Det kändes nästan lite kusligt när jag i torsdags hörde Mats Malm säga att årets Nobelpris i litteratur går till den sydkoreanska författaren Han Kang. Jag hade några dagar tidigare läst klart hennes roman Jag tar inte farväl. Hur ofta händer det att man är så nära?
Jag tar inte farväl (Natur och Kultur, 2024) är en roman som domineras av två saker. Det ena, som omslaget förstärker, är snö. Den vita, på ytan oskuldsfulla snön, döljer emellertid ett mörkt förflutet som i senare delen av romanen avtäcks. Berättaren är en författare som besöker en vän som bor på en ö där hemska saker utspelat sig. Innan det som kallas Koreakriget inleddes i början av 1950-talet delades Korea efter den japanska ockupationen upp i nord och syd. Den norra delen kom att styras av den ärftliga stalinistiska monarki som grundlades under Kim Il-sung. Den södra delen blev en militärdiktatur som beskyddades av USA.
I den södra delen kom en order från USA när kalla kriget drog i gång att alla vänstersympatisörer skulle bort. Det ledde till att 15 000 människor avrättades på den ö där romanen utspelas. Författaren skriver också att det sammanlagt var 300 000 som avrättades i södra delen av Korea.
Romanen handlar inte om människans existens i största allmänhet, eller om nationella trauman i allmänhet. Den handlar om en speciell tid i Koreas historia där militären dödade alla som kunde ses som vänster, alltså inte agenter för stalinisterna i norra Korea, utan alla som stod till vänster. Många av dem hade tidigare kämpat mot den japanska ockupationen. Alla dessa människor mördades i anti-kommunismens namn. Inget annat.
Det är en speciell och originell typ av roman som Han Kang skriver. Läsaren blir invigd i historien om massakern samtidigt som berättaren. De levande och de döda blandas, dröm och verklighet likaså. I alla fall i svensk översättning är författarens språk fascinerande. Den tidigare romanen Levande och döda har ett liknande tema ur koreansk historia. Jag har inte läst den, men det ska jag absolut göra!
POM