Foto: Historiska media/press
Recension av Antony Beevor, Ryssland Revolution och inbördeskrig 1917-21 (Historiska media, 2022)
Att det kommer en omfattande bok om ryska revolutionen och inbördeskriget på svenska ska givetvis välkomnas. Det finns så klart böcker om ryska revolutionen, av mycket skiftande kvalitet, men faktum är att det i stort sett har saknats en systematisk genomgång av inbördeskriget på svenska överhuvudtaget. Boken är också välskriven, det är ju Beevor. Det är för att Beevor kan skriva som han har gjort succé, inte för att han skulle vara den mest framstående historikern. Inom parentes sagt verkar DN:s recensent av boken, Jesper Högström ha missat detta, då han kallar Beevors för ”alla möpars överstepräst” (möp = militärt överintresserad person). Förutom att uttrycket är enormt töntigt (vet han om att han skriver för en seriös kultursida och inte för en förstaårsstudents edgy blogg?), är det inte alls korrekt. Att sälja många böcker till den lite bredare massan är inte samma sak som att vara favoriten – eller ”överstepräst” – för de mer specialintresserade. Högströms recension kan också ses som ett typexempel på att faktaböcker så ofta recenseras av personer utan speciella sakkunskaper, vilket gör det svårare för dem att bedöma innehållet.
Men nog om honom och åter till Beevor. Boken innehåller också mycket fakta. Den innehåller en stort antal utdrag från ögonvittnesskildringar, vilket bidrar till att göra den levande. Beevor har också mestadels undvikit de mest kända ögonvittnesskildringarna och de citat som förekommer i åtminstone de mer spridda böckerna på engelska. Även vi som har läst åtskilligt i ämnet hittar därför nytt material. Bokens svaghet ligger dock i analysen. Ofta känns den mer som en samling anekdoter än en samlad redogörelse. Detta hindrar inte att den är intressant. Jag skulle inte ha något emot att Beevors nästa bok blev en antologi med enbart ögonvittnesskildringar från Ryssland 1917-21. Inte heller detta vore dock en analys.
Med detta menar jag inte att analyser helt saknas. På vissa områden har Beevor bättre förståelse än många andra som har skrivit om dessa händelser. Exempelvis idealiserar han inte den vita sidan. I det stora hela, ska jag väl tillägga, jag återkommer till detta. Exempelvis Staffan Skott – som man kanske inte hör mycket om idag, men som gjorde ett tydligt avtryck på debatten i Sverige under tidigare årtionden – utmålade den vita sidan i inbördeskriget i stort sett som snälla socialdemokrater och liberaler. Richard Pipes – som till skillnad från Skott är historiker, och därtill ofta framhålls av antikommunister som den främste av dem – kan också nämnas. Han skönmålar inte de vita på samma vulgära sätt, men han har ändå exempelvis hävdat att tortyr inte tycks ha förekommit på deras sida. Beevor ger många exempel på att det förekom. Han ger inte heller mycket för demokratiska utfästelser som gjordes av Koltjak, den främsta vita befälhavaren i Sibirien, och under en tid den nominella ledaren för hela den vita sidan. Koltjak gjorde sådana utfästelser för att glädja de västallierade vars vapen han behövde. Ett exempel på hur ”demokratisk” han i praktiken var är att profilerade socialister i de områden som stod under hans kontroll, i en situation där socialister i någon form alltså fick över 80 % av rösterna till den konstituerande församlingen i valet i november 1917, svävade i livsfara
Det finns flera områden där man skulle ha velat se mer av en analys i Beevors bok. Nyss nämnda Koltjaks stora offensiv under våren 1919 exempelvis. Vad hade den för utsikter och lyckas, och hur såg hans valmöjligheter ut, eller annorlunda uttryckt: Var det så välbetänkt att gå till attack trots att hans position uppenbarligen var så svag, eller hade han i själva verket inget val? Det är ett exempel på en mer begränsad – om än fortfarande viktig – frågeställning som kunde ha retts ut bättre. Samma sak med andra offensiver, vita befälhavare, och mycket annat. Mest iögonfallande är dock Beevors oförmåga – eller kanske ointresse av – att överhuvudtaget förstå någonting av revolutionen. Detta är i och för sig inget ovanligt. Inte heller hindrar nödvändigtvis en oförmåga att förstå revolutionen eller bolsjevikernas politik att en historiker skriver något intressant. Det kan fortfarande vara möjligt att analysera mer begränsade saker på ett rimligt sätt, se exempelvis de nyss nämnda militära frågorna, även om det självfallet är en nackdel att inte ha förståelse för helheten. Men även här finns det som sagt brister hos Beevor. För antisocialister är det utan tvekan lättare att analysera den vita sidan än bolsjevikerna, åtminstone så länge de inte faller ned i förskönande. Ett exempel är White terror: cossack warlords of the Trans-Siberian av Jamie Bisher, som behandlar Sibiriens bisarra, mordiska och otroligt reaktionära kosackledare under inbördeskriget. Bisher har inte mycket till övers för revolutionen eller bolsjeviker – han tenderar att beskriva dem som en enda jobbig pöbel – men i det här fallet understryker det snarast hur enormt usla dessa kosackledare, som Semjonov, Kalmykov, Annenkov och Ungern-Sternberg var.
Det börjar redan tidigt i Beevors bok, när han inte visar något intresse för hur Petrogradsovjeten bildas, och fortsättningsvis inte skriver mycket mer om den eller andra sovjeter än för att visa att han tycker att hela idén med sovjeter är absurd och aldrig skulle kunna fungera på ett rimligt sätt i verkligheten. Nu säger jag inte att historiker måste tro på sovjetmakten som idé för att skriva något väsentligt, men det går ändå att försöka analysera dem seriöst.
Överlag är det nästan helt tomt på vilka drömmar och förhoppningar som revolutionen byggde på, och vilken massrörelse det var. Ansträngningarna för utbildning och överhuvudtaget att lära folk att läsa, kampen mot förtryck och diskriminering av kvinnor, minoriteter och ”oäkta” barn, att homosexualitet avkriminaliserades och aborter blev tillåtna och mycket mer lyser nästan helt med sin frånvaro. I slutet av boken, när vi nått fram till våren 1921, skriver Beevor om hur arbetarklassens stöd till bolsjevikerna hade minskat, och det är säkert lätt för den mindre pålästa att känna en viss förvåning: Hade bolsjevikerna alltså ett stort stöd från arbetarklassen? Självklart hade de det, och hela förloppet vore helt otänkbart om de inte hade det. Men förutom flera fall av bolsjevikledda arbetaruppror bakom de vitas linjer som sporadiskt nämns har Beevor mycket lite att säga i den frågan.
Kommunistpartiets kvinnoavdelning, Zhenotdel, med sitt omfattande arbete för att lyfta kvinnor ur århundraden av förtryck? Försöken att skapa grunden till en social välfärd? Alla de idéer om ett nytt liv och experiment för att komma åt rätt håll som exempelvis skymtar i William Rosenbergs antologi Bolshevik Visions (två volymer) eller Richard Stites Revolutionary Dreams: Utopian Visions and Experimental Life in the Russian Revolution? Inget av detta visar Beevor något intresse för i sina 600 sidor. Proletkult – en massrörelse där miljontals arbetare och bönder kunde börja tillägna sig en kultur som de inte tidigare hade nåtts av, experimentera med olika av dess uttryck eller rent av lära sig läsa – nämns förvisso, men bara i en anekdot där dess företrädare gjorde en löjlig figur. Det kan nämnas att bilden av Proletkult, åtminstone i den trotskistiska rörelsen, har varit alltför präglat av Trotskijs sågning av vissa av de mest långtgående, och i hans uppfattning (inte utan grund) felaktiga uppfattningarna som vissa av rörelsens företrädare hade, och allt annat har glömts bort, men det behöver vi inte gå in på här. För den som är intresserad av att studera ämnet kan Culture of the Future: The Proletkult Movement in Revolutionary Russia av Lynn Mally rekommenderas. Dock är Beevor i stort sett helt ointresserad av allt detta. Hans stora intresse är istället övergrepp, illdåd och lidande. Dessa är utan tvekan relevanta ämnen under det ryska inbördeskriget, och det rådde sannerligen ingen brist på dem. Men Beevor formligen frossar i dem, och genom att inte vara så intresserad av någon annan sida av saken blir hans framställning tämligen ensidig.
Saken når lite av sin spets i det Beevor skriver om Lenin. Jag undvek medvetet att använda ord som ”analys”, för Lenin är uppenbarligen ingenting som Beevor tycker att han behöver analysera. Saken är ju fullständigt klar: Lenin var helt inriktad på att bli diktator, han skydde inga medel för att nå dit och allt han nånsin sa eller skrev som gick i en annan riktning var bara dimridåer som minst av allt var allvarligt menade. Beevor är förstås långt ifrån först med den uppfattningen, men det är märkbart hur lite han tycker att han behöver motivera den. Vi får en ögonvittnesskildring från 1917. Självfallet fanns det många som ogillade, hatade eller fruktade Lenin i Petrograd 1917. Det hade dock inte varit svårt att rota fram någon ögonvittnesrapport med en helt uppfattning om honom från det året. Ungefär vilken uppfattning som helst faktiskt – det är svårt att komma ifrån att han också hade många anhängare. Ett enskilt ögonvittne bevisar helt enkelt inte mycket.
Man skulle också kunna anföra väldigt mycket från vad Lenin skrev som säger något helt annat, från hans första år som organisatör och propagandist på 1890-talet, som författare i förvisningen i Sibirien eller i exil i Europa, under och efter revolutionen i Ryssland 1905, över revolutionen 1917 och fram till hans sista skrifter från början av 1923. Saker som behovet av att bygga upp en rörelse och ett parti av arbetarklassen, behovet av att utbilda arbetarna – och, i polemik med vissa andra, att arbetarna faktiskt kan förstå dessa saker – om behovet av organisering underifrån, av demokrati genom sovjeterna och mycket annat. Man kan förstås hävda att allt detta bara var blå dunster menat för andras ögon och ingenting som han någonsin menade allvarligt. Detta förutsätter emellertid att Lenin i 25 år fram till 1917 jobbade målmedvetet efter sin hemliga plan som han aldrig uttryckte i någon form som finns bevarad, men däremot skrev en väldig massa annat som helt enkelt var en lögn. Jag har väldigt svårt att se att den analysen av Lenin skulle vara trovärdig, och Beevor gör i stort sett ingenting för att motivera den. Han hänvisar inte ens till någon bok eller något annat som argumenterar för saken.
Ett argument som har förts fram är att Lenin argumenterade för detta i sin skrift Vad bör göras? från 1902. Det stämmer att anklagelser av den typen slungades mot Lenin senare, i den minst sagt överhettade och överdrivna polemiken efter splittringen mellan bolsjeviker och mensjeviker på partikongressen 1903. Däremot var det ingen av de blivande mensjevikledarna som såg dessa drag i Vad bör göras? när den först kom – tvärtom såg de strålande redogörelse för deras gemensamma uppfattningar. Det är inte heller alldeles lätt att se vad i skriften som skulle peka åt det hållet. För den som är intresserad av att läsa mer om saken, sammanhanget Vad bör göras? skrevs i och ett grundligt vederläggande av uppfattningen om skriften som ett diktatoriskt manifest kan jag rekommendera Lars Lihs Lenin Rediscovered: What is to be done? in context. Jag håller inte med om allt Lih skriver i boken, men på frågan om huruvida Vad bör göras? är teorin och stalinismen praktiken – en vanligt återkommande ståndpunkt bland anti-leninister – gör han ett grundligt och effektivt jobb. Men Beevor nämner ingenting om detta – han tar sin syn på Lenin för given, utan att känna behov av att motivera den.
Beevor avslutar sin bok med att konstatera att inbördeskrig till sin natur är grymma, men distanserar sig lite från den ärkekonservativa Sjulgin som skrev att en av de viktigaste anledningen till de vitas nederlag var att de betedde sig lika illa som bolsjevikerna. Det fanns dock, menar Beevor, en hårfin men viktig skillnad: de vita gav alltför ofta prov på mänsklighetens värsta sidor, men när det gäller hänsynslös omänsklighet var bolsjevikerna oslagbara.
Beevor intresserar sig för Röda armén, deras hemliga polis (tjekan) och våldsamt klasshat, däremot inte för andra sidor hos bolsjevikerna. Att det ända upp i bolsjevikernas ledning fanns en debatt om tjekan, och att Bucharin som ville begränsa våldet placerades i dess ledning – eller att dess befogenheter faktiskt begränsades ett tag, innan kriget mot Polen bröt ut 1920 – verkar han inte tycka är värt att notera, inte heller att bolsjevikpartiet under denna period tillät och innehöll tendenser. Vänsterkommunisterna som motsatte sig fredsavtalet med Tyskland och var kritiska till mycket av centraliseringen hade sannolikt stöd av en majoritet av partiet i början av 1918, och de så kallade demokratiska centralisterna var en annan kritisk strömning som var betydelsefull i några år. På motsvarande sätt men tvärt om undviker Beevor att göra de värsta exemplen från de vita – som Sibiriens bisarra kosackledare – till representanter för den sidan.
Myten om båda sidor som lika goda förföljare av judar
Beevor får också hjälp att komma till sin slutsats genom sin uppfattning om en central episod: pogromerna och morden på judar. Liksom många andra anti-socialister konstaterar Beevor att antisemitism och pogromer förekom på båda sidor och utgår från att den var ungefär lika överallt. Han har ingenting som kan kallas en argumentering för att detta är fallet. Överhuvudtaget är hans stil företrädesvis anekdotisk: han radar upp ett exempelvis efter det andra, gärna ögonvittnesskildringar. Dessa är, som sagt, intressanta i sig, men bristen på sammanhållande analys är här kanske mer påtaglig än någon annanstans.
Han skulle också ha kunnat hänvisa till vad exempelvis Peter Kenez kom fram till i sina mycket läsvärda volymer om inbördeskriget i södra Ryssland, White advance, Red retreat och Red attack, White defeat. Beevor har ju läst dem – eller ja, han gör vissa enstaka hänvisningar till dem, och han borde ha läst dem. Jag skulle säga att det vore en smula oseriöst att inte ta del av den mest inträngande analysen av den delen av inbördeskriget som finns på engelska om man ska skriva en tjock bok om saken, så vi får väl hoppas att han har läst den. I vilket fall tar han ingen notis om vad Kenez skriver i dessa frågor.
Kenez skriver – naturligtvis – att antisemitiskt våld förekom på båda sidor, men enligt honom kan de judiska dödsoffren för den vita sidans räknas i tiotusentals (det förekommer andra uppskattningar på upp till 200 000) medan den röda sidans judiska offer uppgår till hundratals. Detta är inte heller någon slump. Den revolutionära rörelsen och speciellt den socialistiska hade från början fördömt antisemitismen – vissa av dess mest framstående ledare var för övrigt judar – medan adeln och officerskåren istället var genomdränkta av den. När de proto-fascistiska grupperna kända som svarta hundradena attackerade judar och socialister efter revolutionen 1905 berömde tsar Nikolaj II det som det ryska folkets hämnd mot extremisterna. Denikin må ha ogillat pogromer som en mindre lämplig metod att ta itu med problemet, men han sa öppet att han inte gillade judar, och ingen annan ledande vit officer hade mycket till övers för dem heller. Denikin ingrep inte heller för att hindra sina närmaste generaler från att öppet stödja pogromer och massakrer. Peter Kenez har beskrivit hur systematiska Denikins arméers pogromer var, och hur organiserade uppifrån de ofta var. Den vita propagandan var full av öppen antisemitism, och Kenez lyckades inte hitta ett enda avståndstagande från antijudiskt våld i den. På den röda sidan avrättades pogromförespråkare summariskt. Det finns faktiskt en viss skillnad i tillvägagångssätt där.
Ett av de bästa exemplen på en antikommunistisk historiker som desperat försöker bevisa – antagligen för sig själv liksom för andra – att bolsjevikerna var lika dåliga som de vita på den här punkten utgörs av Richard Pipes, i hans samling av dittills opublicerade Lenindokument, The unknown Lenin. På den skriftliga rapporten att enheter från 4:e och 6:e divisionen i Budjennys första ryttararmé hade mördat judar under reträtten i kriget mot Polen 1920 hade Lenin skrivit: ”Till arkivet”. För Pipes bevisade detta att Lenin inte brydde sig om det, och i vilket fall inte hade för avsikt att göra något åt det. Tyvärr, för Pipes förmåga till sansade historiska analyser vill säga, finns det andra dokument som visar var som hände. Faktum är att 387 personer, de flesta av dem från 6:e divisionen, greps, inklusive divisionsbefälhavaren och två brigadbefälhavare – liktydigt med generaler om Röda armén hade haft den titeln. 141 soldater från divisionen avrättades. Det är inte direkt samma sak som att inte ingripa – det måste tvärtom klassas som ganska hårda åtgärder mot övergrepp i krig. Pipes och de andra vitas historieskrivning faller ihop helt på den här punkten. De röda bekämpade antisemitismen med kraft, och de vita uppmuntrade den. Det är en viss skillnad.
Så är Beevors bok läsvärd? Ja, den innehåller mycket fakta och delar av ögonvittnesskildringar och är välskriven, men analysen är överlag svag. Vad gäller förståelse av revolutionen har Beevor ingenting att erbjuda, och även vad gäller inbördeskrigets militära förlopp hade man önskat mer systematiska analyser. Jag skulle därför inte rekommendera någon att börja sätta sig in i revolutionen och inbördeskriget med hjälp av denna bok. Men för oss som redan har satt oss in i skeendet ger den ytterligare information och utdrag ur ögonvittnesskildringar, och är som sagt välskriven, så för oss är den läsvärd.
Tyvärr saknas det mycket till konkurrens på svenska vad gäller systematisk genomgång av inbördeskriget, men några akademiska böcker på engelska som är långt bättre och hade varit mer motiverade att översätta och ge ut – även om de till skillnad från Beevors bok inte är nya – är Evan Mawdsleys The Russian civil war, Bruce Lincolns Red Victory, Jonathan Smeeles The civil war in Siberia och Peter Kenez ovan nämnda volymer, White advance, Red retreat och Red attack, White defeat, eller vår artikel i frågan https://www.arbetarmakt.com/2016/12/ryska-inbordeskriget/ För en mer allmän genomgång av revolutionen, dock utan systematisk genomgång av inbördeskriget, kan E.H Carrs äldre men fortfarande väldigt läsvärda Ryska revolutionen 1917-23 i tre volymer rekommenderas – Carr lyckas bättre med att förstå bolsjevikerna än de allra flesta som har skrivit om saken. Till dem som inte tycker att det har blivit otidsenligt att sätta sig in i hur bolsjevikerna resonerade kan man exempelvis rekommendera John Reeds Tio dagar som skakade världen, Alfred Rosmers Moskva under Lenin, Trotskijs Ryska revolutionens historia och How the revolution armed eller Lenins Collected works (finns mycket mindre fullständigt i svenska volymer i 3, 10 och 20 band), eller ovan nämnde antologier: William Rosenbergs antologi Bolshevik Visions (två volymer) eller Richard Stites Revolutionary Dreams: Utopian Visions and Experimental Life in the Russian Revolution. Efter det kan det vara dags att djupdyka i Beevors frossande i lidande.
Jens-Hugo Nyberg