En marxistisk filmkritik
Efter att den nya Barbie-filmen haft premiär och nått otrolig framgång började kritik strömma in från konservativa som klagade på att filmen är fientlig mot män, är för radikal och förmedlar värderingar som inte är kristna. De positiva recensionerna utlovade däremot ett feministiskt skådespel fullt av kritik mot patriarkatet, som är radikaliserande eller rent av revolutionärt. Leonie Schmidt ville själv se filmen för att ta ställning.
Barbie, USA, 2023
Regi: Greta Gerwig. 1 timme, 53 minuter
Handlingen (innehåller spoilers)
I Barbieland lever den stereotypa Barbie (Margot Robbie) tillsammans med olika andra versioner av Barbiedockan och hennes följeslagare, Ken (och Allan – Michael Cera). Även om hennes liv ytligt sett är perfekt, bland många andra Barbies och Kens, börjar hon en dag tvivla på sig själv och plågas av ångest när hon plötsligt får celluliter. Detta resulterar i att hon måste lämna Barbieland för att bli perfekt igen, och resa till den verkliga världen tillsammans med sin följeslagare Ken (Ryan Gosling). På resans väg förvandlas de till riktiga människor och hamnar i Los Angeles. Sexismen i människornas värld, och skillnaderna mot Barbieland, irriterar Barbie.
Samtidigt ger hon sig ut på jakt efter sin långvariga ägare, som hon tror sig ha hittat i den fräcka tonåringen Sasha (Ariana Greenblatt). På sin vandring i staden upptäcker Ken samtidigt att den verkliga världen, till skillnad från Barbieland, domineras av ett patriarkat. Resan förändrar mycket i Barbieland: Ken vill nu förvandla paradiset till ett patriarkat med hästar och mangoöl. Nu handlar allt om att rädda Barbieland från Kens uppror. Incel- och machorevolutionen kan till sist avvärjas genom Barbies solidaritet, och den stereotypa Barbie inser att hon inte längre vill vara en Barbie, utan nu ska leva i den verkliga världen.
Förväntningar som inte infrias
En feministisk revolution i Hollywood ledd av Barbie, den kvinnliga könsrollens främsta symbol? Det lät för bra för att vara sant, men efter att ha sett hur alla jag följer på nätet som på något sätt är progressiva och ibland också antikapitalistiska höjde filmen till skyarna var mina förväntningar högt ställda.
Greta Gerwig har hittills fått mycket beröm som filmare. Jag hade bara sett hennes Lady Bird (2017), men gillade verkligen dess antisexistiska undertoner och skildring av relationen mellan mor och dotter. Barbie-filmen har också en förstklassig ensemble, och av pressturnén före premiären fick man känslan av att Margot Robbie och Ryan Gosling hade grävt djupt i sina roller och deras innebörd. Jag hade också hört att Gerwig och Robbie tvingade på Mattel och Warner Bros några scener som de ansåg vara avgörande för filmens budskap (t. ex. scenen med den gamla kvinnan vid busshållplatsen som talar med Barbie strax efter ankomsten till den riktiga världen). Men efter att ha sett filmen tänkte jag för mig själv: är detta allt?!
Positiva inslag
Innan vi kommer till kritiken bör vi dock först titta på filmens positiva inslag. Rent estetisk är Barbieland och dess Barbies och Kens utmärkt genomförda. Uppsättningen och kläderna har anpassats till den ikoniska leksaken med stor uppmärksamhet på detaljer, och skådespelarnas rörelser har alltid något subtilt dockliknande över sig, utan att verka helt onaturliga.
Filmen igenom används humor för att förmedla budskapet, och skämten är realistiska, lite överdrivna ibland, men låt oss vara ärliga: många av oss har varit tvungna att lyssna i detalj på vad som gör en knastertorr film som Gudfadern (Francis Ford Coppola, 1972) så mycket intressantare än Barbie. Det är denna gemensamma upplevelse som gör det hela så roligt. Över huvud taget är det väldigt uppfriskande när män framställs som endimensionella, klumpiga och osjälvständiga, vilket otaliga filmer fortfarande gör med kvinnor. Många (konservativa) mäns reaktion på filmen avslöjar att de inte gillar hur den i själva verket skildrar dem.
Handlingen har också åtminstone en ädel idé och grundläggande budskap: perfektion är omänskligt och inte önskvärt i verkligheten, vilket även gäller kvinnor som påstås motsvara stereotypen, och varje kvinna i alla åldrar är vacker på sitt sätt. Kvinnors individuella erfarenheter i patriarkatet presenteras också väl på flera håll. Det känns exempelvis bra när Barbie och Ken anländer till Los Angeles och åker rullskridskor och Barbie plötsligt, för första gången i sitt liv, känner sig obekväm eftersom män stirrar på henne, och Ken, som står bredvid henne, inte ens märker det. Den här scenen slutar med att en man tar Barbie på rumpan, vilket får henne att vända sig om och ge honom en smäll. Barbie står alltså inte ut med vad som helst.
Det finns också en subtil poliskritik i skildringen av de syrliga kommentarer poliserna överöser Barbie med efter gripandet. Polisen kan alltså inte heller hjälpa till i kampen mot patriarkatet. Glorias (America Ferrera) utbrott kring ämnet kognitiv dissonans för kvinnor i patriarkatet, de som ska vara allt men alltid är för lite, sammanfattar de vardagliga krav som ställs på kvinnor.
Ett annat ämne som berörs är vad som kan leda till hat mot kvinnor, åtminstone på ett psykologiskt plan: för lite empati och ett skört ego. Barbie får t.ex. uppleva chocken när en god vän plötsligt utvecklas till mansrättsaktivist och chauvinist.
Filmen drar sig inte för djärv kritik av systemet. När Ken lär sig om patriarkatet och sina karriärmöjligheter i den verkliga världen får han höra att man visserligen inte får ett jobb bara för att man är man, men att män nu för tiden bara har blivit bättre bättre på att dölja det faktum att de har fördelar. Alla som någonsin har diskuterat jämställdhet känner till dem, männen som säger: ”Nej, nej, vi har alla lika rättigheter, patriarkatet har inte funnits på länge.” Så det är ganska uppfriskande att höra vad chefen säger till Ken.
Kritik av den liberala feminism som menar att allt är feministiskt så länge en kvinna medvetet väljer det förekommer också flera gånger. Även om Barbie-dockans grundidé om att man ”kan bli vad man vill” och välja vilken karriär som helst hyllas i början påpekar berättarrösten ändå att patriarkatet, trots att kvinnor numera kan göra karriär, helt enkelt inte avskaffats. Filmen visar också att det inte ligger i kvinnors intresse att underkasta sig män, även om de själva tidvis kan anse det.
Det är också positivt att Barbies liv inte enbart kretsar runt män. Hon har inget intresse av Ken, och inte av någon annan man heller. Varför skulle hon, eftersom hon är en docka utan könsorgan? Därför framstår raggningsförsöken på henne i den verkliga världen bara som konstiga för henne. Detta visar att filmer som är gjorda för en kvinnlig publik inte alltid behöver ha en underliggande romantisk intrig för att fungera. Det väcker också frågan om Barbie överhuvudtaget är hetero. Visst, det är så Mattel porträtterar henne, men om vi minns hur vi lekte med Barbie…
Mattels film som omtolkning av Barbie
Filmens poäng serveras på ett silverfat: Barbie ska förbli en relevant leksak, även i en tid då feministiska diskurser, åtminstone ytligt, hittat vägen in i samhället. Det kan man se på tonåringen Sasha, som inte kan relatera till Barbie, dels för att hon är för gammal förstås, men dels för att det inte är coolt att erkänna att man gillar Barbies när man samtidigt är intresserad av feminism. I slutändan kan hon dock fortfarande övertygas.
På samma tema betonas Barbie-skaparen Ruth Handlers ursprungliga vision: Barbie ska vara ett alternativ till de dockor som användes för att leka mamma med, och de tidiga utgåvorna handlade om yrkeslivet och att kvinnor kan vara vad de vill, för att bryta med kvinnliga könsroller. Filmen nämner dock inte att denna vision inte varade länge, och att livsstil, mode, sport och djur kom i fokus för Barbies intressen i och med att Mattel lämnade Ruth Handlers vision.
Ett fullständigt brott med den kvinnliga könsrollen var hur som helst aldrig aktuellt för Barbie: hennes utseende har alltid ansetts vara skönhetsidealet, med kroppsliga dimensioner som inte skulle gå att leva med. Även om dessa nu har reviderats för att vara mer realistiska har otaliga små flickor lärt sig genom Barbie att det är extremt viktigt att alltid vara ordentligt stajlad och att slaviskt följa modet. Barbie förbereder en för ett liv i patriarkatet som kvinna, och under kapitalismen som konsument. Det här är kanske inte så självklart inriktat mot rollen som mamma, men om man tittar på de jobb Barbie har står det snabbt klart att omsorgsarbete är att föredra även här: ett av de första jobb Barbie hade var sjuksköterska.
I filmen blir det om och om igen tydligt att något ska säljas: Barbie-dockorna och deras klädsel som ofta visas finns alla i verkligheten och går att köpa. Scenen där Ken kastar ut Barbies kläder från drömhuset understryker detta genom att namnen på kläderna explicit skrivs ut i bild. Dessutom finns mycket tydliga produktplaceringar från Chanel, Birkenstock och Chevrolet.
Mattel vill bryta med klichén att Barbie bara är en antifeministisk docka och i stället visa att Barbie formas av den som leker med henne. Därmed kan de å ena sidan ducka sitt ansvar och å andra sidan betona sina produkters individualistiska karaktär. Filmen tillåts därför ha en feministisk grundinställning som är allt annat än subtil, vilket faktiskt är väldigt ovanligt för Greta Gerwig.
Misslyckad kritik av patriarkatet
Ordet patriarkat förekommer flera gånger i filmen och utsätts för en i själva verket falsk kritik. Vid ett tillfälle sägs det att folk medvetet tänkt ut patriarkatet. En dag satte sig männen runt ett bord och bestämde sig för att patriarkatet skulle införas, precis som Ken försöker få dem att göra nu (förutom att de sitter vid en pool och dricker mangoöl istället för vid ett bord). Det är dock inte korrekt.
Patriarkatet har utvecklats till vad det är idag under tusentals år och var inte ett medvetet beslut, utan härrör från den könsspecifika arbetsfördelningen och produktionsmedlens utveckling. I primitiva samhällen levde män och kvinnor på lika villkor, arbetsfördelningen baserades på fysiska förmågor, d.v.s. kvinnor jagade också om de inte var gravida, och beslut fattades kollektivt. Endast ett produktionssätt som gjorde att det kunde produceras mer än som direkt kunde förbrukas säkerställde att det fanns lager och därmed lagerförvaltare som kunde befrias från arbete, vilka i de flesta fall var män. De fick också privilegier när det gällde tillgångar som i vissa fall också kunde ärvas.
Som ett resultat av detta drevs kvinnor mer och mer in i reproduktivt arbete (mat, hushållning, utbildning, vård) och för att säkra att privilegier och egendom skulle stanna inom släktet utvecklades den agnatiska härstamningen (där män ärver) och monogamin (åtminstone för kvinnor). Kvinnoförtrycket fortsatte att utvecklas genom klassamhällena, så kvinnoförtrycket bör inte ses separat från klassamhället. Men det är vad som händer i den här filmen. För varför skulle en reklamfilm för rosa kapitalism plötsligt bli antikapitalistisk? Men allt som uppmärksammas är patriarkatets symptom och en kritik mot bristen på kvinnor i företagsstyrelser. Absolut ingenting om hur patriarkatet kan övervinnas. Det framstår bara som en abstrakt idé. Dessutom framställs patriarkatet som lika för alla kvinnor. Men i verkligheten finns det stora skillnader. Särskilt kvinnor i den härskande klassen har väldigt lätt att köpa sig ur sin roll i det reproduktiva arbetet genom barnskötare och surrogatmödrar, i företag utnyttjar de själva andra kvinnor som chefer, om det behövs kan de bara flyga till ett annat land för att göra abort, medan arbetarklassens kvinnor utnyttjas dubbelt, i produktionen och i reproduktionen, och deras reproduktiva rättigheter är kraftigt inskränkta. Vidare kan andra mekanismer för förtryck som rasism eller diskriminering av funktionshinder också åtfölja och inverka på sexistiskt förtryck, vilket naturligtvis är omöjligt att demonstrera med den stereotypa Barbie som huvudperson. Visst representeras dessa kvinnor i filmen, och det är positivt, eftersom representation har ett positivt inflytande på socialt förtryckta, men fokus förblir på den vita, blonda kvinnan. Transkvinnan Hari Nef spelar doktor Barbie men doktor Barbie förblir en bikaraktär, liksom många mörkhyade kvinnor i filmen gör, om än med lika imponerande jobb (som president Barbie – Issa Rae).
Filmen förmedlar också att problemet är männen själva, inte klassamhället, vilket framgår av det faktum att matriarkatet i Barbieland säkerställer fred och välstånd, medan försöket till patriarkat inte gör det.
Lösningen: Att acceptera sig själv?
Om man skulle tolka slutet välvilligt kan man säga: ”Jättebra, Barbie har lyckats frigöra sig från sin roll genom att erkänna att hon inte längre kan motsvara bilden av henne och kan nu själv ta reda på vem hon egentligen är, och leva som en människa i den verkliga världen.” Och Ken behöver själv upptäcka och acceptera sig själv för att sluta vara manschauvinist.
Men könsrollerna går inte att skaka av sig inom patriarkatet och kapitalismen, de präglar oss varje dag, även om de förekommer i nya skepnader då och då. Varat påverkar medvetandet, som Karl Marx sa. Det enda sättet att permanent avskaffa könsrollerna är alltså att krossa klassamhället, eftersom produktionsvillkoren är den materiella grunden. Att acceptera att man aldrig kommer att passa in i de rollerna kan visst göra det lite lättare ibland. Och män kan reflektera över sin ”giftiga maskulinitet” och sträva efter att behandla kvinnor bättre. Men det är en djupt individualistisk lösning som gör betraktaren ganska hjälplös, och går rakt emot den ursprungliga kritiken av den liberala feminismen, med vilken filmen faktiskt var översållad.
Slutsats
Även om filmen är rolig kvarstår tyvärr känslan av att det här är en reklamfilm för rosa kapitalism och en omtolkning av Barbie. Varje film behöver inte komma med en lösning, men om den gör det borde den inte vara så otroligt ineffektiv. Filmens sista scen väcker också frågetecken. Barbie, som en människa i den verkliga världen, har ett möte. Vad blir det, kanske en intervju eller en dejt? Nej, hon går till gynekologen. Att hon är så exalterad över detta är kanske förståeligt, med tanke på att hon inte hade några könsorgan sedan tidigare och att reproducera arten verkligen är en del av att vara människa. Men för mig kändes det som att Barbies erfarenhet som kvinna nu reducerades till att bara vara hennes förmåga att fortplanta sig, och att hon därmed också kunde kastas tillbaka in i en modersroll.
Filmen utlovade mycket, men med Mattel och filmbolaget Warner Bros bakom spakarna är det så klart omöjligt att göra en antisexistisk, antikapitalistisk film som gör Barbie till revolutionär, även om den konstiga Barbie (Kate McKinnon) i sitt konstiga hus åtminstone har rätt klädsel för en film med den handlingen.
Leonie Schmidt
Revolution (Tyskland)