Recension av Klimatboken skapad av Greta Thunberg (Polaris, 2022)
Vi är i början av en global klimatkris. Klimatlarmen/katastroferna står som spön i nyhetsrapporteringens backen, företag pratar om hur de räddar klimatet, regeringen hävdar att vi kan luta oss tillbaka och inte oroa oss, ty de tar hand om frågan, och i kommentarsfälten härjar fortfarande klimatkrisförnekare oförtröttligt. Vore det inte praktiskt om det fanns en bok som utifrån aktuella uppgifter inte bara redovisar vad forskningen faktiskt säger i frågan, utan där några av världens ledande klimatforskare får berätta ?
Sådan tur då att det just kom en sådan bok: Klimatboken skapad av Greta Thunberg (Polaris, 2022). Boken består av korta artiklar från omkring 100 sakkunniga, med återkommande kommentarer från Greta Thunberg. De sakkunniga består av många klimat- och andra forskare, aktivister, journalister som har arbetar med klimatfrågan, representanter för urfolk med mera. Jag kan ibland tycka att vissa artiklar skulle kunna vara lite mera utförliga – samtidigt som jag förstås inser att det skulle innebära färre bidrag – men de kompletterar ändå varandra till en bred genomgenomlysning av frågan, med stora mängder fakta. Läsaren får lära som om hur växthuseffekten fungerar, hur kunskapen om klimatförändringarna växte fram, betydelsen av polarisar och glaciärer, moln, smältande permafrost och metan, hur återkopplingar sker och vilket hot de utgör, biologisk mångfald, hur klimatkrisen kommer att drabba och redan har börjat drabba världen och mycket mer. Ni som känner att ni inte är så insatta i vad klimatkrisen verkligen handlar om kan med fördel börja med Klimatboken, och ni som, liksom jag, har läst en hel del borde också läsa den. De flesta av oss, åtminstone vi som inte är yrkesmässiga experter, har inte alla fakta i huvudet eller koll på alla aspekter. Alla artiklar i boken är inte lika bra, och det finns några jag skulle ha strukit om jag hade varit redaktör , till förmån för att ta upp andra saker, men det är en mindre invändning i förhållande till alla artiklar ni absolut borde läsa.
Den missvisande officiella klimatstatistiken
En av de värdefullaste sakerna i boken i den aktuella situationen i Sverige är analysen av den svenska klimatpolitiken (eller bristen därpå), som framför allt Greta trycker på. Även om man har fått koll på de grundläggande fysikaliska processerna och känner till hur mycket koldioxid vi kan släppa ut och ändå ha en god chans att begränsa uppvärmningen till 1,5 eller 2 grader kan det vara svårt att veta hur man ska vederlägga regeringsföreträdare som hävdar att det de gör är tillräckligt och att vi andra kan bara luta oss tillbaka och boka en charterresa till. Eller just den nuvarande svenska regeringen har ju skurit ned på miljöbudgeten, underhållet av järnvägen och lagt ned det fristående miljödepartementet och placerat det under energi- och näringsminister Ebba Busch – samtidigt som M och KD aldrig har brytt sig om klimatet mer än i den mån det har låtit dem prata om kärnkraft, och SD till stor del består av klimatkrisförnekare – så det borde inte vara supersvårt att genomskåda delar av det. Men det kan ändå behövas mera information. En viktig och bedräglig aspekt är de skriande bristerna i utsläppsstatistiken. Enligt internationella överenskommelser räknas inte importer, internationella flyg- och båt reser samt biogena utsläpp in. Bekvämt för ett land som importerar mycket färdiga produkter, som Sverige. Vi kan köpa hur mycket mobiler och datorer som helst, men det märks inte på de svenska utsläppen, för de bokförs bara i landet där de tillverkas. Flyga till Thailand? Inga problem, vid internationella flygresor sker ju inte utsläppen i Sverige.
Biogena utsläpp är utsläpp från förnybara biobränslen. Det finns en logik i att inte räkna in dem då de på sikt inte ger – eller i bästa fall inte skulle ge – några utsläpp, då de växter som bränns binder lika mycket koldioxid när de växer upp igen som de avger när de eldas. Detta till skillnad från när man eldar fossila bränslen, som återför kol som undandrogs atmosfären för kanske hundratals miljoner år sedan. Men detta gäller bara om de växer upp igen – och förutsatt att kolet som finns lagrad i marken inte omvandlas till koldioxid i processerna – inte om den totala mängden växtlighet minskar, som ytan på skogen eller den totala mängden kol som finns lagrad i den. I det fallet får atmosfären ett nettotillskott av koldioxid, helt oavsett att källan inte var fossil. Dessutom kan det sättet att räkna funka om det handlar om exempelvis halm eller något annat som växer upp på ett år. Det blir fortfarande en avvägning, då man skulle ha kunnat odla mat eller träd eller något annat på den ytan, och värdet av detta kan jämföras med den energi som kan fås ut, man måste se till hur odlingen påverkar den biologiska mångfalden etc. – men det är rimligt att räkna den hanteringen i sig som koldioxidneutral då kolet binds i växtligheten igen varje år.
Det blir dock annorlunda med skog. En skog växer nämligen inte upp på ett år: det kan ta 100 år eller ännu mer för den att växa upp igen. Speciellt när man räknar med det kol lagrat i marken som försvinner i samband med ett kalhygge, och som kan ta betydligt längre tid att lagra in igen – något som inte kommer att ske överhuvudtaget om den ytan bara kalhuggs igen. Som bekant måste vi minska koldioxidutsläppen radikalt till 2030, och helt sluta att tillföra atmosfären koldioxid till 2050, eller hellre 2045. Vi har inte 100 år eller mer på oss.
Det blir därför fullständigt falskt att räkna bort utsläpp som orsakas av skogsbruket. Detta betyder inte att vi helt ska sluta med att hugga ner träd – vi behöver fortfarande trä – men det betyder att koldioxidutsläpp nu måste räknas som koldioxidutsläpp, och inte kvittas mot att de nya träden – förhoppningsvis – kommer att ha tagit upp motsvarande kolmängd någon gång nästa århundrade. Bland annat innebär detta att det bästa ur klimatsynpunkt många gånger kommer att vara att låta skogen stå. Detta döljs av en påhittad statistik där utsläppen från skogsbruket automatiskt blir noll.
Klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto går i sin artikel i boken igenom hur det står till med de verkliga utsläppen. Efter månader av att gå igenom dokument från bland annat miljömålsberedningen är hennes slutsats att Sveriges verkligen utsläpp av växthusgaser är tre gånger så höga som de offentliga 52 miljoner ton per år. En ganska betydande skillnad. Problemet är ju att klimatet påverkas av de faktiska utsläppen, inte utifrån hur politikerna kommer överens om att bokföra och redovisa dem.
Boken innehåller ganska mycket om lösningar och vad vi ska göra, men detta är ändå den svagaste delen. Det är inte så konstigt. När det gäller den grundläggande beskrivningen av problemet är i stort sett alla relevanta forskare eniga, på en solid vetenskaplig grund. Det finns dock inget som säger att de främsta experterna på detta också har lika bra insikter om hur det kapitalistiska systemet fungerar, eller överhuvudtaget om politik.
Till en viss del finns det absolut en del bra insikter. Det finns en hel del kritik mot det helt dominerande fokuset på vad vi som individer kan göra. För övrigt är det än en gång oljebolagen som har bidragit till detta: när de insåg att att det inte längre funkade att bara förneka klimatförändringarna blev fixeringen på individens handlande ett sätt att avleda uppmärksamheten från storskaliga lösningar. Detta ska inte tolkas som att boken hävdar att individers handlande är ointressant, och inte heller tänker jag hävda detta, men väl att det har fått allt för stort utrymme.
Ett lysande förslag från Kanada
En parallell som – givetvis – kommer upp flera gånger är svaret på covidpandemin. Då var plötsligt stater beredda att satsa stora belopp och göra stora ingrepp i ekonomin, som nedstängningar av olika slag. Det är ett exempel på att detta är möjligt. Om klimatkrisen behandlades som en kris på samma sätt skulle vi befinna oss i en mycket bättre situation. Ett annat exempel är de ännu större statliga ingreppen som gjordes i ekonomin under andra världskriget, även i länder som befann sig en bra bit bort från slagfälten, som USA och Kanada. Seth Klein drar i en artikel några lärdomar från Kanada under andra världskriget – när landet ställde om till en krigsekonomi och sedan tillbaka till en fredsekonomi – lärdomar som inga länder ännu har tagit till sig. Hans fyra punkter på vad som är nödvändigt är:
1. Spendera så mycket som krävs för att vinna
2. Skapa nya ekonomiska institutioner för att få jobbet gjort
3. Ställa om från frivilliga och incitamentbaserade insatser till obligatoriska åtgärder
4. Berätta sanningen om krisens allvar
Under punkt två skriver han exempelvis: ”Om världens regeringar verkligen betraktade den hotande klimatkatastrofen som ett nödläge, skulle de skynda sig att genomföra en inventering av våra omställningsbehov för att avgöra hur många värmepumpar, solcellspaneler, vindkraftverk, eldrivna bussar och så vidare som vi behöver för att kunna elektrifiera i stort sett allting och upphöra med vårt fossilbränsleberoende. Sedan skulle de inrätta en ny generation av offentligägda företag för att säkerställa att alla de här artiklarna tillverkades och driftsattes i den utsträckning som krävdes. De skulle också skapa ambitiösa nya ekonomiska program för att skynda på finansieringen av klimatinfrastruktur och arbetskraftsomskolning.”
Som marxist kan man förvisso inflika att i det nuvarande kapitalistiska systemet finns många hinder, som ekonomiska intressen som den fossila industrin (som borde konfiskeras i sin helhet) liksom att resten av kapitalisterna inte vill betala sin del av omställningen (de borde beskattas mycket hårdare, vilket skulle skapa andra problem när de har vant sig vid att behandlas med silkesvantar), etc. Men det vi behöver är framför allt ett mer planmässigt och seriöst tillvägagångssätt. Kapitalismen kommer alltid att vara ett hinder för detta, men dessa fyra är punkter är krav som borde resas – av klimatrörelsen, av fackföreningsrörelsen, som borde backa upp kravet med politiska strejker m.m.
Greta själv har blivit allt öppnare med sin systemkritik. Exempelvis nämner hon en uppgift om att 100 företag i världen är ansvariga för 70 % av världens utsläpp. Hon kritiserar hur kampanjen kring detta har utformats, då hon menar att den snarast uppmanar till passivitet: det är ett fåtal företag som bär skulden, således spelar det ingen roll vad JAG gör. Raskt lägger hon dock till: ”Missförstå mig inte nu – jag står helt bakom att göra oss av med dem och få dem att betala för den obeskrivliga förödelse de har orsakat”, och lägger till behovet av att ställa om hela vårt samhälle, en process som kräver att systemförändring och individuell förändring går hand i hand.
Det blir dock inte mer konkret än så. Man kan kanske ana att hennes antikapitalism går lite längre, men att hon med hänsyn till rörelsens bredd ligger lite lågt, jag vet inte. Samtidigt är den uppfattning som hon argumenterar för att när människor väl förstår omfattningen av krisen och hur akut den är så kommer de att agera för att kräva förändring. Med det synsättet behövs det ingen speciellt utarbetad strategi – det behövs information, och vi måste börja agera som att det faktiskt är en kris. Jag anser ju själv att frågan om den politiska taktiken och strategin är lite viktigare än så, men att Klimatboken är svagare på den punkten är ingen anledning till att inte läsa den.
Jens-Hugo Nyberg