Den globala klimatstrejkrörelsen är levande och växande. Men den konfronterar också i allt högre grad miljontals aktivister med grundläggande frågor: Hur kan rörelsen bli framgångsrik? Hur kan den förestående katastrofen förhindras? Hur kan en radikal omorientering av klimatpolitiken genomdrivas?
Här blir det politiskt-strategiska dilemmat för Fridays for Future (FFF), liksom för andra delar av den nyuppkomna globala rörelsen uppenbart. Å ena sidan fördömer dess ledare statsöverhuvudenas i de stora kapitalistiska länderna passivitet och misslyckande. I artikeln ”Varför vi strejkar igen” kritiserade Greta Thunberg (FFF Sverige), Luisa Neubauer (FFF Tyskland) och Angela Valenzuela (FFF Santiago de Chile) ledarna för det globala etablissemanget skarpt:
Strejker är inte ett val som vi gillar; vi gör dem för att vi inte ser några andra möjligheter. Vi har sett hur ett antal av FN:s klimatkonferenser har utvecklats. Otaliga förhandlingar har lett till mycket omtalade men i slutändan tomma åtaganden från världens regeringar – samma regeringar som fortfarande tillåter företag som använder fossila bränslen att borra efter mer och mer olja och gas och bränna vår framtid för sina vinster.
Politiker och företag inom den fossila energiindustrin har känt till klimatförändringarna i årtionden. Ändå fortsätter politikerna att låta profitörerna exploatera vår planets resurser och förstöra dess ekosystem i sin jakt på snabba pengar som hotar vår existens.”
Å andra sidan avslöjar textens slutsats den viktigaste svagheten hos rörelsen. Den förblir en vädjan till de styrande: ”Till de ledare som reser till Madrid är vårt budskap enkelt: alla framtida generationers ögon är riktade mot er. Handla därefter”.
Ingen av de gamla imperialistiska makterna, vare sig Förenta staterna eller EU:s länder, ingen av de uppstigande makterna som Kina eller Ryssland, ingen av ”tillväxtekonomier” som Indien eller Brasilien, är villiga att ta på sig kostnaderna för effektiva globala åtgärder mot klimatförändringarna. Alla är för klimatåtgärder, men alla insisterar på att andra ska betala för dem. Dessutom måste de vara lönsamma. Jämfört med detta är det lätt att kvadrera cirkeln.
Systemfrågan
I bästa fall kommer världsklimatmötet återigen att visa att hela frågan om att förhindra klimatförändringar och ekologiska katastrofer är oupplösligt kopplat till frågan om det sociala och ekonomiska systemet. Krisen kan bara lösas genom en klasskampsstrategi som siktar på en övergång till socialism. En ”grön” kapitalism är inte mindre omöjlig än en ”social” eller en ”fredlig”. Överallt är det de exploaterade, förtryckta delar av befolkningen, arbetarklassen, bönderna, de fattiga i städerna och den lägre medelklassen, som påverkas mest av den ekologiska och sociala krisen.
Miljontals människor har redan tvingats migrera, fördrivna av klimatförändringarnas förödelse. Samtidigt är det de fattiga och exploaterade i hela världen som ska bära hela bördan av en ny omgång av den globala ekonomiska krisen, av en förestående recession. Revolterna och klasskampen i Latinamerika är bara ett förebud om denna utveckling.
Den nuvarande situationen visar därför att kampen mot förstörelsen av människans naturliga livsgrund, mot det hotande ekologiska katastrofen, måste vara en integrerad del av kampen för en
en annan, socialistisk, samhällsordning, för en värld där produktionen inte är för vinst utan för att tillfredsställa de stora massornas behov. Endast på denna grund kan vi utveckla ett system för global planering som gör det möjligt för mänskliga behov och hållbarhet att förenas.
För att uppnå detta måste rörelsen bli medveten om det system som den kämpar mot. Vädjanden till regeringarna att ”göra det rätta” kommer att vara fruktlösa. I ett klassamhälle är det inte vad som är socialt nödvändigt som avgör politiken, utan den härskande klassens planer – och dessa är oförenliga med en rationell, hållbar ekonomi. Detta skulle förbli sant även om de som kontrollerar företag och stora stater vore fullt medvetna om den förestående miljökatastrofen. I slutändan är de kapitalets funktionärer.
Det handlar inte om att övertyga dem, utan om att bygga upp en rörelse som kan sätta stopp för den härskande klassen och dess regeringar. För att göra detta måste den dock själv ta upp frågan om ägande och den makt som är oupplösligt kopplad till den.
För att utveckla en sådan makt räcker det inte med att namnge systemet och motståndarna. För att bygga upp en rörelse som inte bara kan få ut miljontals på gatorna, utan också verkligen lyfter fram frågan om makten, behöver vi klimatstrejker som lamslår produktionen, strejker som inte bara varar några få timmar, utan leder till att konkreta krav genomförs. I korthet måste den globala klimatrörelsen förlita sig på arbetarklassen som sin centrala kraft. Endast den kan lamslå fabrikerna och därmed källan till vinsterna, det vill säga slå de rika och kapitalägarna där det gör ont. Endast arbetarna kan omorganisera produktionen i allians med landsbygdens lantbrukare på ett sådant sätt att massornas behov och den ekologiska hållbarheten garanteras.
För att bygga upp en sådan rörelse är icke-bindande och betydelselösa vädjanden till regeringar och företag om att ”ta sitt ansvar” eller att förklara ”klimatkrisen” föga eller ingen hjälp.
Våra krav måste i stället vara konkreta och riktade mot storföretagen och kapitalägarna. Det kommer inte att finnas någon väg bort från en ekonomi som bygger på fossila bränslen utan att de storföretagen inom denna sektor, liksom inom transport och kommunikationer, fördrivs. I slutändan måste makten tas bort från kapitalet i alla viktiga industrisektorer om vi ska kunna åstadkomma till exempel en omställning till järnväg och andra former av kollektivtrafik. Endast om de stora
jordbrukskoncerner exproprieras kan en ekologisk omställning av jordbruket äga rum. En nära integrering av industri, tjänster och vetenskap kan bara bli fördelaktig, hållbar och effektiv om den inte underkastas vinstintressets diktat. Expropriering utan kompensation av de stora företagen och bankerna måste därför bli en central fråga för miljörörelsen.
Detta är dock inte slutet på frågan. Den borgerliga staten, i sig själv ett instrument för den klass som äger produktionsmedlen, kan inte tillåtas kontrollera den ekologiska omställningen av produktionen och konsumtionen. Därför bör rörelsen förespråka expropriering under arbetarkontroll genom arbetsplats- eller branschbaserade organ som är ansvariga inför dem som väljer dem, och som med tiden kan integreras i organ som omfattar hela klassen, embryon till de arbetarråd som kommer att utgöra grunden för den revolutionära regeringen.
Resurserna för de nödvändiga åtgärderna för den ekologiska omställningen måste komma från de rika, kapital- och egendomsägarna och de rika imperialistiska staterna. Länderna i den så kallade ”tredje världen” måste avskriva sina skulder, och alla påtvingade diktat från IMF och andra imperialistiska organ måste stoppas. För att finansiera åtgärderna för miljön behöver vi expropriering av bankerna, de finansiella institutionerna och storföretagen samt en massiv beskattning av de rika.
Samtidigt som måste vi erkänna att vissa industrier, som kolbrytning, måste läggas ner helt och hållet, och andra, som bilindustrin, kommer att behövas ställas om, måste vi bekämpa alla försök till att låta arbetarna i dessa branscher bära kostnaderna i form av förlorade jobb och förödda samhällen. Själva förändringarna måste kontrolleras av arbetarorganisationerna med garanterade löner och möjligheter till omskolning och, om nödvändigt, omlokalisering. I allmänhet kan arbetarna och tekniker inom alla branscher spela en central roll i den ekologiska omställningen av ekonomin, om deras kunskaper och erfarenheter utnyttjas i enlighet med detta.
Miljörörelsen behöver därför inget mindre än ett globalt handlingsprogram, ett program av övergångskrav som kopplar samman omedelbara åtgärder i enskilda länder med kampen för en demokratisk planekonomi. Endast på detta sätt kan parollen ”Systemförändring, inte klimatförändring” förverkligas.
Antikapitalistisk
FFF och miljörörelsen måste därför bli antikapitalistisk och antiimperialistisk och de måste förstå att ”klimatfrågan” är en klassfråga som är oskiljaktigt kopplad till det kapitalistiska systemet som helhet.
Detta kräver konkreta krav, som att beskatta de rika, den globala utfasningen av fossila bränslen, enorma investeringar i vetenskaplig forskning och utbyggnad av förnybar energi, som alla leder till frågan om egendom, kontroll över produktionsmedlen och till en demokratisk och planerad ekonomi. Detta skulle innebära en grundläggande omorganisation inte bara av ekonomin utan också av de sociala relationerna.
Låt oss bara ta frågan om vem som ska betala kostnaderna för den ekologiska omstruktureringen av ekonomin. De ”klimatvänliga” företagen och borgerliga regeringarna vill ha ”marknadsbaserade” instrument, subventioner eller skattelättnader för att skapa ”incitament” för ”ekologiska” multinationella företag att styra om sina investeringar. I praktiken innebär detta att de bara kommer att genomföra en ekologiskt hållbar produktion om den först görs lönsam för dem.
Prissättning av koldioxidutsläpp genom handel med certifikat eller genom skatter har inte bara en extremt låg ”styrande effekt”, vilket erfarenheten än så länge har visat, utan den innebär i slutändan att just de människor som har minst inflytande över målen, syftena och produktionsmetoderna ska betala för kostnaden. I denna modell är det massan av löntagare, jordbrukssamhället, de fattiga i städerna och på landsbygden som betalar. Detta har ingenting att göra med det uttalade målet om klimaträttvisa.
Skattehöjningar kan förvisso vara ett sätt att skaffa fram de finansiella´resurserna för en ekologisk omställning. Men det bör ske genom massiv beskattning av företagsvinster och stora privata tillgångar. Dessa kan användas exempelvis för att finansiera statliga projekt för ekologisk renovering av bostäder, utbyggnad av kollektivtrafiken och, framför allt, inte genom samverkan med de befintliga ägarna, utan under kontroll av arbetar- och konsumentorganisationerna. Dessutom
måste sådana skatter finansiera stöd och underhåll till de arbetare vars jobb med nödvändighet kommer att förändras, eller till och med försvinna till följd av den ekologiska omställningen, och exproprieringen av företag och omstruktureringen av dem under arbetarkontroll och med hjälp av forskarnas expertis.
En verklig omställning av ekonomin kräver en plan för att uppnå klimatmålen och måste samtidigt innehålla en förbättring av den sociala situationen för de överexploaterade skikten av arbetarklassen
och massorna i den halvkoloniala världen. Detta är inte möjligt utan massiva ingrepp i den privata egendomen, utan expropriering utan kompensation av stora kapital och tillgångar, av banker, industribolag, tjänsteföretag och transport- och handelsbolag. Samtidigt måste skulderna för den så kallade tredje världen avskrivas utan kompensation och gränserna öppnas för alla klimat.
flyktingar, faktiskt alla flyktingar.
Global strejk – global revolution
Dessa mål kan bara uppnås om arbetarklassen blir den ledande kraften i miljörörelsen, om själva rörelsen blir internationalistisk och antikapitalistisk.
Detta kräver naturligtvis samarbete och samordning mellan alla de krafter som kombinerar kampen för en beboelig miljö med kampen mot kapitalet, som vill bygga upp en internationell rörelse av arbetare och bönder. Den globala klimatstrejken representerar ett viktigt steg i denna riktning, men det är ett steg som samtidigt är kopplad till många illusioner, t.ex. om FN:s ”världssamfund”. Dessa illusioner, liksom alla förhoppningar om åtgärder av ”våra” regeringar, undermineras dagligen – men vi måste också aktivt uttrycka dessa slutsatser medvetet inom rörelsen.
En aspekt av detta innebär otvivelaktigt också att förespråka en kursändring inom själva arbetarrörelsen. Vaga och icke bindande sympatier med miljörörelsen, med FFF och andra
initiativ kommer inte att räcka. Framför allt måste själva fackföreningarnas arbete bli mer politiskt. Det handlar inte bara om att stödja andra i kampen för en beboelig miljö, utan också om att bli aktiva i företagen, fabrikerna och på arbetsplatserna, i kollektiva förhandlingar och i politiska strider om ens egna krav. Genom att ta upp den ekologiska frågan kan frågan om kontroll över produktionen och expropriering av klimatdödarna i de stora bolagen faktiskt bli mer populär och bidra till en radikalisering av arbetarrörelsen.
Slutligen handlar det om att ta tillvara FFF:s enorma positiva dynamik, den internationella bredden i dess aktioner. Vi förespråkar att miljörörelsen ska organisera aktionskonferenser, på nationell och internationell nivå, som måste vara öppna för alla strömningar av rörelsen. Sådana konferenser måste ha två centrala och omedelbara uppgifter: a) att utarbeta ett omedelbart program för att skydda klimatet i den globala arbetarklassens, de imperialistiskt dominerade ländernas och de som påverkas mest av de omedelbara farornas intresse och b) en handlingsplan för en global generalstrejk för att slå till mot klimatmördarna där det gör ont; i deras vinster.
En sådan rörelse skulle, om strejkerna sträcker sig längre än till enskilda dagar, utan tvekan bli en kraftfull utmaning för många regeringar. Den skulle resa frågan om makten, vilket skulle innebära frågan om social revolution, i hela länder. Rörelsen måste, således, förbereda sig på att besvara den frågan genom att förbereda arbetarklassen och dess allierade på nödvändigheten av det revolutionärt störtandet av kapitalismen, skapandet av en arbetarregering och en demokratiskt planerad ekonomi. Då, men bara då, kan denna mänsklighetens globala kris bli utlösaren för dess frigörelse.
Martin Suchanek