Nyårsdeklaration från Kina

Foto: Derzsi Elekes Andor, Tiananmen Square, Beijing, China 1988 (1), CC BY-SA 3.0

Vi publicerar följande deklaration, författad av kinesiska revolutionära socialister (trotskister), i solidaritet med dess författare och som bidrag till utvecklingen av revolutionära grupper i Kina. Texten är översatt ur Gruppe ArbeiterInnenMachts Infomail.

År 2023 går mot sitt slut och världen står inför en kris som kan vara djupare än finanskrisen 2008. Kriget mellan Ryssland och Ukraina är inte över än. Levnadsstandarden för arbetarklassen i Europa och USA påverkas av den högsta inflationen på decennier. Den palestinsk-israeliska konflikten hotar att dra in hela Mellanöstern i krig, medan de redan ömtåliga ekonomierna i de flesta av tredje världens länder vacklar på randen till konkurs under det dubbla slaget från pandemier och geopolitiska motsättningar.

Den ekonomiska situationen i Kina försämras och enpartisystemet är stadigt på väg mot instabilitet. Kapitalets oundvikligen ojämna utveckling inom Kina, tillsammans med den byråkratiska kontrollens snedvridningar, har inte bara lett till sjunkande tillväxttakt utan också till splittring inom den styrande byråkratiska kasten. I ett sådant historiskt ögonblick anser de kinesiska trotskisterna att det är dags att offentliggöra sina åsikter, principer och ståndpunkter om den kinesiska revolutionen, avgränsa sig från maoisternas (Mao-vänstern) och liberalernas program och klargöra strategi och taktik för den kommande massrörelsen.

Vi anser som uppriktiga marxist-leninister att det är en självklar sanning att successiva produktionssätt har lett den mänskliga produktiviteten till en punkt där samhälleliga strukturer omöjliggjort ytterligare utveckling. För att produktionen skulle nå en högre nivå var dessa sociala strukturer tvungna att störtas i en social revolution. Kapitalismen, som har utvecklat produktivkrafterna till ett globalt system för ekonomisk produktion, har nu nått den punkt där dess sociala struktur ställer samhället inför alternativet socialism eller barbari. Socialismens mål är frihet, jämlikhet och mänsklighetens hållbara utveckling, och för att tjäna detta mål borde arbetarklassen, som själv är en produkt av den moderna kapitalismen, slå sönder det borgerliga statsmaskineriet och ersätta det med en arbetarstat för att störta det kapitalistiska, profitdrivna systemet och ersätta det med en planekonomi för att tillfredsställa allas behov, vilket banar väg för ett statslöst och klasslöst kommunistiskt samhälle.

En arbetarstat som kan bereda vägen för socialism och kommunism kännetecknas framför allt av att den leds av demokratiska arbetarråd. Detta för marxismen grundläggande axiom formulerades först utifrån erfarenheterna av Pariskommunen 1871 och vidareutvecklades av bolsjevikerna under den ryska revolutionen 1917. Det bekräftades negativt av erfarenheterna från Sovjetunionen, Kina och de andra degenererade arbetarstaterna som uppstod efter andra världskriget, av vilka ingen kunde utveckla sina ekonomier till en högre nivå än de avancerade imperialistiska staterna.

Kinas kommunistiska parti (KKP) var ett genuint revolutionärt arbetarparti när det grundades 1921. Ändå stod KKP inför oerhört svåra förhållanden som ett resultat av den stalinistiska tredje internationalens falska ledning och det kinesiska proletariatets historiska nederlag 1927, när alla urbana arbetarorganisationer och avantgardet förintades. KKP kunde inte behålla sin sociala bas i arbetarklassen, tvingades överleva på den konservativa och efterblivna landsbygden och rekryterade sina soldater från de revolutionära bönderna. Partiets klasskaraktär förändrades gradvis kvalitativt. När Mao Zedong och Röda armén anlände till Yan’an (Yenan) 1936, hade KKP redan blivit ett kontrarevolutionärt parti styrt av en militärbyråkratisk kast som var beredd att försvara sin makt till varje pris. Det var här maoismen, ”stalinism med kinesiska förtecken”, uppstod.

KKP kom till makten 1949 i spetsen för en folkfront vars ursprungliga program krävde en lång period av kapitalistisk utveckling. När detta visade sig omöjligt störtade KKP, med bas i den statliga byråkratin, de kapitalistiska egendomsförhållandena och skapade en degenererad arbetarstat. Även om de kapitalistiska egendomsförhållandena hade störtats genom byråkratiska åtgärder förhindrades framsteg mot kvalitativt högre produktionsnivåer och social jämlikhet genom en byråkratisk kasts styre. Övergången till socialism krävde därför störtandet av KKP genom en politisk revolution.

Idag, 30 år efter KKP:s beslut 1992 att återinföra kapitalismen, har Kinas klasskaraktär utvecklats från ett kapitalistiskt land till ett imperialistiskt kapitalistiskt land med globala ambitioner. Det kinesiska proletariatets uppgift är därför inte längre politisk revolution utan social revolution – med andra ord skulle den proletära revolutionen behöva sätta stopp för både enpartidiktaturen och de kapitalistiska egendomsförhållandena som försvaras och främjas av partistaten.

Under imperialismens epok – kapitalismens högsta och sista stadium – är de objektiva förutsättningarna för en proletär revolution mogna överallt i världen. Historien visar dock gång på gång att de subjektiva förutsättningarna för en revolution är lika viktiga som de objektiva. Därför förkunnar vi, de kinesiska trotskisterna, på grundval av principerna och erfarenheterna från Kommunistiska förbundet, Första internationalen, Andra internationalens vänsterflygel, Tredje internationalen under Lenins tid och Fjärde Internationalen på Trotskijs tid, för medborgarna i Kina och världen följande tio punkter som vår uppfattning:

1. Ner med den byråkratiska diktaturen! Avskaffa KKP:s ”ledande roll”
Kina är ett kapitalistiskt land, vi kräver ett omedelbart erkännande av alla demokratiska krav som är förenliga med kapitalismen, såsom föreningsfrihet, yttrandefrihet, rörelsefrihet, rätten att bilda oberoende fackföreningar och partier. Offentlig administration är nödvändig, men byråkratiskt styre är det inte: alla partikommittéer och poster inom KKP inom alla samhällsskikt, ekonomi, politik och sociala sfärer måste upplösas. Byråkratiskt styre har skymt den grundläggande uppdelningen i samhället mellan arbetarna och kapitalistklassen, som stödjer det byråkratiska styret så länge det garanterar kapitalackumulation. Inget förtroende för kapitalisterna och deras allierade i kampen för arbetarnas rättigheter.

2. För val av företagskommittéer, som sedan kan utgöra grunden för arbetarråd med delegater som kan avsättas
Fabrikskommittéer ska upprätthålla arbetarkontroll inom alla aspekter av produktionen, inklusive att garantera strejkrätten och rätten till veto mot ledningsbeslut – oavsett om det gäller löner, arbetsvillkor eller permitteringar. Mot privatiseringen av banker och statliga monopol! För arbetarkontroll över den statliga banken (Kinas folkbank), expropriering av alla affärsbanker och deras konsolidering till en enda statlig bank, ett viktigt steg mot införandet av demokratisk planering övervakad av ett statligt planeringsråd, som både Lenin och Vänsteroppositionen föreslog i början av 1920-talet! För arbetarkontroll av statlig industri, inklusive men inte begränsat till energi, vatten, elektricitet, telekommunikation, järnvägar, flyg och mineraler.

3. Utanför arbetsplatsen måste proletariatet ha oberoende fackföreningar som centralt inslag i sin klassorganisering
Oavsett om det sker genom att omvandla befintliga ”statliga” fackföreningar eller genom att skapa nya fackföreningar i den demokratiska rörelsen måste oberoende fackföreningar upprättas som är ansvariga inför och kontrolleras av sina medlemmar. Fackliga funktionärer ska vara direktvalda och avsättbara av medlemmarna; ”partiets ledande roll” ska avskaffas; fackliga funktionärers ersättning ska motsvara medlemmarnas medellön.

4. Mot KKP-byråkratins censurlagar bör löntagarna själva bestämma vad de vill publicera
Stöd fri spridning av alla litterära och konstnärliga verk. Öppna press, tidningar, radio och teve för alla arbetarorganisationer och oberoende fackföreningar. Avskaffa censur i sociala medier och avskaffa internetcensuren (den kinesiska brandväggen). Arbetstagare bör ha rätt att diskutera vilken lagstiftning som helst utan statlig inblandning. Val av domare och rättegångar vid arbetardomstolar.

5. Frihet för alla arbetande att bilda politiska partier, rätt för varje grupp arbetare och småbönder att presentera sina egna kandidater i varje val
Alla invånare ska ha rätt att bilda politiska partier som respekterar demokratiska rättigheter (och därmed utesluter fascister). Transparenta val av representanter för byarna som kan återkallas när som helst. Öppna varje bys alla räkenskaper och konton. Full ersättning till offer för markkonfiskering och illegal markförsäljning. Val av landsbygdsråd, som bevakas av en bondemilis, som ska kunna besluta om användningen av kollektiva markresurser, transporter, driften av offentliga anläggningar och miljöskydd. Nej till privatisering av mark i städer och på landsbygden. Kräv gratis lån för bönder för att köpa maskiner och gödningsmedel, samt incitament för enskilda bönder att gå med i kooperativ och gemenskaper för leveranser och marknadsföring. För anställdas kontroll över stora privatiserade företag, som har utvecklats sedan privatiseringen av kollektivjordbruk och produktionskooperativ under Deng Xiaopings reformer. Etablering av moderna, storskaliga statliga jordbruk som modell för frivillig omställning av enskilda och familjejordbruk. Massiva investeringar för att förbättra gratis sjukvård, transporter och kulturutbudet på landsbygden. Gratis allmännyttigt boende för jordlösa. Gradvis eliminering av klyftan mellan stad och landsbygd genom ”kombinationen av landsbygds- och industriarbete”. Avskaffa systemet med ”markfinansiering” och förstatliga fastighetssektorn utan kompensation. Tillhandahåll lämpliga och gratis allmännyttiga bostäder för låginkomstfamiljer.

6. Upplös polisen, den beväpnade polisen och den nationella säkerhetsbyrån under revolutionens gång och ersätt med en kommitté för allmän säkerhet enligt samma modell som tjekan under den tidiga sovjettiden
Som erfarenheterna från den arabiska våren visar börjar revolutioner i auktoritära länder med demokratiska krav, men kan bara bli framgångsrika om de går bortom det demokratiska stadiet, bryter loss meniga soldater från sina befäl och vinner delar av dem för revolutionen. Massakern på Himmelska fridens torg [1989, ö.a.] visade också att de väpnade styrkorna, även när det finns en splittring inom byråkratin, och när den dominerande fraktionen fortfarande kontrollerar de väpnade styrkorna, används för att motverka folkliga uppror. I detta avseende är kärnan i det revolutionära programmet därför att stöda soldaternas mötes-, organisations- och yttrandefrihet och rätt att välja sina egna befälhavare genom sina soldatkommittéer, som sedan blir soldatråd.

Alla arbetare ska erhålla militär utbildning, beväpna sig och organisera sig i företagsmiliser till skydd för arbetarråden. Upphäv Hongkongs nationella säkerhetslag. Inför omedelbart allmän rösträtt. Sammankalla konstituerande församlingar både i provinserna och nationellt. Överlämna bestämmelserna i grundlagen som rör relationen mellan regionen Hongkong och centrala myndigheter till den nationella konstituerande församlingen för granskning eller ändring. Avskaffa dödsstraffet. Frige alla politiska fångar utan förbehåll.

7. För demokratiska arbetarråd
För att störta den byråkratiska diktaturen måste arbetarklassen skapa sina egna medel för att utöva statsmakten. De oberoende organisationer som växer fram i kampen mot byråkratin, fabrikskommittéerna, måste slås samman till arbetarråd (sovjeter). Sovjeterna kommer att organisera arbetarklassen och dess fattiga allierade på landsbygden för att genomföra ett massuppror mot den borgerliga staten. Arbetarråden har både verkställande och lagstiftande funktioner. Arbetar- och soldatråd slås samman för att bilda rådsregeringen (arbetar- och bonderegeringen) som en form av proletär diktatur. Rådsregeringen ska inrätta en kommitté för att övervaka kvaliteten och priserna på konsumtionsvaror och säkerställa den rörliga löneskalan. Skapa en landstäckande fackförening för arbetslösa för att tillhandahålla yrkesutbildning och för att fördela befintliga jobb proportionellt över hela den arbetande befolkningen.

8. Ner med alla former av socialt förtryck
Ett typiskt drag för de stalinistiska regimerna är att kvinnorörelsen och rörelsen för homosexuellas befrielse undertrycks och till och med dagligen förföljs av byråkratin. I Sovjetunionen innebar den politiska kontrarevolutionen på 1920-talet inte bara upprättandet av en byråkratisk diktatur över ekonomin och politiken, utan också en vändning av reformer som infördes efter 1917 för att bekämpa socialt förtryck. Oktoberrevolutionens enorma bidrag till befrielsen av homosexuella och kvinnor har sedan länge helt utplånats. Reaktionära lagar och moral återinfördes. Över hela Kina förstärkte den stalinistiska byråkratin det borgerliga familjebegreppet och fortsatte att diktera familjens storlek enligt omedelbara ekonomiska behov. Kapitalismens återupprättande och privatiseringen av offentliga tjänster sedan 1990-talet har avsevärt förvärrat kvinnoförtrycket, vilket påtvingat kinesiska kvinnor den tredubbla bördan av arbete, hushållsarbete och barnuppfostran. Samtidigt indoktrineras ungdomar i skolor och klassrum med ”socialism med kinesiska särdrag i Xi Jinpings nya era”, och de blir inte bara lurade av en reaktionär patriotisk moral, utan berövas också rätten till yttrandefrihet. I detta sammanhang bör vi ställa följande krav:

Socialisera hushållsarbetet och etablera daghem som är öppna dygnet runt. Förbjud könsrelaterad diskriminering vid anställning och antagning. Kämpa för ett oberoende proletärt kvinnoförbund. Stora investeringar och utbyggnad av kvinnojourer, barnhem, offentliga matsalar och tvättstugor, gratiskliniker med mera.
Avskaffa alla påtvingade familjeplaner. Avskaffa ”betänketiden för skilsmässa” och fullständig frigörelse av rätten till skilsmässa. Hårdare straff för otukt med barn, handel med kvinnor och barn och våldtäkt.
Jämställdhet för HBTIAQ-personer. Mot trakasserier och våld baserat på kön eller sexuell läggning.
Stöd elevers, föräldrars, lärares och psykologers demokratiska kontroll över skolor och utbildningssystem. Öka investeringarna i utbildning genom att avstå från alla terminsavgifter, avgifter och kostnader för boende och kost från grundskola till universitet, oavsett nationalitet. Ungdomsföreningar ska inte styras av något politiskt parti och utöva kontroll över sina egna kultur-, förlags- och spridningsorgan.
Avskaffa censur som förnekar unga människor världens befintliga kulturarv. Detta kommer bara att försvaga deras intellekt och kämpaglöd och göra dem till offer för reaktionära idéer.
Avskaffa diskriminering av unga i arbetslivet och i samhället. Lika lön för lika arbete för praktikanter, tillfälligt anställda och tillsvidareanställda.

9. Förtryckta folks rätt till självbestämmande är en absolut och ovillkorlig demokratisk rättighet, som maostalinisterna ständigt förnekat
Trots att Sovjetrysslands sedan det grundades hade en federal karaktär behöll stalinismen, liksom andra aspekter av bolsjevikpartiets politiska praktik, formen och berövade det dess revolutionära innehåll. I Sovjetunionen och i alla degenererade arbetarstater som följde var varken den federala karaktären (Sovjetunionen och Jugoslavien) eller enhetsstaten (Kina) under sken av ”autonoma regioner” en frivillig federation av folken, utan ett gemensamt fängelse för alla folk.

Marxismen företräder uppfattningen att nationen är ett modernt politiskt koncept som uppstod ur bildandet av en gemensam marknad i den kapitalistiska utvecklingsprocessen, med hänsyn till ett antal faktorer som geografi, språk, religiös övertygelse, med mera. Oavsett gränstvister och historiska förändringar utgör Kinas territorium under den dynastiska perioden inte en källa till legitimitet för anspråk på ”suverän integritet”. Under 1800- och 1900-talen, under denna kritiska period för bildandet av nationalstater i den kapitalistiska utvecklingen, förklarade Xinjiang (Sinkiang), Tibet och Taiwan antingen sin självständighet eller skilde sig från Kina under lång tid och borde under villkoren för nationell formering åtnjutit rätten till självbestämmande.

Efter att KKP kom till makten 1949 invaderade Folkets befrielsearmé Xinjiang och Tibet och fråntog de två etniska grupperna rätten till självbestämmande. Sedan 1990-talet har religiösa ideologier och nationalism växt fram i etniska minoritetsområden på grund av den sociala kontrarevolution som kapitalismens återupprättande utlöste. Liksom de sociala kontrarevolutionerna som ägde rum inom andra områden av det nationella livet ledde återupprättandet av kapitalismen till separatistiska känslor å ena sidan och eskalerande konflikter mellan den KKP-stödda han-befolkningen och etniska minoriteter å andra sidan. Under de senaste åren har Xinjiang blivit det mest typiska exemplet på detta.

Den proletära revolutionen måste först och främst erkänna rätten till självbestämmande för ursprungsbefolkningen i Xinjiang och Tibet, vilket inkluderar rätten till utträde genom en folkomröstning. Vilken form av självbestämmande detta kan vara och om de vill utöva denna rätt beror först och främst på ursprungsbefolkningens vilja. Detta är inte bara i princip korrekt, utan också i praktiken det enda sättet att minska spänningarna mellan han-majoriteten och etniska minoriteter på grund av statligt förtryck. Därför är nationellt självbestämmande det enda sättet att vinna proletariatets stöd för den kinesiska revolutionen i de nationella minoriteterna.

Under tiden måste alla socialister, vare sig de är han-kineser eller tillhör etniska minoriteter, kräva bildandet av en asiatisk socialistisk federation till vilken medlemsländer kan ansluta sig och lämna frivilligt, och att han-kineser som tillhör de som har bosatt sig i Xinjiang och Tibet under regeringens koloniala program har rätt att välja om de vill stanna och utvecklas tillsammans med de etniska minoriteterna eller återvända till sitt hemland i Kina, oavsett framtiden för Xinjiang och Tibet.

Socialisternas krav är:

Upplös regeringens kårer för produktion och byggnation i Xinjiang.
Dra tillbaka de trupper som är stationerade i Tibet.
Släpp alla uigurer fria och avskaffa ”omskolningslägren”.
För religionsfrihet, frihet för modersmål och kultur.
För rätten till nationellt självbestämmande.
Länge leve en federation av asiatiska arbetarstater!

10. Återvänd till Lenins och Trotskijs proletära internationalism
Västerländska socialister kräver att Nato, Världsbanken och IMF upplöses, medan kinesiska socialister kräver upplösningen av den asiatiska banken för investeringar i infrastruktur (AIIB), avskrivning av alla u-länders skulder, avskaffande av projektet med den nya sidenvägen, och att infrastrukturprojekt i Afrika och Sydostasien doneras gratis till lokalbefolkningen. I länder som har blivit halv-kolonier till den kinesiska imperialismen (exempelvis Pakistan) bör alla trupper dras tillbaka från utländska militärbaser, alla ojämlika privilegier avskaffas och en plan upprättas för kompensation för miljöskador som orsakas av flytt av produktionskapacitet. En framtida arbetarstat i Kina bör själva kunna besluta över hur kinesiska företag utomlands ska hanteras. Avskaffa all hemlig diplomati. Avslöja alla hemliga kontrakt som ingåtts med främmande länder. Fördöm kriget i Ukraina, som förs av den ryska imperialismen. Bort med tassarna från Taiwan. Upphäv alla sanktioner eller motsanktioner. Avvisa alla militära utgifter från partistaten. Fördöm israelisk kolonialism och stöd en enad, sekulär och socialistisk stat i Palestina. Stoppa officiell propaganda för främlingsfientlighet och militär uppbyggnad med kärnvapen eller konventionella vapen. Fullständiga och lika rättigheter för utländska invånare. Utfärda en revolutionär förklaring till världens stater och uppmana till världsrevolution.

På tröskeln till den amerikanska revolutionen 1776 skrev Thomas Paine:

Amerikas sak är i rikt mått hela mänsklighetens sak. Hit hör och kommer att höra mycket av inte bara lokal, utan av universell vikt. Mycket som berör grundsatserna hos alla som älskar mänskligheten och vars utgång berör vad det känna. (Paine, Sunt förnuft, svensk övers. Thomas Warburton, 1986)

Idag är det kinesiska proletariatets sak också i första hand också hela mänsklighetens sak, eftersom en proletär revolutions internationella karaktär överskrider den borgerliga nationalstatens gränser och den kinesiska revolutionen kommer att vara en länk i världsrevolutionen och i övergången till en socialistisk världsfederation. Även om den kinesiska bourgeoisien för närvarande har sina egna skäl för att motsätta sig partistaten och kan använda Taiwan som ett banér för en ”demokratisk revolution”, kan den kinesiska revolutionen bli en verklig revolution om och bara om den resulterar i proletariatets maktövertagande.

När Trotskij en gång förklarade Marx och Engels filosofiska tankar, påpekade han:

Människan drev först ut de mörka elementen ur industri och ideologi, genom att ersätta den barbariska rutinen med vetenskaplig teknik och religionen med vetenskapen. Sedan drev hon ut det omedvetna ur politiken, genom att ersätta monarkin och klassen med demokrati och rationalistisk parlamentarism och därefter med den klara och öppna sovjetdiktaturen. De blinda elementen har rotat sig ordentligt fast i de ekonomiska förhållandena, men människan driver ut dem därifrån också, med hjälp av socialistisk organisation av det ekonomiska livet. (Trotskij, Litteratur och revolution, svensk övers. Magnus Hedlund och Lars Lindvall, 1969)

Det speciella med Kina är att det är ett land där ingen av de tre rationaliteterna – ideologisk, politisk, ekonomisk – har förverkligats, och därför måste den proletära revolutionens uppdrag vara en kombination av alla tre.

Följaktligen måste alla revolutionärer som stödjer ovanstående krav först organiseras i ett enda parti. I ett revolutionärt arbetarparti måste principen om demokratisk centralism – ”en medlem … en röst” råda för medlemmarna, liksom full frihet i diskussioner, men där minoriteten lyder majoriteten, och demokrati i beslutsfattande och absolut disciplin i att utföra handlingar. Ett revolutionärt arbetarparti måste, som Lenin betonade, som arbetarklassens avantgarde, höja proletariatets organisationsnivå, moral och medvetenhet genom varje enskild kamp tills det kan leda hela klassen genom ett uppror för att störta den borgerliga staten och leda och upprätta en arbetar- och bonderegering. Ett arbetarparti får därför bara erövra makten genom att vinna majoriteten av platserna i arbetar- och soldatrådet och aldrig se partiapparaten själv som en styrande makt. Slutligen, för att främja, samordna och ena revolutionära rörelser internationellt, uppmanar vi till en ny revolutionär international baserad på demokratisk centralism som ett världsparti för socialistisk revolution.

Även om vi för närvarande är en liten minoritet inom det kinesiska proletariatets 400 miljoner, trots att vi ställs mot världens näst största imperialistiska makt och en totalitär KKP-stat, tror vi att det kinesiska proletariatet i sin rättmätiga makt kommer att uppnå absolut seger. Inför nyåret 2024 uppmanar vi stridbara arbetare här hemma och runt om i världen att lyssna på våra krav och följa vårt arbete.

Arbetare och förtryckta i alla länder, förena er!
Länge leve den kinesiska revolutionen!
Länge leve världsrevolutionen!