Uttalande från Förbundet för Femte Internationalen
En fyra dagar lång vapenvila i Israels land-, sjö- och luftangrepp mot Gazaremsan trädde i kraft den 24 november och kan förlängas med upp till tio dagar. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har dock insisterat på att det inte kommer att bli någon permanent vapenvila förrän Hamas utplånats, oavsett vad det kostar Gazas 2,3 miljoner invånare. Dödssiffran har redan överstigit 14 000, mer än tio gånger de israeler som dödades i Hamas attack den 7 oktober. I fångutbytet förväntas Hamas och Islamiska jihad släppa 50 israeliska gisslan och Israel kommer att släppa 150 palestinska fångar, de flesta ungdomar under 18 år och kvinnor. I utbyte mot fler frigivningar av gisslan kan det bli ytterligare förlängningar. Under ”pausen” kommer större mängder mat, vatten, bränsle och medicinska förnödenheter att tillåtas genom den israeliska blockaden.
Bakgrund
Den omedelbara bakgrunden är den israeliska arméns, IDF:s, fruktansvärda angrepp på sjukhus och FN-skolor (som drivs av UNRWA), dit familjer hade tagit sin tillflykt. I synnerhet handlar det om att Netanyahus krigsförbrytarkabinett beordrade IDF att invadera sjukhuset al-Shifa och driva alla patienter, läkare och sjuksköterskor, såväl som många hundra människor sökt sin tillflykt där, på flykt. Lägg till detta att IDF pinsamt nog inte hittade någon ”ledningscentral” för Hamas, vilket man hävdat fanns under sjukhuset.
Regeringarna i det imperialistiska väst har blundat för Israels folkmordshandlingar, men antalet massdemonstrationer har ökat varje vecka, trots hot från myndigheter och polis om att förbjuda de överväldigande fredliga protesterna. Demonstranter förtalas som anhängare av ”terrorism” och det påstås att de kan leda till antisemitiska upplopp.
I Storbritannien har de båda stora partierna stängt av eller uteslutit parlamentsledamöter och medlemmar som gett sitt stöd till Palestina, och USA:s representanthus har fördömt den enda ledamoten av palestinsk härkomst. I Tyskland och Frankrike har demonstrationer förbjudits och hundratals gripits. Palestinska organisationer förbjuds och aktivister kriminaliseras. Trots förtal, lögner och repression har hundratusentals gått ut på gatorna i London och Washington och tiotusentals i Paris och Berlin. I arabländerna och i den halvkoloniala världen i allmänhet har folkflertalet från första början fördömt Israels attacker.
Men Israels grymheter, som varje natt kan visas upp inför världens ögon tack vare de modiga vanliga människor i Gaza som dokumenterar dem, har börjat påverka opinionen även i de flesta västländer, vilket har gett en impuls till en massrörelse som uppmanar till ett slut på dödandet och som inte kan tystas.
I massdemonstrationer och den globala solidaritetsrörelsen framträder parollen om en omedelbar, fullständig och permanent vapenvila som ett centralt krav.
USA:s påtryckningar
Till slut har protesterna fått Joe Bidens administration och USA:s imperialistiska allierade, som Tyskland och Storbritannien, vilka ju från början hade förklarat sitt ovillkorliga stöd för Israel, att uppmana Israel att minska antalet civila offer och följa internationell lag. Även om denna svagt uttryckta ”oro” föll för döva öron i flera veckor, har USA och EU nu återupplivat sin gamla tvåstatslösning för Gaza och Västbanken och uppmanat till en ”paus” i attackerna för att begränsa den humanitära katastrofen.
Den verkliga anledningen till att USA återupplivat sin ”fredspropaganda” är den skada som Israels grymheter har åsamkat deras planer på ett av USA dominerat Mellanöstern där Israel har vänskapliga förbindelser med USA:s allierade som Saudiarabien och Egypten, men är mot deras motståndare: Syrien, Iran, Hizbollah, huthierna och Hamas. Trump inledde detta projekt med att sluta Abraham-avtalen (fredsavtal mellan Israel och Förenade Arabemiraten från september 2020) och Biden har fortsatt processen. I slutet av september hävdade Bidens nationella säkerhetsrådgivare, Jake Sullivan, till och med att ”läget i Mellanöstern nu är lugnare än på tjugo år”.
Händelserna på senare tid visar hur idiotisk den förutsägelsen var. Och påståendet om att allt var ”lugnt” även innan visar vad lugn innebär för en imperialistisk tyrann. Enligt Medical Aid for Palestine-rapporten i juli var dödssiffran för palestinier på Västbanken 153 år 2023, och antalet döda hade då redan passerat 2022 som det dödligaste året för palestinier på Västbanken sedan FN:s räkning började 2005.
Biden deklarerade att: ”När den här krisen är över måste det finnas en vision för vad som händer sedan. Och enligt vår åsikt är svaret en tvåstatslösning.” Likaså har USA:s utrikesminister Antony Blinken sagt att varje efterkrigsplan för Gaza måste innefatta en palestinskt ledd regering och dess enande med Västbanken under den palestinska myndigheten.
Problemen med en tvåstatslösning
En sådan lösning kan bara uppnås på grundval av en avväpnad och sönderstyckad palestinsk nation. Sedan Nakba (den etniska rensningen av palestinier) 1948 har folket, trots sina ledares misstag och svek gång på gång bevisat att de aldrig kommer att tillåta detta.
Det andra hindret för Bidens planer – om de ens är ärligt menade – är att Israels politiker, vare sig det är på den sionistiska höger- eller vänsterkanten, har klargjort att ett utbyte av ”land mot fred”, i Osloavtalets mening, inte kommer på fråga. Under Ariel Sharon och Benjamin Netanyahu förödmjukades den palestinska myndigheten (PNA) först under Yassir Arafat vid sekelskiftet (belägringen av hans högkvarter i Ramallah) och tvingades sedan bli en hjälppolis åt Israel under Mahmoud Abbas.
I en briefing efter den 7 oktober skisserade de israeliska säkerhetsministerierna alternativen för en efterkrigslösning. Den ”föredragna” lösningen är att ”överföra” hela Gazas befolkning till Sinaihalvön, medan den minst önskvärda lösningen skulle vara att återlämna Gaza till den palestinska myndigheten. Enligt deras åsikt skulle den senare lösningen för den palestinska nationella rörelsen betyda en ”seger utan motstycke, en seger som skulle kosta tusentals israeliska civila och soldater livet och inte garantera Israels säkerhet”.
Det är uppenbart att Likuds nuvarande koalitionsregering, med högerextrema ministrar, siktar på att fullborda Nakba, fördrivningen av palestinierna, med andra ord ett politiskt folkmord. Av denna anledning, redan före den 7 oktober, attackerades Jenin (staden och FN-flyktinglägret på Västbanken), beväpnades bosättarna, främjades etnisk rensning på Västbanken, förstördes palestinska hem, inleddes provokationer i Jerusalem och dödades ett rekordstort antal obeväpnade palestinier. Demonstranter mördades.
De lösningar som föreslagits av israeliska politiker, oavsett om de är höger eller vänster, kommer, kort sagt, inte ens i närheten av Blinkens eller Bidens hägrande palestinska stat.
Men de israeliska lösningarna är inte heller praktiska. Egypten skulle aldrig kunna absorbera 2,3 miljoner människor från Gaza. El-Sisi skulle inte kunna ta på sig uppgiften att styra Gaza, och Mahmoud Abbas (och den olyckligsaliga palestinska myndigheten) skulle inte kunna styra Gaza genom att agera som fångvaktare på uppdrag av Israel och imperialismen. Den palestinska myndigheten har redan blivit bestulen på sina pengar av de rika imperialistiska länderna, avskys av israeliska politiker och hatas av de palestinska massorna.
Vad kommer härnäst?
Den globala rörelsen har krävt en permanent vapenvila. Naturligtvis skulle detta ge ett omedelbart och välkommet uppskov för befolkningen, men det skulle inte ge varaktig lättnad så länge som IDF:s ockupation av norra Gaza fortsätter. Så länge land-, havs- och luftblockaden förblir i kraft kommer befolkningens lidande att bli ett vapen i sionismens händer. Även ett formellt avtal eller en vapenvila skulle bara tillfälligt frysa lidandet, så länge Israel kan blockera mat, vatten, medicinska förnödenheter och byggmaterial för att återuppbygga och reparera de 40 procent av byggnaderna som redan ligger i ruiner, med vintern i antågande.
Den globala solidaritetsrörelsen måste upprätthålla ett maximalt tryck genom fortsatta massdemonstrationer, bojkotter och blockader av militär och civil export från Europa och USA. Palestinavänner måste sätta maximal press på de reformistiska arbetarpartierna och fackföreningarnas pro-sionistiska ledning, och tvinga dem att bryta politiskt med Israel och ta upp dessa krav. Vi måste kämpa mot kriminaliseringen av palestinska organisationer och anti-muslimsk rasism. Vi måste tillbakavisa den felaktiga uppfattningen om att antisionism är samma sak som antisemitism och klargöra att kampen mot högerns högst reella, ökande antisemitism måste gå hand i hand med att stödja det palestinska folket.
I arabiska och muslimska länder behövs en rörelse av samma omfattning som under den arabiska våren, riktad mot USA:s kollaboratörer, för att kräva att alla förbindelser med Israel avbryts, även med dess nordamerikanska och europeiska anhängare, tills de tvingar Israel att stoppa sina folkmordsattacker och dra sig tillbaka från Gaza och Västbanken.
I de länder där en proteströrelse av massomfattning har utvecklats måste vi kämpa inte bara för en humanitär vapenvila, utan för att IDF fullständigt drar sig tillbaka och tar sina stridsvagnar, bulldozers och drönare från hela det territorium, luftrum och vatten som gränsar till Gazaremsan samt för ett omedelbart slut på det brutala, pågående förtrycket på Västbanken och i Jerusalem. Vi måste också kräva ett slut på blockaden och kräva fri rörlighet till lands, till sjöss och i luften över Gazas gränser och mellan Gaza och Västbanken och Jerusalem.
Sedan den 7 oktober har Israel fängslat 4 000 människor från Gazaremsan och mer än 1 000 från den ockuperade Västbanken, vilket innebär att totalt 10 000 palestinier nu sitter fängslade i Israel. Vi måste kräva ovillkorlig frigivning av all palestinsk ”gisslan”, både de som dömts av israeliska domstolar, och majoriteten som hålls utan rättegång.
Vi måste också motsätta oss alla ”fredsprocesser” som inte inkluderar rätten att återvända för alla palestinier som har fördrivits från sitt hemland sedan 1948. Nya uppgörelser och fördrag ska endast kunna antas med det palestinska folkets fria, oinskränkta och demokratiska samtycke.
En enda palestinsk stat kan inkludera personer av både palestinsk och israelisk nationalitet, förutsatt att det inte finns några privilegier för någondera. Om Palestina blir en socialistisk stat där mark och jobb delas kan de historiska orättvisorna övervinnas. Det är en uppgift för arbetarklassen i båda nationerna, för hela regionen, att uppnå detta. Och det kräver kamp mot de imperialistiska makter som har splittrat och exploaterat regionen.
- Fullständigt vapenstillestånd, dra tillbaka alla israeliska trupper!
- Stoppa blockaden av Gaza!
- Befria Palestina!
Förbundet för Femte Internationalen, Infomail 1237, 25 november 2023