Foto: AleWi, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons
Redan från första stund efter det fruktansvärda massmordet i Örebro väcktes frågan om gärningsmannens motiv. Med tanke på offren, valet av plats, tillvägagångssätt och gärningsmannens profil riktades misstankarna genast mot någon form av högerextremt sådant – rasism som ett mycket troligt alternativ, men möjligen också andra motiv ur den högerextrema flora som växt sig stark under den reaktionära våg borgarklassen släppt lös i samhället, som incel-rörelsen eller annat.
Och från första stund agerade polis och myndigheter för att förvirra och skydda sig i fråga om motivet, vilket vi också noterat i vårt uttalande.
För regeringen och etablissemanget är syftet med detta primärt att slå ifrån sig den uppenbara misstanken om att åratal av rasistisk hets från deras sida bidragit till det blodiga dådet i Örebro. Det finns en risk att polisen medverkar i detta, genom sin betoning på terrorism som något som endast kan komma från vänstern, nationella befrielserörelser, islamistiska gärningsmän eller muslimer, eller genom att ofta nedprioritera den typen av högerextrema åsikter som ofta också återfinns inom polisens led. Ta till exempel polisens uttalande dagen efter dådet där man slog fast att ideologiska motiv saknades, ur DN:s rapport om presskonferensen:
– Vi har sett hur det sprids falska uppgifter och vi vill verkligen betona att allt pekar på att han har agerat ensam och utan någon form av ideologiskt motiv, sade Sophia Jiglind, presstalesperson vid polisregion Bergslagen, på morgonen.
Vad kan ni då säga om motivet?
– Vi håller på och kartlägger det och kan inte gå in närmare på det.
Så man kartlade motivet (och gör det fortfarande), men kunde ändå säkert säga att det inte var ideologiskt.
Frågor om insatsen
För polisen handlar det också om att skydda sin insats – för även där har frågor väckts. Efter åratal av pengaregn över myndigheten, med en allt mer upptrappad repressiv lagstiftning, fler vapen, allt mer långtgående övervakning – och i en situation där en mindre armé av poliser snabbt fanns på plats – finns ändå många frågor om hur situationen hanterades, särskilt sedan det framkommit att poliserna inte riktade ett enda skott mot gärningsmannen. Som en polisforskare säger till SvD:
Varför sköt man inte ens några skott i luften för att understryka att man var där? Ett annat alternativ hade varit att försöka få kontakt med gärningsmannen med hjälp av en megafon och därmed låsa upp honom. Det man nu gör i sin kommunikation är att skydda varumärket. Sen håller man käften.
Försöken att ”skydda varumärket” går också igen i frågan om hur gärningsmannen, med uppenbara sociala och psykiska problem, kunde få vapenlicens för en rad avancerade vapen. Även där har polisen lagt locket på och undvikit frågor från media.
I detta varumärkesarbete får polisen tyvärr hjälp av massmedierna, som underdånigt upprepar berättelserna om en ”kaotisk” situation och verkar ovana att bryta med sin vanliga täckning av polisens arbete, som kan beskrivas som vänligt inställd ”copaganda”.
Polisens ”solidaritet”
Som den ryske revolutionären Victor Serge skrev i sin genomgång av den ryska tsarregimens polis är kunskap om polisens ”metoder och tillvägagångssätt av omedelbart politiskt intresse för varje militant; ty kapitalismens försvar använder samma metoder överallt och poliserna, som för övrigt är solidariska, är likadana”. Om detta skrev vi i vår längre artikel om revolutionärer och polisen.
Att den beundran för polisen och deras interna ”solidaritet” med varandra vi beskrev i den artikeln dessvärre finns kvar i delar av vänstern fick vi prov på i Socialistiskt Alternativs uttalande efter dådet i Örebro, där det beskrivs att ”den solidaritet som (..) poliser (..) har visat det senaste dygnet är enastående. Det är sånt ett samhälle behöver.”
Tvärtom anser vi att dådet och efterspelet till det visar att samhället behöver mindre av sådan ”solidaritet” poliser emellan, och mer genuin solidaritet mellan alla som utsätts för högerextremisters våld, vare sig dessa bär uniform eller ej. Ett sätt att visa den solidariteten vore att tillsätta en oberoende kommission, som kan granska både polisens insats då dådet skedde och det fortsatta, viktiga utredningsarbetet.
Redaktionen