Skogslandet – en mycket bra granskning

Alla vet att Sverige är ett land med mycket skog, och den officiella bilden har så länge någon kan minnas varit att det står bra till med den svenska skogen. På sistone har den bilden börjat utmanas, och kritiska röster har höjts. En genomgång finns i dokumentärserien Slaget om skogen som finns på SVTplay, och som jag rekommenderar alla att se.

Frågan om skogen tycks dock lite mer komplicerad än klimatfrågan, om vi ser till den grundläggande frågeställningen. Det finns givetvis olika uppfattningar om hur snabbt den globala uppvärmningen kommer att gå, vilka precisa effekter den kommer att få vid olika tidpunkter och platser och andra detaljer, men förmodligen samtliga seriösa klimatforskare i världen är överens om att jordens klimat värms upp, att detta görs genom mänsklig påverkan och att detta kommer att få mycket allvarliga konsekvenser. När det gäller den svenska skogen finns det däremot forskare och professorer i ämnen som rör skogen som säger olika, rent av motsatta saker i grundläggande frågor, exempelvis om det är bra med kalhyggen, vilket kan göra det svårt för oss icke-experter i ämnet att veta vad man ska tycka. Man skulle önska en noggrann genomgång inte bara av de olika sidornas argument – som i Slaget om skogen – utan också tar en titt på de olika sidorna och även de materiella intressen som är inblandade. Som tur är finns det nu en sådan genomgång och granskning: Lisa Röstlunds föredömliga bok Skogslandet. En granskning.

Lisa Röstlund är journalist på Dagens Nyheter, och har tidigare granskat exempelvis Lundin Oil, högerextrema grupper och bygget av Nya Karolinska. Vintern 2020 blev hon ombedd att göra ett reportage om massiva skogsavverkningar i Norrlands inland. Detta ledde till flera artiklar – 60 stycken – och till slut boken Skogslandet, som bygger på intervjuer med 248 personer, en mängd offentliga och hemliga dokument och på ett stort antal resor för att träffa experter och se vad som sker.

Kalhyggen för klimatet?
Det finns alltså professorer som säger att kalhyggen är ett jättebra sätt att bruka skogen på. Vi återkommer till vilka andra effekter kalhyggen får, men dess förespråkares huvudargument är – numera – klimatnyttan. Inte bara ger det material till den nödvändiga klimatomställningen – trä att bygga hus med istället för cement, biobränsle att ersätta fossila med – utan när nya träd växer binder dessa stora mängder kol, vilket alltså innebär mindre koldioxid i atmosfären. Detta kan låta som en win-win-situation, men det finns invändningar: i första hand att det tar väldigt lång tid för träd att växa, och vi måste minska ökningen av koldioxid och andra växthusgaser i atmosfären snabbt. Det tar kanske 80 år för ett träd att bli moget för avverkning – observera att det inte innebär att det är fullvuxet, ett träd kan växa betydligt längre tid än så, jag använder medvetet en låg siffra – samtidigt som de officiella målen är att vi måste halvera koldioxidutsläppen till 2030 och få ner nettoutsläppen till noll 15 år efter det. Dessutom släpper ett kalhygge ut koldioxid, främst genom att kol som är lagrat i marken – en stor del av det kol som finns lagrat i en skog finns i marken – börjar brytas ner och försvinna till atmosfären, främst i form av koldioxid. De små trädplantornas tillväxt kan inte kompensera för detta, det tar kanske 15 år innan ett kalhygge slutar att vara en källa till koldioxid till atmosfären och åter blir en kolsänka – tar upp koldioxid från atmosfären – och kanske ytterligare 15 år eller ännu längre innan de nya träden har tagit upp lika mycket kol som kalhygget släppte ut de första åren. Detta förutsätter att det trä som avverkningen gav inte förbränns eller på annat sätt bryts ned och bildar koldioxid – och nuläget används enligt en uppskattning 80 % av det avverkade träet till mer kortlivade produkter – i annat fall är tiden som krävs mycket längre än 30 år, då handlar det snarare om 100 år eller mer. Tidsperspektiven varierar beroende på skogen, marken och var den ligger – den växer i allmänhet långsammare i norra Sverige och snabbare i södra – men problemen är uppenbara. Det vi i nuläget behöver är inte en plan för att minska koldioxidutsläppen till 2120, utan betydligt snabbare.

Det är förstås inte nödvändigtvis så att det bara är åren 2030 eller 2045 vi ska titta på. Även om dessa tidpunkter är väldigt viktiga så kan det inte uteslutas att det går att göra ett case för en plan för att minimera koldioxidhalten vid ett senare datum, även om denna inte ger ett fullt lika bra resultat just 2045. Detta skulle dock behöva bygga på en mycket välmotiverad plan som har klimatet och inget annat som sitt mål och givetvis ta i beaktande tröskeleffekter som skulle kunna hinna överskridas. De argument från skogsindustrin och de skogsindustrivänliga forskare som Röstlund nämner – inklusive en icke offentlig rapport som hon har tagit del av – tycks däremot utgå från skogsindustrins snarare än klimatets intressen, och hoppas att det duger för att hålla tillbaka den globala uppvärmningen. Flera rapporter som Röstlund nämner har kommit fram till att under de närmaste, kritiska årtiondena – enligt en av dem under åtminstone de kommande 50 åren – vore det bästa för klimatet att inte avverka skogen alls.

Den biologiska mångfalden
Det finns dock andra aspekter än vad som är bäst för klimatet. Kalhyggen är ju faktiskt inget som förekommer i naturen. Vissa förespråkare har jämfört med skogsbränder, som ju förekommer naturligt och även har vissa positiva effekter – vissa arter och vissa ekosystem är anpassade efter återkommande mindre bränder. Den jämförelsen är dock högst tveksam. Ett kalhygge med alla nedhuggna träd och maskiner som kör fram och tillbaka över marken förstör skogen mer grundligt än även riktigt stora bränder, inte minst de nödvändiga bakterierna och svamparna under jorden – symbiosen mellan träd och svampar som är av grundläggande betydelse för skogen som ekosystem, är något som vetenskapen först på senare år har börjat förstå. Sedan planteras träd av samma sort, och samma ålder, och det som växer upp bli trädplantage snarare än en faktisk skog. Ekosystemet är förstört, och får mycket svårt att återhämta sig i en monokultur av lika gamla träd. Många arter av både växter och djur trivs inte där eller klarar sig inte. Det normala i en skog är träd av flera arter, olika ålder – inklusive döda träd. Exempelvis många insekter är beroende av död ved. Ett område som kalhuggs var 60:e 80:e eller 100:e år kommer aldrig att utvecklas till en normalt fungerande skog. Trädplantage av en och samma träsort i samma ålder är dessutom mer känsliga för allvarliga störningar som torka, skadeangrepp av insekter och svampar samt stormar. Enligt Europeiska miljöbyråns rapport från 2020 står det inte alls bra till med de europeiska skogarna, och situationen har förvärrats.

Vid sidan av klimatkrisen, och tätt sammanflätad med den, finns en kris för den biologiska mångfalden. Djurarter försvinner i en oroväckande fart, och experter varnar för att vi är på väg in i ett sjätte massutdöende. Att arter försvinner är inte i sig något konstigt, vissa dör ut, andra arter tillkommer genom biologisk utveckling. Vid vissa tidpunkter i jordens utveckling har dock många arter försvunnit samtidigt. Detta förstås inte som en olycklig slump. Förutom att utdöendena i flera fall har haft en yttre orsak är olika arter också beroende av varandra. När en art försvinner kan andra få svårt att klara sig. Det kan bli en kedjereaktion med mycket allvarliga konsekvenser. Fem av dessa räknas som massutdöenden, när en mycket stor del av alla djurarter försvinner. Det allvarligaste kom i övergången mellan perioderna Perm och Trias för omkring 252 miljoner år sedan, då uppskattningsvis 90 % av alla djurarter dog ut under loppet av några miljoner år. Nu varnar alltså experter för att vi är på väg in i ett sjätte – ett som vi själva har skapat.

Om man är på humör för väldigt långa tidsperspektiv kan man förvisso säga: jaja, men massutdöenden åtföljs av perioder av intensiv evolution, och ny biologisk mångfald uppstår! Visst men.. vi människor lever ju nu och är ju också beroende av naturen. Det handlar inte om att miljövänner vill bevara djur för att de är gulliga. Eller vissa kanske främst drivs av detta, men frågan är mycket allvarligare än så. Ett av många exempel är att en minskning av pollinerande insekter och andra djur – en minskning som vi klart och tydligt kan konstatera pågår – kommer att hota våra möjligheter att odla sådant som är beroende av pollinatörer. För att ta ett annat exempel, som direkt handlar om skogen och som Röstlund nämner, kan granbarkborren ställa till mig stora problem i skogarna. I död ved kan det dock leva 120 arter som äter granbarkborren. Att avlägsna död ved – eller hindra att den uppstår genom att hugga ner alla träd innan de hinner dö – innebär därför att undanröja livsbetingelserna för många av granbarkborrens naturliga fiender, och således att skadeangreppen ökar. Ett massutdöende skulle hota vår överlevnad som art, och skulle till 100 % garantera att vi inte skulle kunna leva som nu, med 8 miljarder människor på jorden.

Det tycks också som att de forskare och professorer som försvarar kalhyggen inte är så intresserade av, eller rent av ens så kunniga om frågan om biologisk. SLU-professorn Tomas Lundmark gjorde ett uppseendeväckande uttalande i SVT-serien Slaget om skogen. Han medgav att kalhyggen – förstås – förändrar förutsättningarna för den biologiska mångfalden, men han viftade bort det hela med att säga att om en mångfald försvinner så uppstår en annan, och pekade på Östermalm, där han vid intervjutillfället befann sig, och sa att den mångfalden som fanns där funkar ju den också.

Med andra ord viftade Lundmark bara bort den globala krisen för den biologiska mångfalden som experterna varnar för. Arter kan dö ut snabbt, men det tar lång tid för nya att skapas. Vi vet nu att det kan ske betydligt snabbare än de trodde på Darwins tid – men tyvärr går det inte tillräckligt snabbt för att lösa den nuvarande krisen, som liksom klimatkrisen måste behandlas som en kris. Det verkar inte Tomas Lundmark kunna göra, och han må vara hur kunnig som helst inom sitt område av skogsforskning, men då han uppenbarligen inte är så intresserad av krisen för den biologiska mångfalden gör vi nog bäst i att lyssna på andra än han i den frågan. Men andra ord: Lundmark må vara hur mycket professor som helst, men på grund av hans ointresse för den biologiska mångfalden gör även i lekmän klokt i att ta hans slutsatser med en nypa salt. Det kan nu förvisso inte uteslutas att Lundmarks syn på dessa frågor är lite mer nyanserad än han gav uttryck för vid just det tillfället, men det tycks inte vara någon slump att de flesta forskare med inriktning på ekologi och biologisk mångfald verkar vara helt emot kalhyggen, medan de som är inriktade på skogsbruk är betydligt mer positiva.

Forskningen och skogsindustrins intressen
Flera av de forskare som har uttalat sig för kalhyggen är verksamma vid Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU. Detta ligger, kuriöst nog, inte under Utbildningsdepartementet, som alla andra universitet, utan under Näringsdepartementet. Och den politiska styrningen av SLU från departementet är ofta anmärkningsvärt detaljerad. Inför FN:s konferens om hållbar utveckling i Rio de Janeiro 2011 gav den dåvarande centerpartistiska lantbruksministern Eskil Erlandsson SLU uppdraget att planera, arrangera och genomföra utställningar och seminarier om hållbar skogsproduktion. ”Aktiviteterna ska inkludera hur ökad användning av skogs- och träråvara kan bidra till hållbar utveckling” enligt uppdraget, som också klargjorde att det ska utföras och planeras i samverkan med Exportrådet, samt ske i nära samarbete med relevanta representanter från näringslivet. Lantbruksministern krävde också att SLU skulle genomföra marknadsföringsaktiviteter vid konferensen och underströk att ett viktigt mål för regeringen var att skogssektorn skulle öka exporten av produkter och teknik med 20 % till 2020. Efter det är det svårt att inte börja undra vilken självständighet SLU faktiskt har och vilken tyngd kan ska ges åt dess forskning – ska man betrakta den som verklig forskning som försöker ta reda på de verkliga förhållandena, eller är det en gren av skogsindustrin och underställt dess intressen?

Jag vill genast understryka att jag inte menar att SLU i sin helhet är köpt, även om ovanstående politiska styrning gör att det är nödvändigt att ifrågasätta vad som är SLU:s huvudsyfte. Men Röstlund visar också i sin bok att flera av dem faktiskt sitter på två stolar samtidigt. Tomas Lundmark, SLU-professor och högt profilerad förespråkare för ökat skogsbruk för klimatets skull är själv skogsägare och satt 2011-15 i styrelsen för skogsägarföreningen Norra Skog. Med sin fru Annika Nordin driver han konsultbolaget Silvia Borealis Konsulterna i Vindeln AB, som bland annat har Sveaskog som kund. Och Annika Nordin, förutom att vara professor i skoglig ekologi vid SLU och att driva konsultbolaget, satt i Sveaskogs styrelse mellan maj 2017 och december 2020. I februari började hon som chef för hållbart skogsbruk inom Stora Enso, men har kvar en deltidstjänst som professor på SLU.

Det finns flera exempel. Detta görs dessutom ännu värre av aktiebolagslagen, som i princip säger att de som sitter i bolagsstyrelser måste verka för att bolaget ska gå med vinst, något som knappast gör det lättare att ge utrymme för andra hänsyn än vinstintresset. Det här ska inte uppfattas som att alla forskare på SLU är köpta, lång därifrån. Dock vittnar flera som Röstlund har pratat med om ett hårt tryck inom SLU på att komma fram till de vanliga och redan accepterade resultaten – som av en händelse tenderar att vara just dem som skogsindustrin förfäktar – och att dålig behandling och ren mobbning förekommer mot avvikande uppfattningar.

Forskningsinstitutet Skogsforsk har 130 anställda som forskar om skogen. Finansieringen kommer till hälften från staten och till hälften från skogsnäringen. Detta måste inte nödvändigtvis innebära att deras forskningsresultat är felaktiga, men risken att vinstintresset får påverka inriktning och slutsatser är uppenbar. 2019 släppte institutet en rapport som slog fast att en högre virkesproduktion ökar klimatnyttan, och utan att ha granskat rapporten kan man lätt konstatera att det är precis vad en plan för att öka de kortsiktiga vinsterna skulle komma fram till. En av Skogslandets starkaste sidor är hur den belyser hur skogsindustrins vinstintressen på flera sätt så starkt påverkar alla dess frågor.

Hyggesfria metoder
Även om vi i Sverige kanske har blivit vana vid att kalhyggen är det normala så finns det andra sätt att bruka skogen. Det går att bruka hyggesfritt, det vill säga man väljer ut vissa träd som ska avverkas. Detta förstör inte skogen som ekosystem, och det skapar inte ett kalhygge som läcker koldioxid de närmaste 15 åren. Vissa säger även att det kan vara lika lönsamt: man tar bara utvalt virke och slipper kostnaderna för markberedning och nyplantering. Nu är ju min huvudtes att skogen måste brukas rationellt och långsiktigt med avseende i första hand på klimatet och den biologiska mångfalden, så jag tänker inte fördjupa mig i frågan om vad som är mest lönsamt – men självfallet ska skogsägarna informeras om detta. Många av dem är okunniga om att det finns alternativ som kan vara lika bra även för deras bankkonton.

Frågan handlar dock i nuläget inte bara om kalhyggen är ett bra sätt att bruka skogen eller om vi kan gå över till bättre metoder. Nu finns även ett hot om försämringar, att ta bort några av de hinder som finns för skogsägarna att göra precis som de vill och som de finner mest lönsamt utan att hållas tillbaka om hänsyn till naturen. Det pågår nämligen en kampanj från delar av skogsindustrin, och framför allt LRF och de påstått miljövänliga Centerpartiet för att stärka ägarintresset – med andra ord ta bort de hinder som finns för ägarna att göra vad de vill med skogen. För fridlysta arter är fridlysta även för skogsägare, och kan innebära att de inte får avverka skogen. Ett exempel som tas upp i boken är aktivister som har inriktat sig på att hitta den fridlysta orkidén knärot i avverkningshotade områden, vilket gör att avverkningen inte längre är tillåten. Bra för den biologiska mångfalden och naturvärdena, mindre bra för ägarnas rätt att göra vad de vill med sin egendom. Självklart är detta högst för problematiskt det ”gröna”, men framför allt marknads- och ägarvänliga C. Så problematiskt att Annie Lööf i förhandlingarna om januariavtalet, som slöts 2019, insisterade på att detta att ställa skyddet av hotade arter framför skogsägarnas rätt att avverka som de vill måste stävjas. Resultatet blev att Skogsstyrelsen stoppades från att registrera och inventera nyckelbiotoper, det vill säga områden i skogen som har särskilt höga naturvärden och stor betydelse för skogens växter och djur. Det man inte vet mår man inte dåligt av, tycks C ha resonerat: om man inte vet vilka områden som det är extra viktigt att skydda så behöver ingen bli upprörd över om de kalhuggs. Ägarintresselobbyn fortsätter att prata om att stärka äganderätten, så vi kan förvänta oss fler angrepp på de återstående hindren för skogsägarna att göra som de vill med skogen – alla minns vi väl hur viktigt det var för Annie Lööf att minska strandskyddet. M har faktiskt gått ännu längre och vill helt ta bort reglerna om fridlysning inom jord- och skogsbruket. S är inte heller mycket att luta sig emot, även de har tydligt visat hur beredda de är att i första hand ta hänsyn till skogsindustrins vilja.

Men det finns faktiskt en motvikt från ett kanske oväntat håll: EU anser att Sverige borde skydda mer skog, och helst sluta med kalhyggen. Vi hade givetvis föredragit att det hade varit en reorganiserad, kampvillig och miljömedveten arbetarrörelse som satte press den svenska skogsindustrin, men i det här fallet kanske det blir EU:s institutioner som får det svenska skogsbruket att gå åt rätt håll – istället för åt fel. Men sista ordet är inte sagt än, skogsägarföreningarna lär inte ge upp så lätt och hittills har de svenska politikerna varit villiga att främja deras intressen och göra sitt bästa för att hindra EU från sätta käppar i deras hjul.

Nu bör vi givetvis inte luta och tillbaka och förlita oss på EU. När EU sätter press i rätt riktning på Sverige finns det ingen anledning att – i det här fallet – ställa skogsindustrins vinstintressen framför omsorg om naturen, men vägen framåt för oss måste gå via en starkare, kämpande klimatrörelse och en omorganiserad, kampvillig och miljömedveten arbetarrörelse.

Skydda skogen!
Så vilka krav borde vi ställa? Vår utgångspunkt måste vara att skogen ska brukas rationellt som den nyckelresurs den är, där omsorgen om klimatet och den biologiska mångfalden måste ha högsta prioritet, och aldrig får underordnas någons privata vinstintresse. Vi kommer ju att behöva trä, men hur mycket som kan tas måste vägas mot de två huvudprioriteringarna. En massa pappersreklam hem i folks brevlådor kanske är ett exempel på något vi faktiskt inte har resurser till. Att avverka skog för att skapa biobränsle är troligtvis en dålig idé, även om restprodukter som sågspån möjligtvis kan vara rimligt – även om det måste ställas mot att istället tillverka spånskivor, som kan användas till möbler och husbyggen. Att kalhugga de kvarvarande kontinuitetsskogarna – skogar som inte har varit kalhuggna – bör genast förbjudas, och en plan för att åter skapa funderande skogar av trädplantagerna bör snarast göras. Detta kommer att innebära gallringar och trädplantering med syfte att skapa faktiska skogar med olika trädsorter i olika åldrar. Allt skogsbruk bör övergå till hyggesfritt.

Vinstdrivande bolag är ett uppenbart hinder för detta. En sådan nyckelresurs som skogen borde ägas gemensamt och förvaltas rationellt. Det måste här betonas att gemensamt ägande i sig inte nödvändigtvis räcker – statliga Sveaskog agerar ungefär som de privatägda bolagen.

De andra skogsbolagen bör förstatligas, liksom massa- och pappersindustrin, som hittills har utövat en stark press för maximal avverkning. En stor del av skogen ägs dock av många mindre eller små privatägare. Det vore önskvärt med ett förstatligande även där, med en ersättning som de kan godta. Om detta inte genomförs skulle det behövas uppmuntran för att inte avverka i strid med våra gemensamma intressen. Absurt nog räknas inte koldioxidutsläppen från skogsbruket in i den ordinarie statistiken, trots att mängden kol som lagras i den svenska skogen – och således beslut om hur mycket som ska avverkas och hur detta ska användas – har stor betydelse för Sveriges verkliga nettoutsläpp. Det vore rimligt avgiftsbelägga även koldioxid från skogsbruket, och, å andra sidan, ge ersättning till skogsägare som väljer att låta bli att avverka för klimatets skull. Då nettoutsläppen från skogen alltså är en ganska komplex fråga skulle det behöva utvecklas ett system för att få detta att så nära om möjligt närma sig en rationell förvaltning av skogen där klimatets och den biologiska mångfaldens intressen har högsta prioritet, men självfallet även måste vägas mot våra behov av träråvara – däremot inte mot någons privata vinstintresse.

Läs Skogslandet!
Dessa förslag är inte hämtade från Skogslandet, utan är mina slutsatser.Förutom att inte ha lika klara paroller som jag (vilket för övrigt är ganska förståeligt hos ett grävande journalistiskt verk) innehåller boken givetvis mycket mer än det jag har tagit upp. Dess 300 välmatade, välskrivna och välresearchade sidor går betydligt djupare in på det jag har tagit upp och innehåller också mycket annat, som de svåra problem kalhyggen skapar för rennäringen, andra värden som skogen medför och Svenska kyrkan som skogsägare. Alla som är intresserade av skogen borde läsa den och den kan varmt rekommenderas för alla som vill veta mer om denna viktiga aspekt om klimatfrågan och den biologiska mångfalden. Konsulterna – Kampen om Karolinska, som Lisa Röstlund skrev tillsammans med Anna Gustafsson nominerades till Guldspaden och Stora Journalistpriset. Förhoppningsvis kommer även Skogslandet att göra det. Varför inte även ge den priserna, förresten?

Jens-Hugo Nyberg