Gästinlägg: Om Richard Lewontins evolutionsbiologi

Det här är en gästartikel. Skribenten har inte skrivit för Arbetarmakt tidigare, men vi tyckte att artikeln var intressant och relevant, så vi valde att publicera den. Läsare som vill bidra med egna gästartiklar får gärna kontakta oss.

Redaktionen

Om Richard Lewontins evolutionsbiologi och att vara kommunist i den akademiska världen

Av Erik Svensson, Professor på Biologiska institutionen, Lunds Universitet.

Denna artikel har översatts och omarbetats från en ursprungsartikel på engelska som publicerades i ett temanummer om Richard Lewontin i Science for the People och Monthly Review. Ett nytt stycke har tillkommit där jag specifikt diskuterar vad det innebär att vara kommunist i den svenska akademiska världen.

Den 4 juli 2021 avled den berömda populationsgenetikern och evolutionsbiologen Richard Lewontin vid en ålder av 92 år. Utöver sitt vetenskapliga arv lämnade Lewontin ett starkt politiskt arv efter sig i USA. Sitt politiska arv delade han med sin marxistiska biologkollega och kamrat Richard Levins, som gick bort några år tidigare och som hedrades i en artikel med titeln ”The People’s Scientist” i den amerikanska vänstertidskriften Jacobin år 2016¹. Förutom att Levins och Lewontin båda var lysande forskare och biologer var de också starkt politiskt engagerade i bl.a. medborgarrättsrörelsen, mot USA:s krig i Vietnam och i solidaritetsrörelsen med Kuba. Levins var även medlem i det amerikanska kommunistpartiet, vilket dock Lewontin inte var.

År 1985 publicerade Levins and Lewotin en berömd men också kontroversiell bok, The Dialectical Biologist². Boken kom ut i kalla krigets slutskede under Reagan-eran. Boken var ett modigt pläderande för marxismen som en användbar filosofi för biologer under en svår politisk tid för vänstern i USA. Levins och Lewontin argumenterade för att marxismen i allmänhet, och den dialektiska materialismen i synnerhet, kunde berika evolutionsteorin och hjälpa oss att bättre förstå naturens komplexitet och de evolutionära processerna.

Dialektisk materialism kombinerar som bekant två filosofiska traditioner: den historiska materialismen, som utvecklades av de tyska socialisterna och filosoferna Karl Marx och Friedrich Engels, och dialektiken, en idealistisk filosofi som utvecklades av den tyske filosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegel. Marx och Engels förkastade Hegels idealism, men de införlivade hans dialektiska filosofi i sin historiematerialistiska teori om hur samhällen utvecklas.

Marx och Engels hävdade att mänskliga samhällen utvecklades genom produktivkrafternas utveckling och samt ekonomiska och materiella förhållanden (inklusive tillgång till naturresurser). Denna grundläggande insikt från den historiska materialismen räcker dock inte för att fullt förstå mänskliga samhällen. Marx och Engels kombinerade därför sin materialism med dialektisk filosofi för att förstå hur samhällsmotsättningar drev historien framåt. Sådana samhällsmotsättningar inkluderar klasskampen mellan godsägare och bönder under feodalismen och mellan arbetare och kapitalister under kapitalismen.

Den historiska materialismen tar fasta på att alla mänskliga intellektuella aktiviteter och prestationer ytterst vilar på en materiell grund. Historien rör sig alltså inte framåt på grund av någon okänd eller mystisk andlig kraft eller någon förutbestämd plan som idealister alltsedan Platon har hävdat. Dialektiken kompletterar historiematerialismen genom att betona de inre motsättningarna i alla materiella system. Dessa inre motsättningar krävs för att historien överhuvudtaget ska kunna äga rum. Även om generella processer och naturlagar formar både människans historia och evolutionen så genererar inneboende motsägelser i alla materiella system dynamik och ger upphov historiska tillfälligheter. Detta är något som de flesta evolutionsbiologer förmodligen skulle hålla med om, även de som inte är uttalade marxister. Framtiden är därför inte bestämd, i alla fall inte i alla sina detaljer, och varken den mänskliga historien eller evolutionshistorien är deterministiska (ödesbestämda) processer. Såväl dialektik som materialism var därför viktiga i Marx och Engels filosofi som ju senare har inspirerat många filosofer och forskare, inklusive Levins och Lewontin.

Dialektisk materialism var därför ett försök att syntetisera och kombinera två filosofier med olika ursprung. Marx och Engels motiverade denna integration av dessa två filosofiska traditioner med att dialektik utan materialism riskerar att bli naiv idealism, medan materialism utan dialektik riskerar att bli naiv reduktionism. Levins och Lewontin kontrasterade sitt dialektiskt materialistiska perspektiv mot de två populära men idealistiska strömningarna bland borgerliga intellektuella: vitalism och reduktionism². Levins och Lewontins inspirerades till stor del av Engels klassiska text Naturens dialektik och de försökte återinföra den dialektiska materialismen in i den västerländska naturvetenskapen.

I Naturens dialektik lade Engels fram några spekulativa idéer som, även om de inte bekräftades av senare forskning, visade på hans briljanta och kreativa tänkande. Engels argumenterade för att dialektiken var ett fruktbart sätt att förstå och beskriva den evolutionära processen. Engels föreslog att människans hand och tvåbenthet hade utvecklats tillsammans med utvecklingen av en stor hjärna. Engels hävdade att dessa två egenskaper stärkte varandra ömsesidigt under evolutionen: när hjärnan blev mer kapabel att lösa svåra problem, kunde handen ta på sig fler uppgifter. Detta resulterade i en selektiv återkopplingsprocess som sedan ytterligare drev på utvecklingen av en ännu mer avancerad kognitiv förmåga och därmed större hjärna, och så vidare.

Här ser vi de intellektuella rötterna till en idé som Lewontin och Levins utvecklade vidare i The Dialectical Biologist: att olika egenskaper inte är helt oberoende av varandra, utan snarare kvasioberoende. Egenskaper är ofta samselekterade för en gemensam funktion. Organismerna består således inte bara av en rad isolerade egenskaper. Helheten (organismen) är betydligt mer än summan av alla dess ingående delar (dess samlade egenskaper).

För att citera Levins och Lewontin: ”Varje del eller aktivitet i en organism fungerar som miljö för andra delar” (s. 58). En viktig del av den selektiva miljön för varje egenskap för en organism är alltså andra egenskaper hos samma organism. Egenskaperna måste också fungera tillsammans med varandra. Levins och Lewontin betonar vidare att ”…ömsesidigt beroende möjliggör överlevnad när delarna fungerar väl, men under patologiska förhållanden leder det till omfattande katastrofer” (s. 58) och att ”…olika organ eller processer som har liten direkt interaktion kan bindas samman ekologiskt genom sin gemensamma adaptiva betydelse” (s. 60). Dessa citat kan sammanfattas med att organismer är samanpassade system, där summan är mer än delarna. Vissa egenskapskombinationer förbättrar organismernas överlevnad och reproduktion i deras naturliga miljöer, medan andra egenskapskombinationer försämrar deras överlevnad eller reproduktion.

Att det naturliga urvalet verkar på hur egenskaper fungerar och utvecklas tillsammans, snarare än att varje egenskap selekteras för sig är en viktig insikt som Levins och Lewontin förespråkade och som stöds av modern evolutionsbiologisk forskning från bl.a. mig och mina kollegor. Ett intressant forskningsområde är t. ex. de genetiska, genomiska och evolutionära konsekvenserna av korrelerande naturligt urval, det vill säga naturligt urval som gynnar vissa kombinationer av egenskaper snarare än andra egenskapskombinationer³. Korrelerande naturligt urval får som effekt att olika egenskaper blir integrerade både genetiskt och utvecklingsmässigt även om de har olika genetiska och utvecklingsmässiga bakgrund. Därmed blir korrelerande naturligt urval en länk mellan ekologi, evolution, genomik och molekylärbiologi⁴. Organismernas egenskaper kopplas alltså samman genom naturligt urval för gemensamma funktioner, även om de olika delegenskapernas styrs av olika gener.

Vetenskap och forskare under kapitalismen
De flesta forskare, inklusive många biologer, ser sig som opolitiska och objektiva observatörer av den naturliga världen. Detta är pinsamt uppenbart hos många borgerligt sinnade forskare, som tenderar att skygga för allt som riskerar att undergräva denna illusoriska självbild. I de kapitalistiska västländerna återspeglar den moderna vetenskapens organisation till stor del den dominerande borgerliga ideologin, med dess betoning av statens och marknadens intressen och behovet av omedelbara och kommersiellt användbara resultat. I kapitalistiska samhällen som Sverige hyllar politiker ofta okritiskt konkurrensen mellan forskare som det enda sättet att fördela anslag och forskningsresurser. Levins och Lewontin intog en rakt motsatt hållning till många borgerligt sinnade forskare. De hävdade istället att det var en fördel att vara tydlig med sitt filosofiska perspektiv och sina politiska åsikter, i stället för att gömma sig bakom falsk objektivitet, som så många borgerliga intellektuella tenderar att göra.

Även om vetenskapen är universell och kan leverera objektiva fakta om naturen så är givetvis enskilda forskare sällan (om ens någonsin) fullständigt objektiva och opartiska (och bör faktiskt inte ens låtsas om att de är det). I kapitel 8 av The Dialectical Biologist – som har titeln ”The Commoditization of Science” – undersökte Levins och Lewontin hur den moderna vetenskapen både har växt fram ur kapitalismen men också begränsas av detta ekonomiska system. Levins och Lewontin noterade flera tendenser i forskningsvärlden som bara har förstärkts sedan 1980-talet och som vi som idag är verksamma på universitet och andra lärosäten kan känna igen oss alltför väl i. Dessa tendenser innefattar elitism, separation av tänkande och känsla samt ökande krav på att vetenskapliga upptäckter ska vara kvantifierbara och helst kunna kommersialiseras. För att citera den första meningen i detta kapitel: ”Modern vetenskap är en produkt av kapitalismen.”⁵.

Levins och Lewontin hävdade vidare att den traditionella synen på vetenskap i västvärlden bygger på en strikt cartesiansk och reduktionistisk världsbild där naturen och organismerna framställs som välfungerande klockliknande maskiner som bara kan förstås genom att bryta ner dessa i sina beståndsdelar. Ett dialektiskt perspektiv, i motsats till traditionell cartesiansk reduktionism, ser organismer som mer än summan av sina delar. Organismerna har alltså emergenta egenskaper. Ett dialektiskt perspektiv tar fasta på att organismernas egenskaper och gener verkar tillsammans och genererar viktiga funktioner, snarare än att egenskaperna och generna verkar isolerat från varandra. Organismerna är produkter av en lång evolutionär historia och deras olika egenskaper är kvasioberoende som formas av naturligt urval för gemensamma funktioner.

Ett bra exempel på hur det cartesianska reduktionistiska synsättet inom biologin har misslyckats är det stora mänskliga genomprojektet (”Human Genome Project”, HGP). Detta jättelika prestigeprojekt lanserades i USA på 1990-talet med löftet att när vi väl kände till alla människors hela genetiska kod skulle vi kunna förstå alla mänskliga sjukdomar och därmed utveckla så kallad ”personlig medicin” baserad på varje individs genetiska sammansättning. Efter mer än tre decennier efter lanseringen av det mänskliga genomprojektet har vi ännu bara kunnat förklara en mindre del, ofta bara 5-10 procent, av variationen i de flesta viktiga ärftliga sjukdomar som människor drabbas av. Detta misslyckande beror sannolikt på att viktiga interaktioner mellan gener och mellan gener och miljöfaktorer som ignoreras av alltför förenklade modeller och statistiska metoder som projektet baserades på, främst s. k. Genome Wide Association Studies (GWAS) där man försökte hitta enskilda gener med stor effekt⁶. Dessa misslyckanden från de senaste decenniernas storskaliga forskning på det mänskliga genomet har gett delvis nya insikter om begränsningarna i våra metoder och överensstämmer väl med den kritik som Levins och Lewontin redan på 1980-talet riktade mot den naiva reduktionismen inom molekylärbiologin..

Lewontins inflytande på evolutionsbiologin
Den cartesianska reduktionistiska världsbild som Levins och Lewontin kritiserade lever kvar inom stora delar av biologin. Ett exempel på detta är forskningsinriktningen hos vissa brittiska evolutionsbiologer som Alan Grafen och Andy Gardner, i synnerhet Grafens ”Formal Darwinism-project”⁷. Dessa brittiska biologer, tillsammans med många beteendeekologer, intresserar sig främst för organismernas anpassningar till miljön (adaptationer) men är inte lika intresserade av de evolutionära processer och den evolutionära historia som gett upphov till dessa anpassningar. Dessa biologer är heller inte särskilt intresserade av utvecklingsmässiga eller genetiska begränsningar av organismernas anpassningar.

Denna forskningstradition bygger till stor del på det intellektuella arvet från den brittiske populationsgenetikern Ronald Fisher och hans berömda bok ”The Genetical Theory of Natural Selection” från 1930⁸. I Fishers evolutionära perspektiv är det naturliga urvalet en allestädes närvarande och mycket stark kraft som verkar i mycket stora populationer. Under dessa förhållanden kan det naturliga urvalet verka i stort sett obehindrat, och motverkas i mycket liten grad av slumpmässiga faktorer. Som en följd av detta förväntas organismerna till övervägande del formas av det naturliga urvalets optimerande kraft. Organismerna förväntas ha mycket få egenskaper som inte är närmast perfekt optimerade. Det finns inte några större begränsningar av det naturliga urvalet som motverkar denna ”perfekta” adaptiva design hos organismerna.

Vetenskapsfilosofen Tim Lewens har kallat denna forskningsinriktning i Storbritannien för den ”Neo-Paleyanska” evolutionbiologiska traditionen⁹. Detta är ett perspektiv där det naturliga urvalet ständigt förfinar organismernas minsta detaljer och gör dem perfekt anpassade till sin omgivning. Begreppet Neo-Paleyansk syftar här på det intellektuella arvet från pastor William Paley, en präst och naturteolog som verkade i England under 1700- och 1800-talet. Paley tyckte sig se ändamålsenlighet (”design”) överallt i naturen och han tog sådan design som bevis för att det måste finnas en skapare (”designer”). För Paley var denna skapare en allsmäktig Gud. Paley är mest för sin analogi mellan en mänsklig urmakare och Gud. Han hävdade att om man hittar en välfungerande klocka på en strand, måste det finnas någon som har skapat denna klocka: design förutsätter en Designer. Dagens Neo-Paleyanska evolutionsbiologer kan ses som moderna arvtagare till Paley, fast de har ersatt tron på en allsmäktig Gud med det naturliga urvalet. I den snäva intellektuella forskningstraditionen hos de brittiska Neo-Paleyanska evolutionsbiologerna finns det inte mycket utrymme för historiska faktorer, evolutionära begränsningar och missanpassade egenskaper hos organismerna, eftersom det naturliga urvalet är den enda process av någon betydelse i naturen.

Ett extremt exempel på den Neo-Paleyanska forskningstraditionen illustreras av en brittisk evolutionsbiolog och populärvetenskaplig författare: Richard Dawkins. Dawkins är till skillnad från Paley ateist, men uttryckte i sin populärvetenskapliga bok ”Den blinde urmakaren” sin stora beundran för prästen Paley. I denna mycket välskrivna bok verkar Dawkins nästan ersätta Gud med Darwins princip om det naturliga urvalet och han betonar ständigt perfektionen hos organismernas anpassningar. Organismerna ses alltså nästan som ”designade” av det naturliga urvalet. En annan berömd bok av Dawkins från 1976, ”Den själviska genen”, illustrerar även den det cartesianska reduktionistiska perspektivet och den Neo-Paleyanska synen på organismer som välfungerande maskiner. Dawkins reducerar alltså organismerna till tillfälliga överlevnadsmaskiner för sina gener. Organismer är inte intressanta i sig, utan ses endast som tillfälliga fordon (”vehicles”) för sina gener (”replicators”), och där generna som är de enda viktiga evolutionära enheterna¹⁰. I Dawkins ultrareduktionistiska syn på biologin är den genetiska nivån den enda nivån av betydelse i evolutionen. Förstår man bara gennivån så räcker det för att förklara evolutionen av organismernas egenskaper.

Den evolutionsbiologiska tradition som Lewontin och flera andra nordamerikanska biologer företräder skiljer sig starkt från den reduktionistiska och ultradarwinistiska tradition som representeras av de Neo-Paleyanska biologerna i Storbritannien och den beteendeekologiska traditionen. I Nordamerika utvecklades en delvis annan evolutionär forskningstradition som var baserad på populationsgenetikern Sewall Wrights idéer. Sewall Wright lyfte inte bara fram det naturliga urvalet utan betonade också slumpens roll i evolutionen, i synnerhet s.k. ”genetisk drift” samt hur slump och naturligt urval samverkade¹¹. Lewontin kan sägas representera denna Wrightianska tradition inom populationsgenetiken. I denna tradition betonas samspelet mellan naturligt urval, genetisk drift och slumpmässiga faktorer, i motsats till den brittiska Fisherianska och Neo-Paleyanska traditionen med dess ensidiga fokus på enbart det naturliga urvalet.

Lewontin betonade att processer och interaktioner mellan olika delar är lika viktiga att förstå som de enskilda delarna. För komplexa system som organismer, populationer eller ekosystem räcker det inte med att dela upp systemen i sina beståndsdelar (t.ex. arv och miljö). Man måste också analysera samspelet mellan dessa delar, t.ex. hur gener och miljöer samverkar med varandra. Lewontin betonade att om vi vill förstå organismerna måste vi också inse att gener inte agerar isolerat, utan uttrycks olika beroende på både den yttre och inre lokala miljön. En viktig aspekt av den inre miljön är organismens andra gener. De tekniska termerna för sådana interaktioner mellan olika gener och mellan miljön och gener är ”epistasis” ”genotyp-miljö-interaktioner”.. Sådana interaktioner uppmärksammas sällan av de Neo-Paleyanska biologerna, som främst är intresserade av globala anpassningar, snarare än av geografisk variation, historiska tillfälligheter eller hur olika populationer och arter har utvecklat olika adaptiva ”lösningar” på liknande ekologiska ”problem”.

Enligt Lewontin förtjänade organismen en mer central roll i evolutionen än generna. Lewontin betonade upprepade gånger att organismernas relativa reproduktionsframgång (eller med en teknisk term, deras ”fitness”) varierar beroende på den lokala yttre miljön samt den genetiska miljön. Den selektiva fördelen för olika genvarianter (alleler) är sällan konstant, utan förändras över tiden när de miljömässiga och genetiska förhållandena i en population förändras. En evolutionär process där detta är viktigt är frekvensberoende naturligt urval, där en genvariants fitness beror på dess frekvens i populationen¹². En genvariant kan ha hög fitness när den är sällsynt vilket gör att den ökar i förekomst. Frekvensberoende naturligt urval bibehåller då den genetiska variationen i populationen. Omvänt kan en genvariant ge sin bärare hög fitness när den är vanlig, och då sprids den snabbt i populationen och ersätter snabbt andra befintliga genetiska varianter. Frekvensberoende naturligt urval är viktigt eftersom organismens fitness då inte enbart kan förklaras av dess egen genuppsättning, utan fitness avspeglar samspelet mellan genotypen och den genetiska miljö den befinner sig i, inklusive frekvensen av den egna genotypen i populationen. Frekvensberoende naturligt urval illustrerar därför den dialektiska principen att helheten är mer än summan av delarna, att både genotyp och miljö behövs för att korrekt beräkna fitness och att det är omöjligt att tilldela en viss genotyp ett konstant fitnessvärde.

En relaterad punkt som Levins och Lewontin upprepade gånger betonade var samspelet mellan organismen och dess lokala livsmiljöer. Detta illustrerades vackert kapitel 3 i The Dialectical Biologist (”The Organism as the Subject and Object of Evolution”). Här tillämpade Levins och Lewontin sitt dialektiska marxistiska perspektiv mer explicit än någon annanstans i boken. Huvudpoängen är att organismer inte bara är passiva objekt som utsätts för det naturliga urvalets externa påverkan, utan att organismer är också hög grad aktiva subjekt som styr sitt eget öde. Organismerna etablerar sig inte i bara tomma ekologiska nischer, utan de konstruerar i hög grad aktivt sina nischer. Därigenom styr organismerna indirekt själva det naturliga urval som de utsätts för och därmed sin evolutionära framtid.

Ett bra exempel på detta är temperaturregleringsstrategierna hos vissa kallblodiga organismer som ödlor. Kroppstemperaturen hos ödlor och andra växelvarma djur bestäms till stor del av omgivningstemperaturen i den lokala miljön¹³. Många föreställer sig då kanske felaktigt att ödlor som bara är passiva objekt som blir offer för den yttre miljön, där de fryser ihjäl under köldperioder eller dör av överhettning under värmeperioder. Detta är dock inte vad som faktiskt händer ödlor i naturen. Istället söker ödlorna aktivt upp varmare miljöer när det är kallt och väljer svalare platser när det är varmt. Genom sådana temperaturreglerande beteenden motverkar ödlorna därför aktivt de urvalstryck som den yttre miljön utsätter dem för och lyckas ofta upprätthålla en mer eller mindre jämn och gynnsam kroppstemperatur.

Detta kapitel i Levins och Lewontins bok gav upphov till begreppet ”nischkonstruktion” som senare stimulerade flera livliga filosofiska debatter inom evolutionsbiologin om relationerna mellan organismerna, deras lokala livsmiljöer och evolutionen¹⁴. Levins och Lewontin betonade upprepade gånger de ömsesidiga orsakssambanden i evolutionen s.k. återkopplingseffekter där en orsak senare blir en effekt (och vice versa)¹⁵. Andra sådana ömsesidiga interaktioner som kan leda till återkopplingseffekter är samevolutionen mellan rovdjur och bytesdjur, där rovdjurens anpassningar för att öka jaktframgången driver på evolutionen av försvarsmekanismer hos bytesdjuren, vilket i sin tur driver på evolutionen av rovdjuren för att knäcka dessa försvarsmekanismer o. s. v.¹⁵.

De starka historiska banden mellan evolutionsteori och marxistisk filosofi
Ett dialektiskt perspektiv innebär att naturen inte ses som ett statiskt fenomen utan snarare som en serie mer eller mindre stabila eller dynamiska jämvikter som förändras i takt med att balansen mellan olika motverkande krafter förändras. Lewontin är inte den enda ledande evolutionsbiologen som öppet identifierat sig som marxist. Inom både evolutionsbiologin och populationsgenetiken har det funnits många högprofilerade forskare som profilerat sig som marxister, åtminstone under delar av sina karriärer. Bland dessa forskare finner vi t.ex. de brittiska evolutionsgenetikerna J.B.S. Haldane och John Maynard Smith (Haldanes student), paleontologen Stephen Jay Gould och vetenskapsfilosofen Elliott Sober. Det är nog knappast en slump att dessa och flera andra evolutionsbiologer intresserade sig för balansen mellan olika ekologiska och evolutionära processer, antingen inom populationsgenetiken (Haldane, Maynard Smith, Lewontin, Sober), inom paleontologin (Gould) eller inom populationsekologin (Levins).

Både John Maynard Smith och hans mentor Haldane var alltså marxister och var medlemmar i Storbritanniens kommunistparti, även om båda senare lämnade partiet av politiska skäl. Långt efter att John Maynard Smith hade lämnat partiet var han dock positivt inställd till The Dialectical Biologistoch till skillnad från andra ex-kommunister var han öppen för att Darwin och Marx kunde komplettera varandra¹⁷. Maynard Smith och Lewontin förblev också nära vänner och kollegor under hela sina karriärer. Kanske är populations- och evolutionsgenetiker med sitt fokus på de evolutionära processerna mer benägna än andra biologer att ta till sig dialektiska perspektiv?

Ett annat exempel på en marxistisk evolutionsbiolog är vetenskapsfilosofen Elliott Sober som blev känd för sin klassiska bok ”The Nature of Selection – Evolutionary Theory in Philosophical Focus” (1994). Sober var gästforskare i Lewontins forskargrupp och försvarade marxismen 1994, efter Berlinmurens och östblockets fall¹⁷. Sober har utforskat hur olika evolutionära processer som mutation, naturligt urval, rekombination och genflöde samverkar och påverkar det evolutionära utfallet. Sobers bok är fortfarande en utmärkt översikt över de filosofiska implikationerna av populationsgenetiken, och man kan i den också finna vissa tecken på dialektiskt tänkande, trots att dialektiken inte uttryckligen nämns i denna klassiska text. Denna dynamiska syn på evolutionen där olika processer antingen samverkar eller motverkar varandra ser vi väldigt lite av hos Richard Dawkins och de Neo-Paleyanska evolutionsbiologerna i Storbritannien. För oss marxister är dock ett sådant dialektiskt perspektiv på den evolutionära processen naturligt, oavsett om vi diskuterar naturen eller samhällsutvecklingen.

Mer nutida exempel på biologer som implicit eller explicit använt sig av dialektiskt tänkande i sin forskning är den teoretiska evolutionsbiologen Sergey Gavrilets och den tidigare populationsekologen och nuvarande kvantitativa historikern Peter Turchin. Gavrilets och Turchin är båda födda och uppvuxna i Ryssland under Sovjettiden och exponerades båda för marxistisk filosofi under sin tidiga utbildning. Gavrilets har använt sig av ett uttalat dialektiskt synsätt när han modellerat den evolutionära övergången från ett hierarkiskt samhällssystem hos våra nära släktingar (människoaporna), till de mer egalitära jägar- och samlarsamhällena hos vår egen art (Homo sapiens)¹⁸.

I Gavrilets modeller utvecklas människans egalitarism och sociala normer som ett resultat av konflikter inom grupper där underordnade individer bildar allianser för att förhindra att dominerande ”mobbare” monopoliserar resurser. Enligt Gavrilets ”skapar samma krafter som formar uppkomsten av starkt despotiska grupper dialektiskt förutsättningar för utvecklingen av motdominerande koalitionsbeteende och psykologi.”¹⁹. Den evolutionära övergången till ett egalitärt jägar- och samlarsamhälle kan ha skett mycket snabbt. Det skedde en social fasövergång som drevs av en serie positiva återkopplingar, där större och samarbetsvilliga allianser snabbt växte sig allt större, vilket drev fram det som antroprologer idag kallar den egalitära revolutionen²⁰.

Sådana här snabba fasövergångar som drivs av positiva återkopplingar diskuterades både av Engels i Naturens dialektik och senare i The Dialectical Biologist. Fasövergångar illustrerar alltså den dialektiska principen om ”kvantitetens övergång till kvalitet”. Det mest välkända exemplet är annars vatten som övergår från flytande form till gasform när kokpunkten nås. Liknande idéer om hur långsamma, gradvisa förändringar kan passera vissa kritiska tröskelvärden varefter snabba, stora kvalitativa förändringar sker har även diskuterats inom andra områden inom evolutionsbiologin. Exempel på detta är idéerna om ”punkterade jämvikter” inom paleontologin och ”kritiska tröskelvärden” inom artbildningsforskningen ²¹.

”Lysenkoaffären” och politiseringen av vetenskapen
Richard Lewontins marxism syftade inte till att försvara politiska dogmer, utan försvarade snarare värdet av kritisk analys av vetenskapen. Målet var att förbättra sakernas tillstånd och peka på dolda icke-vetenskapliga och ideologiska antaganden som praktiserande forskare inte alltid är medvetna om. I sin kritik av vetenskapen under kapitalismen förnekade förvisso Levins och Lewontin inte de många vetenskapliga framgångarna med det cartesianska reduktionistiska synsättet. De beskriver till och med den evolutionära spelteorin som en spektakulär framgång för den borgerliga ekonomiska vetenskapen. I en minnesartikel över Lewontin i tidskriften Science konstaterade populationsgenetikerna Andrew Berry och Dmitri Petrov att ”hans marxism förmodligen var en viktig del av hans vetenskapliga framgångar” och att ”han var dogmatiskt icke-dogmatisk”²².

Liberala teknokrater och borgerliga kritiker av marxismen hävdar ofta att vetenskapen måste stå helt fri från allt politiskt inflytande och all ideologi, eftersom konsekvenserna annars blir katastrofala. Som motivering brukar dessa liberaler och borgerliga kritiker ofta lyfta fram ”Lysenkoaffären” i Stalintidens Sovjetunionen. Läsare av Arbetarmakt är förmodligen redan medvetna om den fruktansvärda stalinistiska terror som riktades mot mendelska genetiker under Stalin-perioden i Sovjetunionen, från 1930-talet och framåt. Stalin befordrade charlatanen och ”barfotaforskaren” Trofim Lysenko till en hög vetenskaplig position. Lysenko fördömde den mendelska genetiken som ”odialektisk” och idealistisk, och förespråkade istället en lamarckistisk ärftlighetsteori som gick ut på att växter och djur kunde förvärva egenskaper under sin livstid som sedan överfördes till nästa generation.

Lysenko var dock inte någon rigorös forskare. Hans experiment gav inget empiriskt stöd för teserna att förvärvade egenskaper kunde ärvas mellan generationer. Lysenkoismen anses ha haft en negativ inverkan på utvecklingen av jordbruksvetenskapen och genetiken i Sovjetunionen. Som en följd av denna tragiska utveckling under Stalin och Lysenko förlorade många marxister och kommunister i Västeuropa och USA sina illusioner om Sovjetunionen.

I kapitel 7 i The Dialectical Biologist dissekerade Levins och Lewontin Lysenkos ytliga dialektiska argument och vulgarisering av marxismen. De beskrev Lysenkos rörelse som ett misslyckat försök till en vetenskaplig revolution, som dock avspeglade verkliga spänningar och existerande klassbaserade konflikter i det sovjetiska samhället. Dessa klassbaserade konflikter undgick dock de västerländska liberalerna som felaktigt karakteriserade Lysenkos brokiga rörelse som enbart skapad uppifrån av kommunistpartiets ledning och av Stalin. Levins och Lewontin kritiserade alltså inte bara Lysenko och hans anhängare utan även den förenklade borgerliga historieskrivning som försökte reducera Lysenkos rörelse till enbart en auktoritär skapelse uppifrån. Levins och Lewontin hävdade att lysenkoismen var en genuin populistisk rörelse som dock var byggd på felaktiga antaganden om hur hur ärftlighetsprinciperna fungerar. Levins och Lewontin utfärdade också en varning baserad på erfarenheterna från lysenkoismen att ”om inte marxismen granskar sina misslyckanden kommer de att upprepas”²³.

Ett personligt perspektiv från en kommunist i den svenska akademiska världen
Jag kände inte Lewontin personligen, även om jag kort interagerade kort med honom i Tennessee 2001, under ett möte som arrangerades av Society for the Study of Evolution (SSE). Lewontins arbete och idéer har dock inspirerat både mig och många andra kollegor inom evolutionsbiologin. Efter uppväxten i Sverige, en liten vetenskapsnation som varit starkt influerad av den brittiska beteendeekologiska forskningstraditionen med dess ensidiga betoning på perfektionen av organismernas anpassningar, tog det tid innan jag tog till mig Lewontins idéer. Innan dess hade jag kämpat hårt för att förena mina socialistiska politiska sympatier och min marxistiska identitet med min forskningsidentitet som evolutionsbiolog. Mina försök att hålla isär dessa olika identiteter var inte helt framgångsrika. När jag upptäckte Lewontin insåg jag att det faktiskt kan vara en fördel för en forskare att vara marxist. Marxister ser ju problem på ett annat sätt än liberala och borgerliga intellektuella och kan därmed bidra med insikter som dessa forskare saknar. Liberala och borgerliga intellektuella har exempelvis ofta svårt att ta till sig andra perspektiv än det strikt cartesianska reduktionistiska synsättet där organismer ses som en slags ändamålsenliga maskiner.

Som Levins och Lewontin korrekt underströk i The Dialectical Biologist är ett dialektiskt perspektiv inte det enda sättet att lösa motsägelser inom vetenskapen: ”Dialektisk materialism är inte, och har aldrig varit, en programmatisk metod för att lösa särskilda fysiska problem. Snarare ger den dialektiska analysen oss en överblick och en uppsättning varningssignaler mot särskilda former av dogmatism och inskränkthet i tänkandet.”²⁴. Dessa punkter är mer giltiga än någonsin och illustrerar väl den odogmatiska marxism som företräddes av Levins och Lewontin.

Jag är uppvuxen i ett vänsterlutande socialdemokratiskt akademikerhem på 1970-talet i Lund. Släkten var genomgående socialdemokratisk och mina föräldrar utvecklade ett stort internationellt engagemang för utvecklingsländer, i synnerhet södra Afrika (Botswana) där jag hade förmånen att tillbringa fyra år av min barndom då föräldrarna arbetade som biståndsarbetare. Socialismen kom naturligt till mig, bland annat via min mor som under barndomen läste högt för mig ur Historieboken med dess antikoloniala och antiimperialistiska världsbild. Senare, under de tidiga tonåren läste jag ungdomsböcker av Sven Wernström med tydliga socialistiska budskap som Upproret, Mannen på tåget och givetvis bokserien Trälarna. Senare läste jag även mer teoretiska och filosofiska böcker som Marxismens världsbild av Arnold Ljungdahl, Kommunistiska Manifestet av Marx och Engels samt Du ska ta ledningen och makten av förre riksdagsledamoten för Vänsterpartiet Kommunisterna (Vpk) Jörn Svensson.

Någon gång under tonårstiden började jag sedan identifiera mig som kommunist, vilket jag fortfarande gör. Jag är dock en partilös kommunist och jag har ingenting till övers för de stalinistiska och maoistiska diktaturerna i Sovjetunionen, Östeuropa och Kina som ju är kommunistiska samhällen enbart till namnet men inte i praktiken. Jag skulle nog varken beteckna mig som ”leninist” eller ”trotskist”. Jag anser dock att den ryska revolutionen 1917, inklusive det bolsjevikledda sovjetiska maktövertagandet i oktober samma år, var en världshistorisk händelse av stor betydelse som inte kan viftas bort. Det sovjetiska maktövertagandet i oktober 1917 kan därför inte bara kan avfärdas som en simpel ”statskupp” vilket görs regelbundet, på falska grunder och av propagandistiska skäl, av såväl borgerliga som socialdemokratiska debattörer.

Som kommunist och marxist anser jag att kapitalismen är ett dysfunktionellt ekonomiskt system som måste avskaffas och ersättas med en socialistisk och demokratisk planerad ekonomi, byggd på gemensamt ägande av produktionsmedlen och där de anställda har makten över sina arbetsplatser. Vägen till det kommunistiska samhället där staten vittrat bort går dock över socialismen, ett övergångssamhälle där staten fortfarande finns kvar och spelar en viktig roll, bl. a. som ägare av produktionsmedlen och finanssektorn, tillsammans med andra gemensamma ägandeformer (kommuner, kooperativ, arbetarägda företag etc.). För den som ryggar inför det fortfarande kontroversiella begreppet ”kommunist” kan jag dock även kalla mig för ”radikal demokrat”, eftersom jag vill utsträcka demokratin bortom parlamenten till att även omfatta ekonomin, de stora företagen och produktionsmedlen.

Att vara kommunist i den akademiska världen, inklusive att arbeta på Lunds universitet, innebär dock ofta att vara politiskt isolerad. Vår nuvarande borgerliga regering, som ju lutar sig mot högerpopulisterna i Sverigedemokraterna, utmålar ofta universiteten som någon slags ”vänsterfästen”. Denna bild av universitetet stämmer dock inte med mina personliga erfarenheter. Förvisso dominerar rödgröna vänsteråsikter bland yngre biologer, som doktorander och grundutbildningsstudenter. Det finns dock få uttalade kommunister, socialister eller marxister bland dessa unga välmenande vänsteranhängare, som ofta lutar sig enbart mot sina personliga värderingar snarare än mot någon genomtänkt samhällsanalys baserad på filosofiskt väl utarbetade ståndpunkter.

Bland professorer, alltså den akademiska karriärsnivå jag befinner mig på, är borgerliga och liberala perspektiv däremot vanliga, och i vissa sammanhang faktiskt dominerande. Att kalla sig kommunist i den akademiska världen innebär att man blir betraktad som ”extrem”, vad nu det ordet egentligen betyder. När jag befordrades till professor år 2008 försökte några av äldre professorerna på min institution dra med mig in i sin sociala intellektuella gemenskap. Utgångspunkten för denna gemenskap var ofta att diskutera någon nypublicerad artikel i den borgerliga tidskriften Axess. Döm dessa kollegors förvåning och upprördhet när jag – hör och häpna! – förklarade att jag inte ville delta i dessa interna diskussioner och att jag för övrigt ansåg att Axess var en borgerlig propagandatidskrift som jag inte intresserade mig nämnvärt för. För dessa borgerliga äldre kollegor var det fullständigt obegripligt att jag inte insåg att Axess var saklig och opolitisk som bara beskrev verkligheten som den är. Detta är en mycket vanlig illusorisk självbild bland borgerliga akademiker. Borgerliga akademiker ser sina åsikter inte som just åsikter utan som uttryck för hur verkligheten är, medan andra (läs: ”vänstern”) alltid är ”vinklade”.

Två av dessa äldre kollegor var tidigare prefekter på min institution och de är numera pensionerade. Under flera år hade jag ett spänt förhållande till dessa äldre professorskollegor. Jag befann mig dessutom i en underordnad och utsatt position eftersom de var mina chefer. Utifrån mina personliga erfarenheter kan jag konstatera att yttrandefrihet och akademisk frihet i praktiken sällan är särskilt prioriterat av de borgerliga akademiker som annars säger sig ivra för just dessa rättigheter. Jag fick bittert erfara detta för drygt ett decennium sedan då jag hamnade i ett häftigt meningsutbyte med den högerextrema journalisten Ingrid Carlqvist på X/Twitter, vilket resulterade i att jag blev uppkallad till Naturvetenskapliga fakulteten i Lund för att förklara mig. Detta trots att meningsutbytet med Carlqvist skedde på min fritid, från en privat mobiltelefon och trots att jag deklarerat att mina åsikter inte representerade min arbetsgivares, alltså Lunds universitet.

Som en följd av detta blev Lunds Universitet anmält till Justitieombudsmannen (JO), som riktade skarp kritik mot hanteringen av ärendet. JO konstaterade att en offentlig arbetsgivare inte har rätt att vidta några åtgärder eller ens kalla till enskilt samtal om det kan uppfattas som inskränkningar i yttrandefriheten för den anställde. Universitet kan då faktiskt bryta mot grundlagen. Trots att denna affär slutade lyckligt för min del, så fick jag inget tydligt stöd från vare sig min egen institution eller universitetet centralt. Jag misstänker att detta berodde på att ledningen inte vågade stå upp mot den aggressiva högerextrema svans som jagade en frispråkig kommunistisk professor i sociala medier. Denna händelse förstärkte min bild av universitetet som en i grunden borgerlig bastion, från vilken man som kommunist i praktiken inte kan räkna med att få särskilt mycket stöd när det blåser hårt. Ironiskt nog fick mer stöd av den högerlutande liberalkonserativa tankesmedjan ”Academic Rights Watch” som bevakar den akademiska friheten i Sverige, något som visar att det finns intellektuellt hederliga borgare som är beredda att principiellt försvara även kollegor vars politiska åsikter de i övrigt inte delar.

Det finns en lång tradition av missbruk av biologi och användande av (förment) vetenskapliga argument för att legitimera olika högerideologier, inklusive liberala, konservativa, fascistiska och nazistiska ståndpunkter. Som evolutionsbiolog och kommunist ser jag det som min plikt att obarmhärtigt avslöja alla sådana ogenerade försök att legitimera borgerliga åsikter, i synnerhet när dessa åsikter framställs som ”naturliga”. Sådana borgerliga argument är t.ex. att människan i grunden är en fullblodsegoist, att samarbete är ”onaturligt” eller att skillnader mellan mäns och kvinnors lönenivåer till stor del kan förklaras av biologiska könsskillnader, snarare än t.ex. fackföreningarnas styrka.

Biologer och medicinare som ofta framfört sådana borgerliga och ibland rentav reaktionära argument är de numera bortgångna professorerna i zooekologi Staffan Ulfstrand och Birgitta Tullberg, pensionerade professorn i teoretisk ekologi Torbjörn Fagerström från Lund, samt neurofysiologen Germund Hesslow, även han professor emeritus från Lund. Jag har flera gånger kritiserat dessa och andra borgerliga professorer och det vanligt förekommande ideologiska missbruket av evolutionsbiologi, bl.a. i ett par artiklar i den marxistiska teoretiska tidskriften ”Röda Rummet” (se här och här ).

Borgerliga biologer producerar ibland oavsiktligt direkt komiska inlägg om evolutionsbiologi, som när Torbjörn Fagerström hävdade att vår arts (Homo sapiens) sociala system för 50 000 år sedan var närmast identiskt med schimpansernas. Detta är givetvis ett helt felaktigt påstående, vilket bl. a. Sergey Gavrilets ju har visat i sin forskning, vilket jag också påpekade i ett kritiskt svar till Fagerström. Fagerströms påstående avspeglade snarare ett ideologiskt försök att förminska de avgörande biologiska skillnaderna mellan vår egen art, vars biologi ju bygger på förmågan att samarbeta i stora grupper, och en av våra närmaste släktingar som ju har ett betydligt mer hierarkiskt socialt system med högre grad av ojämlikhet. Detta är bara ett av många övertydliga exempel genom historien på s. k. ”evolutionsbiologiska” argument ofta bara är dåligt maskerad borgerlig ideologi.

Ett ännu mer färskt och komiskt exempel på en borgerlig biolog som försökt legitimera sin politiska ideologi med förment vetenskapliga argument är fiskekologen Jerker Vinterstare som disputerade på min institution i Lund för några år sedan. Vinterstare har nyligen försökt etablera sig som en ny kulturkrigande högerdebattör i den borgerliga tidskriften Kvartal samt i Aron Flams antisocialistiska propagandistiska högervridna podcast ”Dekonstruktiv kritik”. Fiskforskaren Vinterstare profilerar sig numera som ”evolutionsbiolog” och utifrån ”ett evolutionsbiologiskt perspektiv” förklarade han nyligen att han ogillar muslimer och invandrare och därför bestämde sig för att flytta från det invandrartäta Helsingborg till SD-fästet Svalöv i Skåne.

När jag nyligen kritiserade Vinterstare i en kort bisats i en debattartikel i tidskriften Flamman för hans luddiga påstående ”kön är binärt” fick nämnde fiskforskare ett raseriutbrott och publicerade en lång och ordrik artikel i tidskriften Parabol där han skällde ut mig efter noter och anklagade mig för att förneka existensen av biologiskt kön. Ett fullständigt bisarrt påstående, för den som läst min ursprungsartikel i Flamman. Detta exempel visar dock hur känsliga högersympatiserande biologer är när de utsätts för kritik från mer kunniga biologer som avslöjar deras borgerliga åsikter även när de framförs under täckmantel av att vara ”vetenskap”.

Att vara professor är en i många avseenden en privilegierad samhällsposition, så jag ska inte klaga alltför mycket. Ett pris jag dock har fått betala för min kommunistiska övertygelse och mina marxistiska filosofiska ståndpunkter att jag ofta utsatts för många aggressiva attacker i sociala medier från den växande mobb på nätet som okritiskt följer Vinterstare och andra högerdebattörer. Precis som Levins och Lewontin anser jag att alla forskare i den intellektuella hederlighetens namn alltid ska deklarera ekonomiska intressekonflikter och alltid vara tydliga och öppna med sina åsikter, snarare än att låtsas som att man är en fullständigt objektiv och opartisk iakttagare av omvärlden, vilket ingen någonsin är. Jag har utvecklat denna ståndpunkt i en intervju i den spanska tidskriften eVOLUCIÒN samt i podcasten ”Big Biology”.

Vår dialektiska framtid: Ekosocialism eller klimatkollaps
Många av de idéer som Lewontin förde fram under marxismens och den dialektiska materialismens paraply för flera decennier sedan är fortfarande aktuella, i synnerhet mot bakgrund av den pågående klimatkrisen och de samhälleliga återkopplingar som uppstår i kölvattnet av denna kris. Många forskare har mer eller mindre omedvetet redan anammat dialektiska perspektiv även om de inte är uttalade marxister. Genom att betrakta hur naturliga system påverkas av olika motverkande krafter kan vi bättre förstå både evolutionära förändringar och samhällsförändringar, jämfört med om vi mer traditionellt betraktar världen som sammansatt av ett antal statiska objekt.

Ett bra exempel på en forskarkollega som arbetar i Levins och Lewontins dialektiska tradition är min lokala lundakollega miljöhistorikern Andreas Malm, som också är klimataktivist och som har profilerat sig som ekosocialist. Malm har i sina arbeten gjort många medvetna om de återkopplingar som driver klimatsystemet och de dialektiska relationerna mellan det fossila kapitalet, naturen och samhället²⁵. Dessa återkopplingar är viktiga att förstå i vår tid av snabba klimatförändringar som hotar mänsklighetens långsiktiga överlevnad.

Människan är kanske det bästa evolutionära exemplet på en organism som både kan konstruera och förstöra sin egen ekologiska nisch. Människan illustrerar alltså Levins och Lewontins perspektiv att organismer inte bara är passiva objekt som utsätts för yttre naturkrafter, utan de konstruerar aktivt sina ekologiska nischer och modifierar därmed hur de utsätts för det naturliga urvalet. Människan har därför kallats för världens största evolutionära kraft. Mänskliga aktiviteter påverkar numera också starkt andra organismers evolution, med dramatiska konsekvenser för våra samhällen och i förlängningen även vår civilisations framtida överlevnad²⁶.

Mot bakgrund av mänsklighetens dystra framtidsutsikter menar Malm, jag och många andra ekosocialister att det enda sättet att förhindra en hotande natur- och klimatkatastrof är genom en social revolution och en storskalig socialistisk omvandling av våra mänskliga samhällen. Den dialektiska materialismen påminner oss om att historien inte är förutbestämd och att historiens utveckling beror på interna motsättningar inom samhällena. Ekosocialism och marxistisk filosofi hjälper oss att se människan som en aktiv aktör som kan forma sin egen framtid.

Vi behöver krossa det fossila kapitalet, så att arbetare och medborgare kan ta kontroll över produktionsmedlen, så att vi kan socialisera och demokratisera ekonomin²⁷. Målet bör vara en demokratiskt planerad ekonomi, organiserad enligt vetenskapliga principer och där produktionen sköts på ett miljömässigt hållbart sätt. Alternativet till ett sådant ekosocialistiskt systemskifte är så fruktansvärt så att allt fler icke-marxister nu gradvis inser att en social revolution kanske är mänsklighetens enda återstående chans att rädda vår civilisation. Risken är stor att den mänskliga civilisationen kollapsar i spåren av accelererande klimatförändringar och förstörda livsmiljöer. De alternativ som står till buds kan vi illustrera genom att omformulera ett berömt citat från den socialistiska revolutionären Rosa Luxemburg (”Socialism eller barbari!”) till ”Socialism eller utrotning!”²⁸.

Referenser

Pankaj Mehta, “The People’s Scientist,” Jacobin, January 22, 2016, https://www.jacobinmag.com/2016/01/richard-levins-obituary-biological-determinism-dialectics.
Brett Clark and Richard York, “Dialectical Nature: Reflections in Honor of the Twentieth Anniversary of Levins and Lewontin’s The Dialectical Biologist,” Monthly Review 57, no. 1 (May 2005), https://monthlyreview.org/2005/05/01/dialectical-nature/.
Barry Sinervo and Erik Svensson, “Correlational Selection and the Evolution of Genomic Architecture,” Heredity 89 (2002): 948–955, https://doi.org/10.1038/sj.hdy.6800148; Erik Svensson et al., “Correlational Selection in the Age of Genomics,” Nature Ecology & Evolution 5, no. 5 (2021): 562–573, https://doi.org/10.1038/s41559-021-01413-3.
Svensson et al., “Correlational Selection,” 562.
Levins and Lewontin, The Dialectical Biologist, s. 197.
Evan E. Eichler et al., “Missing Heritability and Strategies for Finding the Underlying Causes of Complex Disease,” Nature Reviews. Genetics 11, no. 6 (June 2010): 446–50, https://doi.org/10.1038/nrg2809; Teri A. Manolio et al., “Finding the Missing Heritability of Complex Diseases,” Nature 461, no. 7265 (October 8, 2009): 747–53, https://doi.org/10.1038/nature08494.
Alan Grafen, “The Formal Darwinism Project in Outline,” Biology & Philosophy 29 (March 2014): 155–174, https://doi.org/10.1007/s10539-013-9414-y.
Ronald A. Fisher, The Genetical Theory of Natural Selection (Clarendon Press, 1930).
Tim Lewens, “Neo-Paleyan biology,” Studies in History and Philosophy of Science Part C 76 (August 2019): 101185, https://doi.org/10.1016/j.shpsc.2019.101185.
Richard Dawkins, “Replicators and Vehicles,” PhilPapers, accessed October 20, 2021, https://philpapers.org/rec/DAWRAV.
William B. Provine, Sewall Wright and Evolutionary Biology (University of Chicago Press, 1986); Ernst Mayr and William B. Provine, The Evolutionary Synthesis: Perspectives on the Unification of Biology (Harvard University Press, 1998).
Richard Lewontin, “A General Method for Investigating the Equilibrium of Gene Frequency in a Population,” Genetics 43, no 3 (May 1958): 419–434, https://doi.org/10.1093/genetics/43.3.419.
Raymond B. Huey, Paul E. Hertz, and B. Sinervo, “Behavioral Drive versus Behavioral Inertia in Evolution: A Null Model Approach,” The American Naturalist 161, no. 3 (March 2003): 357–366, https://doi.org/10.1086/346135.
F. John Odling-Smee, Kevin N. Laland, and Marcus W. Feldman, Niche Construction: The Neglected Process in Evolution (New Jersey: Princeton University Press, 2003); Thomas C. Scott-Phillips et al., “The Niche Construction Perspective: A Critical Appraisal,” Evolution 68, no. 5 (May 2014): 1231–43, https://doi.org/10.1111/evo.12332.
Erik I. Svensson, “On Reciprocal Causation in the Evolutionary Process,” Evolutionary Biology 45 (2018): 1–14, https://doi.org/10.1007/s11692-017-9431-x.
John Maynard Smith, “Molecules Are Not Enough,” in Did Darwin Get It Right? Essays on Games, Sex and Evolution, ed. John Maynard Smith (Springer-Verlag, 1988): 30–38, https://doi.org/10.1007/978-1-4684-7862-4_5; John Maynard Smith, “Reconciling Marx and Darwin,” Evolution 55, no. 7 (July 2001): 1496–1498, https://www.jstor.org/stable/2680344.
Erik Olin Wright, Andrew Levine, and Elliott Sober, “Reconstructing Marxism: A Reply,” Science & Society 58, no. 1 (Spring, 1994): 53–60, https://www.jstor.org/stable/40403383; Elliott Sober, The Nature of Selection: Evolutionary Theory in Philosophical Focus (University of Chicago Press, 1984).
Sergey Gavrilets, Edgar A. Duenez-Guzman, and Michael D. Vose, “Dynamics of Alliance Formation and the Egalitarian Revolution,” PLoS ONE 3, no. 10 (October 2008): e3293, https://doi.org/10.1371/journal.pone.0003293; Sergey Gavrilets, “On the Evolutionary Origins of the Egalitarian Syndrome,” Proceedings of the National Academy of Sciences 109, no. 35 (August 2012): 14069–74, https://doi.org/10.1073/pnas.1201718109.
Gavrilets, “On the Evolutionary Origins of the Egalitarian Syndrome.”
Gavrilets, Duenez-Guzman, and Vose, “Dynamics of Alliance Formation”.
David Sepkoski, Rereading the Fossil Record: The Growth of Paleobiology as an Evolutionary Discipline (University of Chicago Press, 2012); Patrik Nosil et al., “Tipping Points in the Dynamics of Speciation,” Nature Ecology & Evolution 1 (Janurary 2017): 1–8, https://doi.org/10.1038/s41559-016-0001.
Andrew Berry and Dmitri A. Petrov, “Richard C. Lewontin (1929–2021),” Science 373, no. 6556 (August 2021): 745, https://doi.org/10.1126/science.abl5430.
Levins and Lewontin, The Dialectical Biologist, 166.
Levins and Lewontin, The Dialectical Biologist, 191.
Andreas Malm, “The Anthropocene Myth,” Jacobin, May 30, 2015, https://jacobinmag.com/2015/03/anthropocene-capitalism-climate-change.
Stephen R. Palumbi, “Humans as the World’s Greatest Evolutionary Force,” Science 293, no. 5536 (September 2001): 1786–90, https://doi.org/10.1126/science.293.5536.1786; Andrew P. Hendry, Kiyoko M. Gotanda, and Erik I. Svensson, “Human Influences on Evolution, and the Ecological and Societal Consequences,” Philosophical Transactions of the Royal Society B 372, no. 1712 (January 2017): 10160028, https://doi.org/10.1098/rstb.2016.0028.
Andreas Malm, “The Climate Movement Must Disrupt the Normal Routines of Fossil Capital,” Jacobin, October 14, 2020, https://jacobinmag.com/2020/10/ende-gelande-climate-justice-movement-nonviolence.
Mark Montegriffo, “Yes, Socialism or Extinction is Exactly the Choice We Face,” Jacobin, April 9, 2020, https://jacobinmag.com/2020/09/extinction-rebellion-socialism-capitalism.