”Ekosocialismens” begränsningar: radikal men inte revolutionär

Michael Löwy, en medlem av Fjärde Internationalen (Förenade sekretariatet) författade 2015 boken Ekosocialism: ett radikalt alternativ till kapitalistisk katastrof. I den argumenterar han för det oförenliga mellan att bevara både den ekologiska balansen och ”den expansiva och destruktiva logiken hos det kapitalistiska systemet”. I dess ställe krävs, genom en revolution, ett hållbart samhälle grundat på en demokratiskt planerad ekonomi.

Så långt kan vi hålla med honom. Trots det uppstår det direkt problem när det gäller hans teori om ekosocialism: han tillskriver arbetarrörelsen, både när det gäller den socialdemokratiska och den stalinistiska traditionen, en ”framstegsideologi” och en ”tillväxtideologi”. Han definierar inte klart vad han menar med detta. Men i den utsträckning han menar hur miljön underordnas en kvantitativ expansion för produktionen kan vi hålla med honom. Men, till skillnad från honom, är vi inte beredda att kasta ut barnet med badvattnet och rakt av tillbakavisa idén om framsteg. Snarare så försvarar vi det på villkoret att det är hållbart.

Hursomhelst, på grund av ”produktivismen”, menar Löwy att det finns ett behov av en sammanstrålning mellan arbetarrörelsen och miljörörelsen, på grundval av ekosocialismen. Den senare, menar han, måste vara en ”ekologisk strömning av teori och handling som antar marxismens grundläggande landvinningar och gör sig av med dess slagg.” Det är till hans förtjänst att han, till skillnad från andra ekosocialister, i sista hand försvarar Marx och Engels mot anklagelser om produktivism. Varför det inte räcker, om vi bortser från slagget som återstår att diskutera, att försvara marxismen mot de socialdemokratiska och stalinistiska förvrängningarna och att vinna miljörörelsen för marxismen, förblir obegripligt.
Att härska över naturen

En del av svaret kan hittas i Löwys diskussion om Marx och Engels anmärkningar om dominansen över naturen, som återfinns om och om igen i deras arbeten och som har kritiserats många gånger. Han pekar till exempel på Engels uttalande om att under socialismen kommer människan för första gången bli medvetna herrar över naturen. Sedan refererar han gillande till det faktum att Marx såg människan som en del av naturen (vilket här inte är avsett att stå i motsättning till Engels). Han citerar ett betydande stycke från Engels själv:

Hursomhelst, låt oss inte smickra oss själva för mycket över våra mänskliga segrar över naturen. För varje sådan seger tar hon ut sin hämnd på oss. Till en början har varje seger de konsekvenser vi har räknat med, men i andra och tredje hand har de ganska annorlunda, oförutsedda, effekter som upphäver de första konsekvenserna…
På så sätt påminns vi vid varje steg om att vi på intet sätt dominerar naturen som en erövrare dominerar ett annat folk, som någon som står utanför naturen…..och hela vår dominans består i förmågan att korrekt tillämpa dess lagar i kontrast till alla andra varelser.

Trots det här klargörandet och försvaret av Marx och Engels gör Löwy eftergifter åt den falska kritiken som hävdar att deras skrifter ibland bör tolkas annorlunda när det gäller relationen mellan människan och naturen. Till slut hävdar han att Marx och Engels kom fram till betrakta socialismen, inte som människans ”dominans” eller ”kontroll” över naturen utan snarare som ett sätt att kontrollera ”ämnesomsättningen med naturen” vilket gör att man på goda grunder undrar över hur människan på ett hållbart sätt kan kontrollera sin ämnesomsättning med naturen utan att i någon mening kontrollera och behärska naturen?

Till frågan om produktivkrafterna
Låt oss nu komma till Löwys egen kritik av marxismen. Han utgår från en berömd formulering om Marx historiska materialism, som återfinns i förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin (1859):

På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution.

Angående detta kommenterar Löwy:

Den här uppfattningen verkar uppfatta produktionsapparaten som ’neutral’: och när den väl har befriats från de produktionsförhållanden som påtvingats av kapitalismen så kan den utvecklas gränslöst. Problemet med den här teoretiska uppfattningen behöver inte ens bevisas idag…. Produktionsapparaten är inte neutral; den hjälper till med kapitalackumulationen och marknadens gränslösa expansion. Det här står i motsättning till vad som krävs för att skydda miljön… Den måste därför ’revolutioneras’… Det här kan betyda, för vissa av produktionens grenar, att de måste ’brytas’.

Mot slutet av sin bok förklarar han också att en ”socialistisk-ekologisk omvandling på samma gång måste omvandla både produktionsförhållandena och produktivkrafterna och, kopplat till dem, konsumtionsmönstren, transportsystemen, och slutligen hela den kapitalistiska civilisationen.”
Enligt Löwy kräver därför den ekologiska frågan av marxister att de reviderar den traditionella uppfattningen om produktivkrafterna, och han citerar med uppskattning en italiensk ’ekomarxist’ som säger:

Den formel under vilket potentiella produktivkrafters omvandlas till verkliga destruktivkrafter äger rum, framförallt i förhållande till miljön, förefaller oss mer passande och betydelsefull än det gamla välbekanta schemat för motsättningen mellan (dynamiska) produktivkrafter och (sätten för) produktionen som håller dem i kedjor.” För en bättre förståelse är Marx själv citerad om destruktivkrafterna: ”Under produktivkrafternas utveckling inträder ett stadium när produktivkrafter och transportmedel introduceras och som under nuvarande omständigheter bara kan orsaka skada, de är inte längre krafter för produktion utan för destruktion…..

Det är högst problematiskt att Löwy så lättsinnigt skjuter Marx uppfattning om relationen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden åt sidan som ett misstag (utan att erbjuda några bevis för det). Trots allt utgör den själva kärnan i hans materialistiska uppfattning om historien. Hänvisningen till att allt måste revolutioneras är ingen ersättning för detta därför att det bara är en slutsats och inte en materialistisk förklaring av social förändring. Utöver det är det grundat på det falska antagandet att en förändring av produktionsförhållandena inte skulle innebära en kvalitativ förändring av produktivkrafterna och att en ”produktivistisk” tolkning är implicit.

Vad som verkligen menas med att utveckla produktivkrafterna står klart när man tar hänsyn till vad Marx faktiskt menade med produktivkrafter – något som Löwy utelämnar i sin bok. I kapitalets första volym (1867) skriver Marx:

”Arbetets produktivkraft bestämmes av mångahanda omständigheter, bl.a. av arbetarens genomsnittliga skicklighet, vetenskapens utveckling och tekniska användbarhet, produktionsprocessens samhälleliga kombination, produktionsmedlens omfattning och effektivitet samt av naturförhållandena.”

Produktivkrafterna inkluderar alltså inte bara vetenskap, teknologi eller maskiner, utan även (som han också skriver på annan plats) naturens förhållanden inom vilka produktionen äger rum och det mänskliga arbetet får sin styrka. Båda måste förstås bevaras. Således står det klart att den miljöförstöring som det refereras till hos Marx är förstörelsen av produktivkrafter!

Om den ekosocialistiska etiken
På ytan kan man tro att frågan om produktivkrafterna bara är ett trivialt missförstånd. Men vilseledande konsekvenser för praktiken följer från den felaktiga teorin. Faktum är att Löwy knappt berör de problem som uppstår av att kapitalismen håller tillbaka produktivkrafternas utveckling, utan snarare betonar deras felaktiga utveckling och skötsel. Följaktligen så spelar det mest uppenbara uttrycket för begränsningen och förstörelsen av produktivkrafterna, den ekonomiska krisen, ingen central roll i hans politiska uppfattning. Ekonomiska kriser berörs bara framförallt på grund av den efterföljande ännu mer ohämmade exploateringen av naturen och den förvärrade miljökrisen.

Självklart så inser han att, som ett resultat av dessa kriser, det finns folk som lider och gör motstånd mot exploateringen av människa och natur, men han har ingen föreställning om hur en revolutionär situation kan utvecklas där den härskande klassen hamnar i en politisk kris och den utsugna och förtryckta arbetarklassen inte längre kan uthärda de rådande förhållandena. Istället ägnar han ett särskilt kapitel åt en ”ekosocialistisk etik” som står i radikal motsättning till kapitalets icke-etiska logik. Den måste vara social, jämlik och demokratisk, och ekosocialismen skulle i slutändan bli en humanistisk nödvändighet som en etik för ansvarsfullhet. Här avlägsnar sig Löwy från den vetenskapliga socialismens grunder helt och hållet, vilken precis skiljer sig från sina utopiska föregångare genom att grunda sig själv på de existerande sociala förhållandena och deras utveckling och inte på moraliska eller andra principer som världen borde följa.

Till revolutionen
För marxismen är det arbetarklassen som, på grund av sin placering i hjärtat av produktionsprocessen, inte bara kan eliminera kapitalismen utan även har ett objektivt intresse av att göra så. Vem är närmare bestämt det ’revolutionära subjektet’ hos Michael Löwy? Han misslyckas med att ge ett entydigt svar. Självklart så hänvisar Löwy implicit till arbetarklassen i ekosocialismen i form av ’sammansmältningen’ av arbetarrörelsen och miljörörelsen. Han pratar också om att sätta produktionsmedlen i händerna på arbetarna. Men arbetarklassens roll förklaras inte i detalj och, när det gäller politiska aktörer, betonar han ursprungssamhällen och antiglobaliseringsrörelsen som särskilt betydelsefulla.
Mer avslöjande är den Internationella ekosocialistiska deklarationen från Belém (Brasilien 2009) som Löwy har inkluderat som appendix till sin bok. Där står det:

De mest förtryckta skikten i det mänskliga samhället, de fattiga och ursprungsbefolkningarna, måste bli en formande del av den ekosocialistiska revolutionen … Samtidigt är jämlikhet mellan könen en grundläggande del av ekosocialismen … I alla samhällen finns det dessutom andra möjliga verktyg för revolutionär miljövänlig förändring. … Arbetarnas kamp, böndernas kamp, de jordlösas kamp och de arbetslösas kamp för social rättvisa är oskiljaktiga från kampen för klimaträttvisa.

Det går inte att förneka att alla de sociala grupper som nämns utan tvekan är viktiga delar av kampen mot kapitalism och miljöförstöring. Men, åtminstone i Belémdeklarationen, som Löwy själv spelade en roll i att formulera och undertecknade, är arbetarkampen bara en av många kamper, utan någon särskilt framträdande roll. Givetvis vill vi inte frammana en ’rent ekonomisk’ arbetarkamp här.

Frågan är vilken social kraft som är mäktig nog och har de materiella intressena att leda och faktiskt genomföra en nödvändig revolutionär förändring, och till vilken en socialistisk organisation därför måste orientera sig emot och grunda sig på.

Den här frågan ställs emellertid inte i Löwys bok. Överlag finns det inget rättfärdigande för en politisk organisation för att inte tala om ett parti. Enligt den marxistiska traditionen måste den klassmedvetna delen av proletariatet formera sig självt i ett arbetarparti, bli ett politiskt subjekt, för att kunna vinna resten av klassen för socialismen och dra till sig allierade från andra klasser och skikt. I det här sammanhanget lämnar han också frågan obesvarad om hur revolutionär klassmedvetenhet ska etableras inom arbetarklassen. Ekosocialisterna har organiserat sig i ett internationellt nätverk men bygget av ett parti är inte ett av dess målsättningar.

Slutligen vill vi ta upp en central fråga, nämligen programmatisk metod. Löwy, precis som vi, kommer från en politisk tradition som ansluter sig till Trotskijs metod i Övergångsprogrammet (1938). Helt korrekt konstaterar han att nödvändigheten av en revolution inte betyder att kampen för reformer, det vill säga förbättringar inom kapitalismen, måste överges. Emellertid formulerar han det här på ett sådant sätt att kampen för ”ekosociala” reformer på samma gång bär fram en förändringens dynamik, för en övergång från minimi- till maximikrav. Inom marxismen refererar minimikrav till reformer inom det rådande sociala systemet och staten, medan maximikrav refererar till ett framtida samhälle.

Övergångskrav, till exempel att arbetarna bör skapa kommittéer på arbetsplatserna för att utöva kontroll över den kapitalistiska produktionen, är menade att koppla ihop kampen för förbättringar här och nu (i det här exemplet skulle det kunna handla om ett företags miljömässiga hållbarhet) med att ge arbetarklassen styrka att ta den politiska makten. Sanningen är hursomhelst att Löwy inte formulerar några sådana övergångskrav. Istället verkar det som att han enbart förstår dem som krav vilka är omöjliga att genomföra inom den kapitalistiska profitjaktens logik, som till exempel förstatligandet av transportsystemet, och som därför pekar bortom kapitalismen.

Detta är emellertid inte övergångskrav, därför att dess konsekvenser inte leder till att arbetarklassens egen styrka ökar mot kapitalet. Övergångskrav består inte bara av kampen för sociala reformer. Således går Michael Löwys ekosocialism programmatiskt inte längre än till kampen för radikala reformer kopplat till en miljövänlig maximalism, för en planerad ekonomi. Långtifrån att följa övergångsprogrammets metod är detta ett uppdaterat minimi-maximiprogram. Precis som alla sådana program behandlar det inte övergången från det ena till det andra eftersom det inte integrerar kampen för arbetarmakt, vilken är det väsentliga innehållet i det enda sättet att överkomma kapitalismen: revolution.

Michael Märzen