Klimatkrisen och idéernas kamp

Bild: Chris Yakimov
https://www.flickr.com/photos/doucy/48806738211

Artikeln ingår i pamfletten Red is the new green som har getts ut av våra brittiska kamrater i Workers’ Power

I och med att ”grön kapitalism” blir alltmer diskrediterad, letar många efter mer radikala strategier. Vi ska titta på två av de mest framträdande idéerna: nerväxt och den nya gröna given – eller down growth och Green New Deal, då de engelska begreppen också används i de svenska debatten.

Det finns flera versioner av den nya gröna given vilka alla är mycket kritiska till idén att marknaden kan lösa klimatförändringarna, eller att statens roll bara är att erbjuda skatteincitament och koldioxidkrediter.

Den mest kända är den som finns i en resolution till USA:s kongress som skrevs av Alexandra Ocasio-Cortez, medlemmarna i representanthuset från New York och senator Edward J. Markey från Massachusetts, Den här idén, som är ett eko av president Roosevelts New Deal på 1930-talet, som påstås ha löst den stora depressionen, har funnits med ett tag. Den kopplar minskningen av utsläppen av koldioxid i USA (som för närvarande ökar med 3,4 procent per år), genom att föra över ekonomin från fossila bränslen till förnyelsebara, med en hel rad nya jobb, förbättrad sjukvård och andra sociala reformer. Joe Biden accepterade många av kraven i sitt manifest 2020, men den har blockerats i kongressen och inte bara från republikaner utan också från högerdemokrater.

I Storbritannien blev den uppmärksammad under Jeremy Corbyns tid som ledare för Labourpartiet. Vi kommer att titta på den versionen, speciellt som det för ett kort tag verkade möjligt att den skulle kunna genomföras om Labour vann valet.

De politiska förslagen är, liksom Ocasio-Cortez, inte snävt fokuserade på klimatet utan tittar bredare på ojämlikheter i samhället: hur klimatet hänger ihop med fattigdom, rasism och imperialism och föreslår lösningar på klimatförändringarna utifrån ett radikalt eller till och med anti-kapitalistiskt perspektiv.

A Planet to Win: Why We Need a Green New Deal (2019) av Kate Aronoff, Alyssa Battistoni, Daniel Aldana Cohen och Thea Riofrancos, lägger fram den nya gröna giv som antogs av vänstern i Labourpartiet. De argumenterar så här:

Det är de rika som kommer att få offra mest för klimatet. De har skördat nästan alla fördelar av den ekonomiska tillväxten under årtionden, och de har spenderat de överdådigt. Globalt sett är de mest välbeställda tio procenten ansvariga för hälften av världens koldioxidavtryck. I Förenta staterna är den rikaste tiondelen av befolkningen ansvarig för en fjärdedel av utsläppen. Att skära ner deras konsumtion skulle ha en mycket större ekologisk inverkan än något annat som vi andra kan göra individuellt.

Denna strategi är inte den individualistiska inställning som präglar kampanjerna för greenwashing: att du ska minska dina egna koldioxidavtryck. Det handlar om att använda statens makt för att genomföra en beredskapsplan för klimatet.

Under Jeremy Corbyns ledning lyckades Labour för en ny grön giv få igenom en motion vid partiets konferens 2019. Den uppmanade till en grön industriell revolution, avveckling av koldioxiden i Storbritanniens ekonomi till 2030, isolering av alla bostäder, ett offentligt ägt energisystem, gratis för arbetarklassens hushåll, en miljon gröna jobb och en ”rättvis” övergångsfond för arbetare i industrier som påverkas av denna ekonomiska omvandling.

Ödet för den här politiken illustrerar emellertid problemen med den här inställningen som förlitar sig på att partier som Labour ska genomföra en sådan plan, mot de rikas och mäktigas intressen.

Liksom sin historiska föregångare – Roosevelts New Deal – är den en uppgörelse mellan kapital och arbete. Politiken med massiva statliga investeringar är utformad för att öka konsumenternas efterfrågan och ge kapitalisterna nya vägar till profiter medan man undviker oroligheter och massomfattande radikalisering av arbetarna. Den ger arbetarklassen en del betydelsefulla landvinningar, men den kapitalistiska politiska ekonomins själva natur ser till att dessa landvinningar aldrig kan bli bestående och alltid är möjliga att ta tillbaka vid nästa regeringsbyte eller ekonomiska cykel.

Planen förpliktar Labour till ”offentligt ägande av energin” och offentligt ägande av de sex stora [energibolagen]”. Det är ett steg framåt från Labours tidigare politik som godkände offentligt ägande av näten men lämnade distributionen i privata händer. Det anges att det blir nödvändigt med betydande statliga subventioner för att skapa incitament för vind- och solkraft, medan Labour skulle lämna det fritt för privata industrier att fortsätta med utvinning av fossila bränslen och med kärnkraftverk, så länge det ger vinst.

Planen talar också om förstatligande av transportbranschen och massiva investeringar i gratis eller överkomliga offentliga transporter. Men Labour har klargjort att dess inställning till förstatligande av järnvägarna innebär att köpa tillbaka alla privata tillgångar till marknadspriser som ska finansieras genom statlig upplåning, vilket innebär en omfattande överföring av stora summor från skattebetalarna till finansiärer och andra profitörer. Labour skulle dessutom låta existerande kontrakt löpa ut innan man ens inleder återköpen. Eftersom många kontrakt för järnvägen är på tio år, och att processen oundvikligen skulle utsättas för utdragna juridiska åtgärder, innebär det att tidsgränsen 2030 inte skulle hålla innan Labour ens skulle inleda genomförandet av sin plan, om partiet före det inte blev bortröstat ur regeringen. En liknande process skulle antagligen gälla även för förstatligandet av energin.

Betoningen av teknologiska lösningar som skulle leda till ökad användning av förnyelsebar energi, inklusive elbilar, erbjuder ett okritiskt godkännande av industrier som har sina egna miljöeffekter. Konstruktionen av vind- och solparker kräver sällsynta metaller och inslag av material som inte är förnybara och som kräver mycket energi att producera. Bilindustrin erbjuder lägre vinster i produktionen av elbilar medan lyxmodeller säljs till mindre energimedvetna konsumenter eller bensindrivna modeller som kan produceras billigare i andra delar av världen.

Det viktigaste är att Labours inställning behandlar varje privatägd industri, sol, vind, bilar, energiproduktion, som separata pusselbitar vilka, om de får tillräckligt mycket statligt stöd, kommer att passa ihop och låta bilden av en grön ekonomi framträda. Men som den socialistiske miljökämpen Gabriel Levy har skrivit:

Moderna teknologier för elektricitet – förnyelsebara, plus nätverk som distribuerar flöden – kan enbart förverkliga sin potential för att sluta med koldioxid som delar av integrerade system. Elektricitetens källor måste inte bara samordnas med varandra, utan med systemen för gas, värme och transporter. Om delar av dessa ägs av privata företag kommer vinsterna sättas före klimatets och den sociala rättvisans nödvändigheter.

Ägande
Detta för oss till den avgörande frågan om ägande. Labours planer visar att deras logik prioriterar respekten för privat kapital; de betraktar företagen som ”partners” i den gröna övergången. Även om Labour levererar de stora statliga investeringar som utlovats, har de redan gått med på att betydande delar av den ”gröna” industrin kommer att vara kvar som privat egendom.

Labours plan är egentligen en storskalig subvention från skattebetalarna för att uppmuntra vinstdrivande företag och finansiärer att bli grönare, många av dem har varit bland de värsta miljöförstörarna. Bortsett från den grundläggande orättvisan i en sådan överföring av rikedomar, gör den korta tid vi har på oss att genomföra en storslagen, världsomfattande övergång bort från fossila bränslen, tillsammans med nödvändigheten att förena alla aspekter av produktionen och distributionen och användningen av energi till ett integrerat system, varje marknadsorienterad lösning helt otillräcklig.

Det vi verkligen behöver är massomfattande expropriering av alla betydande sektorer i ekonomin, som följs av deras integration och underordning under demokratisk planering och produktion för mänskliga behov och hållbarhet. Offentligt ägande av bankerna och finansinstituten är avgörande för att vinster ska kunna återinvesteras i enlighet med socialt bestämda prioriteringar i hela ekonomin. Utan det skulle även de nyckelindustrier som Labour planerar att förstatliga drivas som företag, hindrade av oavbruten konkurrens från en privat sektor som är besluten att återta sina marknadsandelar. Om besluten om investeringar dessutom lämnas kvar i företagens händer, kommer skiftet till förnyelsebart aldrig äga rum enligt en tidsskala som är relevant för att ta itu med klimatförändringarna.

Ett program för förstatligande i en omfattning som krävs är omöjligt om Labour insisterar på att respektera privategendomens helighet genom att betala ”skälig” (dvs. av marknaden bestämd) kompensation till de förra ägarna. Det är helt enkelt inte möjligt att få fram så stora summor med existerande beskattning eller att låna tillräckligt mycket på penningmarknaderna för att köpa tillbaka alla nödvändiga tillgångar. Även om Labour var beredda att införa betydligt mer radikal beskattning och planer för lån, så skulle det säkert sätta i gång en kapitalflykt i massiv skala eller kasta in Storbritannien i en kris med utrikesskulder. Hotet om expropriering skulle ha en liknande effekt. Men i båda fallen skulle Labour behöva bemöta och besegra detta sabotage genom att införa strikt kontroll över utbyte och kapital, och fackföreningarna skulle behöva genomdriva dem genom att införa arbetarkontroll och inspektion av räkenskaperna i de berörda företagen.

Demokratisk kontroll
Labour har lagt stor betoning på vikten av en ”rättvis övergång” till grön industri, vilket innebär att ett omfattande skifte av jobb från miljöförstörande till grön industri måste åtföljas av skydd för arbetare som blir av med sina jobb. De som kampanjade för planen vid partiets konferens var snabba att anpassa sig till fackliga krav speciellt från de som organiserar arbetare i tillverkning, byggnation och energi, och som är svalare inför miljöradikalism.

Spänningen mellan snävt definierade fackliga intressen – att bevara existerande jobb och förbättra avtal och villkor – och miljöpolitik är inte ny. Ett brett stöd från arbetarklassen, vilket de som driver miljökampanjer har insett, inklusive från de som för närvarande jobbar i industrier som producerar mycket koldioxid, kommer att vara avgörande för den gröna omställningen. Men motsättningarna kommer inte att lösas genom att sopa dem under mattan, vilket Labour har gjort med frågan om att bygga ut flygplatser. Rörelsen behöver öppet erkänna att en del industrier måste försvinna, och det fort.

Även om statligt stöd för omskolning kan hantera en del, kommer det aldrig kunna bemöta de anarkiska marknadskrafter vilka, åtminstone temporärt, kommer att förflytta arbetare och tvinga in dem i jobb med lägre lön. Arbetare måste kunna kämpa för sina egna intressen men, även om Labours plan inkluderar ett löfte om att avskaffa alla anti-fackliga lagar, fortsätter Labour att bara nämna ett begränsat löfte att avskaffa lagen om fackföreningar från 2015.

En verklig demokrati på arbetsplatserna skulle gå mycket längre och erbjuda en varaktig integration mellan långsiktiga sociala intressen och omedelbart skydd för arbetare. Verklig demokrati på arbetsplatserna skulle innebära att arbetarna fastställde målen för deras bransch. På en regional och nationell nivå kan strategiska beslut om utbildning av arbetskraften och allokering av arbetskraften fattas för hela ekonomin, vilket kan garantera alla en socialt nyttig och produktiv roll. Detta behöver också användas internationellt. Överallt där arbetare ifrågasätter och tar över produktionen kan grunden läggas för en global plan som kan stoppa, och verkligen vända, klimatförändringarnas skadliga effekter.

Den nya gröna given är, kort sagt, en illusion, ett nationellt program för ett problem som bara kan lösas internationellt. Det är sant att vi har den teknologiska kapaciteten att vända klimatförändringarna, men kapitalackumulationen äger rum i cykler som utesluter miljökostnader. Så länge vi accepterar att den finns i ett vinstdrivet system, kommer den gröna teknologins potential för omvandling samexistera med fortsatt miljöförstöring.

Utmaningens omfattning och den korta tidsrymd som behövs för dess genomförande gör att bara en internationellt planerad ekonomi kan rädda oss. Endast revolutionära rörelser som kommer till makten i land efter land i den världsomfattande revolutionens tjänst kan göra de intrång på kapitalet som krävs.

Till skillnad från Extinction Rebellions moraliserande vädjanden, den nationalistiska utopismen i Labourpartiets plan eller företagselitens hycklande greenwashing, är socialistisk ekonomisk planering den enda konkreta vägen till att stoppa klimatkrisens utveckling innan det är för sent. Inför den annalkande samhällskollapsen är det socialisters uppgift att organisera den revolutionära övergången till en ekonomi som är baserad på produktion som tillfredsställer både mänskliga behov och en hållbar miljö.

Labours nya gröna giv godkändes av två partikonferenser men föll vid det första hindret. Corbyn förlorade valet 2019 och avgick som ledare för Labour. Han ersattes av Keir Starmer som, för att bli vald, lovade att han skulle hålla fast vid Corbyns miljöpolitik. När Andrew Marr senare frågade honom om han skulle förstatliga de sex stora energibolagen, svarade han emellertid – ”nej”. Han klargjorde att, oavsett hur delegater på konferenserna röstade har det parlamentariska partiet slutordet när det gäller all politik och utgör inte någon fara för kapitalisterna.

Vi måste, oavsett om det är innan- eller utanför Labourpartiet, och oavsett vilket parti som sitter i regeringen, fortsätta att kräva att regeringen agerar utifrån den rad av åtgärder som finns i planen för den nya gröna given. Vi kan emellertid inte bara kämpa för vad som är omedelbart möjligt att övertyga väljarna, fackföreningarna, Labourpartiet och företagen om, eller som staten som skulle kunna acceptera. Vi kan bara stoppa klimatförändringarna om vi kämpar för vad som är nödvändigt, och använda de metoder som krävs för att uppnå det. Eftersom kapitalisterna inte kan överge sina vinster, måste vi vara anti-kapitalister. Parlamentet kan inte lagstifta bort kapitalismen, därför måste vi vara revolutionärer.

Nerväxt
Idéer om nerväxt utvecklades starkt i Frankrike under 1990-talet och i början av 2000-talet, speciellt med Serge Latouches idéer (In the Wake of the Affluent Society: An Exploration of Post-Development. London 1993 och Towards a Society of Frugal Abundance. Paris 2011). De har nu fått stor spridning i det växande akademiska ämnet miljöekonomi och är allt populärare i de mer ”anti-kapitalistiska” delarna av klimatrörelsen. Många av dess teoretiker betraktar sig också själva som marxister.

Den utgår från en kritik av kapitalismen som ett system av ständig ekonomisk tillväxt som förstör miljön. Den hävdar att ekonomisk tillväxt (mätt i BNP) och materiell utvinning är oupplösligt förbundna, och därför måste båda minska. De hävdar att den globala ekonomin under 1990-talet överskred den maximala gränsen för materiell utvinning (dvs. träd som fälls, fisk som fångas, mineraler som utvinns) bortom vilken planetens ekosystem inte kan upprätthållas och att resultatet är och kommer att vara massomfattande utplåning.

Nerväxtens teoretiker argumenterar för behovet att minska den globala konsumtionen, ersätta ”tillväxt” enligt BNP som socialt mål med målet ”välbefinnande” i ett socialt rättvist och ekologiskt hållbart samhälle.

Den ekologiske ekonomen Giorgios Kallis hävdar att:

Nerväxt är, för det första, en kritik av de ekologiska konsekvenserna av ekonomisk tillväxt. Ju snabbare vi producerar och konsumerar varor, desto mer omvandlar vi och skadar miljön. Det går inte att både ha kvar kakan och äta den. Om mänskligheten inte ska utplåna planetens system för att uppehålla liv, måste den globala ekonomin sakta ner. Vi ska utvinna, producera och konsumera mindre, och vi ska göra allt annorlunda. (Degrowth. Newcastle-on-Tyne 2018, s. vii)

En annan av nerväxtens ekonomer, Tim Jackson, förespråkar i Prosperity Without Growth (2009), förutom minskad produktion och konsumtion för att reducera samhällets ”genomströmning” av energi och råvaror, en omfattande vändning till lokal produktion och konsumtion, plus främjande av radikala förändringar i konsumtionsmönstren i den (över)utvecklade världen och samtidigt ta itu med det globala syds skriande behov. Idén är att omfördela tillgångar mellan och inom länder.

Kapitalismen är, som marxister länge har hävdat, ett system som kräver tillväxt, och hela vårt samhälle är inriktat på det som Greta Thunberg kallade ”sagor om evig ekonomisk tillväxt”. I den utsträckningen kan vi instämma med många iakttagelser hos nerväxtens teoretiker.

Identifieringen av kapitalismen (och dess högsta stadium, imperialismen) som den ekonomiska orsaken inte bara till krisen för vår naturliga miljö, utan också den groteska ojämlikheten och superexploateringen av majoriteten av mänskligheten, är en nödvändig utgångspunkt. Men innan vi utformar utopier om en värld baserad på allmänt välmående, måste vi ta itu med de sammanhängande frågorna om egendom och makt. Vem äger de industrier som utvinner, bilfabrikerna med mera? Vem innehar den statliga makt som i teorin kan kontrollera dem men som i praktiken försvarar deras egendom?

Ta exempelvis kraftproduktion. Expanderande industrier kräver en motsvarande ökning av energi, och infrastrukturen finns redan för fossilbränning. Att överge allt detta har ingen ekonomisk mening för ägarna av industrin, handeln, flygtransporter och sjöfart. Det är sant att det utvecklas en alternativ infrastruktur för produktion av förnyelsebar energi, men industrins ökade krav har medfört att denna förnyelsebara energi konsumeras utöver i stället för fossila bränslen. Denna nya infrastruktur ger dessutom lägre vinstnivåer och kräver stora statliga subventioner, vilket innebär att den, på kapitalistisk grund, inte kommer att slå ut fossilbaserade energikällor.

Att stoppa eller vända utsläppen av koldioxid och den globala uppvärmningen kräver en snabb övergång från fossila till förnyelsebara bränslen. Men stora företag och härskarna i länder som Saudiarabien och Gulfstaterna har redan lagt beslag på oljan i marken och har investerat miljarder i industrins framtid. Dessa företag och stater kommer aldrig frivilligt acceptera att vi måste lämna kvar allt i marken.

I en kapitalistisk ekonomi skulle detta innebära kaos – recession, kris och framför allt mänsklig misär med arbetslöshet, fattigdom, bantning av offentlig service och, utan tvekan, framväxten av auktoritära krafter som lovar återgång till välstånd. För anhängarna av nerväxt är lösningen ett post-kapitalistiskt samhälle där det socialt goda mäts med andra medel än ekonomiskt tillväxt, och införandet av allmän basinkomst och service, förstatligande och tillhandahållandet av vatten, energi och andra väsentligheter vid sidan av en gemensam livsstil med låg påverkan som kommer tillåta de rika ländernas ekonomier att minska sin konsumtion av energi och material.

Vi kan instämma i mycket av nerväxtens kritik av kapitalismen, och dess insikt att vi måste gå utöver den för att stoppa klimatförändringarna är obestridlig. Idén att vårt primära mål måste vara nerväxt och de metoder som föreslås för övergången till en förnyelsebar ekonomi måste emellertid ifrågasättas.

Nerväxt innebär en fullständig minskning i de imperialistiska länderna. Detta argument skulle till och med prioritera nerväxt framför behovet av en övergång från fossila bränslen till förnyelsebara, en process som gör det nödvändigt att bygga ny infrastruktur, utvinning av ytterligare material och, i allmänna termer när det gäller ekonomisk aktivitet, en massa arbete. Alternativet är antingen att bränna mer fossila bränslen medan vi gör en långsam övergång, eller en sträng ransonering av energikonsumtionen. Även om ingen teknologi är ”utan påverkan”, är det, när det gäller energiproduktionen, möjligt och nödvändigt att öka energikonsumtionen medan miljöpåverkan minskar genom en snabb övergång till sol och andra förnyelsebara energikällor.

Våra bostäder i Storbritannien är upphovet till 23 procent av utsläppen. Vi kan drastiskt minska utsläppen genom ett program för isolering och att växla från naturgas till vätepannor, men det skulle kräva att vi tillverkade och anpassade 23 miljoner vätepannor och isolerade majoriteten av Storbritanniens 29 miljoner bostäder. Det skulle göra det nödvändigt med utvinning av material och arbete på kort sikt för att skapa långsiktiga fördelar. I Storbritannien är 43 procent av användningen av material inriktad på livsmedel. En stor del av detta är resultatet av globala leveranskedjor som är inställda på att ge vinst genom att använda billigast möjliga arbetskraft och billigaste material. Vi kan minska livsmedlens påverkan på miljön genom att producera dem så lokalt som möjligt och förbjuda engångsplast, men denna förändring skulle kräva fabriker och jordbruk som inte existerar för närvarande.

I stället för att betrakta vår uppgift som ”nerväxt” i sig, måste vi se det som en omställning av tillväxten bort från slöseri och skadlig produktion så att den är fokuserad på livskvalitet och återställning av miljön. Detta kräver en nationell och global plan som producerar på grundval av mänskliga behov snarare än profit och gör det på ett sätt som är medvetet om, och motverkar, miljöskador. Inom många produktionsområden kommer det att innebära nerväxt: privatbilar, privata herrgårdar och den rikaste procentens luxuösa livsstil, reklamindustrin och annat meningslöst arbete, klädindustrins fast fashion och engångselektronik, genom att tillverka för att bestå i stället för inbyggt åldrande. Medan de imperialistiska länderna är välbärgade, är majoriteten av de som lever i dem inte det, och vi måste kämpa för en rikare livskvalitet med en demokratiskt kontrollerad och hållbar plan.

Hur vi ska kunna göra så drastiska förändringar av samhället? Både nerväxt och marxismen inser att det kapitalistiska systemet är oförmöget att möta de utmaningar som klimatförändringarna medför. Det är problemets källa, inte lösningen. Båda är överens om att vi behöver ett post-kapitalistiskt samhälle, men de skiljer sig åt i vad det innebär och hur vi ska komma dit.

Nerväxt-rörelsens mål är att övertala samhället i stort om behovet av att röra sig bort från tillväxt, och argumentet riktar sig till var och en från vanligt folk till världsledare.

Nerväxt ska uppnås genom en kombination av att övertala politiker att genomföra gröna nya givar som inte innebär tillväxt och övertala individer och samhällen i de välbärgade länderna att förändra sin livsstil och vad de uppskattar för att anpassa sig till delade resurser och gemensamt liv med låga utsläpp av koldioxid.

Liksom förslagen i den gröna nya given inkluderar långtgående förändringar av arbetet (allmän basinkomst, delat arbete, omskolning) och service (allmän service, att bostäder och transporter upphör att vara varor), hävdas det att nerväxt inte skulle bli en drastisk och utarmande förändring utan en förändring av vårt sätt att leva som skulle vara planerat och understött.

I deras bok, The Case for Degrowth, förklarar Kallis, Paulson, D’Alisa och Demaria att:

Nerväxt hävdar att vi måste bevara och konsumera annorlunda, men också mindre. Att vi måste dela mer och fördela mer rättvist, medan kakan minskar. Att göra det på sätt som stöder njutbara och meningsfulla liv i hållbara samhällen och miljöer kräver värderingar och institutioner som producerar ett annat slags personer och förhållanden.

Varför förminska kakan i stället för att ändra ingredienserna och sättet den bakas på? I ett socialistiskt samhälle skulle eliminering av slöseri, socialt värdelös produktion och neurotisk konsumtion verkligen frigöra resurser för produktiva investeringar i tillhandahållandet av socialt önskvärda bruksvärden, som prioriteras demokratiskt av arbetarna som producenter och konsumenter. En ekonomi som planeras för att vara hållbar kommer inte att bedömas efter en abstrakt föreställning om tillväxt, utan efter att producera och fördela bruksvärden efter behov, inberäknat en blomstrande naturlig miljö som en källa till uppehälle och njutning för alla, inte för en privilegierad elit.

Vi kan se den taktik som nerväxt-rörelsen leder till i Extinction Rebellions blockader av gator i stadskärnor, där man ofta hittar aktiviteter för barn, veganmat och instruktion i meditation. På liknande sätt visar HS2-lägren, en taktik som går direkt tillbaka till 1970-talets klimatläger, det slags nätverk och gemenskaper som nerväxt-teoretikerna föreställer sig ska växa fram vid sidan av, och slutligen ersätta, den kapitalistiska ekonomin.

Inte ens nedstängningarna under pandemin, under vilka hundratals miljoner, kanske miljarder, vanliga människor stannade hemma, så gott som aldrig körde bil, och absolut inte åkte på utlandssemester, räckte för att åstadkomma neutrala nettoutsläpp av koldioxid. Joeri Rogelj, klimatforskare vid Imperial College i London, som studerar pandemins inverkan på klimatförändringarna, frågar sig: ”Varför är det så? Det beror på att minskningarna av utsläppen var resultatet av att vi ändrade eller minskade våra aktiviteter, och inte orsakades av någon strukturell förändring av hur vårt samhälle faktiskt fungerar.” Samtidigt som övergången till neutrala och negativa utsläpp av koldioxid kommer att medföra stora förändringar av vårt sätt att leva, kommer detta inte att uppnås genom individers beslut att förändra sina liv utan genom kamp för strukturella förändringar av vårt samhälle.

Nerväxtens fokus på individens ansvar att leva annorlunda och göra små förändringar, från att arbeta i ett grönt kooperativ till kollektivt boende, konsumera lokalt och dela resurser, är faktiskt en fullständig distraktion från de mycket större uppgifter vi står inför. Det är inte några alternativ som människor med låga löner, som lever i trångbodda bostäder och som väntar i det längsta med att sätta på värmen inför vintern, kan överväga.

Detta är just de människor, arbetarklassen, som inte tjänar på miljöförstörelsen och som har allt att vinna på en kamp för att störta kapitalismen och upprätta ett egalitärt, socialistiskt samhälle baserat på en ekonomi som är demokratiskt planerad för mänskliga behov.

Även om de som uppmanar till nerväxt inkluderar åtgärderna i en grön ny giv som en del av kampen mot klimatförändringarna, och även om de ser dessa som nödvändiga för övergången till ett post-kapitalistiskt samhälle, är deras strategi opåverkad av deras insikt att vårt system domineras av en klass med välbärgade och mäktiga människor. De ställer upp kampen för en ny grön giv i stort på samma sätt som de som ser det som att skapa en ”grön” kapitalism: genom parlamentariska reformer.

Detta är möjligt för nerväxtens teoretiker eftersom de betraktar staten som i grunden neutral, och därför som en institution som kan användas mot kapitalismen men också för den. Jason Hickel hävdar, i sin bok Less Is More att: ”När inkomstfördelningen har blivit alltmer ojämlik, har de rikastes ekonomiska makt direkt översatts i ökad politisk makt. Eliterna har lyckats ta över våra demokratiska system.”. Men när var ”eliterna” inte vid makten? Vi kan gå igenom årtionden och århundraden av kapitalismens existens, ända tillbaka till feodala tider och längre än så, utan att hitta ett klassamhälle som inte dominerades av dess härskande klass.

Hickels svar till eliterna är större demokrati, i parlamentet, i internationella system som styr och i direktörsrummen. Han förespråkar uppbrytning av monopol, sparka ut de stora pengarna ur politiken och radikala reformer av medierna. I den utsträckning som sådana reformer försvagar kapitalisterna och deras stat och stärker dess motståndare, kan de ges stöd, men att bryta upp monopol i stället för att ta över dem, delta i företagsledningen i stället för att underkasta den arbetarkontroll, skulle inte föra oss närmare en ekonomi som kan planeras. Framför allt kommer det inte att ändra det faktum att det är en kapitalistisk stat som existerar för att försvara det kapitalistiska systemet.

Om en ny grön giv, eller nerväxt av de industrialiserade staterna, med en plan för snabb övergång till en förnyelsebar ekonomi, inte kan röstas igenom av parlamentet och genomföras av den kapitalistiska staten, då måste vi förlita oss på en alternativ kraft i samhället och en alternativ strategi. Den enda kraft i samhället med tillräcklig kraft för att störta kapitalismen och omorganisera produktionen enligt mänskliga behov och bevarandet av vår miljö är den globala arbetarklassen. Medlet för att uppnå detta är en social revolution som sprider sig på internationell nivå.

Rebecca Anderson