Bildkälla: regeringen.se
Regeringens företrädare gillar att slå sig för bröstet och påstå att de för en ansvarsfull klimatpolitik, faktiskt att de är de enda som gör det. Detta trots att regeringens politik innebär ökade utsläpp av koldioxid, något de har fått kritik av från bland annat Naturskyddsföreningen, OECD och Klimatpolitiska rådet, den grupp av experter som ska granska regeringens politik på området. Men regeringen byter förstås inte spår för så lite Istället fortsätter de att hävda att de – i motsats till alla andra – har en plan för nettonollutsläpp av koldioxid till 2045.
Dock räcker det inte, för det första, med att sikta på 2045. Vi behöver nettonollutläpp till dess och helst tidigare, men vi måste också minska utsläppen nu, genast och snabbt. Regeringens politik innebär att de nu ökar, och det är fullständigt ansvarslöst, och vore det även om det fanns en verklig plan för nettonollutsläpp till 2045.
Men vad värre är att det inte ens finns någon verklig sådan plan. Sajten klimatgranskaren.se granskade den påstådda planen och visade att den mest är ett hopkok av önsketänkande och påståenden utan grund. DN gjorde därefter samma sak. Nu senast har Klimatpolitiska rådet i sin senaste rapport, från 21 mars i år, synat regeringens politik och är hårdare i sin kritik än någonsin ( kortversion här om du inte vill läsa hela) .
Men regeringens företrädare darrar förstås inte på manschetten för så lite. Vi tycker fortfarande att vi har en plan för nettonollutsläpp till 2045, förklarade ”klimat-” och ”miljö”minister Romina Pourmoukhtari. I en lätt surrealistisk intervju kommenterade statsministern det hela med att det finns olika åsikter, som om det inte alls handlade om fakta, beräkningar och verkligt underlag, utan bara tyckande. Jag tycker faktiskt så, och då kan ingen säga att jag har fel! Regeringens stödparti – eller är det överhuvud? – SD intar inte oväntat en hårdare linje. Martin Kinnunen blev upprörd över kritiken, och överväger om inte det bästa svaret helt enkelt är att lägga ner Klimatpolitiska rådet, eller åtminstone omforma det.
Givetvis såg ingen av dem sig inte tvungen att visa var Klimatpolitiska rådet har fel eller, lägga fram en verklig plan för nollutsläpp. Detta är inte för att denna kritik kom så nyligen. Regeringen tycker helt enkelt inte att de behöver – för dem räcker det med att envetet påstå saker, och eftersom de inte blir granskade i den utsträckning som skulle behöver kommer de undan med det. Än så länge. Men när vi granskar regeringen och bedömer hur vi bäst ska bekämpa den och med vilka metoder måste vi utgå från detta grundläggande faktum: regeringen ljuger om en ödesfråga som sätter hela vår framtid på spel.
Jens-Hugo Nyberg