Imperialismen och miljön

Artikeln ingår i pamfletten Red is the new green som har utgetts av våra brittiska kamrater i Workers Power

Kampen mot klimatkrisen kan bevisligen inte begränsas till nationsgränser.

Sedan Thatcher stängt gruvdriften av politiska skäl, och på grund av avindustrialiseringen, står Storbritannien i dag endast för en procent av koldioxidutsläppen i världen, att jämföra med Kinas 29 % och USA:s 14 %. När FN-anknutna forskare slår larm om att vi bara har elva år på oss att rädda planeten utgår de från ett globalt perspektiv.

Brittiska företag har, liksom de flesta länder i det globala nord, flyttat farligare och utsläppstunga tillverkningsprocesser till det globala syd, och importerar sedan de färdiga produkterna för att sälja dem vidare och tillgodoräkna sig vinsten. Samtidigt följer restprodukter och skräp från produktionsprocesser i väst en motsatt bana: det går från de rikaste till de fattigaste länderna.

Västimperialismen är direkt ansvarig för det globala produktionssystem som sugit ut ekonomierna i Asien, Afrika och Latinamerika. 200 år av miljöförstörelse har, tillsammans med IMF:s och andra globala institutioners ekonomiska imperialism, försatt semi-kolonierna i de världsdelarna i en ofrånkomlig beroendeställning visavi sina imperialistiska herrar. Som en följd av det plågas världens fattiga av mer föroreningar än några andra, och naturtillgångarna i deras länder är hårt exploaterade. Fler och fler naturkatastrofer som orsakas av klimatförändringarna sker där, men ländernas påtvingade fattigdom gör dem samtidigt illa rustade att hantera följderna av det.

Den gamla imperialistiska kärnan, där kapitalistisk produktion har skadat naturen och exploaterat arbetare i två århundraden, har alltid exporterat kapitalismens negativa aspekter – som slaveriet och de kontraktstjänare som arbetade på plantagen i Amerika och Sydasien. Fenomen som världsmarknadens framväxt, förstörelsen av familjebruken och hemslöjden och jordplundring genom utökad odling av exportgröda beskrevs redan av Marx i mitten av 1800-talet.

Imperialismen
Ett halvsekel efter att Kapitalet först publicerats konstaterade marxister som Vladimir Lenin att kapitalismen höll på att genomgå en kvalitativ förändring. Från ett produktionssätt som präglades av konkurrens mellan kapital på inhemska marknader hade kapitalismen, genom monopolens dominans i ekonomin, nedkämpat konkurrensen på hemmaplan och i stället lyft den till en global nivå. Bank- och industrikapital hade smält samman i vad marxister kallar för finanskapital. Rivaliteten mellan storföretag och de stater de dominerade och beskyddades av ledde till kolonialismen och kampen om att dela upp världen mellan olika kapitalsfärer. Det skulle så småningom leda till två världskrig. Lenin betraktade detta som kapitalismens sista stadium, i vilket dess destruktiva aspekter skulle bli framträdande, både för arbetare och bönder och för den natur de lever i.

På Lenins tid, vid den imperialistiska epokens början, tedde sig kolonialismen som ett bestående, till och med växande, system, men sedan andra världskriget resulterat i en ledande imperialistmakt – USA – som dominerade de andra, lärde sig USA att klara sig utan en direkt kolonial apparat. Men det stora flertalet av världens länder förblir ekonomiskt underkastade de imperialistiska stormakterna genom USA-dollarns roll i världshandeln och det globala bankväsendet, liksom genom de ramar för valutahandel och investeringar som institutioner som Internationella valutafonden, Världsbanken och internationella handelsorganisationer sätter upp, liksom genom bilaterala kredit- och handelsavtal.

USA och dess europeiska allierade kan därmed utöva tillräckliga påtryckningar på andra länder för att styra dem indirekt. Och om problem ändå uppstår finns andra lösningar till hands: militära, para-militära eller politiska ingripanden, liksom invasioner eller ockupationer (som i Irak och Afghanistan). Ofta räcker dock hot om att dra tillbaka kapital eller om att införa handelssanktioner, tillsammans med valuta- och börsturbulens, för att få olydiga stater att åter följa diktaten.

På 1920-talet var Sovjetunionen världsledande i naturskydd och ekologisk forskning, och Lenin själv var mycket intresserad av miljövård. Men arbetarrådens (sovjeternas) demokratiska strukturer undertrycktes av ett byråkratiskt skikt under Stalins ledning. Därefter övergavs grunderna i bolsjevismens frigörelsepolitik, däribland miljövård.

Under den reaktionära, utopiska doktrinen om att bygga ”socialism i ett land” ledde stalinismens femårsplaner till förödda skogar, floder och landsbygdsmiljö i Sovjetunionen. Den styrande byråkratin efterapade kapitalismens krav på gränslös, kvantitativ produktion. Denna tillväxtdyrkan, eller produktivism, kopierades av kommunistpartier världen över och ledde till liknande för naturen förödande program i Kina och Östeuropa. Precis som på många andra områden ledde detta till att marxismen smutskastades och beskrevs som ”produktivistisk”. Det är först på senare år, tack vare John Bellamy Fosters och Paul Burketts teoretiska arbete, som detta har motbevisats.

Under mellankrigstiden genomgick kapitalismen ett antal ekonomiska krascher och svåra lågkonjunkturer. Efter andra världskriget vändes det till en till synes ändlös uppgång, som varade i 30 år, en högkonjunktur utan motstycke. Men väl framme vid 1970-talet tycktes både kapitalismen och ”kommunismen” ha slut på expansiv energi. I de kapitalistiska länderna sjönk profitkvoten och expansionen saktade ned. Massarbetslösheten återuppstod och med den en återuppväckt, stridbar – rentav revolutionär – arbetarrörelse. En ny miljörörelse började studera artutrotningen och förstörelsen av odlingsbar mark, och klimatforskare slog larm om utsläppen av koldioxid och ozonnedbrytande ämnen.

Nyliberalismen
Men det skulle snart bli värre. Kapitalismen mötte 70-talets stridbarhet med nyliberalismen – vilket skulle innebära ett frontalangrepp på regleringen av ekonomin, arbetsrätten och även miljöskyddet. Institutioner som Internationella valutafonden, Världsbanken, Allmänna tull- och handelsavtalet och senare Världshandelsorganistionen såg till att tillväxt, mätt som BNP, blev den ekonomiska politikens övergripande mål. Arbetarklassen och miljön fick betala priset för det. Under 80-talet ökade koldioxidutsläppen snabbt, och takten gick inte ner under decennierna som följde.

En ny imperialistisk period, den så kallade globaliseringen, inleddes, med avindustrialisering i länder som Storbritannien och USA, liksom outsourcning av industriell produktion från de rika, imperialistiska länderna till semikolonierna. När det gäller denna utlokalisering måste man, precis som i all analys av den kapitalistiska ekonomin, skilja på materiella överföringar och värdeöverföring.

De ”fattiga”, d.v.s. halvkoloniala ländernas ställning inom den globala arbetsdelningen återspeglar detta. De rika länderna importerar energi-, utrymmes- och miljöintensiva råmaterial och konsumtionsvaror, och exporterar kapital- och värdeintensiva industriellt framställda produkter och tjänster. De fattiga länderna fokuserar å sin sida på produktion för att exportera motsvarande råmaterial eller varor, vilka ständigt förvärrar deras socio-ekologiska problem.

Grunden för detta ligger i den ständigt ökande koncentrationen av kapital i de imperialistiska kärnländerna (USA, Kanada, Väst- och Centraleuropa, Japan och numera även Kina). Storkapitalet där kontrollerar de avgörande teknologierna, vilket ger dem kostnads- och prisfördelar genom oöverträffad produktivitet. Det gör det möjligt att ansamla mer och mer av det värde som produceras av mindre och inte lika produktiva kapitalister, av vilka de flesta står att finna i icke-imperialistiska länder. Samma imperialistiska storkapital kontrollerar också den för de undertryckta länderna ogynnsamma ekonomiska strukturen, genom omfattande kapitalexport. Kapitalexporten kan handla om direkta investeringar och upprättandet av leveranskedjor, liksom en växande offentlig och privat skuld.

Ju mer utsugande, resurskrävande och miljöskadlig en industri eller sektor blir, desto större blir sannolikheten att den flyttas till den halvkoloniala världen. Energi-, utrymmes- och miljöintensiv produktion, liksom arbetsintensiv, monoton och farlig produktion, ”försvinner” i ökande grad till dessa länder, medan den ”rena” tjänstesektorn, administrationen och produktionen av ett minskande antal färdiga produkter återstår i de imperialistiska länderna.

Därmed följs investeringar och kapitalistiska projekt i de ”fattiga” länderna också av kraftigt ökande ojämlikhet där, vilket särskilt är uppenbart i ”framväxande ekonomier” som Indien, Brasilien och Sydafrika. Detta drag är gemensamt för alla ”megastäder” i det globala Syd i dag, och förvärrar i sin tur de ekologiska problemen i förhållandet mellan stad och landsbygd, liksom som en följd av kraftig urbanisering.

De halvkoloniala ländernas ekonomiska utveckling förblir strukturellt underordnad imperialismen, på grund av finanskapitalets dominerande ställning – ett finanskapital som är institutionellt, politiskt och militärt kontrollerat av världens ledande länder. Profiterna går till internationellt verksamma storföretag med sina högkvarter i de imperialistiska länderna, vilket förklarar varför vinsten hela tiden går tillbaka till dessa länder, och så börjar samma process om igen. I början av den imperialistiska perioden fungerade de kapitalfattiga länderna huvudsakligen som en källa till billigt råmaterial, i utbyte mot industriellt tillverkade produkter från de imperialistiska länderna. Till denna dynamik har nu också kommit en global arbetsdelning.

Global exploatering
Den allt mer globala produktionens framväxt har inneburit att globala värdekedjor också slutar i halvkoloniala länder, såsom gäller för elektronik- och textilindustrin. Hälften av världshandelsvolymen i dag utgörs av halvfabrikat. Utöver tillgången till råmaterial och konsumtionsvaror är de halvkoloniala länderna också intressanta för den imperialistiska kärnan som en plats för billiga leverantörsindustrier. Inte nog med att exploatering och miljöförstörelse utlokaliseras till den halvkoloniala världen, de ibland rentav absurda produktions- och distributionsnätverken i världen kräver enorma transportflottor i luften, till havs och på vägarna, vilka orsakar stora utsläpp. Till det kommer alla restprodukter som produceras och slängs bort, i jakten på kortsiktiga kostnadsfördelar för storföretagen.

Som ett exempel kontrolleras marknaden för sojaolja, sojamjöl, sojabönor, palm- och rapsolja, majs, vete och socker globalt av fem storföretag i USA, Nederländerna och Kina. Ensamma står de för 70 procent av världsmarknaden (Herre 2017, s. 26). De kan diktera marknadsförutsättningarna för producenter och kunder, men också försäkra sig mot svängningar på marknaden genom att använda sig av terminskontrakt och derivat, vilket en befolkning som drabbas av fluktuerande priser knappast kan göra.

Råmaterial är storföretagens grundstomme, men förädling av bl.a. matvaror har blivit en allt viktigare profitkälla. Palmolja används till exempel i rengöringsmedel, kosmetika och till energiproduktion. Liknande processer återfinns i djurindustrin, inom jordbruksteknik och hos livsmedelsföretagen.

Jordbrukets inriktning avgörs allt mer av läkemedelsföretag (fröindustrin) och kemiföretag (bekämpningsmedel och genmodifiering av grödor). Sedan Monsanto uppgått i Bayer är världsmarknaden för fröer och bekämpningsmedel uppdelad mellan fyra storföretag. En sådan koncentration och gemensam inriktning för jordbruks- och livsmedelsindustrin leder till en katastrofal socio-ekologisk obalans.

Den globala koncentrationen av jordbruksindustrin har inneburit att hela regioner som tidigare var självförsörjande, som i Latinamerika och Afrika, numera är beroende av att importera billiga jordbruksprodukter från världsmarknaden. Turbulens och kriser på världsmarknaden för jordbruksprodukter, som efter 2009, när internationella jordbrukspriser fördubblades, leder omedelbart till enorma leveransproblem och rentav till svält. Liknande branschkoncentration pågår också i t.ex. gruv- och energiindustrin.

Genom anläggandet av stora plantage med odling för att utvinna energi, eller som råmaterial till tillverkningsindustrin, möts jordbrukstillverkningen och den ”klassiska” industrin. Oavsett om det gäller jordbruksindustrin eller energi-, gruv- eller köttindustrin växer de områden som används och kontrolleras av ett fåtal storföretag för att öka dess värdestorlek i en häpnadsväckande takt.

Protester från de som bor i halvkolonierna, och som påverkas av jordbruks-, frö-, gruv- eller energiindustrin, eller av andra företags verksamhet där, får omedelbart internationella aktörer att ingripa. De hittar ofta myndigheter på plats som gärna ställer upp för att slå ned protesterna. Proteströrelser mot dammprojekt, att människor fördrivs från sin mark, mot priskontroller och inköpskvoter för fröer, gödsel eller mat eller mot avskogning i djurindustrins intresse, till exempel, visar alla på de miljömässiga följderna av imperialismens sanna, brutala och repressiva karaktär.

I de imperialistiska centren kombineras överexploatering med hycklande kampanjer om påstått ”hållbar” produktion som ska vara rättvis för tillverkarna. Ekologisk märkning och projekt för hållbarhet från storföretagen innebär sällan mer än en ”greenwashing” av imperialistisk exploatering och förstörelse. Bara genom att krossa de globala storföretagens makt kan småbönder och jordlösa i den halvkoloniala världen uppnå en balans mellan den produktion som behövs för att befolkningen ska vara självförsörjande och vad som är ekologiskt hållbart att producera, exempelvis genom regional och kollektivt administrerad fröproduktion.

Under de senaste decennierna har massrörelser uppstått i Latinamerika och på den indiska subkontinenten i protest mot utplundringen av naturresurser, skövlingen av tropisk och tempererad regnskog, stölden av ursprungsfolkets land, byggnationen av olje- och gasledningar och mot konstruktionen av massiva dagbrott för kol- och malmbrytning.

I The Red Deal, en bok skriven av Red Nation, en koalition av aktivister från ursprungsbefolkningen i USA, kan vi läsa att cirka 370 miljoner människor tillhörande ursprungsfolk i världen lever på jord som täcker 22-25 % av jordytan, områden där över 80 % av jordens biologiska mångfald finns. Bland de kamprörelser som nyligen uppmärksammats världen över finns, i USA, protesterna mot oljeledningen i Standing Rock och, i Australien, aboriginernas protester mot Adanikolgruvan i Queensland. Att sådana protester tas på allvar av motståndarsidan, särskilt i Centralamerika och Brasilien, märks genom att lokala pampar och högerpopulister har mördat ett antal aktivister.

Men det finns ett problem med försöken att staka ut en politisk riktning för ett helt ”folk” eller en nation, även en sådan som lider under imperialistiskt förtryck: man förlorar klassperspektivet. Som i Bolivia, där Movimiento al Socialismo (Rörelsen för socialism, MAS) beskriver sig som ett parti för hela ursprungsbefolkningen. Men olika klasser existerar inom en sådan befolkning, vilket spelar en avgörande roll för hur de ser på miljöfrågorna. De borgerliga och framgångsrika småborgerliga skikten, runt Evo Morales och hans vicepresident García Linera, mobiliserade t.ex. runt parollen ”gasen är vår” – och samma problem gäller Bolivias litiumtillgångar. Socialister skulle naturligtvis stödja ett förstatligande av sådana tillgångar, d.v.s. att expropriera dem från de multinationella företag och överklass i Cochabamba som nu äger dem, men man kan inte räkna med att en inhemsk elit skulle ställa sig bakom restriktioner på gas- eller litiumindustrin bara för att den är dålig för miljön. Ett liknande problem har uppstått i skogsområden på Bolivias lågland, där fattigbönder som vill hugga ner skogen ställs mot äldre kulturer som vill bevara den. Endast arbetarklassen och de fattiga kan utveckla ett konsekvent program för statligt ägande och demokratisk planering som förenar social rättvisa med ett försvar av miljön.

Ursprungsbefolkningens kamp i Bolivia och Colombia har tvingat regeringar på fall, och bara i Brasilien bor runt 900 000 människor i områden i Amazonas regnskog där man kämpar mot storbönder, skogshuggare och olje- och gasföretagens representanter. Alla dessa rörelser bland ursprungsfolken, liksom bland fattigbönderna, skulle kunna vara starka och stridbara allierade till de som kämpar mot klimatförändringarna i den imperialistiska kärnan. Vi behöver åter samla till internationella rådslag och forum som den antikapitalistiska rörelsen gjorde i början av 00-talet, och som ursprungsbefolkningens rörelser har fortsatt att göra. Tillsammans med arbetarrörelsen, i de halvkoloniala liksom de imperialistiska länderna, kan vi bli en kraft att räkna med runt om i världen. För att vi ska segra måste alla kapitalistiska regeringar omstörtas och en världsrevolution inledas.

Leigh Nin