Den tyska Die Linke-politikern Sahra Wagenknecht har länge stått i konflikt med sitt eget parti, särskilt i frågor om migration och nationalism, där hon setts som representant för en ”nationalistisk vänster” inte olik den ”brunvänster” eller ”konservativa vänster” vi sett tendenser till i den svenska yttervänstern på senare år. I följande artikel, ursprungligen publicerad i vår tyska sektion Gruppe ArbeiterInnenmachts tidning Neue Internationale, analyseras Wagenknechts politiska projekt, den ”vänsterkonservatism” hon talar om och den brytning som nu verkar stå för dörren, där ett ”Wagenknecht-parti” enligt vissa mätningar skulle kunna få 19 % av väljarstödet.
Att grunda ett nytt parti eller inte – det är den avgörande frågan i Sahra Wagenknechts värld. Siktet har länge varit inställt på en brytning med Die Linke (Vänsterpartiet). Frågan är bara om ett nytt parti ska bildas till hösten eller inte.
För Wagenknecht beror det i huvudsak på om hon kan få med sig tillräckligt med funktionärer, en apparat och fotfolk för att hon ska kunna leva upp till sina löften om ”politisk förmåga” och ”tillförlitlighet”. Hon vill heller inte ha med några ”tveksamma figurer” eller ”bråkmakare” som alltför lätt kan förstöra ett nytt vänsterkonservativt parti. Hon är tydlig med att partiets program, medieprofil och interna ”demokrati” ska skräddarsys för henne och ingen annan.
Det återstår att se om Wagenknecht kan hitta tillräckligt många ”framstående” anhängare som inte stjäl rampljuset, och underdåniga opportunister som inte bara hejar på Sahra utan också gör det organisatoriska grovarbetet åt henne.
Chanserna är inte så dåliga. Hon kan räkna med att upp till tio parlamentsledamöter från förbundsdagen och några tusen medlemmar från Die Linke, inklusive förtroendevalda i kommuner och delstatsparlament, är villiga att lämna det sjunkande skeppet och pröva lyckan under en ny fana. En del övriga kommer säkert att följa Wagenknecht. DKP (Tyska kommunistpartiet) och DIDF (Organisation för turkiska arbetare) skulle också kunna vara med, men även om de inte skulle anses som bråkmakare skulle de politiskt behöva underordna sig den store ledaren utan några om och men. Hur som helst är de pålitliga.
Vad står vänsterkonservatismen för?
Det bästa med Wagenknechts partiprojekt är att vi inte behöver invänta att partiet formellt bildas eller antar ett program för att veta vad det står för. ”Vänsterkonservatism” må vara ett luddigt begrepp, men vi vet i alla fall att det inte har något med vänsterpolitik att göra.
Att Wagenknecht och hennes anhängare beskriver projektet som ”vänsterorienterat” beror på sin höjd på att de inte står lika långt till höger i fråga om kriget och Nato som regeringssocialisterna i Die Linke gör. Men det är också allt. Politiskt och programmatiskt ligger det helt klart till höger om Die Linke.
Chauvinism och rasism
Sedan den så kallade flyktingkrisen 2015 har Wagenknecht och hennes anhängare ihärdigt argumenterat mot öppna gränser. ”Reglerad” invandring är deras motto, och det helt i linje med den federala regeringen och CDU/CSU-partierna. Medan Vänsterpartiet har beskrivit de senaste angreppen på asylrätten som rasistiska och människofientliga, och därigenom åtminstone muntligen tagit avstånd från dem, tog Wagenknecht parti för EU:s förslag om att sätta flyktingar i läger utanför unionens gränser i en intervju med dagstidningen Die Welt. Enligt henne ska man ”inte ta så hårt” på kritiken mot EU:s plan, utan måste först vänta och se om det fungerar.
Detta var ännu en signal till högern. Wagenknecht deltar också gärna i malandet i EU om asyllagstiftningen. För att rättfärdiga smörjan gräver hon återigen bland högerextremisternas gamla skåpmat. I Die Welt hävdar hon att flyktingarna vid EU:s yttre gränser inte är ”de fattigaste av de fattiga”, utan i första hand kommer från medelklassen. Hur vet hon det? Mycket enkelt. De ”fattigaste av de fattiga” skulle inte kunna fly från krig, hunger och miljökatastrofer. Alltså kan dessa människor bara vara relativt ”privilegierade” – och kunde därför lika gärna stanna i hemländer som Syrien och Afghanistan.
Alla som gillar tanken på ett framtida Wagenknecht-parti stödjer säkert inte dessa klockrent rasistiska och antidemokratiska ståndpunkter. Men de köper det om de deltar i partibygget.
Livsstilsvänstern kontra vanligt folk
För de som trivialiserar riskerna med högeropportunism är krav på öppna gränser och ”överdriven” kritik av inresebegränsningar (?) ytterligare ett bevis på att vänstern har alienerat sig från ”normala”, hårt arbetande människor. Och ”överdriven” genusmedvetenhet, veganism, miljömedvetenhet och kosmopolitism är dessutom alla uttryck för samma grundläggande problem. Enligt Wagenknecht och hennes anhängare har Die Linke distanserat sig från sina egentliga väljare – löntagarna, de arbetslösa, men också hantverkarna och ”medelklassen” – för att i stället fokusera på urbana, vänsterliberala miljöer.
Wagenknecht angriper helt korrekt identitetspolitikens svagheter och problem – men blandar allt till en populistisk sörja där också den legitima kritik av förtryck som identitetspolitiken ger uttryck för avfärdas.
På samma sätt har hon en poäng när hon fördömer att De gröna och SPD har gått till höger. Men hon struntar helt i orsaken. Hon kan inte förstå högergången som ett uttryck för förändrade villkor för kapitalackumulation – och därmed förändrade ramvillkor för en reformistisk politik som syftar till en kompromiss mellan klasserna. Den ökade konkurrensen på världsmarknaden minskar utrymmet för den fördelning som krävs för klassfred och ”socialt partnerskap”, vilket gör att ena sidan i ”partnerskapet”, alltså den som ska representeras av pro-kapitalistiska SPD, tvingas till allt mer eftergifter för kapitalet, något som också gäller Die Linke och De gröna. (?)
Wagenknecht (liksom förre Die Linke-ledaren Oskar Lafontaine före henne) kritiserar SPD för att svika sin traditionella politik utifrån antagandet om att det skulle vara möjligt att reglera kapitalismen så att den tjänar det allmänna bästa. Och därför förblir deras kritik i slutändan rent moralisk: Die Linke har lämnat tanken om välfärdsstaten och omfördelningspolitik. Om de inte hade gjort det skulle vi följaktligen fortfarande kunna leva i en välfungerande välfärdsstat där de fattiga tas om hand, arbetarna får ordentligt betalt och företagarna tjänar sina vinster på hederligt vis.
Den så kallade livsstilsvänstern ska dock inte bara ha anslutit sig till nyliberalismen, utan sägs också ställa orimliga krav på massorna genom att hela tiden kritisera vad de tycker och säger. För Wagenknecht är den ”vanliga” människan inte en social varelse och de rådande tankarna, uppfattningarna och familjerelationerna inte en produkt av sociala förhållanden, utan utgör snarare kvasi-naturliga, oföränderliga egenskaper hos ”folket”. ”Vanliga” löntagare, liksom ”vanliga” män ur den lägre medelklassen eller småföretagare, håller sitt fosterland kärt, är jordnära och stolta över att vara tyskar. De flesta av dem lever gärna familjeliv, är heterosexuella och vill inte bli tillrättavisade om de skämtar om homosexuella.
Wagenknecht vill gärna få det till att hon försvarar den vanliga människan, men i själva verket uppvisar hon själv en nedvärderande förmyndaranda när hon fastslår vad dessa vanliga människor gör och inte gör. Enligt henne ska löntagare inte förväntas vara ”överdrivet” progressiva. Man måste ta människor som de (förmodligen) är – det är vad Wagenknechts trosbekännelse, liksom all (vänster)populism, går ut på. Annars går folk över till AfD (Alternativ för Tyskland). Och för att förhindra det måste man ligga lågt med kritiken mot efterblivet medvetande i folkdjupen.
Populism och parlamentarism
Att göra så är desto mer lockande för Wagenknecht och kompani eftersom de inte förutsätter att arbetarklassens medvetande kan förändras. Att övervinna inbördes motsättningar i arbetarklassen anses inte nödvändigt eftersom arbetarna inte betraktas som subjekt för att förändra samhället, utan bara ett större skikt av väljare bland de
. De utgör bara ett särskilt talrikt skikt av väljarna bland andra ”högpresterande” som Wagenknecht ständigt håller ett öga på: mellanskikt, småborgerlighet i städer och på landsbygden och, som kronan på den tyska ekonomin, icke-monopolistiska företag. Subjektet för en eventuell förändring är inte arbetarklassen, utan det handlar bara om att få så många röster som möjligt av vanligt folk i valen. Subjektet för förändring är hon själv – Sarah Wagenknecht. För att det ska fastna på lång sikt måste man självklart erbjuda folk något. Nämligen utjämning mellan klasserna, rättvisa, säkerhet och fred och ordning utifrån den ”sociala marknadsekonomin”.
Tillbaka till den sociala marknadsekonomin
CDU-kanslern Ludwig Erhard, som lyfte fram begreppet ”social marknadsekonomi”, och SPD-kanslern Willy Brandt är förebilderna för Sahra Wagenknechts ekonomiska och sociala politik. Staten säkerställer balansen mellan klasserna och mellan olika sociala grupper. Som Wagenhnecht skriver i sin bok Rikedom utan girighet ska detta vara möjligt eftersom bra företag faktiskt inte alls är ute efter vinst. Profiter (?) uppstår nämligen inte, som Marx menade, från utsugning i produktionsprocessen, utan från stora företags monopolvinster. Riktiga företag behöver, å andra sidan, inte alls kapitalism, utan snarare en fungerande fri marknadsekonomi.
På fullaste allvar säljer Wagenknecht detta småborgerliga nonsens – och hela mediahypen kring det – som en ”teori”, som en ”djupgående” samhällsanalys. Det finns inget marxistiskt eller ens vänsterorienterat i det.
I gengäld presenterar Wagenknecht, som Oskar Lafontaine en gång gjorde, sagan om att staten kan reglera ekonomin till allas bästa. Man måste bara agera beslutsamt. Annars hotas det fattiga Tyskland av förfall och avindustrialisering.
För att staten ska kunna organisera ”fri” och rättvis konkurrens internt måste den stå emot globaliseringen. Annars kommer den att bli vanmäktig och svag. Endast på grundval av ett nationellt program kan välstånd för alla och till och med en viss grad av ekologisk hållbarhet uppnås. ”Alla” inkluderar naturligtvis bara tyska medborgare och de utlänningar som inte har förverkat sin rätt till gästfrihet. De andra länderna i världen måste själva genomföra en sådan politik – då blir allt bra, socialt och rättvist, även i marknadsekonomin.
Wagenknecht prisar detta program som gränsöverskridande. Det motsvarar dock inte arbetarklassens intressen. Tvärtom binder det arbetarna till en småborgerlig utopi, ett program som i första hand ligger i småbourgeoisiens intresse och som gynnar företag som är orienterade mot den inhemska marknaden. Om hon någonsin skulle nå regeringsmakten skulle hon få vika sig för de förbannade monopolen på dag ett efter tillträdet och visa sig vara den främsta förkämpen för tysk imperialism – även mot de vanliga människorna. Det är inte den enda parallellen till högerpopulismen. En annan är att HBTQ-personer och invandrare kan förvänta sig angrepp från den store ledaren i synnerhet – med vilka hon kommer att leda bort uppmärksamheten från en politik som är helt i linje med kapitalet (om än mer moderat och mindre pompöst aggressiv än AfD).
Stark stat och socialimperialism
De svaga, så förkunnade redan Oskar Lafontaine, behöver en stark stat. Därmed förblir de svaga svaga – men de försörjs bättre, ”anständigt” och ”tillräckligt”. Naturligtvis förblir de starka starka, men de måste betala högre skatt. Staten behöver dem trots allt för att fortsätta fungera. För Wagenknecht och kompani betyder det inte bara bara (vilket åtminstone skulle vara korrekt) en utbyggnad av utbildning, sjukvård eller infrastruktur.
För även om Wagenknecht gillar att framställa sig själv som pacifist är hon en realistisk ”pacifist”. Tyskland behöver naturligtvis ett effektivt försvar (Bundeswehr) som är redo att försvara sig, förklarar hon i ett flertal intervjuer. För Wagenknecht är problemet med den nuvarande federala regeringens krigshets inte att den bygger upp en egen armé, utan snarare att den blir inblandad i krig som skulle kunna skada Tyskland.
Men det räcker inte att erkänna Bundeswehr. Wagenknecht kräver investeringar för alla andra repressiva organ och institutioner – för ”vår” polis, ”våra” fängelser, ”våra” Frontex-styrkor och utvisningsmyndigheter. Rasprofilering av migranter eller polisens trakasserier mot unga? I vänsterkonverativismens värld är allt detta i bästa fall marginellt. De åtskilliga händelser på senare tid där poliser avslöjats som aktiva högerextremister figurerar inte alls i denna verklighetsbeskrivning.
Precis som Wagenknecht vänder ryggen åt dem som drabbas av rasism, sexism eller transfobi och andra socialt förtryckta, precis som hon inte vill veta något om det samlade kapitalets utsugning av arbetarklassen – inklusive den så kallade medelklassen – försvinner också den borgerliga statens klasskaraktär. För denna före detta marxist är den nämligen inte längre ett instrument för kapitalets makt, utan rentav den mänskliga civilisationens höjdpunkt. Enligt samma logik finns inte längre någon tysk imperialism. På sin höjd är de andra imperialister – säkert USA, förmodligen också Kina, kanske till och med Ryssland.
I Wagenknechts världsbild riskerar Tyskland att bli överkört och till och med bli underordnat andra makter eftersom man inte tillräckligt stödjer och skyddar sina egna företag. Medan de stora företagen flyttar delar av produktionen utomlands och därmed försvagar städer och samhällen, riskerar ”små”, det vill säga de medelstora, företag som också exploaterar tusentals arbetare att gå under.
När Wagenknecht målar upp en mörk bild av den tyska kapitalismen är hennes mål naturligtvis inte att kritisera den, utan att rädda den. Regeringen kör landets ekonomi i botten, menar hon, med en anklagelse som inte är helt identisk med AfD:s. Regeringen har misslyckats, och det behövs en annan läkare vid marknadsekonomins sjuksäng, en som ska rädda staten, företagen och samtidigt lönearbetet. Regeringen, CDU/CSU-partierna och till och med AfD klarar det inte. Wagenknechts räddande vänsterkonservativa parti behövs.
Tysklands frälsare väntar
Wagenknecht framställer sitt nya, vänsterkonservativa parti som räddningen för alla klasser, till och med mer än Die Linke gör i sin propaganda. Och stämningen är hög. Hon vill motverka det högerpopulistiska AfD med ett (vänster)populistiskt alternativ. Det är tveksamt om det kommer att lyckas.
Men det är betecknande för ett eventuellt Wagenknecht-partis karaktär varifrån dess potentiella väljare ska komma. I olika undersökningar säger sig upp till 25 % att de skulle kunna tänka sig att rösta på ett sådant parti. Om de sedan faktiskt skulle göra det är en annan fråga, men det är ändå intressant att undersöka var potentialen kommer ifrån.
I artikeln ”Var finns potentialen för ett Wagenknecht-parti?” hänvisar Carsten Braband till en studie som Kantarinstitutet gjorde i februari 2023. Enligt den kommer 15 procent av Wagenknechts potentiella väljare från Die Linke, 3 procent från De gröna och 12 procent från SPD, alltså sammanlagt endast 28 procent. Den överväldigande majoriteten av potentiella väljare rekryteras från borgerliga högerpartier: FDP: 8 procent, CDU/CSU: 22 procent, AfD 41 procent!
Siffrorna är skrämmande för Die Linke, eftersom de, med tanke på detta partis förfall, kan leda till deras slutgiltiga parlamentariska undergång. Men det avgörande är att Wagenknecht hittar sin största reservoar av väljare i AfD, följt av unionspartierna (CDU/CSU)!
Wagenknechts anhängare ser detta som en bekräftelse på hennes roll som medelklasskvinna och som högerns skräck. Men varför tilltalar hon just dessa väljare? Svaret är enkelt. Hon utlovar en viss social trygghet, ett område där CDU/CSU och AfD inte övertygar. Den åsiktspalett dessa partiers anhängare ger uttryck för – reaktionära attityder, rasism, nationalism, sexism, transfobi – är samtidigt inget problem för Wagenknecht och kompani. I själva verket verkar det vara en garanti för framgång.
Genom att acceptera och anamma konservativa och traditionella ”värderingar” om familj, äktenskap och migration ska AfD-anhängare vinnas tillbaka till en skenbart ”vänsterorienterad” politik med löften om en välfärdsstat.
Detta är inte bara reaktionärt och att splittra arbetarklassen, det är också dumt och kortsiktigt. De senaste årens utveckling i många europeiska länder visar att rasistiska eftergifter inte undergräver, utan stärker, högern. Och det är vad som väntar även här. Vänsterkonservatismens ideologi är i sista hand vatten på AfD:s kvarn – inte tvärtom.
Wagenknecht begår ett lika ödesdigert misstag som regeringssocialisterna i Die Linke. Medan de anpassar sig allt mer till De gröna och socialdemokraterna, och allt öppnare försvarar Tysklands ”demokratiska” imperialistiska politik, anpassar sig Wagenknecht till de högerorienterade, konservativa och reaktionärt småborgerliga motståndarna till denna politik. Wagenknechts program och parti är inte en del av lösningen på arbetarrörelsens kris, utan utgör snarare ett möjligt nytt, populistiskt hinder.
Martin Suchanek