Internationella trotskistiska oppositionen (ITO) och Förbundet för Femte Internationalen (F5I) har enats om följande gemensamma uttalande om de revolutionära perspektiven i Palestinafrågan.
Det ständigt pågående förtrycket mot palestinierna, fördrivningarna och morden på palestinier i Israel, Västbanken och i Gaza, står återigen i världens blickfång efter den motattack Hamas och andra motståndsgrupper iscensatte den 7 oktober, och Israels brutala svar, värre än några tidigare angrepp på Gaza. Miljontals människor världen över har mobiliserats mot den sionistiska staten och det stöd Israel erhåller från sina imperialistiska och rasistiska allierade.
Det är av högsta prioritet för revolutionärer att ge denna världsomspännande solidaritetsrörelse sitt fulla stöd och att på samma gång framlägga ett revolutionärt perspektiv för hur rörelsen kan utvecklas. I detta syfte har vi antagit följande uttalande, och uppmanar alla som instämmer med oss att delta i våra ansträngningar.
Sionismen och imperialismen
Sionismen har från första början varit ett bosättarkolonialt projekt. Målet är att fördriva Palestinas inhemska, arabiska befolkning och att ersätta dem med judiska bosättare. En sionistisk koloni i Palestina kunde tyckas som ett långsökt projekt – fram till att sex miljoner europeiska judar mördades under Förintelsen, vilket gjorde att tre miljoner överlevare var i akut behov av en tillflyktsort. Antisemitiska uppfattningar gjorde USA och övriga Västeuropa omöjliga för emigration för de flesta judar. Sionistiska grupper förde i stället många till Palestina.
Det är en av 1900-talets största tragedier att ett folk som utsatts för fruktansvärt förtryck, de europeiska judarna, därmed utsatte en annan förtryckt grupp, de palestinska araberna, för förtryck. Under nakba 1948 (katastrofen, fördrivningen) erövrade sionisterna 78 % av Brittiska Palestinamandatet och utropade Israel. Sionistiska miliser och den israeliska armén drev 750 000 palestinier på flykt, och tusentals andra flydde också. I och med nakba minskade den arabiska befolkningen i det område Israel gjorde anspråk på från 1 324 000 år 1947 till 156 000 år 1948.
Den amerikanska och europeiska imperialism som sluter upp bakom Israel har två huvudsakliga intressen i Mellanöstern: regionens strategiska geografiska position där Asien, Europa och Afrika möts och dess olje- och gastillgångar. I över hundra år har de försökt styra regionen med vapenmakt och genom att ställa olika befolkningsgrupper där mot varandra.
På 50- och 60-talet ersattes Storbritannien och Frankrike av USA som den mäktigaste imperialistmakten i området, och britterna och fransmännen underordnades därmed USA. Denna trio av länder stödde monarker och militärdiktaturer från Marocko till Iran och lyckades dra in nationalistiska stater, som Algeriet, Egypten, Syrien och Irak, i sin nykoloniala världsordning.
Israel visade sig vara mycket användbart för upprätthållandet av denna nyordning, särskilt efter att ha besegrat Egypten, Syrien och Jordanien i sexdagarskriget 1967. USA gav Israel bistånd och militärt stöd för miljarder dollar i syfte att göra landet till sin väpnade representant i arabvärlden. Israel fyller också en politisk roll i det att landet hjälper USA att hålla sina militäroperationer hemliga, och hjälper comprador-regimerna i arabvärlden att leda uppmärksamheten bort från sitt eget vanstyre till en yttre fiende, Israel.
Intifadan
Under sexdagarskriget 1967 erövrade Israel Gaza, Västbanken och Golanhöjderna, och fullbordade därmed sin ockupation av Palestina, från Jordanfloden till Medelhavet. Även den egyptiska Sinaihalvön ockuperades. Oktoberkriget 1973 slutade med ett dödläge mellan Israel, Egypten och Syrien. Egypten återtog Sinaihalvön och erkände därefter, 1979, Israel.
Därefter har ett mönster återupprepats: Israel, med stöd av sina allierade i USA och Europa, ockuperar palestinska områden, arabstaterna protesterar men gör inget i praktiken, och bland palestinierna utbryter med jämna mellanrum uppror i protest mot deras utsatta situation.
Den första intifadan, 1987-1993, ledde till Osloprocessen, genom vilken Palestinska myndigheten upprättades för att administrera Västbanken och Gaza. Processen skulle leda fram till en tvåstatslösning på den arabisk-israeliska konflikten i Palestina, men Israel godkände aldrig det och gick inte med på någon uppdelning som palestinierna kunde leva med.
Efter den andra intifadan, 2000-2005, tvingades Israel att dra sig tillbaka från Gaza och upplösa bosättningarna där. I det palestinska parlamentsvalet 2006 ställdes Fatah, med sin bas i Västbanken, mot Hamas i Gaza. Hamas vann en relativ majoritet i valet, och Fatahs svar blev att splittra det palestinska självstyret. Efter ett kortare inbördeskrig befäste Fatah sin ställning på Västbanken och Hamas tog kontroll över Gaza.
Den israeliska expansionen
Israel förtrycker palestinierna i alla tre områden där den apartheidliknande ockupationen pågår: i Västbanken, Gaza och i staten Israel.
Sedan 2007 har Israel trängt allt längre in i Västbanken och på Golanhöjderna. 450 000 israeliska bosättare har flyttat till Västbanken, östra Jerusalem borträknat, 220 000 till östra Jerusalem och 25 000 till Golanhöjderna. Bosättarna är en beväpnad, paramilitär styrka. Med stöd av israeliska armén och med den palestinska myndighetens poliskårs samtycke terroriserar de sina palestinska grannar och stjäl deras mark.
Israel har inga bosättare i Gaza, men kontrollerar områdets luftrum, dess kust och sex av sju gränsövergångar. Israel kontrollerar dessutom Gazas vattentillförsel, elsystem och telekommunikation. Den israeliska militären har utnämnt vissa områden i Gaza som förbjudna för palestinier att vistas i, och inledde ett större krig mot Gaza 2008-2009 och 2014. 2018-2019 angreps fredliga palestinska demonstranter i Gaza under ”återvändandemarschen”.
Israel säger sig vara en demokrati, men förvägrar de 5,5 miljoner palestinier som bor i Västbanken och Gaza, liksom ungefär lika många flyktingar utanför Palestina och de 2,1 miljoner palestinier som bor i Israel, alla demokratiska rättigheter. Människor av judisk börd som bor var som helst i världen har rätt att flytta till Israel och få medborgarskap där, men en palestinier vars släkt har bott i Palestina sedan långt innan Israel existerade kan aldrig få fullt medborgarskap i Israel. Palestinierna utsätts systematiskt för diskriminering, är exkluderade från det ekonomiska och politiska livet och behandlas som fiender.
Den 7 oktober
Sedan Camp David-avtalen undertecknades 1978 har USA försökt få arabländerna att normalisera sina relationer med Israel, trots Israels förtryck av palestinierna och den ilska tanken på en normalisering väcker bland de arabiska folken. År 2020 förhandlade USA fram ett avtal som normaliserade Israels relationer med Bahrain, Marocko, Sudan och Förenade arabemiraten. Samtidigt inledde Saudiarabien förhandlingar om en normalisering.
Men attacken den 7 oktober omintetgjorde de israeliska och imperialistiska planerna. Efter ett år av noggranna förberedelser, som aldrig togs på allvar av de israeliska underrättelseorganisationerna, korsade palestinska motståndskämpar, ledda av Hamas, gränsen mot Gaza och angrep mängder av militära mål, liksom ett antal civila mål. De tog hundratals gisslan innan de tvingades tillbaka över gränsen.
Tortyr, misshandel och mord på obeväpnade civila, som inte ens hade åldern inne för att göra värnplikt, måste entydigt fördömas, även om vi inser att det delvis hade sin grund i palestiniernas ilska över de israeliska massakrerna på och fördrivningen av det palestinska folket. Dessa handlingar gjorde det dock lättare för den sionistiska propagandamaskinen att avhumanisera palestinierna och att ”rättfärdiga” Israels egna krigsbrott, som är mångdubbelt större än något Hamas eller andra motståndsgrupper gjort sig skyldiga till. Men huvuddelen av den militära operationen den 7 oktober, inklusive gisslantagandet, var legitimt ur en militär synvinkel.
Attacken satte stopp för den USA-initierade ”normaliseringsprocessen” mellan Israel och arabiska/muslimska stater, avslöjade Israels underliggande bosättar-koloniala krig mot det palestinska folket och satte åter Palestina på den globala dagordningen.
Efter attacken inledde Israel ett folkmordskrig mot Gaza. Den israeliska armén har bombat hus, sjukhus, skolor och gemensamhetslokaler och mördat många gånger fler människor än de som dödades i räden den 7 oktober. Hälften av offren har varit barn, alltså en mycket större andel än de som dödades i attacken den 7 oktober. Efter ett kortare eldupphör för en fångutväxling har den israeliska armén nu återupptagit sina folkmordsbetingade anfall, och drivit 2,3 miljoner människor till en allt mindre del av Gazaremsan, i något som liknar en ny nakba.
Vår solidaritet
Det palestinska motståndets tapperhet och det israeliska motangreppets grymhet har återuppväckt den palestinska solidaritetsrörelsen världen över. Enorma demonstrationer har utbrutit i arabvärlden, men också i Europa, USA och på annat håll i världen. Solidaritetsrörelsen hade sakta falnat medan Palestina sakta kvävdes till döds, och än mer med återupprättandet av diplomatiska relationer mellan Israel och de fyra arabländerna, men händelserna den 7 oktober väckte rörelsen till liv igen.
Det är revolutionära marxisters plikt att delta i alla solidaritetsaktioner för Palestina. Ett eldupphör i Gaza och att Israels armé, IDF, drar sig tillbaka och upphör med det pågående folkmordet är det mest brådskande kravet, men solidaritetsrörelsen borde också kräva humanitärt bistånd till Gaza, att de israeliska bosättarna i Gaza tyglas, att israeliska arabers och anti-sionistiska judars rättigheter försvaras i Israel, rätten för flyktingar att återvända och att alla länder upphör med allt militärt samarbete med Israel.
Solidaritetsrörelsen genomför nu demonstrationer, civil olydnads-aktioner, offentliga möten, avslöjanden i media och kampanjer för bojkott, desinvestering och sanktioner mot Israel. Fackförbund och andra organisationer antar uttalanden för eldupphör och för att avbryta allt militärt stöd till Israel. I en del länder har arbetare tagit upp den palestinska fackföreningsfederationen PGFTU:s uppmaning om att blockera produktionen och frakten av vapen till Israel.
Våra perspektiv
Revolutionära marxister bör alltså delta i solidaritetsaktioner, men en särskild uppgift för oss är att framför ett klassperspektiv på krisen och dess lösning.
Det första steget är att säga som det är. Eldupphör i Gaza är nödvändigt, men inte tillräckligt, eftersom sionisternas försök att fördriva den icke-judiska befolkningen från Palestina kommer att fortsätta. En förhandlingslösning är inte en framkomlig väg, eftersom Israel inte har för avsikt att ge upp tillräckligt med mark för att en palestinsk stat ska kunna upprättas. Den israeliska staten är heller inte villig att avsäga sig det judiska folkets dominans i Palestina till förmån för en sekulär demokrati i en stat för två nationer. Den US-amerikanska och europeiska imperialismen kommer inte att tvinga Israel att godta vare sig en tvåstats- eller enstatslösning, eftersom de behöver Israel för att säkra sin makt i regionen.
Kapitalismen har alltså ingen lösning på det palestinska problemet. Alternativen är antingen fortsatt slakt och utrensning för palestinierna, eller att den globala arbetarklassen ingriper i skeendet.
Arbetare i Israel skulle kunna få det israeliska samhället att stå stilla, splittra armén och hindra sionisterna från att använda sina kärnvapen, men i nuläget är en stor majoritet av den israeliska arbetarklassen sionismen trogen, och ser kapitalistisk utsugning med privilegier för judar som förmånlig över utsugning utan sådana privilegier – så som ofta är fallet i bosättarkoloniala stater. Endast möjligheten till ett demokratiskt, sekulärt, socialistiskt Palestina skulle kunna utgöra en anledning för dem att bryta med sina härskare.
Arbetarklassen i USA och Europa kan beröva Israel det ekonomiska och militära stöd landet behöver för att driva sin folkmordspolitik. Stödet för palestiniernas sak växer, både när de tar till kamp och utsätts för lidande. Rörelsen skulle kunna nå samma nivåer som motståndet mot Vietnamkriget i slutet av 60-talet, vilket omöjliggjorde för USA att fortsätta det kriget. Revolutionära marxister och andra aktivister i solidaritetsrörelsen – inklusive de tiotusentals anti-sionistiska judar och fackföreningsaktivister som nu protesterar – måste göra allt som står i vår makt för att det ska bli verklighet.
Arbetarklassen i arabvärlden skulle kunna störta sina kollaboratörs-regimer, tvinga de US-amerikanska och europeiska imperialisterna att överge Israel och visa den israeliska arbetarklassen en annan väg – en sekulär, demokratisk framtid fri från kapitalism och ständiga krig. Den arabiska våren var en antydan om den möjligheten.
Vi vet inte hur den orättvisa det sionistiska väldet i Palestina innebär kommer att möta sitt slut, eller ens om det kommer att ta slut innan kapitalismen störtar ned världen i miljökatastrof eller kärnvapenkrig. Men det vi kan göra är att lägga fram och kämpa för ett handlingsprogram som tar sin utgångspunkt i omedelbara krav och leder fram till den enda verkliga lösningen: arbetarrevolutioner i hela Mellanöstern. Vi säger:
- Stoppa folkmordsanfallet på Gaza. Eldupphör nu. Dra tillbaka de israeliska trupperna. Stoppa blockaden av Gaza. Öppna gränsövergångarna.
- Bygg upp alla bostäder, sjukhus, skolor, universitet och all infrastruktur som förstörts i Gaza, och låt Israel och dess imperialistiska allierade bekosta det.
- Upphäv den sionistiska ockupationen av Västbanken. Dra tillbaka den israeliska armén. Kasta ut bosättarna.
- Frige alla palestinska fångar i israeliska fängelser. Lika rättigheter för alla palestinier i Israel.
- Stoppa allt US-amerikanskt och övrigt imperialistiskt bistånd till Israel, och alla vapentransporter. Stöd BDS-rörelsen (bojkott, desinvestering, sanktioner) mot Israel.
- Solidaritet med palestinierna och araberna – ingen fred med sionismen och imperialismen.
- För det revolutionära krossandet av den sionistiska staten. För ett sekulärt, demokratiskt, socialistiskt Palestina från floden till havet.
- För alla palestinska flyktingars rätt att återvända. Lika rättigheter för den arabiska majoriteten och den judiska minoriteten i Palestina.
- Ned med de arabiska kapitalisterna, jordägarna, monarkierna och staterna, ned med imperialismens hantlangare. För det arabiska folkets revolutionära enighet.
- För arbetarrevolutioner i Mellanöstern och Nordafrika. För en socialistisk federation i Mellanöstern.
Internationella trotskistiska oppositionen
Förbundet för Femte Internationalen
4 januari 2024