Planeten Jorden: en het röra

Bara ett exempel på vad vi har att vänta mera, mycket mera av ju längre den globala uppvärmningen tillåts fortsätta. Bild: https://www.flickr.com/photos/jeff_head/20799665403

Artikeln är hämtad ur pamfletten Red is the new green som våra brittiska kamrater i Workers Power har gett ut.

Klimatkrisen är omfattande, från global uppvärmning till arters utrotande, förödd jord och rikligt förekommande mikroplast.
Människans påverkan på naturen är nu omöjlig att ignorera. Extremt väder har blivit ett ständigt återkommande inslag på nyheterna när de tidigare varningarna om vad ett förändrat klimat innebär blir uppenbart för miljoner. Den här nya verkligheten är verkligen nedslående; faktum är att en nyligen genomförd studie visar att nästan 60 procent av alla personer under 25 världen över känner sig ”mycket” eller ”extremt oroade” över klimatet, och 45 procent säger att deras vardagliga liv påverkas.

Men det är ändå viktigt att uppmärksamma några av de fruktansvärda konsekvenser som det kapitalistiska systemet har för klimatet för konstatera allvarets djup och därigenom understryka brådskan i att hitta en lösning.

En global förändring av medeltemperaturen har vidsträckta konsekvenser som påverkar vädrets mönster och därför hur ekosystem fungerar och den biologiska mångfalden. Det här kommer att ha stor påverkan på den mänskliga civilisationen i form av störningar i matproduktionen, en ökad sannolikhet för pandemier och även för att städer och hela regioner kanske blir obeboeliga. I sin tur kommer detta leda till att ett stort antal människor måste fly från katastrofområden med efterföljande politiska och sociala konsekvenser av detta och knapphet i resurser.
Ett exempel på det här kunde vi se 2020 när okontrollerade bränder rasade över stora områden i Australien, en av flera stora katastrofer, förvärrad av klimatförändringarna, som har inträffat de senaste åren. Under flera veckor översvämmades media av apokalyptiska bilder av flammor i skyn, flyktingar, förbrända skogar och de förkolnade resterna av landets unika fauna. Dessa bränder startade månader innan den vanliga brandsäsongen under de varmaste månaderna januari och februari. Orsaken är inte svår att begripa; under 2019 upplevde Australien rekordnivåer i temperaturen i kombination med låga regnnivåer.

Globalt har tio av de varmaste uppmätta åren inträffat de senaste 14 åren. En studie visar att för varje grad som den genomsnittliga temperaturen stiger så ökar blixtnedslagen med tolv procent.

FN rapporterade 2019 att en miljon arter (av totalt åtta miljoner) just nu är utrotningshotade. Emellertid är inte detta den fulla bilden eftersom dessa organismer existerar inom dynamiska ekosystem. Om en art försvinner så kan det ha en katastrofal inverkan på andra delar av systemet.

Vetenskapsmän tror att vi just nu befinner oss mitt i den sjätte massutrotningen i jordens historia, som skulle kunna leda till mellan 60 till 95 procent av alla arter utrotas. Det är självklart att en sådan utveckling inte bara skulle har återverkningar på djur och växter utan också på mänskligheten.

Koldioxidutsläppen
Klimatförändringarna har varit kända sedan 1960-talet när vetenskapsmän uttalade oro över surt regn och växthuseffekten. Under 1970- och 80-talen växte den vetenskapliga samsynen om att temperaturen var stigande på grund av ökad koncentration av koldioxid i atmosfären. Den stora majoriteten av världsledarna accepterade denna princip 1992 under FN:s klimattoppmöte i Rio.

Vi vet också var koldioxidutsläppen kommer ifrån. En karta över konsumtionsbaserade utsläpp per capita visar att i välbeställda länder är koldioxidutsläppen som kommer från lokalt producerade varor och tjänster plus importerade varor (men exporten ej medräknad) betydligt högre än de utsläpp som kommer ur de fattiga ländernas konsumtion av varor. Fattiga länder med stora olje- eller tillverkningsindustrier, vars utsläpp av koldioxid har ökat medan de välbeställda imperialistiska ländernas har minskat, är nettoexportörer. De varor och den energi som de producerar är till större delen konsumerad i norr.

Det här är ovanpå det faktum att de imperialistiska nationerna historiskt, då de var först att industrialiseras och konsekvent använt den fördelen till att hålla tillbaka andra nationer, har bidragit med mer än deras rättmätiga andel av utsläppen.

På individnivå orsakar den rikaste en procenten (folk som tjänar mer än 109 000 dollar netto per år) tre gånger mer koldioxidutsläpp än de fattigaste 50 procenten. De fem procent rikaste inkomsttagarna står dessutom för 37 procent av utsläppsökningen sedan 1990.

Vi vet också vilka sektorer som orsakar mest växthusgaser. Energisektorn bidrar såklart med mest, 73 procent. Av detta står industrin för 24 procent, 18 procent står fastigheter för och 16 procent står transportsektorn för. Chockerande sex procent av världens koldioxidutsläpp kommer från ”flyktiga utsläpp”, orsakade antingen av olycksläckage eller avsedda utsläpp – förbränning av icke önskvärd gas på oljeraffinaderier. Jordbruk, skogsbruk och markanvändning bidrar med 18 procents utsläpp, industri och avfallshantering tre procent.

Den internationella energibyrån uppskattade 2016 att textilindustrin genererade 1,2 miljarder ton av växthusgasutsläpp vilket betyder att modeindustrins fotspår av kol är större än sjöfartens och det internationella flygets sammanlagda avtryck.

Ett exempel på den kaotiska och slösaktiga karaktären av den här sektorn kan ses i Kantamanto, Ghana, där ungefär 15 miljoner klädesplagg per vecka strömmar genom en av de största andrahandsmarknaderna för kläder i hela världen. En chockerande mängd kläder tornar upp sig på gatorna, på stränderna och på soptippar runtomkring i staden. En schaktmassa nära staden är mer än nio meter hög och innehåller mestadels andrahandskläder från marknaden. Vattnet nära soptippen är giftigt; vattenytan bubblar och krusar sig som om det konstant regnade. En del av föremålen tar sig ända ut till havet och trasslar in sig i andra föremål och textilier så att det bildas tentakler som är upp till åtta meter långa. Igenproppade avfallsområden med kläder leder till översvämningar som ökar risken för kolera och malaria.

Trots av vi vet vem och vad som orsakar klimatförändringarna så har utsläppen fortsatt att öka år efter år. Även om det finns vissa som förnekar att klimatförändringarna är ett resultat av mänsklig aktivitet eller till och med att klimatet förändras, så är klimatförändringens verklighet accepterad av de flesta människorna såväl som av de politiker de väljer och av affärsfolk som försöker skaffa sig ”grön” framtoning och profit genom återvinning. Problemet är inte klimatförnekelse, det är vägran eller oförmågan till att vidta de nödvändiga åtgärderna.

Världsledarnas misslyckande
Under de senaste 30 åren har konferens efter konferens med världsledare och de högsta representanterna för den härskande klassen hållits, där de har lovat allt men inte levererat något alls. Deras vägledande mantra är att skapa en ”hållbar utveckling som kan försvara ekosystem och stabilisera koncentrationen av växthusgaser i atmosfären”. Men istället blir det år efter år så att vi faktiskt producerar mer utsläpp än året innan; utöver det konfronteras vi med en miljökris utan motstycke som tydligast visas i en enorm förlust av biologisk mångfald. Så i verkligheten, trots kapitalismens bästa ansträngningar och ett stort antal uppmaningar från vetenskapen, rör vi oss i exakt motsatt riktning mot vad vi behöver om vi ska undvika en katastrof för stora delar av mänskligheten.

Utan att dröja för länge vid de dystra siffror som utgör de nuvarande förutsägelserna för klimatet, så är det värt att ägna viss uppmärksamhet åt var vi står någonstans för att kunna besluta om vilka åtgärder som är nödvändiga för att mänskligheten ska kunna lösa den nuvarande krisen. Så här långt har jordens medeltemperatur stigit med ungefär en procent sedan den industriella revolutionens början. Men när föroreningen väl är ett faktum så är den temperaturhöjning som den leder till bestående i åtminstone tio år, framförallt på grund av den tid som det tar för oceanerna att absorbera hettan. Det är alltså högst troligt att vi har låst fast oss själva vid en temperaturökning på en och en halv grad.
Men det är viktigt att konstatera att en gradvis ökning av temperaturen inte nödvändigtvis hänger ihop med en gradvis ökning av allvaret i eller antalet katastrofer. Faktum är att en liten ökning av temperaturen kan leda till det som kallas ”vändpunkter” – tipping points på engelska – eller ”rundgång” (feedback loops) där grunderna för ett balanserat ekosystem förstörs och resultatet blir skenande klimatförändringar som samhället inte längre kan lösa.

Ett tydligt exempel är frågan om den smältande arktiska permafrosten. Områdena där har varit nedfrysta i tio- eller i vissa fall i hundratusentals år och enorma mängder kol är infrusna. När jordens temperatur höjs (och polarområdenas höjs med den dubbla jämfört med övriga världen) så smälter isen och permafrosten, och det kol som finns där kan börja frigöras i form av enorma mängder metan och koldioxid som orsakar ännu mer global uppvärmning och så vidare. Med tiden kommer frigörandet av lagrad kol och metan öka exponentiellt, vilket gör det omöjligt att hålla nivåerna av växthusgaser på säkra nivåer. Metan är en mycket farligare växthusgas än till och med koldioxid, vilket gör den här utvecklingen potentiellt katastrofal.

Det borde vara en källa till stor oro för vem som helst att vi sannolikt kommer att nå en värmeökning på en och en halv procent och med de nuvarande utsläppsnivåerna är vi på väg att inte bara överskrida två grader utan även tre och fyra. Det är oroande eftersom många klimatmodeller förutsäger att det är där den avgörande vändpunkten inträffar. Det är en verklig åtalspunkt mot kapitalismen att den har tagit oss så nära stupet.

2018 publicerade FN:s mellanstatliga klimatpanel (IPCC) sitt berömda uttalande att mänskligheten har tolv år på sig att lösa krisen genom att åstadkomma övergången till en förnybar värld och se till att utsläppen minskar med 45 procent till 2030 och helt och hållet till 2050. Rapporten klargjorde att för att åstadkomma detta krävs en minskning av utsläppen med 7,6 procent per år. Men istället för att göra så har vi ökat utsläppen (förutom under pandemin när utsläppen minskade temporärt för första gången) och nu färdas vi i helt fel riktning.
Parisavtalet från 2015, en kompromiss mellan 189 stater med målet att tygla de klimatförändringar som beror på människan, är långt ifrån en lösning. Det siktar på att hålla den globala temperaturen under en och en halv över den förindustriella nivån genom att reducera utsläppen av koldioxid. Varje land förväntas formulera en plan för att uppnå detta.

Dock så finns det inga juridiskt bindande mekanismer som är tvingande om en stat misslyckas med att uppnå sina mål, ett uppenbart bevis på de kapitalistiska institutionernas oförmåga inför en sådan här farlig kris. Dessutom, även om de nuvarande undertecknarna uppnår sina självpåtagna målsättningar kommer den globala temperaturen ändå ha stigit med 2,7 grader vid århundradets slut. Även från sina egna utgångspunkter sett så är Parisavtalet dömt att misslyckas.

Det här är symtomatiskt för vad som hänt de senaste 30 åren: världsledarna har helt enkelt sparkat burken framför sig längs med gatan och undvikit verkliga förändringar. Utrymmet för att genomföra en faktiskt övergång har blivit mindre och mindre, vilket nödvändiggör mer och mer drastiskt handling för att mildra de värsta konsekvenserna av vår miljöförstöring.

Kapitalismen är oförmögen att initiera en sådan internationellt koordinerad och grundläggande förändring av ekonomin inom en så begränsad tidsram. Under 30 års tid har den bara förvärrat problemen. Enligt de vetenskapliga råden har vi bara tio år kvar att lösa det hela. Trots det finns ingen kursändring.

Greenwashing och grön kapitalism
Affärsintressenas svar – marknadens – har varit att antingen ”gröntvätta” (greenwash) sig själva eller att profitera från de ökande kraven på energi, elektriska bilar och återvinningsbart material. Vi ska illustrera detta genom en fallstudie som i många avseenden är sorgligt typisk. Runt millennieskiftet lanserade BP en storskalig PR-kampanj där British Petroleum till och med döptes om till ”Beyond Petrol”. Det var snarare Bortom Parodin. Loggan bytes ut från den gamla skölden som ärvts från imperiets gamla anglo-persiska bolag till en grön-gul solblomma. ”Hållbarhetsrapporter” berättade om hur mycket företaget gjorde för att byta från olja till förnybar energi. Faktum är att några sol- och vindbolag köptes upp. Sedan dess är hursomhelst andelen förnybar energiframställning försvinnande liten i företaget. BP fortsätter att huvudsakligen investera i nya oljefält.

Fram till den här tidpunkten hade fossilindustrins strategi i stort sett gått ut på att förneka eller så tvivel om människans roll i klimatförändringarna. När den här strategin blev ohållbar försökte företaget att omvandla sig själv till ett företag för förnybar energi, som bara håller på med lite oljeaffärer som en ”brygga” till framtiden. Utöver det hävdade man att avancerade processer användes för att göra oljeproduktionen mindre skadlig.

I slutet av 2009 slog BP fast att ”vår målsättning för inga olyckor, ingen skada på människor och ingen miljöförstöring fortsätter att vara grunden för BP:s verksamhet”. Mindre än två veckor senare ägde en av de värsta katastroferna i oljeindustrins historia rum på en av BP:s oljeplattformar vid mexikanska golfen: explosionen på Deepwater Horizon. Handhavandet av den här katastrofen avslöjade hyckleriet och repressionen från det globala nord när det gäller problem inom oljeindustrin.

Det finns mer än 3000 oljeriggar i mexikanska golfen, inte långt från kustvatten med komplexa ekologiska system. Deepwater Horizon var bara den värsta olyckshändelsen i en kedja av läckage som äger rum även under normalt fungerande verksamhet. Under de 15 år som föregick katastrofen hade det redan ägt rum 79 mer eller mindre massiva oljeutsläpp. Katastrofen var inte en ”oförutsebar tragedi” utan snarare fullt väntad.

Deepwater Horizon provborrade på ett djup av 5000 meter. På grund av förseningar och kostnadshänsyn åsidosattes vissa säkerhetsåtgärder mot slutet. Ovanpå det så visade sig den cement som användes vara otjänlig. Eftersom det redan hade varit några gasläckor så kallade arbetarna på stationen den för ”helveteshålet”. Trots betänkligheter från besättningen (varav flera senare dog) så fortsatte borrningen tills en plötslig och stark ökning av trycket orsakade att en fontän av olja och gas läckte ut, satte plattformen i brand och gjorde det omöjligt att stänga igen borrhålet. Billiga beståndsdelar för en nödstängning visade sig vara totalt värdelösa.

Mot alla de här bevisen lyckades BP rentvå sig själva genom att göra underleverantörerna till syndabockar. Dessutom, på grund av att oljeutvinningen snabbt återupptogs längs med Louisianas kust efter katastrofen, var vare sig staten eller Obama det minsta intresserade av att bestraffa BP. Så lyckades företaget få katastrofen att ”försvinna”.

Utsläppet kunde inte stoppas under 87 dagar, med ett utsläpp på minst 780 miljoner liter olja i mexikanska golfen, 20 gånger mer än från den största fartygskatastrofen. För att undvika att skräckinjagande bilder från kustlinjen 70 kilometer bort skulle visas på nyheterna kom BP på en ”magisk lösning”. Under lång tid har oljeindustrin använt sig av upplösningsmedel för att lösa upp oljeklumpar. På Deepwater Horizon använde de Corexit, ett lösningsmedel som ironiskt nog är förbjudet i Storbritannien på grund av sina giftiga egenskaper, vilket inte var något skäl för USA:s miljöskyddsbyrå att invända. Totalt 7 miljoner liter av det här medlet användes i en massiv industriell mörkläggningsaktion.

Upplösning innebär inte att oljan försvinner. Havsvattnet i området fortsätter att innehålla mängder av olja som har visat sig vara dödligt för många mikroorganismer , räkor och fiskar. Dessutom, oljan ansamlas på havsbotten och förstör koraller och djur. Till slut så kommer katastrofen långsamt tillbaka till kusten. Katastrofen har förvandlat de en gång ekologiskt rika kustvattnen utanför Louisiana till ett mer ökenartat område.

BP, för sin del, kungjorde 2015 att katastrofen hade blivit hållbart hanterad och understödde detta med bilder på vita stränder och kristallblått vatten. Man tillbakavisade bevis på oljelämningar vid kusterna som undermåliga. Etablerad media slickade i sig detta och anklagade kritiker som krävde ett stopp för oljeborrningen för att ”överdriva omätbart mycket”. Föga överraskande så har oljelobbyn och regeringar hittills blockerat alla sådana undersökningar om havets ekologi, oljeansamlingars härkomst eller om konsekvenserna av medel som Corexit. BP:s kampanj för att förvirra har varit en total succé.

Exemplet med BP har redogjorts för i detalj därför att det så tydligt klargör hur mycket anspråken på ekologiskt ansvar avviker från verkligheten inom dagens kapitalism. Nästan alla stora företag nedgraderar miljön samtidigt som de proklamerar att deras handlingar hjälper till att ”rädda världen”.

Deras hållbarhetsprogram som har överlevt sedan Rio gör nästan att företagen framstår som pionjärer för miljörörelsen. Nästan ingen broschyr från ett stort företag ges ut utan referenser till deras bidrag för att ”kämpa mot klimatförändringar och miljöförstöring” – som om inte dessa företag vore just de som kampen måste rikta sig emot.

De faktiska ekologiska åtgärder som kommer från storföretagen är mestadels symboliska projekt som saknar vikt i relation till företagens övergripande agerande. Hursomhelst, representanterna för dessa storföretag befolkar internationella miljökonferenser, leder de stora samtalen om klimatpolitiken vid Davos och välkomnas av miljöinriktade NGO:s som nödvändiga förbindelselänkar som tillhandahåller donationer, logistik eller ”idéer”.

Visst är det så att bolagen inte längre enbart håller på med greenwashing. Modetermen ”grön ekonomi” har använts i mer än ett decennium för att fantisera om en kvalitativ förändring av kapitalismen självt. Sedan Rio har detta modeord använt för att koppla isär frågorna om tillväxt och förbrukning av resurser – med andra ord, man förespråkar idén att kapitalackumulation är möjlig utan systematisk miljöförstöring och hänsynslös exploatering av naturresurser.

Det här antas bli möjligt genom investeringar i förnybar energiproduktion, ”intelligenta produkter” och framförallt ”nya uppfinningar” som kommer att lösa problemen den tekniska vägen. Vi kan ta expansionen av solpaneler och elbilar under kapitalismen i USA som ett exempel. Kostnaden för att tillverka solpaneler har sjunkit med 99 procent sedan 1970-talet. Det tog 40 år att tillverka den första miljonen, tre år att tillverka nästa miljon och två miljoner förväntas bli byggda de kommande fyra åren.

Så utan tvekan är det här en växande industri; det två snabbast växande yrkena är sol- och vindingenjörer. Förnybara källor förser nu 13 miljoner hem med el i USA. Elbilens ökade användning är en annan aspekt av att bli grön, ofta förespråkad av kapitalismens anhängare som ett bevis för att deras system kan anpassa sig. Det finns över fem miljoner av dem på vägarna nu men ytterligare 145 miljoner väntas ansluta sig till dem under nästa decennium.

Men påståendet att tillväxten för dessa industrier bevisar att kapitalismen förändras håller inte för en närmare granskning. Förnybar el utgör fortfarande bara nio procent av USA:s energiförsörjning och den förväntas bara utgöra 45 procent 2045. På motsvarande sätt är 145 miljoner elbilar lite i proportion till en och en halv miljarder fordon på vägarna just nu. Om man också tar med i beräkningen den lika höga efterfrågan på högutsläppande Suvar, som det finns mer än 200 miljoner av, så raderar det ut alla minskningar av utsläppen på grund av elbilarna.

Men det här aktualiserar också en annan fråga; bara för att användningen av den förnybara energin ökar så betyder inte det att den kommer att ersätta användningen av fossila bränslen. På grund av kapitalismens omättliga behov av att hela tiden expandera, kan ökningen av förnybar energi och teknologi enbart komplettera den existerande infrastrukturen istället för att minska mänsklighetens påverkan på planeten. Det här blir i synnerhet troligt beroende på systemet med nationalstater under kapitalismen.

Tillgång på mer energi kan vara en strategisk fördel gentemot dina rivaler. Om du är ett land rikt på fossila källor, som USA, varpå du börjar investera i förnybar energi, så har du skaffat dig ett strategiskt försprång över andra nationalstater; inte bara kan du öka din egen säkerhet när det gäller energin genom att diversifiera produktionen, du kan kan också dominera andra länder genom att exportera energi till dem och göra dem beroende av att importera. Det här betyder att förvägra fattiga länder och rika rivaliserande länder tillgång till teknologin och att hindra dem från att säkerställa sina egna energibehov. Precis som med vaccinproduktionen under pandemin har bolagen (och de imperialistiska staterna bakom dem) svartsjukt försvarat sina ”intellektuella upphovsrättigheter” för att kunna monopolisera en marknad på bekostnad av världshälsan – eller som i det här fallet, planetens miljö.

Återvinningstekniker är en annan påstådd mirakelmedicin som bollas runt av bolag och politiker som ska möjliggöra att vi konsumerar mer men slösar mindre. I många fall innebär det här ännu mer gröntvättning än bara grön kapitalism. Vi ska ta två exempel, fabriksindustrin och Coca Colas projekt En värld utan avfall.

Vi har tidigare påpekat hur mycket modeindustrin bidrar till växthuseffekten. Till det måste vi lägga till den otroligt exploaterande naturen av bomullsproduktion, som innehåller barnarbete, en enorm användning av vatten vilken är den största orsaken bakom uttorkningen av Aralsjön, en av de största miljökatastroferna i modern tid. Därför är återvinning av textilier attraktivt för de flesta konsumenter.

Emellertid är verkligheten den att av 92 miljoner ton textilier som produceras varje år är det bara tolv procent som återvinns på något sätt. Processen är dyr, arbetsintensiv och det krävs skicklighet för att separera de olika sorters fibrer som är sammanflätade med varandra i moderna kläder vilket innebär att bara en procent av använda kläder är återvunnet ”material för material” för tillverkning av nya kläder. Modeindustrin har expanderat med 60 procent de senaste 15 åren och förväntas växa i framtiden. Återvinning kommer aldrig att kompensera för mer än en liten del av industrins avfallsprodukter medan den individuella kapitalistens behov av att sälja alltmer är oförsvagad.

Coca-Cola producerar 470 miljarder enskilda plastflaskor varje år. Tyskland återvinner 98 procent av sina flaskor medan Storbritannien bara klarar av att återvinna 56 procent. Men det är i fattiga länder som inte har råd med dyra återvinningsanläggningar som skadan är som störst: i Uganda, till exempel, återvinns endast sex procent av Coca-Colas plast. Där är det familjer som sköter insamlingen av plastflaskor. De genomsöker de ständigt växande sopbergen för att hitta de pantbara flaskorna men för en nästan obefintlig ersättning. Vad värre är, det de inte kan samla ihop måste brännas för att hindra soptipparna att översvämma jordbruksland, sjöar och floder. Den giftiga röken leder till sjukdomar som förstör andningen, även hos små barn. Coca-Colas löfte om att en Värld utan avfall ska leda till att hälften av deras flaskor görs av återvunnet material 2030 är ren fantasi. Den verkliga siffran har krupit upp från 8 komma sex procent till elva och en halv de senaste tre åren.

Slutligen, den ökande användningen av IT som en mirakelmedicin för att uppnå optimal användning av resurser är också ett tveeggat svärd. Den snabba ökningen av datacentraler, vilka är ryggraden för internet och IT-processer, har lett till en energikonsumtion som, om IT-industrin vore ett land, skulle göra den till den sjätte största konsumenten i världen.

Kapitalismen är krisen
För vilket rationellt och demokratiskt system som helst skulle det vara ganska självklart att byta till att förlita sig på förnybar energi. Faktum är att flera studier har lagt fram anvisningar för hur det skulle kunna uppnås. Men saken är den att kapitalismen som socioekonomiskt system, dominerat av en liten grupp som beslagtar majoritetens rikedomar och som styr med denna enda målsättning i siktet, är begränsad i sin förmåga att genomföra en sådan övergång på grund av flera hinder.

Det kapitalistiska systemet handlar om en sak – att ansamla profit. Företag som inte går med vinst går i konkurs, och därför, under kapitalismen, kommer de som utvinner fossila bränslen eller skeppar varor över hela världen att fortsätta göra det så länge inte staten stoppar dem.

Som vi har visat ovan har världsledarna, som representerar sina stater, gång på gång misslyckats med att genomdriva en minskning av utsläppen av koldioxid, straffa de som släpper ut gifter och med att skydda miljön. Varje stat har en nationell ekonomi och är ansvarig för att skydda sina tillgångar och skapa förutsättningar för ekonomisk tillväxt.

Om en kapitalistisk regering skulle försöka sätta exempel genom att förbjuda fossilt bränsle, införa tuffa skatter gentemot företag som släpper ut koldioxid eller försöker försvara regnskogen, floder och marken i halvkoloniala länder skulle den få se sig förlora mot sina rivaler och möta kapitalflykt och ekonomiskt sabotage. Det finns också en lång historia av regeringar, som är emot intressena hos sin egen kapitalistklass eller intressena hos en mäktig utländsk makt, och som möts av handelsblockader, ekonomiskt sabotage och försök till statskupper. Latinamerikas historia är full av sådana exempel, från Chiles Salvador Allende till Venezuelas Hugo Chavez.

Stater reglerar faktiskt industrin och andra ekonomiska aktiviteter, i olika hög utsträckning, men gör så som en reaktion mot folkligt tryck och för de långsiktiga behoven hos ekonomin som helhet. Regleringar skapar en ny spelplan på en ny nivå för marknaden. Som exempel, när freoner förbjöds för att minska skadorna på ozonlagret gällde det alla företag på den spelplanen. Det krävdes nya recept för hårspray och ny utformning av kylskåp, medan övergången från fossila bränslen till förnybara kräver långtgående förändringar över hela industrin på grund av den kritiska roll som fossilt bränsle spelar inom den kapitalistiska ekonomin.

I och med att det är ett system som enbart fungerar om det förmår skapa profiter åt den härskande klassen blir ett av de mest framträdande hindren det faktum att den fossila bränsleindustrin är den mest profitabla sektorn av kapitalismen och den intar en speciell strategisk plats i den kapitalistiska ekonomins sätt att fungera.

Det är en nyckelindustri inom kapitalismen som tillhandahåller det bränsle som skapar den energi som behövs för att producera och transportera varor. Det är en vara som är involverad i produktionen av nästan alla andra varor vid någon tidpunkt. Det är också en industri som kräver höga investeringsnivåer för att bygga upp infrastruktur, ofta långt bort från de regioner som nu är utvecklade, vilket innebär att det är dyrt att starta men det drar in pålitlig återbäring när investeringarna väl är gjorda.

Det här visas tydligast genom det som de fossila bränsleföretagen kallar ”reserversättningskvoten”. Den kvoten bevisar för potentiella investerare att ett visst fossilt bränsleföretag har upptäckt och har tillgång till reserver bortanför vad som bearbetas just vid den aktuella tidpunkten. Det bästa är att för varje droppe olja som just nu utvinns från en källa så finns det en lika stor mängd reserver som kan utvinnas i framtiden. Det här är nödvändigt så att investerare inte investerar i ett oljebolag som håller på att få slut på olja och så att de kan veta att deras investeringar ger en avkastning även när de källor som används är tomma.

Den här kvoten behöver alltså vara 100 procent. När den sjunker under det innebär det stora problem för de fossila bränsleföretagen. Som Naomi Klein visade i sin bok Det här förändrar allt, när Shells kvot sjönk till 95 procent 2009, så sjönk deras värde på börsen och de var tvungna att rusa för att försäkra investerarna om att de satsade på djup havsolja, fracking och oljesand. Som en kommentar vid sidan om kan sägas att det här är viktigt eftersom alla dessa former för utvinning är mycket farligare, lämnar betydligt större spår av koldioxid, och när det gäller fracking, befinner sig närmare stadsområden i motsats till att vara utom synhåll, vilket gör att de farliga konsekvenserna för miljön möjligen uppmärksammas och att uppstår konflikter med lokalsamhällena. När Shell hade försäkrat sina investerare genom att visa upp sina extra fyndigheter för fossilt bränsle så steg deras reserversättningskvot till 280 procent och deras aktier gick upp i enlighet med det.

Det här är betydelsefullt eftersom detta är reserver som de fossila bränsleföretagen har beslutat är redo för utvinning och de tar investeringar som de registrerat hos förenta staternas Säkerhets och växlingsbyrå, den enhet som reglerar börsens verksamhet, för att de avser att utvinna dess resurser med hjälp av investeringarna. Det här är ett juridiskt bindande åtagande och företagen har anförtrotts ett visst uppdrag och kan bli stämda av aktieägarna om de inte fullföljer det. De personer och företag som har gjort de här investeringarna förväntar sig profiter i gengäld.

Det här är otroligt farligt eftersom dessa reserver innehåller en enorm mängd kol, 2795 gigaton för att vara exakt. Saken är den att vetenskapsaktiva har bevisat att endast 565 gigaton kol kan pumpas ut i atmosfären om vi ska hålla oss under en ökning på två grader, den siffra som är angiven att hålla sig till för att mänskligheten ska vara säkrad från de värsta konsekvenserna av klimatförändringarna. Dessa företag tänker alltså utvinna fem gånger mer fossilt bränsle än vad jorden kan hantera på ett säkert sätt. Samtidigt står deras investerare med sina händer utsträckta och väntar. Att uppnå klimatmålen innebär att överge de här reserverna och de rikedomar som är avsedda som avkastning på investeringarna. Det är rent fantiserande och utan historiskt motstycke att tro att kapitalisterna kommer vara beredda att ge upp sådan mängder av rikedomar, uppskattade till 27 biljoner dollar eller ungefär tio gånger Storbritanniens BNP.

Det är absolut nödvändigt att överge de här rikedomarna för att bibehålla jordens temperatur vid något som liknar säkra nivåer. Men det här är bara ett av de hinder vi möter. Industrins företräde, ett uttryck för att den är så vinstgivande, matchas inte speciellt förvånande av dess politiska makt. Den utövar ett stort inflytande över politiker längs hela skalan. I Förenta Staterna använder den 400 000 dollar varje dag för lobbyverksamhet gentemot kongressen. Det här lönar sig eftersom de för varje dollar som använts till lobbying får tillbaka 119 dollar i subventioner. Återigen, det här visar var den politiska klassens lojaliteter ligger, trots dess gröntvättning; de förser dessa företag med statliga subventioner trots att de leder oss längs med en väldigt farlig väg.

De fossila bränslebolagen säkerställer också att ”deras folk” är fortsatt lojala genom att sponsra dem när de ställer upp i val. De använde 73 miljoner dollar 2012 i det amerikanska presidentvalet. I 2016 års val ökade det här till 107 miljoner dollar – enbart vad gäller de republikanska kandidaterna. Storbritannien är inget undantag heller. Under Camerons regering hade den fossila lobbyn tillgång till Downing Street elva gånger så mycket som alla klimatgrupper. Fossilindustrin förser också departementet för energi och klimatförändringar med 50 stabsanställda under utlåningskontrakt på två år, helt utan kostnad, enbart för att de är så godhjärtade!

Det leder till att gränsen suddas ut mellan statens tjänstemän och kapitalisternas egen administration. Detta bekräftar den marxistiska teorin om att staten inte är ett redskap för vilken klass som helst för att genomdriva valfritt socialt system, utan ett redskap för den existerande härskande klassen, formad när de skapade sitt sociala system och tillverkad för att försvara och föreviga det. Det är ganska uppenbart hur de här tjänstemännen skulle ha besvarat även ett försiktigt direktiv om en ”Grön Ny Giv” (Green New Deal) om en Corbynregering hade blivit vald, för att inte tala om det minsta försök att konfiskera fossila bränslebolag eller att tvinga dem att upphöra med sin verksamhet.

En nyckelaspekt av kapitalismens oförmåga att lösa klimatkrisen är dess indelning i nationalstater och att de flesta av världens länder domineras av ett utvalt fåtal, det imperialistiska systemet. I andra kapitel kommer vi att titta närmare på det här fenomenet och hur att överkomma imperialismen är den enda lösningen för att undvika klimatkatastrofer och skapa en mer jämlik värld.

Det råder ingen tvekan om att klimatförändringar utgör ett omedelbart hot mot det mänskliga samhället och de ekosystem som vi förlitar oss på. Genom sina handlingar de senaste 30 åren, födda ur systemets inneboende motsättningar, har kapitalismen visat sig vara oförmögen att lösa krisen inom den existerande tidsramen för att undvika de katastrofala konsekvenserna av klimatförändringarna. Det är nödvändigt att socialister och miljöaktivister förstår de här motsättningarna som tydligt visar att kapitalismen inte bara är ett hinder för mänsklighetens fortsatta utveckling, utan en direkt motor för klimatförändringarna, eftersom en lösning bara kan formuleras om vi identifierar problemet på ett korrekt sätt.

Chris Clough