Kampen för klimaträttvisa: klasskrig eller civil olydnad?

Följande artikel ingår i pamfletten Red is the new green. A socialist guide to climate justice som har getts ut av vår brittiska sektion Workers Power.

Bild: Judi Lapsley Miller https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/

Den ojämförliga internationella samordningen av de globala klimatstrejkerna pekar på att människor inser att denna globala kris måste ha en global lösning, i bjärt kontrast till ständiga konflikter och tävling mot botten som ofta har kännetecknat politikernas toppmöten om klimatet.

De skolstrejker som kräver klimaträttvisa har ägt rum i 190 länder, nästan alla länder i världen, på en och samma dag. I september 2019 mobiliserade rörelsen människor i mer än 4 500 städer över hela världen, med uppskattningsvis 7,6 miljoner deltagare. En del av dessa protester var massomfattande med åtminstone ett dussin platser där 100 000 eller fler deltog. Det är en mycket dynamisk rörelse som leds av ungdomar men som också i allt större utsträckning drar in arbetare. I Storbritannien stödde de flesta större facken protesterna och många uppmanade sina medlemmar att lägga ner arbetet i 30 minuter, en svag men betydelsefull signal om en förändrad inställning i fackföreningarna. I Australien gav 2 500 företag, efter påtryckningar, sina anställda ledigt för att ansluta till demonstrationerna.

Argumenten för varför kapitalismen inte är förenlig med ett stabilt klimat, och de nuvarande världsledarnas tydliga brister i försöken att ta itu med krisen, innebär att det finns en stor potential inom klimatrörelsen att vinna människor för socialistiska idéer och bort från den återvändsgränd som de för närvarande befinner sig i. Rörelsen visar redan tecken på radikalism, en av dess viktigaste paroller är ”systemförändring inte klimatförändring”. Ett tålmodigt förklarande av hindren, deras karaktär och deras oundviklighet i det nuvarande socio-ekonomiska systemet kan hjälpa aktivister att ta nästa logiska steg mot att kämpa för ett alternativt system.

På flera sätt påminner klimatkrisen om den rörelse som uppstod ur Vietnamkriget under 1970-talet. På papperet kunde den ha betraktats som en enda fråga men den fungerade i verkligheten som en katalysator för rörelser kring rasism, imperialism, demokrati och ojämlikhet. Rörelsen för klimaträttvisa kan fungera på samma sätt; den kan bli ett prisma genom vilket det är möjligt att se kapitalismens alla motsättningar och de problem som uppstår ur dem. Den pekar inte bara på människors brist på förbindelser med den naturliga världen och miljöförstöring, den är också bunden till fattigdom, dåliga bostäder, rasism och den imperialistiska dominansen över utvecklingsländerna. Det är nödvändigt att arbetarrörelsen ingriper systematiskt för att förbinda en del av dessa problem i aktivisternas medvetande och därmed namnge den verkliga fienden: kapitalismen.

Olyckligtvis är ledningarna för dessa rörelser för närvarande helt dominerade av människor som är anhängare av utopiska idéer i vilka de tror att enbart protester slutligen kommer att övertyga politikerna att de ska ”göra det rätta” och reformera kapitalismen eller företag som sysslar med fossila bränslen att överge sina profiter och kontrollen över mänsklighetens rikedomar.

Extinction Rebellion
Extinction Rebellion (XR), som grundades i Storbritannien, är ett bra exempel med en ledning i toppen som inte är vald eller kan utkrävas ansvar, och som till stor del består av aktivister ur medelklassen ,vilka, trots all sin radikala retorik, har illusioner om kapitalismens institutioner och möjligheten att reformera dem genom tryck från en rörelse med civil olydnad. Deras strategi, som den formuleras i deras grundningsdokument Sunt förnuft för tjugoförsta århundradet, slår fast att om de kan mobilisera en liten del av samhället i civila olydnadsaktioner (vilka än så länge nästan uteslutande har bestått av att blockera trafiken för att bli gripna) kan detta, i slutändan, tvinga regeringen att upphäva parlamentets rätt att besluta om frågor som rör klimatförändringar. I stället hoppas de att regeringen ska sanktionera en medborgarförsamling som består av slumpvis utvalda grupper av medborgare som ska föreläggas de vetenskapliga bevis som visar att mänskligheten behöver avsluta användningen av fossila bränslen inom tio till femton år. XR hoppas att detta ska skapa ett mandat som kommer att tvinga företagen som producerar fossila bränslen att överge sina vinster.

Deras strategi är speciellt farlig eftersom de hävdar att deras plan måste vara ”tillfredsställande för både liberala och revolutionära väljargrupper” eftersom en allians av dessa två krafter är nödvändig. Deras strategi är därför motsatt klasskampens strategi, inklusive strejker eller mer militanta aktioner, av rädsla för att de ska göra företag, politiker och medelklassens väljare fientliga mot XR. Deras förhoppningar om en medborgarförsamling förlitar sig på stöd och eftergifter från dessa grupper; de förväntar sig att parlamentet ska överlämna makten till dem, och att industrin ska acceptera dess auktoritet beträffande omstrukturering, och till med nedläggning av deras industrier. Idén att parlamentet skulle ge upp sin suveränitet över en så central fråga eller att kapitalisterna skulle ge upp de enorma rikedomar som redan är investerade i fossila bränslen saknar motstycke i historien.

Lärdomar ur det förflutna
När de ska rättfärdiga detta som något som kan fungera, åkallar dessa ledare i stort sett människor som Martin Luther King eller rörelsen för att förbjuda slaveriet. Dessa historiska referenser håller inte för en granskning. Medborgarrättsrörelsen i USA medförde utan tvivel stora förändringar för miljoner människor, men som King själv sade ett år innan han mördades:
”Nationens praktiska kostnader för förändringarna har hittills varit billiga. De begränsade reformerna har uppnåtts till reapriser. Det finns inga utgifter, och inga skatter behövs… Den verkliga kostnaden ligger framför oss… Jobb är svårare och dyrare att skapa än röstlängder. Utplånandet av slum där det bor miljoner människor är långt mer komplicerat än integrerade bussar och lunchserveringar.”

USA:s efterföljande historia visar att dessa reformer, dvs. utplånandet av fattigdom och rasförtryck, inte kunde vinnas genom fredlig civil olydnad, och verkligen inte kan skapas inom kapitalismens ramar, vilka är beroende av extrem utsugning av färgade människor, migranter och kvinnor (genom obetalt arbete i hemmet). Det är det som är sakens kärna. Rörelsen för klimaträttvisa kan inte uppnå sina mål bara genom att försöka förändra lagarna, oavsett hur välrepresenterad den kan bli i samhällets maktstrukturer. Dessa mål kräver grundläggande ekonomiska förändringar som kräver inget mindre än fullständig politisk kontroll över hela ekonomin och de rikedomar som skapas av den.

På samma sätt var rörelsen mot slaveriet, även om den tvingade fram betydelsefulla ekonomiska förändringar och innehöll civil olydnad, framgångsrik först efter olika heroiska och blodiga slavuppror, ett förödande inbördeskrig i Förenta staterna och, i det brittiska imperiet, genom utbetalning av stora summor som kompensation, inte till de människor som förslavades utan till slavägarna! Detta var en så stor summa att brittiska skattebetalare fortfarande betalade slavägarnas ättlingar 2015! Även om detta vore ett alternativ, vilket det inte är eftersom summan är ännu större, är det inte en acceptabel lösning att belasta framtida generationer med skulder för att betala kompensation till de rikaste människorna på jorden för att övertala dem att avstå från att förstöra det ekosystem som vi alla är beroende av.

Den grundligaste och mest omvälvande ekonomiska förändring som någonsin genomförts i historien var efter den ryska revolutionen 1917, då nationens jord och industri exproprierades, utan en krona i kompensation, och överlämnades till de som arbetade för att demokratiskt planeras till förmån för hela samhället. Varken i XR:s vision eller Naomi Kleins annars briljanta exposé över klimatkrisen, Detta förändrar allt, nämns detta över huvud taget, förutom i förbigående. Det beror utan tvivel på ett förståeligt men missvisande motstånd mot vad den ryska revolutionen blev när den åratals senare förvandlades till Stalins totalitära diktatur.

Faktum är att själva revolutionen förblir det enda exemplet i historien på att en sådan grundläggande omvandling, i en omfattning som nu krävs, lyckas. Genom den kunde vanliga människor, i fullständig opposition mot den härskande klassen, ta makten i sina egna händer och därmed bli herrar över sin egen framtid. Det krävde mer än civil olydnad; det krävde viljan att försvara folkets rätt att bestämma hur samhällets rikedomar ska användas, inklusive väpnat övertagande av makten. Därför är det den bästa förebilden för vägen framåt för att föra mänskligheten ut ur klimatkrisen. Det innebär inte att strunta i stalinismen brott utan, tvärtom, att lära av dem, så de inte kan upprepas.

Det är denna strategi, den revolutionära socialismens strategi, som behöver föras in i klimatrörelsen som det enda sättet att undvika en klimatkatastrof. Många taktiker och strategier finns redan som embryo och därför är det socialisters roll att helt enkelt ge dem tydliga, medvetna och konsekventa formuleringar som otvetydigt utpekar fienden, hindren och lösningarna som kan övervinna dem.

Klimatstrejker
Den enskilt mest framgångsrika taktiken för att mobilisera människor i kampen för åtgärder som kan tackla klimatförändringarna har varit de världsomfattande klimatstrejkerna/Fridays For Future, som initierades av Greta Thunberg. Det är bara ett litet steg framåt att argumentera för att strejkerna inte bara ska äga rum i skolorna utan också på arbetsplatserna. Detta har redan inträffat i begränsad utsträckning. I september 2019 riktades uppmaningen inte bara till skolor utan också till arbetsplatser. Ett stort antal arbetare använde lunchrasten till att stöda rörelsen och visade potentialen i förbindelserna mellan miljörörelsen och arbetarrörelsen.

Det politiska tryck som klimatstrejkerna gav upphov till och hotet om strejker på arbetsplatser i solidaritet var så stort, att en del arbetsgivare gick med på att arbetare skulle få ledigt för att delta i protesterna. I exempelvis New York stängde myndigheterna helt eller delvis omkring 1 700 offentliga skolor. I Australien gav 2 500 företag sina anställda ledigt eller stängde helt. I Berlin och många andra tyska städer gav offentliga arbetsgivare anställda möjlighet att delta i demonstrationerna under arbetstid. Det förklarar, åtminstone delvis, varför en kvarts miljon människor gick ut på gatorna i båda städerna och varför, åtminstone i Berlin, en stor andel av demonstranterna, vid sidan av elever, föräldrar och lärare, var offentligt anställda.

Samtidigt uppenbarade sig även här en central svaghet. Löntagarna kom inte på grund av en gemensam strejk, utan på grund av deras arbetsgivares ”snällhet”. I Tyskland gav flera företag sina anställda ledigt inte bara av ekologiska orsaker utan också som PR.

Fackföreningarna, liksom många partier inom arbetarrörelsen, välkomnade den globala strejken, men det förekom knappast några direkta uppmaningar till strejker, för att inte tala om en global, politisk masstrejk. De byråkratiska ledarna försökte inte ens mobilisera sina medlemmar. I en del länder, som Tyskland och Storbritannien, användes begränsningar av strejkrätten eller anti-fackliga lagar som en välkommen ursäkt för att inte uppmana till strejk.

Detta begränsade inte bara mobiliseringen utan hade också en annan skadlig effekt. Det förstärkte illusionen att en lösning på miljöfrågan bara kan uppnås genom gemensamma ansträngningar av ”alla människor”, vilket innebär ett block av alla klasser, av alla regeringar. I många aktivisters ögon bidrar fackföreningar som inte direkt uppmanar till och organiserar strejker inte mer, och faktiskt mindre, till aktionernas framgång än ”förnuftiga” entreprenörer eller lokala myndigheter som låter sina anställda delta.

Dominansen för vänsterliberala och småborgerliga ideologier uttrycks också i Friday For Futures strategi och krav. Målet är inte att förändra maktbalansen mellan sociala krafter. I stället ska de styrande och alla samhällsklasser, fattig och rik, kapital och arbete, övertalas att tillsammans göra ”det som är nödvändigt” för klimatet för att uppnå målen i Parisavtalet och begränsa uppvärmningen till under 1,5 grader. I några länder har detta mål gjorts lite mer konkret, men det är, i grund och botten, bara fråga om allmänna rekommendationer till ”politikerna”, vilka inte blir mer konkreta bara därför att de har godkänts av tusentals borgerliga vetenskapsmän och klimatforskare.

Blandningen av småborgerlig radikalism och desperata förhoppningar om den styrande eliten fick globalt uttryck i Greta Thunbergs tal inför FN:

”Hur vågar ni fortsätta att titta bort, och komma hit och säga att ni gör tillräckligt, när den politik och de lösningar som behövs inte är i sikte någonstans. Ni säger att ni ’hör’ oss och att ni förstår brådskan. Men oavsett hur ledsen och arg jag är, vill jag inte tro det. Om ni förstod situationen till fullo och ändå fortsatte att inte agera, skulle ni vara onda. Och jag vägrar tro det.”

Detta illustrerar rörelsens motsättningar. Tunberg anklagar, å ena sidan, de styrande för deras vägran att agera, deras tomma ”klimatpolitik”. Hon vägrar, å andra sidan, bittert, men också hårdnackat, att acceptera att de faktiskt befinner sig på andra sidan, att de, och det kapitalistiska system de försvarar, är en del av problemet, inte lösningen. Denna illusion, att alla klasser, alla socialgrupper, har ”samma” intresse under kapitalismen, eftersom alla vill överleva, förefaller många aktivister att vara rörelsens styrka. I verkligheten är det dess största svaghet.

Även om det går att uppnå konkreta förbättringar av miljön genom beslutsam kamp inom kapitalismen, är ekologiskt hållbar produktion i global skala helt enkelt omöjlig i detta system. Varje marknadsekonomi är slösaktig inte bara därför att efterfrågan på en produkt först kan bli känd efter att den har tillverkats, utan också därför att alla producenter försöker öka sin andel av marknaden och det därför finns en ständig tendens till överproduktion. Och detta bortsett från den strävan efter kortsiktiga vinster som innebär att produktionen under kapitalismen i första hand inte sker för att tillfredsställa mänskliga behov utan för privat vinst.

Under en krisperiod tvingar konkurrensen företagen att använda allt tuffare metoder för att behålla sina marknadsandelar och vinster på bekostnad av mänskligheten och naturen. Eftersom regeringarna i alla kapitalistiska stater fungerar som sina härskande klassers politiska verkställande utskott, är det inte förvånande att skyddet av klimatet regelbundet faller bort.

Allt detta bör göra det tillräckligt tydligt att det i bästa fall är en naiv illusion att försöka få alla klasser, alla sociala krafter, med på skydd av klimatet. Försök att göra just det är tvärtom ett slöseri med värdefull tid. Effektivt skydd av klimatet är bara möjligt mot storföretagens intressen, inte genom att ”övertala” dem.

Arbetaraktioner
Konsekvent agitation och gemensamma försök att samordna de två rörelserna kan göra en gemensam strejk möjlig, med slutmålet att bygga en obegränsad generalstrejk som ställer frågan om ”vem som kontrollerar samhället?”

Argumenten för detta är tydliga och skulle verkligen förändra rörelsens karaktär. Skolstrejker eller proteströrelser är i stort sett passiva och vädjar till regeringen för förändringar, men om man har en strejk på en arbetsplats går man på offensiven eftersom man varje dag berövar kapitalisterna deras vinster. De måste svara, antingen genom att ge efter för kraven eller angripa rörelsen. När rörelsen börjar vinna segrar och därmed oundvikligen angrips, kommer frågan ställas om fredlig civil olydnad och behovet att försvara rörelsen och folkets legitima krav i dess försök att skydda miljön från vidare förstörelse.

Frågan om fredlig civil olydnad och att arbeta sida vid sida med polisen och andra av kapitalismens repressiva institutioner, och försöka vinna över dem, som XR fört fram, har redan drabbats av bakslag efter att Black Lives Matters protester bröt ut världen över. Denna rörelse mot polisen avslöjade polisens rasistiska och arbetarfientliga karaktär för många. Den tvingade till och med XR att hycklande backa från sin tidigare politik att samarbeta då de ofta prisade polisen även när den förnekade deras rätt att protestera. Denna motsättning kommer bara att förstärkas om rörelsen går framåt. All historia visar att den härskande klassen, oavsett om det är i ”demokratiska” nationer eller inte, kommer alltid att tillgripa våld i stället för att tillåta ett hot mot dess makt.

Medborgarförsamlingar eller aktionsråd
En annan aspekt av den liberala eller den av anarkister ledda miljörörelsens strategi, som lyfts fram av grupper som XR, är idén om medborgar- eller folkförsamlingar, där vanliga människor går samman och diskuterar problem och lösningar på klimatkrisen. XR:s version börjar med ”personliga vittnesmål” på två minuter som följs av utbrutna grupper genom vilka medborgarna ”skapar en ny vision om den sociala och politiska omvandling som krävs för att ta itu med krisen”. Aktivister i rörelsen behöver sannerligen forum för att diskutera taktik, strategi och mål, men XR:s formel med medborgarförsamlingar pekar i fel riktning. Kapitalisterna och deras politiska anhängare är också medborgare. Det som behövs är ”församlingar” som för samman aktivister, med tiden delegater, från de organisationer och kampanjer som utgör rörelsen inte bara för att diskutera utan också organisera aktioner. I samband med klimatstrejker skulle sådana organ, vi kallar dem aktionsråd, kunna sammanföra delegater och bli ett verkligt demokratiskt organ som representerar arbetsplatser, skolor, universitet och bostadsområden med ledare som kan ställas till svars och som är avsättbara.

På det sättet skulle det kunna bli möjligt att skapa en levande arbetardemokrati och skapa både nationella och internationella band för att samordna och följa en gemensam strategi. Sådana organisationer kan bli en ny maktfaktor som kan svara på rörelsen och ge den en tydlig röst, en röst som kan utmana den härskande klassens lögner och aggression. En rörelse baserad på gräsrotsdemokrati skulle inte, till skillnad från XR:s föreställning om en medborgarförsamling, förlita sig på att regeringen överlåter makt till ett nytt lagstiftande organ som inte är valt. I stället skulle vi bygga arbetarmakt som kan driva samhället i stället för den kapitalistiska staten – ramverket för ett nytt demokratiskt samhälle som kan planera ekonomin och använda samhällets rikedomar för att gå framåt mot en förnybar framtid. Denna idé är inte gripen ur luften utan kommer från de organisationer som skapats av vanliga människor i otaliga revolutionära erfarenheter i det förflutna.

Arbetarklassens centrala roll

En av de nyckelfrågor som klimatrörelsen brottas med är vem som har makten att genomföra de grundläggande förändringar av systemet som krävs för att stoppa och vända klimatförändringarna. För XR är svaret att en liten andel av befolkningen (omkring 200 000 personer enligt deras uppskattningar), som är beredda att säga sanningen och handla, måste vinnas för upproret. Socialister måste däremot vinna klimatrörelsen för argumentet att endast den breda arbetarklassen har antalet, makten och det materiella intresset att ta itu med klimatförändringarna.

Arbetarklassen driver redan de globala industrier som behövs för övergången till en grön ekonomi. Den är också redan organiserad i ett internationellt integrerat och ett till hälften planerat system med leveranskedjor som sträcker sig över världen. Det ägs idag av de rika och är inriktat på att generera vinst, oavsett kostnaden för miljön. I sin enklaste form är kampen för att stoppa klimatförändringarna kampen för att kontrollera samhällets resurser.

Arbetarklassen i alla länder är de enda som har de internationella förbindelserna, sammanlänkade genom globala produktionsprocesser, för att ta itu med den internationella krisen. Arbetarklassen har den ekonomiska styrkan och makten att genom aktioner på arbetsplatser och ockupationer, för att stoppa ackumulationen av vinster och tvinga fram eftergifter från sina kapitalister, kämpa för kontroll av industrier och slutligen vrida makten ur händerna på kapitalisterna. Det är de som har störst intresse av att stoppa klimatförändringarna, inte bara för att de i oproportionerlig skala kommer att lida av dess effekter, utan också därför att det är de som skulle ha fördel av en omvandling till en förnybar ekonomi.

Vi kan emellertid inte helt enkelt övertala alla att vi behöver störta kapitalismen. Vi måste, till skillnad från XR:s uppfattning, att om vi bara ”säger sanningen” så kommer rationella människor att ansluta sig, inse behovet av att förbinda klimatet med vardagliga, omedelbara strider, och till klassamhället och det kapitalistiska systemet. Protester, direkt aktion och ockupationer och att ställa krav på politiska ledare och parlament är väsentliga i klimatrörelsen. Det är också klimatstrejker och att sprida dem till arbetsplatserna och föra samman rörelsen för att debattera och besluta om dess strategi. Detta är de verktyg med vilka vi kan börja genomföra radikala förändringar som utmanar kapitalismen här och nu.

Konsekvent agitation, gemensamma försök att samordna och ett politiskt program för klimaträttvisa som förbinder arbetarrörelsen med klimatet genom en anti-kapitalistisk kamp, kan göra gemensamma ungdoms- och arbetarstrejker till verklighet. I grund och botten är det frågan om att vinna majoriteten av arbetarklassen för klimatrörelsen och en strategi för aktioner på arbetsplatserna. Idén om ”klimaträttvisa” som föreställer sig lösningar på klimatförändringarna som höjer levnadsstandarden, utmanar förtryck och tar itu med ojämlikheter som är inneboende i det kapitalistiska samhället, pekar framåt mot att göra klimatförändringar till en fråga som är integrerad i dagens arbetarrörelse.

Vägen framåt
Många av lösningarna på klimatförändringarna är också precis förändringar som krävs för att skapa en bättre värld. Genom att ta itu med den sociala kris som mänskligheten står inför, kan också miljöförstörelsen hanteras. Sådant som arbetslöshet kan lösas genom att skapa miljoner jobb för att omvandla ekonomin och skapa nya industrier, sida vid sida med att dela på jobben med bibehållen lön.

Människor behöver anständiga bostäder och vi måste bygga om bostäder för att göra dem miljövänliga, med mindre tryck och koncentration i urbana områden. Vi behöver minska användningen av bilar, vilket kräver avgiftsfria, väl sammankopplade offentliga kommunikationer som drivs demokratiskt under kontroll av anställda och brukare. Vi behöver göra slut på hunger och brister på landsbygden, vilket kräver fördelning av jord och hållbart jordbruk. Vi behöver undvika förödande pandemier, vilket kräver skydd av vildmarker och att göra slut på den fattigdom som driver fram dess förstörelse.

När arbetsköpare säger att de inte har råd att stoppa förgiftningen eller minska sitt koldioxidavtryck, måste vår rörelse kämpa för nationalisering under arbetarkontroll. När de utlokaliserar sin miljöförstöring till fattigare länder, måste vi kräva arbetarnas rätt att öppna räkenskaperna och genomföra en granskning.

Att ta itu med klimatförändringarna kräver både lokal och internationell demokrati och höjning av levnadsstandarden i fattigare länder. För att kunna göra det måste vi avskriva deras skulder och göra slut på imperialistisk utsugning av fattigare länder genom att nationalisera industrin och övergå till en global, planerad, grön ekonomi.

En socialistisk rörelse som är ändamålsenlig
Det är nödvändigt att arbetarrörelsen ingriper systematiskt för att förbinda dessa sociala problem med frågan om klimatförändringarna i aktivisternas medvetande och därigenom utvecklar en anti-kapitalistisk strategi som förbinder dagens omedelbara strider med erövringen av makten.

Detta är det stora hoppet för mänskligheten, att varje fråga som vanliga människor står inför, och som de har intresse av att lösa, också främjar de ekosystem som vi alla förlitar oss på. Var och en av dessa frågor kan emellertid bara lösas mot kapitalisternas intressen. Därför har bara arbetande och fattiga människor förmågan och intresset att lösa dem, men det kräver att den socialistiska rörelsen ingriper för att mobilisera miljörörelsen och arbetarrörelsen som en enda rörelse och hjälpa dem att inse deras gemensamma intressen och nödvändigheten av att de samarbetar som det enda sättet att segra.

Socialisternas framgång med denna uppgift kommer i hög grad vara beroende av deras förmåga att utveckla ett revolutionärt parti. Ett politiskt parti, inte som kapitalisternas stela, toppstyrda, utan ett demokratiskt parti som är rotat på arbetsplatserna och i bostadsområdena, som mobiliserar de mest hängivna och politiskt medvetna klasskämparna på grundval av ett överenskommet program. Denna typ av organisation, förbundna med systerpartier världen runt i en femte arbetarinternational, är ett nödvändigt verktyg för att övervinna de hinder som kampen för en grönare, mer jämlik värld, kommer att ställas inför.

Arbetarrörelsens nuvarande ledningar svarar antingen på klimatförändringarna med att i stort sett ”möblera om medan huset brinner”, för att använda en populär analogi i klimatrörelsen, eller i sämsta fall, vilket många fackliga ledare gjort, främja sina egna omedelbara intressen genom att faktiskt stödja industrin som producerar fossila bränslen för att skydda sina medlemmars jobb. Socialister behöver bygga upp demokratiska gräsrotsrörelser i fackföreningarna för att utmana fackbyråkraternas kontroll utifrån parollen ”med fackledarna där det är möjligt, utan dem när det är nödvändigt”. På det sättet kan vanliga medlemmar kämpa för att omvandla sina industrier och samtidigt kräva att vinsterna används för att omskola anställda och se till att lönerna inte sänks eller att anställda blir arbetslösa.

Sammanfattning
Det råder inget tvivel om att klimatförändringarna är denna generations och verkligen hela mänsklighetens mest brännande fråga. Vi inser som marxister att kapitalismen för närvarande har flera kriser, jordfrågan i utvecklingsländerna, automatiseringen av produktionen, tendensen till auktoritärt styre, ekonomisk stagnation, fortsatta finanskriser, imperialistisk rivalitet och hotet om kärnvapenkrig. Men klimatförändringarna är potentiellt den viktigaste krisen under det tjugoförsta århundradet eftersom den tvinnas samman med de andra kriserna och med tiden förvärrar dem. En instabil miljö kommer att resultera i prishöjningar, massmigration i en omfattning som aldrig förr, ekonomisk förödelse och ökade spänningar mellan nationer när varje härskande klass försöker få andra att betala för krisen.

Det kommer, å ena sidan, att bli en farlig tid, men det kommer å andra sidan finnas en stor potential när systemets misslyckanden avslöjas som aldrig förr, när arbetarklassen, större och starkare och med mer förbindelser med varandra än någonsin tidigare, tvingas reagera på det kapitalistiska systemets förfall. Det råder inget tvivel om att detta kommer att ge upphov till omfattande strider, att vi är på väg in i en tid av krig och revolutioner. Den enda fråga som återstår är huruvida den socialistiska rörelsen framgångsrikt kan ingripa för att peka ut kapitalismen som fienden, att identifiera hinder och illusioner och allra viktigast att kunna vinna människor för denna lösning, arbetarrevolution och socialism. Bara så kan vi undvika en katastrof i vilken kapitalismen förändrar klimatet. I stället måste vi förändra systemet och skapa en bättre värld, fri från all utsugning och allt förtryck.

Chris Clough