Syrien: Inbördeskriget blossar upp

Vi har översatt en artikel om utvecklingen i Syrien som ursprungligen publicerats av våra tyska kamrater i Gruppe Arbeiterinnenmacht. I den skisseras några grundläggande poänger om utvecklingen som att den framryckande alliansen mot Assadregimen är islamistisk men att sönderfallet för regimen öppnar upp nya kampytor. Här kan man läsa vad vi har skrivit tidigare om Syrien.

Redaktionen

______________________________________________________________________________________________

Sedan överenskommelsen om eldupphör mellan Israel och Hizbollah har inbördeskriget i Syrien återigen flammat upp. En islamistisk allians mellan olika väpnade grupper försöker undergräva diktatorn Assads styre. Haiʾat Tahrir al-Sham (HTS, Kommittén för befrielsen av Levanten), efterföljare till al-Nusrafronten (senare omdöpt till Jabhat Fath al-Sham, Fronten för erövring av Levanten), har från Idlib tagit kontroll över allt större områden de senaste dagarna. På fredagen gick dess kämpar in i Syriens nästa största stad Aleppo.

Många civila är lättade över att Assads armé och maktapparat försvagas. Regimens aggression mot Aleppo var brutal: med stöd av det ryska flygvapnet reducerades en stor del av staden till spillror. När hans styrkor återtog staden greps tusentals och utsattes för åratals av tortyr i överfulla fängelser. Tiotusentals har dödats, många fler har fördrivits och har sedan dess levt i stora flyktingläger under svåra förhållanden.

Vad är HTS?
HTS grundades 2017 som svar på fredssamtal mellan Turkiet, Iran och Ryssland i Astana (huvudstad i Kazakstan). Dessa ledde till begränsade eldupphör och maktdelning och en partiell stabilisering av de områden som kontrollerades av Assad. Ledarna för HTS är emellertid starka motståndare till sådana förhandlingar, så länge de inte inkluderar att diktatorn Assad avgår. Även om gruppen i medierna anklagas för förbindelser med al-Qaeda, splittrades HTS från den organisationen 2017/2018 och tog avstånd från den. I offentliga uttalanden av ledaren för HTS är en vändning till nationalism allt tydligare.

HTS kan klassificeras som en islamistisk, jihadistisk grupp, men den utvecklas alltmer i riktning mot en mer nationalistisk inriktning. Vändningen från internationell jihadism, som inte erkänner nationella gränser, mot en mer politisk tolkning av islam är tydlig, bland annat i det faktum att språkrör för HTS presenterar sig som legitima politiska aktörer. De kräver att deras organisation tas bort från internationella terrorlistor för att skapa en grund för förhandlingar.

Turkiet
HTS stöds bland annat av Turkiet. Det är även möjligt att Turkiet har gett grönt ljus för denna operation, eftersom de kan använda situationen för att säkra egna intressen. Gränsövergången från Idlib till de områden som kontrolleras av turkiska miliser vid Bab al-Hawa är fortfarande öppen och förhindrar att Idlib blir helt isolerat.

Samtidigt intensifierar turkiska miliser sina angrepp på den autonoma kurdiska regionen Rojava. President Erdoğan försöker använda det nuvarande maktvakuumet för att försvaga kurderna så mycket som möjligt. Ett samarbete med HTS erbjuder Erdoğan ett sätt att utöva tryck på Assad. Närmandet på senare tid mellan Ankara och Damaskus tyder på att han själv bara betraktar HTS som ett medel för att få ett bättre bud från Assad.

Om en sådan överenskommelse uppnås är det förutsebart att Assad kommer att offra kurderna och att Turkiet kommer att kunna fortsätta att uppnå sina mål. Det är mycket möjligt att en stor del av flyktingarna i Turkiet kommer att deporteras eller fördrivas till dessa områden. Det kommer att innebära en återkomst till en zon med krig och kris, som kännetecknas av hunger, förstörd infrastruktur och knappt användbara bostäder. På det sättet kan Turkiet slå flera flugor i en smäll: flyktingarna skulle kunna deporteras, man skulle få fria händer gentemot Rojava och samtidigt stärka sin egen geostrategiska ställning. Assads armé har dragit sig tillbaka och kommer sannolikt försöka omgruppera sina krafter för att i en nära framtid inleda ett motangrepp mot upprorsmännen.

Varför händer detta nu?
Det faktum att denna operation har genomförts nu kan inte åtskiljas från större internationella händelser. De krafter som på ett blodigt sätt kunde hålla kvar Assad vid makten – Iran, inklusive speciellt Hizbollah och Ryssland – är för närvarande upptagna på annat håll. Ryssland har dragit tillbaka alltmer marktrupper från Syrien sedan början av kriget i Ukraina. Hizbollah har i stor omfattning bidragit till stabiliseringen av Assads regim, men har allvarligt försvagats av kriget mellan Israel och Libanon. Assad har haft svårt att stabilisera sin militär sedan 2017. HTS rör sig nu söderut och kommer åtminstone att möta Assads styrkor i Homs. Syriens tredje största stad, Homs, är inte bara en strategiskt viktig bas utan också där landets militärakademier finns.

Framtidsutsikter
Den nuvarande utvecklingen klargör speciellt två saker: för det första, inbördeskriget i Syrien tog aldrig slut, utan fortsatte att pyra i hemlighet och, för det andra, en stor del av befolkningen längtar efter att Assad ska störtas. Det är knappast förvånande att den drusiske shejken i Suweida i sydvästra Syrien har visat solidaritet med rebellerna. Druserna har protesterat mot Assads regim under mer än ett år och krävt förändringar. Arvet efter revolutionen i Syrien 2011 lever fortfarande, men dess återkomst är svårare än någonsin.

Vilken inställning ska revolutionärer inta inför detta uppblossande av det syriska inbördeskriget? Det finns förstås ingen anledning att önska att HTS ska ersätta Assad med någon slags islamisk regim. Men om deras koalition tränger in regimen i ett hörn, kan det skapa utrymme för folket i Syriens städer och återvändande flyktingar att återuppta kampen för demokrati och arbetarklassens rättigheter, för att bygga vidare på erfarenheterna av den arabiska våren och kombinera kampen mot diktaturen med den för socialismen.

Men vi står inför olika problem. Medan Assads regering är bunden till den ryska imperialismen och Iran, hoppas den syriska oppositionen åtminstone delvis på stöd från Turkiet och väst. Detta gäller också Rojava, där amerikanska trupper fortfarande är stationerade. Kurderna i Rojava, som gör anspråk på att bygga ett demokratiskt och feministiskt samhälle, borde stå på samma sida som de som vill störta Assads diktatur. Och de syriska rebellerna borde stöda kurdernas sätt till självbestämmande. I det avseendet har emellertid båda misslyckats. Detta uppenbarar begränsningarna i alla former av nationalism, även nationalismen hos de som nu förtrycks eller som nyligen var förtryckta.

Samtidigt står det också klart att de krafter som hade ett socialistiskt och proletärt perspektiv inte tog itu med en central uppgift i varje inbördeskrig, eller bara gjorde det otillräckligt: organiserandet av egna väpnade styrkor, dvs. självförsvarsstyrkor och arbetarmiliser, vilka kunde ha blivit en faktor i konflikten.

Dessa motsättningar kan bara övervinnas helt och permanent av en ledning baserad på proletär internationalism, som står för lika rättigheter för förtryckta nationaliteter, kvinnor, arbetare och alla religioner som steg mot ett socialistiskt Syrien inom Mellanösterns Förenade Socialistiska Stater. Detta kan bara uppnås om alla som gör anspråk på ett sådant perspektiv tar itu med att bygga ett revolutionärt arbetarparti – till och med underjordiskt och i stridens hetta.

Dilara Lorin

Artikelbild, förstasidan: Wikimedia Commons; Carlos Latuff