Rapport: Fredsdemonstration i Berlin

Våra kamrater i Gruppe ArbeiterInnenmacht lämnar följande rapport från den fredsdemonstration som hölls i Berlin i lördags.

Die Linke-politikern Sahra Wagenknecht och feministen Alice Schwarzer utropade början på en ny ”fredsrörelse” vid demonstrationen ”Uppror för freden” i Berlin i lördags. Ordningsvakterna ska ha räknat till 50 000 deltagare. Polisen kunde bara notera 13 000. Sanningen ligger säkert någonstans i mitten, vid 25 000.

Utan tvivel en aktningsvärd framgång, särskilt eftersom regeringens officiella demonstration för solidaritet med Ukraina, enligt officiella rapporter, fick ut färre människor – omkring 10 000 – på gatorna.

Först och främst: Solidariteten med den ukrainska befolkningen, med de lönearbetande massorna, de främsta offren för Rysslands imperialistiska anfallskrig, förblir i slutändan en besvärjelse, en läpparnas bekännelse för båda. För Nato, för USA och även för den tyska imperialismen innebär ”solidaritet” med ukrainarna bara en förevändning för att främja sina egna ekonomiska och geostrategiska intressen i konkurrensen med Ryssland.

Wagenknecht, Schwarzer och deras anhängare kan bara erbjuda ukrainarna en fred som förhandlats fram av stormakterna. Det är alltså inte konstigt att de i slutändan inte har så mycket mer att säga till den ukrainska befolkningen än att ett halvkolonialt land måste acceptera stormakternas ”säkerhetsintressen”.

Deltagarna
Ändå gör över 600 000 namnunderskrifter på ”Fredsmanifestet” och demonstrationens framgång klart att den allmänna stämningen i Tyskland håller på att förändras. Den federala regeringens kurs kritiseras med rätta för att ha en ”otydlig” inriktning, för att motsägelsefullt vackla mellan öppen krigshets från FPD och De gröna i samklang med CDU/CSU och ett SPD som släpar efter men i slutändan alltid ansluter. Det kritiseras med rätta att västvärlden själv underblåste konflikten och naturligtvis försöker sätta Ryssland på plats.

Den oro som de 600 000 undertecknarna och cirka 25 000 demonstrationsdeltagarna känner är berättigad. Utan tvekan finns bland dessa även anhängare av det högerpopulistiska AfD och nya högergrupper som de så kallade ”lateraltänkarna”. Men de utgjorde inte huvuddelen av demonstrationen, och öppet fascistiska krafter från tidningen Compact kördes också bort från demonstrationen.

De flesta demonstrationsdeltagare var frustrerade eller före detta anhängare till SPD, De gröna och Vänsterpartiet (Die Linke), det vill säga de krafter som en gång utgjorde kärnan i fredsrörelsen, eller som Wagenknecht och Schwarzer vill bilda en ny fredsrörelse med.

Ny fredsrörelse
Målet för Wagenknecht och Schwarzer är alltså att återuppbygga en sådan fredsrörelse. De har inte högern i åtanke som allierade, inte AfD heller. Snarare riktar de sig till ”respektabla” människor som Erich Vad, f.d. brigadgeneral och rådgivare till Angela Merkel. Han var också en av demonstrationens huvudtalare. Jeffrey Sachs, en av upphovsmännen till chockterapin efter kapitalismens återupprättande i Ryssland och Östeuropa, talade också. När allt kommer omkring vill nyliberalen Sachs, som blivit något mer moderat, också ha ”fred” i ett Ukraina vars ekonomiska kris på 1990-talet i stor omfattning förvärrades av hans politik.

En sådan klassöverskridande fredsrörelse påminner om den på 1980-talet. Den har också samma svagheter. Wagenknecht och Schwarzer pekar ut den ryska och amerikanska imperialismen, men vill inte tala om den tyska. Deras kritik mot den tyska regeringen är inte att den driver nationella, kapitalistiska intressen, utan att den gör det alldeles för lite.

Detta förklarar också det paradoxala med deras inriktning. Å ena sidan kritiseras krigshetsaren Annalena Baerbock (utrikesminister, från De gröna) och ”Pansar”-Toni Hofreiter (också från De gröna) samt ”förhalaren” Olaf Scholz hårt. Ingen ska lita på dem, varnades vi på demonstrationen. Å andra sidan kräver man av samma regering att den bildar ”en allians för vapenvila och för fredsförhandlingar” – gärna i samarbete med Frankrike och EU-kommissionen, och med Kina och Brasilien. Världen borde ta efter det tyska förhandlingssystemet. Scholz, som beskrivs som inkompetent och opålitlig, ska ansvara för att åstadkomma en ”fred” som tillfredsställer alla stormakter.

I slutändan utgör detta bara en alternativ, socialpacifistisk inriktning för den tyska imperialismen. Den ukrainska befolkningen och den ryska antikrigsrörelsen ses bara som en faktor i förhandlingarna. Även arbetarklassen i de imperialistiska länderna ska nöja sig med platser på åskådarläktaren. För Schwarzer och Wagenknecht är löntagarna inte tänkta som annat än åskådare, än mindre som subjekt i en antikrigsrörelse. Trots all kritik mot regeringarnas nuvarande politik bör internationell politik fortsätta att bestämmas av stormakterna och skydda deras intressen.

En sådan politik är inte bara rent borgerlig, den är också fullkomligt utopisk. Konflikten mellan de gamla västmakterna, som USA men även Tyskland, och de ”nya”, som Ryssland och Kina, bottnar i kapitalismens kris, slutet på USA:s hegemoni och Kinas uppstigande. Konflikten utkämpas för närvarande om Ukraina, men till och med en imperialistisk fred skulle inte bara vara reaktionär genom att ingås på de ukrainska massornas bekostnad, utan den skulle också vara av begränsad varaktighet, bara ett trappsteg mot en ytterligare skärpt imperialistisk konkurrens.

På demonstrationen förde Arbeitermacht och kamrater i ungdomsorganisationen Revolution tillsammans fram ett internationalistiskt klasskampsperspektiv och delade ut ett gemensamt flygblad. Vi återger det sista avsnittet här.

Susanne Kühn

---

Vilken fred? Vilken rörelse?
En varaktig fred värd namnet kan inte uppnås genom diplomatiska manövrer från stormakterna. I så fall måste de lägga sina egna ekonomiska, politiska och militära intressen åt sidan, vilket inte kommer att ske, med tanke på deras inbördes strid om att omfördela världen, och den allt hårdare globala konkurrensen. Imperialismen kan inte göras fredlig – varken i Ryssland eller USA, men inte heller i Tyskland eller EU.

Vi har bara oss själva att räkna med. För att uppnå äkta fred och rättvisa för Ukraina måste landets rätt till självbestämmande förverkligas, liksom samma rätt avseende ”folkrepublikerna” i Donbas och Krim.

Men för att ens nå dit måste vi bygga en internationell rörelse mot kriget och dess effekter; en rörelse där den tyska, europeiska, amerikanska, ukrainska och ryska arbetarklassen, fackföreningarna, vänstern och arbetarpartierna kan agera samfälligt. En sådan rörelse måste bildas kring vissa gemensamma krav. Som sådana krav föreslår vi:

• Nej till Putins anfallskrig! Omedelbart tillbakadragande av den ryska armén! Solidaritet med det ukrainska folket, och erkännande av dess rätt till självförsvar mot invasionen!
• Solidaritet med antikrigsrörelsen och arbetarklassen i Ryssland. Sprid aktionerna mot kriget. Frige alla gripna!
• Rätt till inresa och vistelse för alla flyktingar, rätt till uppehåll och medborgarskap för alla – finansierat av staten. Integrera flyktingarna på arbetsmarknaden. Släpp in dem i fackföreningarna!
• Ingen Nato-intervention! Mot all upprustning, förflyttning av Nato-trupper och vapenleveranser! Mot Natos expansion, omedelbart utträde ur Nato!
• Inte ett öre till Bundeswehr (den tyska armén)! Nej till upprustningsprogrammet om 100 miljarder kronor! Nationalisering av vapenindustrin och omställning under arbetarkontroll!
• Nej till alla sanktioner! Skriv av skulderna till länderna i den så kallade tredje världen, som hamnat i ekonomiska svårigheter på grund av sanktionerna!
• Låt den härskande klassen betala för prisökningarna! Expropriera energisektorn och andra prisdrivande verksamheter under arbetarkontroll!
• Stöd till fackföreningarnas lönekamp! För automatisk anpassning av löner och inkomster till prisökningen för alla anställda, pensionärer, arbetslösa och studerande!

Ursprungligen publicerad i Infomail 1412, 27 februari 2023