Det som hände på Nouveau Parti Anticapitalistes (NPA) femte nationella konferens, som hölls i Paris den 11 december, kan komma som en chock för de som inte följer den yttersta vänstern i Frankrike på nära håll. För dess militanter kommer denna splittring i två grupper – som båda gör anspråk på att vara NPA:s fortsättning – inte som någon överraskning.
NPA grundades 2009 med en appell till den radikala vänstern att göra gemensam sak med Ligue Communiste Révolutionnaire (Fjärde Internationalens franska sektion) i bildandet av en ny revolutionär organisation. Med Olivier Besancenot, en ung brevbärare som fått 1,5 miljoner röster som LCR:s kandidat i presidentvalet 2007, attraherade NPA snabbt närmare 10 000 medlemmar. Vid dess grundande åtog sig NPA:s konferens att skapa ett nytt partiprogram. Frånsett några kommissioner blev detta aldrig verklighet. I stället återinfördes den gamla vanan från LCR att dela upp sig i permanent stridande fraktioner och det blev endemiskt.
Under tiden motverkades NPA:s förhoppning att attrahera ett stort antal vänstermänniskor som stötts bort av François Hollandes högersocialistiska regering av initiativet från den före detta socialistiske deputeraden Jean-Luc Mélenchon som grundade Parti de Gauche (Vänsterpartiet) 2009, vilket efter olika inkarnationer blev kärnan i La France Insoumise och NUPES. Inför utsikterna att ett parlamentariskt genombrott förhindrades av framväxten av ett vänsterpopulistiskt parti tillbringade NPA större delen av ett årtionde i en lång dödskamp, försvagade av splittringar till vänster och höger.
Plattformar
Ställda inför denna dödliga kris fick konferensen 2022 se två huvudtendenser kämpa om kontrollen över organisationens framtida inriktning.
Plattform B (med 48,5 procent av delegaterna) leds av Besancenot och Philippe Poutou. Denna strömning har lett NPA sedan dess grundande och representerar kontinuiteten med LCR och Fjärde Internationalen. Idag föreslår de en betydande vändning för NPA: från en självständig organisation som syftar till att bygga ett anti-kapitalistiskt parti som utmanar de reformistiska partierna till en ”enhetlig” inriktning mot LFI och den vänsterpopulistiska bredare valalliansen NUPES, som nu inkluderar vad som återstår av socialistpartiet, de gröna, det franska kommunistpartiet och andra mindre grupper. Efter att tydligt ha misslyckats med att besegra dem är slutsatsen att istället gå med. Denna vändning är inte ny: i lokalvalet i Bordeaux 2021 stödde Poutuou (Besancenots efterträdare som presidentkandidat) en allians med LFI. I de nationella valen i juni 2022 stödde NPA för första gången NUPES kandidater i större delen av landet.
Plattform B rättfärdigade vändningen på grundval av en analys av styrkeförhållandena nationellt och internationellt. De hävdar att ”i dag är arbetarklassen ur led, proletariatet mitt i en social ombildning” och att ”styrkeförhållandena är ogynnsamma med den dominerande klassen på offensiven”. Därför ”behöver vi göra anspråk på och fullfölja vår inriktning på enhetlighet. Överallt där det finns dynamiska, militanta, öppna strukturer, ansluter vi oss till dem för att bedriva vår politik för enhetlig kamp och bidra till våra revolutionära perspektiv”.
Trots att de betonar att det inte innebär att faktiskt gå med i LFI, innebär det inte desto mindre en strategisk inriktning dit och blocket av reformistiska partier, inklusive politiska allianser. NPA:s ledning var verkligen mycket nära att göra upp med LFI att gå med i NUPES och ställa upp NPA-kandidater under dess banér i de senaste nationella valen. De är stolta över att parollen ”Mélanchon på valsedeln, Poutou på gatorna” är mycket populär. Det kan ge intryck av att NPA har en viktigare roll än bara valresultatet.
Plattform C (med 45 procent av delegaterna) är i sig en allians mellan tre heterogena grupper: L’Etincelle, tidigare en tendens i Lutte Ouvrière (LO), är den ledande kraften. I storlek kommer därefter Anticapitalisme & Révolution, en tendens som är kopplad till vänsteroppositionen i Fjärde Internationalen. Slutligen är det Democratie Révolutionnaire som har sina rötter i Voix des Travailleurs, som uppstod i LO innan de gick med i LCR 1997.
Plattform C gör anspråk på att representera en majoritet i NPA. De är starka i storstäder som Paris, Lyon, Marseille, Lille och Rouen och, vilket är viktigast, i ungdomsorganisationen. De avvisar varje politisk allians med LFI och NUPES och kräver ett öppet revolutionärt NPA. De förespråkar ”revolutionens aktualitet och brådska” som ska förberedas genom ett starkt ingripande i arbetarklassen: de organiserar verkligen också militanta arbetare i viktiga sektorer inklusive transporter, bilindustrin och sjukhusen.
Separation i vänskap?
Sedan 2020 har Besancenots och Poutous ledning varnat för att en splittring var oundviklig och föreslog till och med en ”vänskaplig” separation som den enda utvägen. När ännu en oppositionell fraktion, CCR (internationellt knuten till Trotskistiska Fraktionen) gick ur 2021 bromsades utvecklingen tillfälligt. De olika strömningarna i NPA kunde temporärt enas kring Philippe Poutuous kampanj i presidentvalet 2022.
De underliggande skillnaderna löstes emellertid inte. NPA:s fungerande som parti överskuggas fullständigt av dess politiska fraktioner, med deras egna tidningar, hemsidor m.m. Under ett årtionde eller mer har de flesta NPA-avdelningar dominerats av en eller annan tendens. De olika grupperna har separata avdelningsmöten, separata skolningsprogram, betalar separata medlemsavgifter. På en del arbetsplatser finns det även rivaliserande NPA-bulletiner. Det fanns till och med separata gräsrotskommittéer under en strejk på järnvägarna nyligen. En sådan parodi på partienhet måste framstå som skandalös för arbetarmilitanter och unga aktivister.
Trots dessa allvarliga problem är den ”vänskapliga separation” som föreslås av Plattform B en fullständig karikatyr, en cynisk och byråkratisk manöver för att bli av med oppositionen och behålla kontrollen över apparaten. Och varför just nu? De tror helt enkelt att det finns större fiskar att fånga!
LFI:s och NUPES tycks öppna nya perspektiv – det vill säga möjligheten att få positioner i parlamentet och i regionala och kommunala församlingar genom deras listor. President Emmanuel Macron har bara en relativ majoritet i nationalförsamlingen vilket tvingar regeringen att söka stöd antingen från socialistpartiet eller från Les Républicains (höger-gaullisterna). En tidig upplösning av nationalförsamlingen och allmänna val är en möjlig lösning för Macron med förhoppningen att få en tydlig majoritet. Denna förväntade utveckling utgör en lockande möjlighet för Plattform B, eftersom de drömmer om att ”arbeta med LFI” som Poutou uttryckte det rakt på sak i en intervju nyligen.
Det är emellertid inte den enda anledningen. En rad splittringar till höger sedan NPA bildades har försvagat den strömning som i dag representeras av Plattform B. Alla dessa splittringar, inklusive ledande kadrer och viktiga delar av apparaten, attraherades snabbt av Mélenchons ständigt muterande rörelser och deras ”dynamik”. Men alla dessa grupperingar blev snabbt politiskt betydelselösa efter att ha lämnat NPA. Konsekvensen blev att Plattform B successivt förlorade sin majoritet och kontrollen över NPA, och denna tendens har ökat, vilket demonstreras av ungdomsförbundets tillväxt. Det utgör nu åtminstone en fjärdedel av medlemsantalet och har aldrig stått under ledningens kontroll.
Under den nationella konferensen krävde en resolution som lades fram av Plattform C en fortsättning av NPA och den skulle sannolikt ha vunnit en majoritet av delegaterna. Även de som länge stött Plattform B blev chockerade av idén att ge upp och likvidera en organisation som de lojalt och tålmodigt byggt upp under mer än ett årtionde. En del av dem tvekade eller gick över till Plattform C före konferensen och det skulle säkert ha fortsatt under konferensens debatter. Därför beslutade Plattform B att lämna före konferensen innan någon omröstning ägt rum. Därmed svek de sin skyldighet gentemot de som röstat på dem att delta och kämpa för sin politik på konferensen. De bär också ett stort ansvar för den extrema försvagningen av NPA. NPA har, trots sina fel och svagheter, stått upp mot den rasistiska extremhögern, mot den franska imperialismen, byggt arbetarnas strider och självorganisering och har kämpat för delar av ett revolutionärt perspektiv.
Påståendet att Plattform B genom att gå ur är det ”sanna” NPA är ett skämt. För ärliga NPA-militanter, även de som förut stödde dem, påminner det om de usla manövrer som används av de mest cyniska stalinistiska fackbyråkraterna. Först avskiljer man sig, sedan bildar man ett ”andra” fack och slutligen fördömer man de andra som illegitima för att inte ha följt efter. Vi fördömer starkt den typen av manövrer som bara kan diskreditera revolutionärer och försvaga deras röst.
Det faktum att NPA inneslöt alla dessa tendenser från början och att Plattform B under lång tid prisat idén med permanenta fraktioner visar att vad de verkligen fann ”outhärdligt” var utsikten att förlora sin majoritet och kontrollen över partiets apparat och resurser.
Och nu?
Denna fruktansvärda röra är inte bara ett resultat av den ena eller andra strömningens brist på politisk integritet. Det är snarare den ruttna frukten av LCR:s och Fjärde Internationalens centristiska tradition och deras förakt för och missuppfattning av demokratisk centralism. NPA grundades på en svag principdeklaration, med löfte att inleda en seriös diskussion om programmet. Den diskussionen ägde dock aldrig rum och den mer eller mindre separata existensen av olika fraktioner inom NPA accepterades på grundval av ”diplomatiska överenskommelser”. Det var ett hus byggt på en grund av sand som inte kunde stå emot det politiska livets rutiner, för att inte tala om den intensifierade klasskampen.
Detta innebär att den potential som NPA erbjöd för yttersta vänstern, hur preliminärt det än var, nämligen utsikten att överskrida stadiet som en liten propagandagrupp, har förslösats. Det var verkligen klasskampen – frågan om anti-muslimsk rasism, frågan om taktiken i fackföreningarna och utmaningen i framväxten av ett reformistiskt vänsterparti – som gjorde det nödvändigt med programmatisk, det vill säga strategisk och taktisk förening.
Den möjligheten gick om intet därför att LCR, liksom Lutte Ouvrière, aldrig har sett program som en fråga om att kreativt tillämpa revolutionära principer på nya perioder och uppgifter i klasskampen. De upprepade kriserna sedan 2009 har erbjudit många möjligheter. NPA har aldrig sett sig självt som en revolutionär strateg i klasskampen, inklusive det avgörande behovet av att handla tillsammans med reformister och alla slags progressiva rörelser.
NPA misslyckades med att utveckla ett levande program eller ens organisera debatten om ett vilket de förbundit sig att göra. Därför blev de besatta av å ena sidan val, och å den andra att svansa efter vänsterkrafter i fackföreningarna när det gällde rörelser mot de olika nyliberala reformerna. Ju mer NPA undvek uppgiften med politiskt klargörande och homogenisering, desto mer utkristalliserades ömsesidigt fientliga fraktioner och plattformar.
Den nuvarande krisen är ett resultat av detta misslyckande. Dessutom har den politiska situationen förändrats dramatiskt sedan NPA grundades. Populisten Mélenchon är en seriös utmanare om ledningen i arbetarrörelsen; reaktionära och rasistiska idéer och partier är på uppgång med Rassemblement National. Ett starkt och sammanhängande parti behövs för att bekämpa både höger-reformismen och den nya reformismen. I det avseendet kommer splittringen i sig inte att klargöra något alls. L’Etincelle, A&R och DR har grundläggande politiska skillnader mellan sig och har byggt olika organisationer med olika metoder. Vi kan stödja deras ambition att fortsätta NPA och kommer att delta i det, trots att vi har allvarliga programmatiska och politiska skillnader gentemot dem. Men de måste återvända till löftena från 2009 att eftersträva programmatisk enhet och ett slut på permanenta fraktioner. Rätten att bilda fraktioner och tendenser är förstås en livsviktig del av demokratisk – till skillnad från byråkratisk – centralism. Men centralism innebär att komma överens om strategi och taktik för den kommande klasskampen och förenade lokala avdelningar och fraktioner i facken för att kämpa gemensamt. Utan detta kommer enhet bara att vara en fasad som bryter samman när den utsätts för en allvarlig utmaning.
Ett trovärdigt åter-grundande av NPA måste nödvändigtvis börja med en grundlig balansräkning över klasskampen i Frankrike och framväxten av en ny period med imperialistisk rivalitet på internationell nivå, och med slutsatserna sammanfattade i ett program för arbetarklassens kamp under den kommande perioden.
Detta är brådskande uppgifter som inte kan undvikas eller bara skjutas framåt. Arbetarklassen och ungdomen i Frankrike har visat kampvilja mot de nyliberala angreppen. Därför behöver NPA:s militanter bli ett sammanhängande parti för kamp, inte en lös allians av konkurrerande fraktioner. Förbundet för Femte Internationalen är fullt beredd att inta sin plats i denna diskussion och att bygga aktiv solidaritet med de franska arbetarnas kamp under åren framöver.
Marc Lassalle, Paris, 18 december 2022