och de som byggde Angkor Wat.

Så länge som mänskligheten har strävat efter att förse sig själv med medlen för att leva, har den således stört, förändrat och på olika sätt utplånat sin naturliga miljö. Fram till 1800-talet förblev emellertid dessa störningar begränsade till länder eller större regioner, snarare än planeten som helhet. I och med den kapitalistiska epoken, som började kring 1500-talet, medförde sammankopplingar mellan dittills isolerade kontinenter oförutsägbara konsekvenser liksom de som var avsiktliga. Det var inte bara guld och nya grönsaker som kom från den nya världen, med vapen av stål och hästar i den andra riktningen, utan också nya sjukdomar som förhärjade hela befolkningar.

Teknikens utveckling, från användningen av elden till upptäckten av nukleär fission, har både förbättrat mänsklighetens förmåga att tillgodose sina behov och samtidigt ökat dess förmåga att skada sig själv och sin miljö. Alla former av klassherravälde och utsugning i samhället försvårade och hindrade den fulla potentialen av vetenskapliga och teknologiska framsteg från att gynna mänskligheten som helhet. Samhället, organiserat för att skapa ett överskott av välstånd för några få och fattigdom för många, har inte kunnat förhindra utplåningen av naturresurser i strävan efter detta välstånd. Kapitalismen med dess massiva utvinning av fossila bränslen, metaller, kemikalier och byggmaterial ledde till förändringar som sammanlagda påverkar ekosystemen i global skala.

Den imperialistiska epoken, kapitalismens spridning till hela världen från och med 1800-talet, medförde en intensiv rivalitet både ekonomiskt och i handeln mellan de så kallade stormakterna. Dessa ledde till två världskrig och oräkneliga regionala konflikter, krig som kvalitativt intensifierade kapitalismens destruktiva drag tillsammans med att släppa loss nya produktivkrafter i stor skala. Under den långa ekonomiska uppgången efter andra världskriget, infördes ny produktionsteknik och nya krav ställdes på jordbruket och råmaterial. Under 1970-talet började vetenskapsmän observera förändringar i klimat och ekosystem i global skala.

Marxism och ekologi
Politiker, journalister och vetenskapsmän talar alla idag, inför utsikterna till miljökatastrof under årtiondena framöver, om övergången till en hållbar ekonomi. Mycket få av dem inser att detta är omöjligt i ett kapitalistiskt system. Roten till detta ligger i strävan att ackumulera kapital. Varje enskild kapitalist, liksom hela systemet, är tvingat av konkurrensen att ständigt öka denna ackumulation, oavsett dess effekter på naturen och mänskligheten.

John Bellamy Foster beskriver, i The Ecological Rift. Capitalism’s War on the Earth (Monthly Review Press 2010, s. 201) detta imperativ som ”ackumulationens löpande band”. I den förhärskande kapitalistiska terminologin hänvisas detta helt enkelt till som ”tillväxt” eller ”ekonomisk tillväxt”. Detta drivs inte av något galet begär hos alla människor att tillägna sig allt fler saker, eller vår arts ökade antal. Bakom sådana påståenden ligger kapitalismens avsiktliga förvirring av bruksvärde (objekt eller service som gynnar människor) och bytesvärde (baserat på mängden arbete som krävs för att producera en vara och lättast förstått som dess kontantpris).

Kapitalismen är ett produktionssätt som är baserat på generaliserad varuproduktion, vilket innebär att varor produceras för försäljning, inte för producenternas omedelbara konsumtion. Även om alla varor måste ha ett bruksvärde för någon, eller också skulle de aldrig bli sålda, är inte produktionens avsikt att tillfredsställa behov utan erhållandet av vinst. Denna vinst har sin grund i skillnaden mellan det pris som varan kan erhålla och priset för de löner som måste betalas för att tillverka den.

Naturen inträder bara i bestämmandet av bytesvärdet som en ”kostnad” i den utsträckning som mänskligt arbete är nödvändigt för att göra den brukbar, exempelvis det arbete som krävs för att utvinna ett råmaterial. I kapitalismen är naturen, som är oberoende av mänskligt arbete, utesluten som en källa till bytesvärde.

För kapitalet är syftet med produktionen det som Marx kallar ”självexpansionen” av det ursprungliga kapital som investerats, vilket betecknas som ”värdebildningsprocessen”. Detta bestämmer karaktären av produktivkrafternas utveckling i kapitalismen. Framsteg i produktivitet ur en kapitalists synpunkt innebär att behöva använda mindre arbete för samma kvantitet i produktionen än konkurrenterna. Detta gör att de antingen tillägnar sig en större andel av samhälleligt producerat mervärde till konstanta priser (en överföring av värde mot mer produktiva kapital), eller att tvinga bort konkurrenten från marknaden genom lägre priser (ökad koncentration av kapital).

Ökad produktivitet uppnås emellertid allmänt sett genom att använda mer sofistikerade maskiner eller mer sofistikerad teknologi. Den högre kostnaden innebär emellertid att andelen kapital som investeras i arbete sjunker. Kostnaden för maskiner och annat måste överföras på produktens slutpris, eftersom levande arbete är källan till ökat värde och vinsten tenderar, uttryckt som andelen av hela det investerade kapitalet, att sjunka med tiden. Varje kapitalist är därför ständigt tvingad att försöka utvidga produktionen för att kompensera detta. Den övergripande konsekvensen av detta är att mer och mer kapital ackumuleras. Marx beskriver detta levande i första delen av kapitalet:

Ackumulera, ackumulera! Det är Moses och profeterna. ”Det är sparsamheten, inte arbetsamheten (industry), som är den omedelbara orsaken till kapitalackumulationen. Men arbetet levererar förstås det material, som sparsamheten ackumulerar.” Alltså spara, spara, d.v.s. återförvandla största möjliga del av mervärdet eller merprodukten till kapital! Ackumulera för ackumulationens skull, producera för produktionens skull – i denna formel uttalade den klassiska ekonomin bourgeoisiperiodens historiska uppgift. Den gjorde sig inte några illusioner beträffande rikedomens födslovåndor, men vad tjänar det till att klaga över en historisk nödvändighet?

Om den klassiska ekonomin betraktar proletären endast som en maskin för produktion av mervärde, så ser den i kapitalisten endast en maskin för detta mervärdes förvandling till kapital. (Kapitalet. Första boken, s. 524)

För Marx är kapitalisten alltså inte en ond individ, som han framställs i mister Gradgrinds karaktär i Charles Dickens Hard Times, som drivs att utsuga arbetaren och plundra naturen av personlig girighet: ” kapitalisten är bara det personifierade kapitalet, fungerar i produktionsprocessen bara som bärare av kapitalet”.

Att den fallande profitkvoten är en tendens, snarare än en permanent och oförmedlad konsekvens av större kapitalinvesteringar, vilket skulle leda till ett snabbt sammanbrott för systemet, är ett resultat av vad Marx hänvisade till som funktionen av ”motverkande tendenser” som motverkar denna huvudtendens. Liksom tendensen till kapitalkoncentration, genom uppköp av företag, och utvecklandet av billiga källor till finansiering, såsom aktiekapital, inkluderar dessa intensifiering av arbetsprocessen och besparingar i energi och råmaterial. Det är detta som driver kapitalet att exploatera miljöresurser så billigt som möjligt, överföra de långsiktiga kostnaderna för miljöförstöringen på den befolkning som lever i de förstörda områdena och numera befolkningen på hela planeten.

Kapitalet drivs till att lokalisera produktionen till områden där arbetskraften är billigare. På samma sätt söker den efter råmaterial där inte bara arbetskostnaderna för utvinningen är billigare utan också där det finns mindre skydd för miljön och arbetarna. Detta är, liksom exporten av sämre eller osäkra produkter som förbjudits på hemmamarknaden, en del av det system för dominans och utsugning som marxister kallar imperialism.

Under kapitalismen framstår naturen endast som en resurs för att öka kapitalet, en nödvändig variabel i ackumulationsprocessen. I den klassiska borgerliga ekonomin liksom i den neo-klassiska, antas naturresurser och sänkor att vara ”fria gåvor” som kan exploateras (Foster m. fl. 2010, s. 61). Även Marx har ofta anklagats för att använda sin ekonomiska teori för att reducera en varas värde enbart till det mänskliga arbete som den innehåller, och därmed ignorera den ekologiska grunden för ekonomin. Foster m. fl. (2010, s. 61f) har visat att denna anklagelse är baserad på en sammanblandning av värde och välstånd, vilka används som synonymer i borgerlig ekonomi. Men så är det inte hos Marx:

Människan kan i sin produktion inte förfara annorlunda än naturen själv, d.v.s. blott förändra naturens former. Och än mer. I arbetet med själva omformningen understödes hon oavbrutet av naturkrafter. Arbete är alltså inte den enda källan till de genom arbete producerade bruksvärdena, till den materiella rikedomen. Som William Petty säger: Arbetet är dess fader och jorden dess moder. (Kapitalet. Första boken, s. 38)

Det var i den andan som Marx, 1875, i sin kritik av den tyska socialdemokratins Gotha-program, angrep dess allra första mening:

Arbetet är inte källan till all rikedom. Naturen är i lika hög grad källan till bruksvärdena (och av sådana består väl ändå den materiella rikedomen!) som arbetet, vilket självt endast är en yttring av en naturkraft, den mänskliga arbetskraften. (Kritik av Gotha-programmet, Arbetarkultur 1946, s. 9)

Marx hade redan, inspirerad av den tyske kemisten Justus von Liebigs arbeten, insett att kapitalistiskt jordbruk inte var hållbart:

varje framsteg i det kapitalistiska jordbruket är inte endast ett framsteg i konsten att utsuga arbetarna utan också i konsten att utsuga jorden, ty varje framsteg som ökar dess fruktbarhet för en begränsad tidsperiod är samtidigt ett framsteg som förstör källorna till denna fruktbarhet. Ju mera ett land, såsom t.ex. Förenta Staterna, utgår från storindustrin som grundval för sin utveckling, desto fortare går denna förstörelseprocess. Den kapitalistiska produktionen kan endast utveckla produktionstekniken och den samhälleliga organisationen genom att samtidigt förstöra all rikedoms urkällor: jorden och arbetaren. (Marx, Kapitalet. Första boken, s. 441f)

I tidigare samhällen återfördes näringsämnena från jordbruket i stort sett till jorden. Under kapitalismen har emellertid en ”reva” uppstått i denna cykel:

Å andra sidan reducerar jordegendomen i stor skala jordbruksbefolkningen till ett ständigt sjunkande minimum och skapar en ständigt växande, i stora städer sammanträngd industribefolkning. Den frambringar därigenom betingelser som bryter sammanhanget i den lagbundna ämnesomsättningen i naturen på ett sätt som är omöjligt att reparera, så att jordens kraft förslösas och denna förstörelse genom handeln föres vida utöver det egna landets gränser. (Marx, Kapitalet. Tredje boken, s. 719f)

Jordens ökade utmattning och förlusten av dess bördighet bemöttes med uppfinningen av konstgödsel i Haber-Bosch-processen (syntesen av ammoniak som ett råmaterial), som förebådade epoken med det kapitalistiska jordbrukets expansion. Många neo-klassiska kritiker har hävdat att argumentet om den ”obotliga revan” i jordbruket är föråldrat. Verkligheten har nu hunnit ifatt kritikerna.

Även om det industriella jordbruket har åstadkommit produktionsökningar på kort och medellång sikt, leder det på längre sikt till enorma ekologiska och sociala problem. De beror på den ständiga övergödningen av jorden genom industriella gödningsmedel och koncentrationen av animala exkrement i stora industriföretag, den ständigt ökade användningen av bekämpningsmedel i jordbruket och antibiotika i djurhållningen, liksom de utsläpp av växthusgaser som orsakas av framställningen av industriella gödningsmedel.

Förlusten av bördiga jordar är idag ett allt större problem i många delar av världen. Foster m. fl. (2010, s. 78) hävdar att ”revan” i jordbrukets näringskedja inte har övervunnits utan snarare förskjutits – i detta fall genom massanvändning och det resulterande beroendet av fossila bränslen som är nödvändiga för att producera gödningsmedel.

De påpekar också att denna princip gäller inte bara för jordbruket, utan för hela det kapitalistiska produktionssättet, och talar, i Marx efterföljd, om en ekologisk reva i kapitalismen. Kapitalets logik och den ständiga konkurrensen och expansionen ”leder till en rad sprickor och förskjutningar, där sprickor i ämnesomsättningen fortlöpande skapas och som bemöts med förskjutning till andra sprickor – typiskt nog först efter att de nått omfattningen av en kris.”

Marx livslånga samarbetspartner Friedrich Engels hänvisade också i olika arbeten till de destruktiva effekterna på den naturliga miljön. Han var långt ifrån att vara någon ohämmad ”produktivist” och industrialist som många gröna kritiker påstår både om honom själv och Marx. I Naturen dialektik skriver Engels:

Låt oss emellertid inte smickra oss alltför mycket med vår mänskliga seger över naturen. Ty varje sådan seger kräver ut sin hämnd av oss. Det är visserligen sant att varje seger i första hand medför de följder som vi räknat med, men i andra och tredje hand har den helt andra och oförutsedda verkningar som alltför ofta upphäver de första. (Engels, Naturens dialektik, Gidlunds förlag, 1975, s. 117 )

Han fortsätter:

På detta sätt påminns vi vid varje steg vi tar om att vi ingalunda behärskar naturen som en erövrare behärskar ett främmande folk, som någon som står utanför naturen, utan att vi med kött och blod och hjärna tillhör naturen och står i dess mitt och att hela vårt herravälde över den består i att vi framför alla andra varelser känner dess lagar och kan använda dem på rätt sätt. (Ibid.)

Mänsklighetens själva förmåga att lära sig och tillämpa naturens lagar för att undvika oavsiktliga konsekvenser står inte i motsättning till utan är beroende av teknologiska och vetenskapliga framsteg. Marxister inser att samma framsteg som skapar dessa konsekvenser skapar också medlen för att förstå och övervinna dem.

Det är inte teknologiska och vetenskapliga framsteg som i sig hotar mänskligheten utan klassamhällets oförmåga att använda dem för att tillgodose de verkliga behoven – hälsosam mat, mediciner, utbildning och kultur – för hela mänskligheten. I en ekonomi utan tillväxt skulle mänskligheten inte kunna distribuera tekniskt och vetenskapligt arbete för att tillgodose detta och tusentals andra utmaningar som vittnar om det faktum att människor interagerar med miljön på ett ständigt föränderligt och utvecklande sätt.

Marx och Engels avvisade inte den industrialisering som kapitalismen hade skapat eller dess utveckling av jordbruket för att föda ett allt större antal människor. De avvisade däremot de dagdrömmar om ”tillbaka till naturen” som omfattades av romantikerna, vanligtvis medlemmar av de arbetsfria klasserna för vilka landsbygden skulle genomströvas och beundras, med så få mänskliga varelser som möjligt som störde utsikten. De verkliga levnadsvillkor som idag uthärdas av lantarbetare, bönder eller ursprungsfolk, är långt ifrån idylliska, inte heller har de någonsin varit det.

Vi måste gå utöver kapitalismen, inte gå tillbaka från den. Liksom kapitalismen har eroderat och lakat ur jorden och uttröttat arbetaren, har den också skapat den väsentliga mänskliga kompetensen och de tekniska förutsättningarna för att utplåna själva klassamhället. Samtidigt som imperialismen hotar mänskligheten med utplåning och jorden med ekologisk katastrof har den skapat medlen för att förhindra båda. Dessa medel är gemensamt ägande av produktionsmedlen, fabrikerna, jordbruken, kontoren och bankerna och införandet av rationell, demokratisk planering för att tillfredsställa behoven.

En sådan planering i världsskala skulle systematiskt kunna förutse och motverka konsekvenserna av uppfinningar. Den skulle kunna använda existerande och framtida teknologier för att göra slut på nedbrytande, mentalt bedövande arbete som undergräver arbetarens hälsa, stoppa och vända klimatförändringarna, återställa skogar och biologisk mångfald, jordens bördighet etc. Den skulle kunna överskrida polariseringen mellan stad och land, vilket först restes i Kommunistiska manifestet för 150 år sedan.

Engels drog slutsatsen att:

ju mer detta sker, desto mer kommer människorna inte bara att åter känna sig som en del av naturen, utan också att förstå sig vara det, och desto mer absurd och onaturlig blir då föreställningen om ett motsatsförhållande mellan ande och materia, människa och natur, kropp och själ, som den uppstått i Europa efter antikens förfall och som nått sin högsta form i kristendomen. ( Engels, Naturens dialektik, Gidlunds förlag, 1975, s. 118)

Insikten om den objektiva potentialen för en sådan omvandling reser givetvis frågan: ”Vem kan göra detta?” Det marxistiska svaret på detta börjar med avvisandet av den ofta använda formuleringen ”vi har fört naturen till randen av utplåning”. Det finns inget ”vi” som har gjort detta. Kontrollen över produktionen ligger, som vi sett, i händerna på en relativt liten del av samhället, ägarna av storkapitalet, kapitalistklassen eller bourgeoisien.

Bourgeoisien vägleds som klass av strävan att ackumulera, det är det kriteriet som alla politiska beslut bedöms efter. De motsätter sig inte miljövänliga produktionssystem i sig, utan bara konsekvenserna för kapitalets innehavare. Stora oljebolag har exempelvis börjat investera i förnyelsebara energikällor – men de har också investerat i framtida tillgångar på olja. För dem är ”utfasning” av oljan bara ett genomförbart alternativ om det genererar tillräckligt med vinst för att kompensera de förluster som orsakas av att de avstår från allt kapital som redan investerats världen över i produktionen av olja, transporter, raffinering och distribution.

Så länge produktionen kontrolleras av kapitalisterna kommer det, med andra ord, inte att hända, det kommer speciellt inte att hända under de tio år som forskarna beräknar som den tid som återstår för att undvika katastrof. Samma beräkning kan förstås göras beträffande kolgruvor eller jordbruk eller vilken annan sektor av ekonomin som helst.

Många miljöaktivister har insett hur självisk kapitalägarnas politik är och deras svar på frågan vem som ska genomföra förändringen är ”regeringarna”. Detta bottnar i tron att regeringarna, och det statliga maskineri som de kontrollerar, representerar hela samhället och är neutralt mellan olika ”intressegrupper” som uppstår. Om det var fallet, skulle den politiska strategin att utöva påtryckningar på regeringarna att införa lagstiftning som exempelvis förbjuder användningen av fossila bränslen vara genomförbar.

Marxister avvisar emellertid denna tro på den ”neutrala staten”. I verkligheten existerar stater för att försvara de härskande klassernas intressen, just den del av samhället som är ansvariga för problemet. Även om regeringar kunde pressas att lagstifta om ett slut för fossila bränslen, och det är i sig praktiskt taget omöjligt att tro, kommer statens maskineri, inklusive administrationen, domstolarna och militären aldrig att tvinga oljeindustrin att lägga ner inom tio år.

Att tvinga fram en nedläggning, inte bara mot ägarnas vilja utan också de statliga myndigheter som stöder dem, kommer att kräva en kraft som omfattar större delen av samhället och som är motiverad att genomföra de nödvändiga förändringarna, trots det oundvikliga motståndet. Det är frestande att säga att denna kraft är resten av samhället, speciellt de som lider mest av de nuvarande förhållandena. ”Resten av samhället” eller ”folket” är dock ett slags abstraktion, som i verkligheten består av olika klasser vars förhållanden inte bara begränsar den kraft de kan mobilisera utan också deras motivation; mindre kapitalister strävar exempelvis efter att bli större kapitalister, lantbrukare ser vägen framåt som att äga sin egen jord.

Det är arbetarklassen i hela världen som objektivt befinner sig i en position som kan tvinga fram förändringar och som samtidigt, som klass, är rotad i det ekonomiska system som måste förändras. ”Objektivt i en position” – det är lösningen! Det finns en fara att även göra arbetarklassen till en abstraktion. I verkligheten är det en klass som är uppdelad på många sätt: nationalitet, religion, kön, kompetens eller avsaknad av kompetens och politiska lojaliteter.

Revolutionärernas uppgift under första hälften av det tjugoförsta århundradet är att kämpa för ett handlingsprogram som kan leda arbetarna till att övervinna dessa uppdelningar i hela arbetarklassens intresse, och faktiskt hela mänsklighetens intresse. I det kommer vi att använda kapitalismens motsättningar, dess ekonomiska cykler med upp- och nedgångar och de förutsedda effekterna av klimatförändringarna, för att vinna över arbetarklassens ledande element, de som arbetskamraterna ser upp till för att få ledning i svåra situationer, för de krav och former av organisation som i tid kan utgöra den kraft som kan ta makten i samhället från kapitalisterna och förändra samhället.

Workers Power