Koranbränningarna: bekämpa all rasistisk, sekteristisk och islamistisk hets

This article is also available in English.

De obskyra koranbränningarna i Sverige har blivit internationell storpolitik med tydliga reaktionära implikationer. Frågans dimensioner och förvirringen runt den hotar att skapa stor splittring bland människor som egentligen har alla intressen av att gemensamt hålla ihop mot högerpolitik, rasism, imperialism och religiös fanatism. En fortsatt uppsplittring bland förtryckta grupper längs etniska och religiösa linjer måste motverkas, och här har revolutionära kommunister ett särskilt ansvar för att lägga fram förklaringar, program och strategier som uppnår det.

Startpunkten för en analys måste vara att reda ut vad konflikten egentligen handlar om, vad dess väsentliga karaktär är. Vilka aktörer finns och vilka intressen vägleds de av? Hur borde arbetarklassen, och mer specifikt marxister, förhålla sig till dessa aktörer och deras verkliga drivkrafter och målsättningar?

En central utgångspunkt är att en politisk aktör inte bara, eller ens i första hand, kan bedömas utifrån vad den påstår om sig själv. En bedömning måste göras baserad på fakta och helhetsbilden.

I den kaotiska debatten förs alla möjliga uppfattningar fram: att det handlar om rasism och islamofobi, att det handlar om den hemska religionen islam, att det handlar om yttrandefriheten, friheten att kritisera religion osv. En sak vi måste vara öppna för är att det kanske inte finns en gemensam kärna i konflikten som alla inblandade är överens om att ha olika uppfattningar om. Det är fullt möjligt att de inblandade använder varandra som projektionsytor för egna målsättningar, som för motparten egentligen är en underordnad fråga. I så fall har vi att göra med flera konflikter som flätas in i varandra. Mycket talar för att det är så det ligger till och den här texten kommer att argumentera för det.

Hädelse och yttrandefrihet
När religiösa symboler skymfas kommer frågan om hädelse och yttrandefrihet oundvikligen upp, oavsett vad syftet med skymfningen är. Om vi lyfter ut detta som en generell principfråga, alltså om vi för tillfället bortser från den aktuella situationen, borde marxisters position vara glasklar: vi försvarar rätten till hård religionskritik inklusive rena kränkningar av religionen. De etablerade religionerna är maktfaktorer av rang och är tätt sammanbundna med de härskande eliterna i de områden de kontrollerar. Den dominerande kristendomen är således allierad med imperialismen – inte bara med västimperialismen, som vi kan se i fallet med den rysk-ortodoxa kyrkan, som befinner sig i symbios med den ryska imperialismen. Den dominerande formen av islam är på motsvarande sätt nära allierad med de styrande kapitalistiska eliterna i Saudiarabien, Iran och så vidare.

Utöver detta så är religionerna maktfaktorer i sig själva, med sina egna etablissemang. Dessa sprider en förljugen och reaktionär världsbild för att behålla sin egen makt, oavsett i vilken utsträckning de lyckas bli en del av den kapitalistiska eller feodala ekonomiska och politiska makten i stort.

Förbud mot att kritisera eller kränka religionen blir i praktiken alltid ett sätt för olika styrande eliter att förbjuda kritik mot sig själva. Men frihet i tanke och diskussion är nödvändigt för att ett samhälle ska kunna utvecklas, eftersom det är enda sättet att utvärdera och gallra ut det som inte fungerar och ersätta det med något bättre (vetenskapligt, kulturellt, politiskt osv). Religionen får inte tillåtas komma i vägen för detta, och måste därför påverkas till ett bli en strikt privatsak för individen och inte en politisk samhällskraft.

I förhållande till denna fråga får marxister och socialister inte sväva på målet eller fastna i olika relativiseringar: i den nuvarande situationen försvarar vi rätten att kritisera islam, och alla andra religioner. Vi försvarar rätten att bränna Koranen. Den boken har ingen principiell särställning utan ska kunna utsättas för förstörelse, kritik och även hån. Alternativet blir i förlängningen den typ av slutna samhällen som vi ser överallt där religionen är stark.

Rasistisk hets är inte samma sak som seriös religionskritik
Frågan om dagens koranbränningar är inte uttömd i och med att vi försvarar den principiella rätten till att bränna och häda Koranen. Legitim religionskritik och hädelse är inte en teknisk fråga, d.v.s. det är inte fråga om en brinnande tändsticka som nuddar en viss bok och lyckas sätta eld på den. Det handlar istället om vem som gör vad, för vilket syfte och i vilket sammanhang. Om det står 100 personer med hakkorsflaggor utanför en synagoga och bränner judiska skrifter handlar det knappast om religionskritik, lika lite som nazisternas bokbål på 1930-talet handlade om någon intellektuell kritik mot innehållet i dessa böcker. I de sammanhangen går det ut på att hetsa mot en minoritet för att mobilisera till stöd för en totalitär högerregim som avskaffar alla friheter.

Rasmus Paludans koranbränningar skiljer sig i grunden inte från exemplet med nazismen, utan är snarare en instans av det. Saker som att reformera och modernisera islam, att solidarisera sig med arbetare, kvinnor och intellektuella som förtrycks av islamiska fascistregimer, att verka för att ta emot flyktingar från Iran, att försvara den generella friheten i samhället – allt sådant är helt ointressant för Paludan. Om Paludan hade varit ute i samma ärende som Salman Rushdie – en antirasistisk och progressiv författare som ställt sig på olika förtryckta gruppers sida, både på muslimska invandrares sida som utsätts för diskriminering och på samma sida som de som utsätts för religiöst och kulturellt förtryck i den islamiska världen – hade vi kunnat försvara Paludans rätt att bränna Koranen. Vi hade i och för sig haft invändningar mot valet av taktik, som vi skulle ha bedömt som kontraproduktiv, men vi skulle ha försvarat hans rätt till en sådan kontroversiell och hädisk handling.

Men Paludan är inte en Salman Rushdie. Han är raka motsatsen. Paludans ärende är att åstadkomma en reaktionär och odemokratisk samhällsutveckling i stort. Hans metod, precis som nazisternas före honom, är att skrämmas med en syndabock som ska demoniseras och förföljas och få klä skott för alla problem i samhället, både verkliga och inbillade. Religionskritik är ointressant för honom. Det är den repressiva högerregimen som är målet. Paludans handling är religionskritisk till formen men inte till det verkliga innehållet.

Det här betyder att vi marxister alltså klart bör gå ut och ta ställning för rätten att bränna koranen när det verkligen handlar om hädelse, för att samtidigt fördöma Paludans koranbränningar, som inte handlar om hädelse utan om högerextrem hets.

Skillnaden mellan hädelse, alltså genuin hädelse, och högerextrem hets är att genuin hädelse har potentialen att öka friheten i samhället – förutsatt att den genomförs på ett genomtänkt sätt och riktar sig mot makthavare och förtryckare. Högerextrem hets minskar däremot friheten i samhället, därför att den innebär ökad förföljelse och förtryck av de som redan är förtryckta.

Diskussionen om de högerextremas frihet att uttrycka sig har ofta förts i samband med att den yttersta vänstern, däribland Arbetarmakt, har stoppat eller försökt att stoppa deras möten och demonstrationer. Det politiska etablissemanget har alltid kritiserat oss och sagt att vi inskränker på yttrande- och mötesfriheten när vi agerar mot extremhögern. Vårt svar har alltid varit att yttrandefriheten inte är absolut. Den kan inte inkludera rätten att upphäva andras frihet. Yttrandefriheten är en instans av friheten att bestämma över sig själv eftersom det handlar om vilka ord man själv vill klä sina egna tankar i. Denna frihet inkluderar inte friheten att upphäva andras autonomi över sig själva. Men det är just den här avgränsningen som de högerextrema i förlängningen inte respekterar, och det är därför de är farliga. Att hindra reaktionära krafter från att inskränka på friheten, även om det sker i skydd av de demokratiska friheterna, är ett försvar av dessa friheter.

Paludan måste bedömas i ett sådant här sammanhang, och då står det klart att det är helt missriktat att försvara hans eller andra högerextremisters rätt att bränna koranen med hänvisningen till någon form av demokratisk rättighet. Det vi är emot är alltså inte hans koranbränningar i sig, utan hans högerextremism.

Det bör inte ställas några krav på staten att Paludans, eller andra reaktionära och högerinriktade krafters, verksamhet ska stoppas. Vi vet av erfarenhet att när staten stärker sin repressiva kapacitet kommer den förr eller senare att vändas mot vänstern och arbetarklassen. Senast har vi sett det med antiterrorlagarna, som direkt har börjat användas mot PKK.

Vi som är revolutionära kommunister kommer att göra vårt yttersta för att arbetarklassen ska reorganiseras och återuppväckas som en separat och självständigt agerande maktfaktor i samhället. Om arbetarklassen i dag hade framträtt i form av massivt och militant kommunistiskt parti med olika sidoorganisationer och egna militariserade kampgrupper hade den nuvarande situationen kunnat hanteras på ett helt annat sätt. Då hade det inte varit fråga om att vanmäktigt så vid sidan om och betrakta hela detta reaktionära skådespel utan att kunna ingripa annat än genom kommentarer eller vädjanden till än den ena än den andra kraften att göra något. Då hade den organiserade arbetarklassen själv kunnat intervenera kraftfullt och fått bort både Paludan och islamisterna från gator och bostadsområden.

Vi välkomnar självklart progressiva röster inom arbetarrörelsen som lägger fram analyser i den här frågan som delvis överlappar våra ställningstaganden, exempelvis Göran Greider. Men vi betonar att det centrala lackmustestet är praktiken: vilka vänsterkrafter är idag beredda att återuppväcka det antifascistiska arbetet för att börja mobilisera mot alla Paludans och för att vrida den här frågan ur händerna på fundamentalisterna?

Sekteristisk hets
Det har också figurerat en irakier i Sverige, Salwan Momika, som har skändat Koranen. Arbetarmakt har egentligen inte tillräckligt mycket information om honom för att med verklig säkerhet kunna bedöma hans avsikter, mentala hälsa, bakgrund och så vidare. Men det finns inget som tyder på att han kan ses som en seriös politisk eller kulturell debattör i religionsfrågor. Istället verkar han agera främst utifrån en inrikespolitisk irakisk kontext. Momika är assyrier, d.v.s tillhör en kristen minoritetsgrupp i Mellanöstern, och har enligt uppgift deltagit i assyrisk milis i Irak och varit inblandad i de sekteristiska striderna som har plågat landet sedan USA:s anfallskrig 2003.1 En vanligt metod i Irak för att skapa sekteristiska motsättningar och krig har varit att attackera en viss grupp för att skapa hämndkänslor och vedergällningsaktioner, vilket sedan sätter igång en sekteriskt spiral av attacker och motattacker med syfte att hetsa olika etniska och religiösa grupper mot varandra, ytterst i olika härskande klickars intressen av utökad makt. En trovärdig hypotes är att Momikas agerande är en del i denna skadliga logik, inte nödvändigtvis på order av någon, men ändå som en förlängning av de sekteristiska konflikterna i Irak.

Om det nu är så att Momika agerar utifrån en etniskt-religiös sekterisk dagordning faller hans agerande uppenbarligen inte inom ramarna för vad som är seriös religionskritik och verklig hädelse. Hans agerande har i så fall mer gemensamt med Paludans högerextrema hetsande än något annat. Han borde då utan tvekan fördömas och stoppas. Hursomhelst, Momikas bakgrund och de irakiska politiska grupper han varit verksam i behöver undersökas ytterligare.

De islamistiska ledarnas agerande är helt igenom reaktionärt
I början av den här händelseutvecklingen var konfliktlinjen relativt enkel; en högerextremist låtsas att han bedriver religionskritik för att få en chans att ytterligare stigmatisera alla som kommer från muslimskt dominerade länder. Men det vore ett misstag att inte se att frågan tog en ny vändning när islamistiska sympatisörer och ledare blandade sig i frågan. Den ursprungliga konfliktlinjen finns kvar, men en ny har lagts till, nämligen de islamistiska ledarnas vilja att undertrycka friheten utifrån sina egna behov och målsättningar.

Problemet för de islamistiska ledarna är inte att Paludan är högerextremist och att han som sådan är en del av en framväxande antidemokratiskt högervåg i västvärlden. De islamistiska ledarna är själva hel- eller halvfascister och upplever arbetarrörelsens historiska budskap som betydligt mer besvärande än den europeiska extremhögerns. Historiskt har det också funnits betydande överlappningar mellan islamisk fascism och europeisk fascism; Muslimska brödraskapet var öppna med att ha Mussolini som en av sina förebilder vid sitt bildande, stormuftin i det brittiska mandatet Palestina var Hitlervän och tillbringande tid som respekterad gäst i det nazistiska Tyskland och så vidare. Grov rasism är inte heller något främmande för det islamistiska etablissemanget. Den antisvarta rasismen är väl dokumenterad i länder runt Persiska viken med många gästarbetare från Afrika.

De islamistiska ledarna är uppenbarligen inte demokrater. Det är tydligt på hur de styr sina länder. När de reagerar mot koranbränningar är det inte utifrån de skäl som vi har redovisat här som progressiva; att de är ett svepskäl för att bygga upp den högerexrema rörelse som ytterst hotar de demokratiska fri- och rättigheterna.

De islamistiska ledarna uppfattar dagens koranbränningar som vilken form av hädelse som helst. Det är koranbränningarna i sig som är problemet för dem, inte högerextremismen som det hela utgår ifrån. Vi marxister vill stoppa Paludan för att han är högerextrem. Att han bränner Koranen är underordnat. Även om han inte gjorde det skulle vi vara för att att stoppa honom. För de islamistiska ledarna är det tvärtom. De bryr sig inte om hans högerextremism, de är själva högerextrema, utan det är just den specifika skändningen av koranen det handlar om. Om Paludan inte brände koranen och inte uttalade sig respektlöst skulle de inte ha agerat. Flyktingars och invandrares situation i Europa är helt ointressant för dem (givetvis under förutsättning att de inte kan exploatera situationen för sina egna fanatiska syften).

Det som är intressant för de islamistiska ledarna är deras egen maktposition som grundar sig på att ha ensamt tolkningsföreträde kring religionen, att kontrollera så breda massor av muslimer som möjligt och träna dem i slavisk lydnad inför religiösa symboler och auktoriteter, att inte visa svaghet i försvaret av religionen och att hitta yttre fiender att fokusera på för att undvika kritik underifrån från de egna leden. I den mån de islamistiska ledarna också kontrollerar stater och regeringar blir denna maktutövning en oerhört viktig politisk faktor.

Utifrån behovet av total kontroll över den religiösa utövningen, och i förlängningen den politiska, blir varje form av utmaning mot islam ett potentiellt och legitimt mål att mobilisera emot. Det spelar ingen roll om utmaningen kommer från Salman Rushdie, en vänstergerilla eller från Paludan. Alla dessa mål fungerar lika bra som en fiende att sluta leden mot.

Utöver detta finns förstås de realpolitiska och taktiska motiv som de flesta av dessa ledare tar med i beräkningen. Erdoğan hade uppenbarligen inrikespolitiska motiv kring en valrörelse samt utrikespolitiska motiv i förhållande till USA att tänka på. al-Sadr i Irak bedriver ett maktspel gentemot sina rivaler i den irakiska politiken om att vinna stöd. Dessa rivaler måste kontra med egna åtgärder för att inte framstå som svaga mot islams fiender och förlora stöd på hemmaplan.

De islamistiska ledarnas ingripande i konflikten kring koranbränningarna är alltså helt reaktionärt. Det handlar om att stärka sitt grepp runt en form av islamisk trosutövning som redan är totalitär. Det skulle vara en uppenbar fjäder i hatten för dem att lyckas med att inskränka på yttrandefriheten, mötesfriheten och demonstrationsfriheten i ett europeiskt land.

När det enbart handlade om Paludan var inte frågan om yttrandefriheten för att kritisera religion och hädelsefriheten egentligen aktuell rent konkret. Den var aktuell på en abstrakt filosofisk nivå, men inte realpolitiskt, i förhållande till den faktiska situationen. När tongivande fascistoida islamistiska krafter utnyttjar koranbränningarna för att försöka pressa igenom generella förbud mot hädelse och yttrandefrihet blir detta en aktuell fråga, inte på grund av koranbränningarna, men på grund av hur de exploateras av fundamentalisterna.

Efter Erdoğans, Pakistans, de irakiska islamisternas med fleras agerande går det alltså inte längre att säga att detta enbart handlar om rasism och högerextremism och att muslimer, liksom friheten i stort, måste försvaras mot detta hot. En till reaktionär kraft har blandat sig i leken, och den måste också fördömas reservationslöst.

Den identitetspolitiska och kulturrelativistiska baksmällan inom stora delar av vänstern är ett problem här. Det finns postmodernistiskt influerade sektorer som fortfarande idag har svårt att kritisera religiöst och kulturellt förtryck om det inte härstammar från västvärlden, eftersom de har fått lära sig att det är rasistiskt att kritisera religiöst och kulturellt förtryck i den halvkoloniala världen.

Denna befängda inställning gör det svårt för dem att kritisera den typ av islamistiska interventioner som vi ser nu, då de tvekar kring om det inte kan handla om en rättfärdig ilska kring europeisk rasism och förtryck. Men som vi har argumenterat för styrs inte islamisterna av sådana analyser. Det är de postkolonialt influerade som projicerar dessa synpunkter på islamisterna och därför sänker garden gentemot dem.

Islamisterna är emot centrala delar av moderniteten, upplysningen, arbetarrörelsen, jämlikhet och demokratiska fri- och rättigheter. Rasism och diskriminering struntar de i. Det gäller även i fallet med dagens koranbränningar.

Det folkliga muslimska missnöjet är heterogent och motsägelsefullt
Det finns en tredje viktig aktör som måste bedömas och det gäller den breda massa av vanliga muslimer som lever i Sverige och Europa. Koranbränningarna har utan tvekan irriterat många muslimer och även skapat stor upprördhet. Det vore ett stort misstag att se detta som en kollektiv och enad reaktion. Muslimerna är uppdelade i olika skikt, och vi avser nu inte i första hand uppdelningen i olika trosinriktningar inom islam. Nu är vi framför allt inne på den politiska dimensionen, och där kan vi konstatera att det finns de progressiva vänstergående skikten, konservativa och högergående skikt och en stor, passiv massa som egentligen inte bryr sig så mycket om de här frågorna, inte tillräckligt mycket för att agera på någons sida, det vill säga.

Det finns utan tvekan många muslimer som reagerat mot Paludan av liknande skäl som vi har redovisat här; de är oroliga för en allmän högerutveckling och identifierar helt riktigt Paludan som en del av den, och de uppreser sig helt legitimt mot att muslimer i största allmänhet ska framställas som ett hot mot samhället Men lika uppenbart är att det finns skikt som inte i första hand bekymrar sig för detta, utan vars ärende i första hand är att utmejsla ett självsegregerat muslimskt samhälle i samhället som tillkämpar sig en ställning för islam där religionen i praktiken blir omöjlig att kritisera, både inifrån och utifrån dessa parallella samhällen.

I den här situationen har det varit oundvikligt att de progressiva skikten har blandats upp med de reaktionära skikten, vilket framför allt har varit till islamisternas fördel då de kan framställa sig som talespersoner för alla muslimer, vilket de inte är.

Det politiska problemet har varit att den radikala vänstern är så kraftigt försvagad att den inte förmått agera på samma kraftfulla sätt som förr om åren. Det naturliga hade varit om den radikala vänstern hade varit först på bollen och mobiliserat mot Paludan och gjort det hela till en klassisk fråga om högerextremism som hot mot minoriteter och demokratin. Nu hände inte det. I stället gled initiativet ganska direkt över till islamistiska grupper och individer, som i stället gjorde det till en fråga om att det inte borde vara tillåtet att häda islam. Denna vinkling passade förstås utmärkt för högern och extremhögern, och dessa två sidor har sedan med gemensamma krafter fört situationen till den punkt där vi är nu, där detta faktiskt kan komma ha ganska stora reaktionära effekter på den politiska medvetenheten både hos muslimer och icke-muslimer i Sverige.

I förbifarten är det värt att påpeka att den svenska regeringens räddhågsna krypande för den islamistiska despoten Erdoğan har bidragit till att uppmuntra till fundamentalistisk aggressivitet eftersom det verkar ge resultat. Sverige har en regering som visar tydliga tecken på att vara beredd att böja sig för krav från de religiösa extremisterna, och då kommer det fler krav.

Hur som helst, en muslim som kritiserar koranbränningarna kan inte automatiskt avfärdas som islamist, men kan inte heller automatiskt ses som en progressiv kritiker av rasism. Vårt budskap till alla muslimer som upprörs över koranbränningarna är att det är bättre att sluta upp bakom en demokratisk och sekulär lagstiftning än att sätta sin tillit till Erdoğan, Iraks och Irans regeringar m.fl. Dessa despotiska krafter kan bara ”försvara muslimer” på ett sekteriskt och kvävande sätt. Deras ”försvar” för muslimer kommer alltid i form av en polismakt som övervakar och förbjuder varje form av islamisk tro som inte är godkänd av dessa egenkära hycklare. Under en demokratisk och sekulär lagstiftning kan varje muslim fritt utöva sin tro så länge den inte undergräver de förutsättningar som garanterar trosutövningen, d.v.s. själva de demokratiska och sekulära lagarna – en princip som gäller eller borde gälla för alla (kapitalisterna håller sig inte till den, och det är därför som en demokratisk och sekulär stat i slutändan måste ta formen av en socialistisk arbetarrepublik). När det gäller de högerextrema uppmanar vi muslimer som vill bekämpa rasism och fascism att göra gemensam sak med den radikala vänstern mot både europeisk och islamisk högerextremism.

Högerextremismen och imperialismen är huvudfienden i Sverige
Vi kan alltså konstatera att två djupt reaktionära läger står emot varandra. På ena sidan högerextremismen och imperialisterna. På den andra sidan har vi islamisk högerextremism och fundamentalism. Med det sagt borde det vara uppenbart att det mest grundläggande problemet i Sverige och i västvärlden är hotet från den inhemska högern och makthavarna. Det är därifrån hela det massiva angreppet mot alla sociala och politiska rättigheter kommer nu. Om vi går mot en auktoritär utveckling kommer det i första hand att komma från ett inhemskt högerhåll.

Islamisterna är ett sekundärt hot i västvärlden. Det betyder inte att de är harmlösa eller oviktiga som hotande kraft, bara att de, i förhållande till imperialismen och den inhemska högern, är svagare och mindre inflytelserika. Att de är ett sekundärt hot betyder alltså inte att de är trevligare eller mindre odemokratiska. Det kan mycket väl vara så att de är mer odemokratiska, men de har framför allt inte samma kapacitet att påverka samhällsutvecklingen i stort, och därför blir de ett sekundärt hot.

Alla bör också komma ihåg att det är de imperialistiska staterna som under hela den moderna epoken har bidragit till islamismens framväxt, både indirekt och direkt. Indirekt genom sin brutala maktutövning, exempelvis genom Irakkrigen, som har varit helt avgörande för att underlätta för islamisterna. Men också genom Israels koloniala förtryck. Direkt genom ekonomiskt och militärt stöd till islamister som afghanska mujahedin under den sovjetiska ockupationen. Man har också understött den statsbärande islamismen genom vänskapliga politiska, militära, diplomatiska och ekonomiska förbindelser. Saudiarabien är sedan länge allierade med västimperialismen. Imperialismen är alltså på alla sätt ett huvudproblem.

Detta måste vi ta med i analysen. Vår första plikt är därför att bekämpa den imperialistiska utsugningen av de muslimska länderna (och hela den halvkoloniala världen), att ta kamp mot den anti-muslimska rasismen, att organisera kamp mot högerkrafterna och att ena alla förtryckta oavsett bakgrund under den revolutionära marxismens fana. Som ett led i det måste vi ta kampen mot den islamiska fascismen, eftersom den kraftigt desorienterar och förvirrar kampen och spelar en ytterst förtryckande och tillbakahållande roll överallt där den kommer till makten.

De två viktigaste slutsatserna nu är följande:

  1. Fascistisk och rasistisk hets mot muslimer måste stoppas genom vänsteraktioner på gatan och under progressiva slagord, där inga eftergifter görs till religiös politik.
  2. Det vore fullständigt felaktigt att tillmötesgå islamisters och diktaturers krav på lagändringar i Sverige. Alla krav på att införa hädelselagar, förbud mot koranskändningar, förbud mot kränkningar av islam och religioner måste tillbakavisas med kraft.

Peter Larsson

1Se journalisten Magda Gads tråd på Twitter