Assads fall har i grunden förändrat situationen i hela Mellanöstern. När den första fredagsbönen efter hans flykt till rysk exil hållits strömmade miljontals människor ut på gatorna runt hela Syrien och världen om för att fira diktaturens slut. Och de har skäl att fira. Assad och hans uppbackare från Ryssland, Iran och Hizbollah var ansvariga för hundratusentals människors död och för att miljoner har drivits på flykt.
Varför föll Assad?
Assads fall och slutet på det reaktionära, nationalistiska Ba’ath-partiets diktatur åstadskoms inte ensamt av den HTS-ledda koalitionen, utan också av de syriska massorna. Nu måste de ta tillfället i akt för att återuppta kampen för den syriska revolutionens ursprungliga demokratiska, sociala och ekonomiska krav.
HTS snabba framryckning, den syriska arméns sammanbrott, stödet från en bred koalition av rebeller, däribland minoriteter som druserna, och att olika krafter inom oppositionen grep makten i olika regioner visar att störtandet av Assad var en folklig revolt med brett stöd.
Reigmen lyckades inte upprätthålla sitt välde trots det brutala krig Assad förde. I en situation där 90 procent av syrierna levde under fattigdomsstrecket, och där Assads allierade var försvagade av sina egna krig mot Israel och i Ukraina kunde de krafter som upprätthållit regimen sedan 2011 inte längre kompensera för att Assads sociala bas urholkats.
Den ovissa framtiden har dock lagt sordin på firandet. Islamistiska HTS är tydligt den mest inflytelserika politiska kraften i landet. HTS är visserligen inte samma sak som ISIS eller al-Qaida, och inte en fascistisk kraft, och till skillnad från Syriens nationella armé (SNA) är HTS inte bara en turkisk marionett. Men trots detta, och att HTS utlovat en ”demokratisk omstart” för Syrien, bör vi inte ha några illusioner om deras reaktionära politiska mål. Det gäller ännu mer för de SNA-miliser som är allierade med HTS, och som egentligen är en förlängning av Turkiet.
Det tycks stå klart att Turkiet gav grönt ljus för den ursprungliga HTS-offensiven, men de har inte haft full kontroll över den. Snarare försöker de knyta HTS till sig som en allierad inför framtida förhandlingar. SNA står å andra sidan för ett mer radikalt islamistiskt-jihadistiskt program och kännetecknas av en storturkisk nationalism, även om det är en mindre sammanhållen formation. SNA riktar sig främst mot de kurdiskkontrollerade områdena i norra Syrien, medan HTS hade som sin främsta prioritering att störta regimen.
Lita varken på HTS eller övergångsregeringen
HTS försöker nu upprätta en ny övergångsregering som ska inkludera inte bara islamistiska krafter utan också Assad-regimens administration och statsapparat för att genomföra ett kontrollerat maktövertagande. Samtidigt är de angelägna om att erkännas av de imperialistiska västmakterna, Turkiet och FN för att få tillgång till finanser och ett mått av stabilitet. Risken är uppenbar för att detta projekt slutar med att HTS blir beroende av någon av de imperialistiska makterna och deras allierade i regionen.
Det återstår att se om en HTS-initierad övergångsregering kan bestå under någon längre tid. Otaliga faktorer talar emot det, som de fortsatta striderna mellan det reaktionära SNA och de kurdiska krafter som försvarar den autonoma administrationen i nordöstra Syrien (Rojava). Turkiet syftar till att försvaga, och helst utplåna, alla spår av kurdiskt självstyre och nationellt och demokratiskt självbestämmande för kurderna. Det driver i sin tur den kurdiska rörelsen ännu mer i händerna på USA, som har militärbaser i Rojava och framställer sig som en, förvisso fullständigt opålitlig, allierad till kurderna. Det återstår också att se hur övergångsregeringen legitimerar sin makt, huruvida val kommer att hållas och huruvida de islamistiska krafterna kommer att överlämna makten till någon annan om processen inte utfaller till deras fördel.
De imperialistiska och regionala makternas reaktionära roll
Till detta kommer Israels ständiga bombningar. Israel fruktar att de krafter som kan komma till makten efter Assads fall till skillnad från Assad kan vara beredda att militärt slå till mot den sionistiska staten. De sionistiska bombangreppen visar också hur befängt det är att tro att Assads fall var ett resultat av en israelisk eller västkontrollerad komplott.
Det går inte att tala om ett demokratiskt eller fritt Syrien så länge som regionala makter som Turkiet eller Israel godtyckligt kan ingripa militärt, eller medan stormakter som USA och Ryssland har kvar sina militärbaser och öppet eller i det fördolda ingriper i landets politiska utveckling. Vi kräver därför att alla utländska trupper lämnar landet och motsätter oss varje ingripande från Israel, Turkiet, USA, EU, Ryssland eller Iran.
USA och Nato stämplar fortsatt HTS som terrorister och intar en uppfostrande attityd mot dem. Samtidigt stödjer de Israels folkmord i Gaza, och västallierade som Egypten och Saudiarabien fängslar, mördar och torterar sina inhemska motståndare. De är ett exempel på västs totala hyckleri. Samtidigt pausar EU och Turkiet asylprocessen för syriska flyktingar och förbereder massdeportationer.
Vi kan dock inte utgå från att en koaltionsregering under HTS-ledning skulle leda till en demokratisk regim, oavsett om den inledningsvis inkluderar delar av den gamla statsapparaten eller till och med representanter för nationella eller religiösa minoriteter. Den reaktionära, islamistiska prägeln kommer att vara stark, och inriktningen kommer att vara på att försöka att ”lösa” landets politiska och sociala kris i samråd med de stora västmakterna och deras finansinstitutioner, och i enlighet med deras eget borgerliga och småborgerliga klientels intressen.
Det är Syriens arbetare och bönder, och till och med den urbana medelklassen och småbourgeoisien, liksom miljoner flyktingar och nationella och religiösa minoriteter, som kommer att få betala priset för denna politik. En HTS-ledd övergångsregering kommer följaktligen att vara både auktoritär och repressiv.
Därför kan revolutionärer heller inte ha något förtroende för eller ge sitt stöd till en sådan regering.
I stället måste massorna på landsbygden och i städerna upplysas om den nya regimens reaktionära karaktär, och fås att utnyttja det nuvarande tomrummet för sin egen politiska, fackliga och sociala organisering, att skapa organ för självorganisering på arbetsplatserna och lokalt, och där det är möjligt sina egna styrkor för självförsvar för att upprätthålla säkerheten i städerna och på landsbygden.
Den arabiska våren visade vad arbetarna och de förtryckta i regionen kan uppnå, men utvecklingen blottlade också orsakerna till de nederlag som följde.
De spontana massupproren 2011 visade att människorna där kräver ett bättre liv, ett liv i frihet, och att de är villiga att riskera sina liv för att uppnå det. Men i och med regimens ökande brutalitet framträdde två uppenbara svagheter med proteströrelsen: den var inte samordnad, och den saknade ett program för hur kampen skulle föras och vad som skulle komma efter Assad. Arbetarklassen må ha varit rörelsens bas, men saknade en egen, klassmedveten kraft i den.
Det revolutionära partiet och den permanenta revolutionens strategi
För att lösa dessa problem behövs ett revolutionärt arbetarparti som kan samla arbetarklassens stridbara skikt och de mest medvetna delarna av intelligentsian och ungdomen.
Den första uppgiften för ett revolutionärt parti blir att, efter Assads fall, säkra verkliga segrar för massorna och att stoppa mer eller mindre ”moderata” islamister och före detta Assad-anhängare från att upprätta en ny diktatur. På dagordningen står både demokratiska och socialistiska uppgifter.
I programmet för kampen ingår krav på alla fördrivna och flyktingars rätt att återvända till Syrien och att de får ett säkert boende och en minimiinkomst. Viktigt är också att stat och religion skiljs åt och lika rättigheter för kvinnor och sexuella minoriteter. De förtryckta nationernas rätt till självbestämmande, särskilt kurderna, måste garanteras, och i den form de själva önskar, oavsett om det är som autonoma regioner i ett förenat Syrien eller som en separat stat. Allt detta anknyter direkt till massornas demokratiska strävanden.
Som ett alternativ till den övergångsregering som nu tar form och den reorganisering av Syrien den regeringen företar sig ställer vi en oberoende konstituerande församling som öppet diskuterar och beslutar om landets politiska och sociala konstitution, och som också garanterar alla flyktingar rösträtt. Valet till en konstiterande församling bör hållas under arbetar- och bondekommittéers kontroll.
Även en konstituerande församling av det slaget skulle fortfarande vara en borgerligt demokratisk institution. Men i kampen för en konstiterade församling kan arbetarklassen och ett revolutionärt parti avslöja HTS antidemokratiska karaktär och anknyta till de breda massornas förhoppningar om ett nytt, demokratiskt Syrien.
Agitationen och propagandan för de punkter vi gått igenom ovan måste också stå på en socialistisk grund. Den fattigdom, förstörelse och det lidande miljontals människor gått igenom kommer inte att lättas tillräckligt snabbt på grundval av en kapitalistisk ekonomi. En kapitalistisk regim – oavsett ideologisk fernissa – kan inte säkerställa rättvisa och social utveckling.
Behovet av livsmedel, bostäder och sjukvård är akut. För att tillgodose det och för att börja återuppbygga landet behövs en krisplan under arbetarklassens kontroll. Krisplanen kan först och främst finansieras med de rikedomar Assad-regimens anhängare har samlat på sig. Deras tillgångar måste konfiskeras. Likaså måste de styrande kapitalisternas och storgodsägarnas egendomar konfiskeras och användas för en krisplan. Vi kräver också att bistånd ska tillhandahållas av imperialisterna. Arbetar- och bondekommittéer bör kontrollera också hur detta bistånd distribueras och används.
Det program vi skisserat ovan kommer inte att genomföras av någon borgerlig regering. Det som behövs är en arbetarregering som nedmonterar den gamla statsapparaten, med stöd av arbetar- och bonderåd och en beväpnad arbetarmilis. För att uppnå det krävs en ny revolution, en socialistisk sådan, som växer fram ur kampen för demokratiska och sociala rättigheter och som kommer att knyta an till den arabiska våren, för att uppnå det den strävade efter innan den undertrycktes av kontrarevolutionen.
Perspektivet för permanent revolution kan inte begränsas till Syrien. Det hör samman med kampen för en socialistisk federation i hela Mellanöstern, kampen för att kasta ut alla imperialistiska makter ur regionen och med kampen mot förtrycket av det palestinska folket.
Som revolutionära internationalister delar vi de syriska massornas glädje över störtandet av den hatade diktatorn Assad. Vi gläds med syriska flyktingar världen över. Men Assads fall är bara en delseger i kampen för befrielse.
Miljontals människor hoppas nu på en annan framtid. För att undvika ännu ett nederlag och en ny reaktionär diktatur måste vi kämpa för ett nytt, demokratiskt och socialistiskt Syrien, som en del av en socialistisk federation i Mellanöstern.
Förbundet för Femte Internationalen
Artikelfoto, förstasidan: Carlos Latuff; Wikimedia Commons