Ukrainas ställning som förtryckt nation i det imperialistiska världssystemet har hamnat i blixtbelysning de senaste dagarna i och med Trumps köpslående med den ryska imperialismen om Ukrainas framtid. Likheterna mellan Ukrainas position i dag och Mellanösterns eller Afrikas under den öppet koloniala epoken är slående. Ukraina är en köttbit som rovgiriga imperialistmakter slåss om att få lägga beslag på.
Ukraina är till ytan Europas näst största eller största land, beroende på hur man räknar. Det är en av världens största exportörer av spannmål tack vare sina stora bördiga jordbruksmarker. Det finns välutvecklade industrier, de har världens största vattenreservoar och naturtillgångar som olja, gas, salt, magnesium m.m. Med 46 miljoner invånare är Ukraina en betydande marknad, och landet ligger militärstrategiskt viktigt till på grund av sin landgräns mot Ryssland och kust mot Svarta havet.
Imperialistmakterna vill kontrollera Ukraina för att få tillgång till landets naturresurser och strategiska läge geografiskt. Ryssland vill återuppbygga så mycket som möjligt av Sovjetunionens skyddsbälte av kontrollerade stater runt sitt eget land. USA å sin sida vill gärna omringa Ryssland med Nato-länder, eller länder allierade med Nato.
Två imperialistmakter mot Ukraina
Båda de imperialistiska lägren, det ryska och det USA-amerikanska, är beredda att offra Ukrainas rätt till nationellt självbestämmande om det gynnar deras egna ekonomiska och säkerhetspolitiska behov. USA intervenerade tidigare, under den så kallade Majdan-rörelsen, för att genom en kupp få bort landets dåvarande president och tillsätta en mer USA-vänlig regim som backades upp av högerextrema krafter. Och Ryssland tog steget att invadera Ukraina och har bedrivit ett skoningslöst terrorkrig mot civilbefolkningen för att få de ekonomiska och militära fördelar som kontroll över Ukraina ger. USA och Nato har försökt att ta kontroll över Ukrainas kamp för självständighet och få den att ta sig former som leder till att Ryssland dämpar sig men utan att det leder till en storkonflikt, som ett tredje världskrig eller liknande.
Den nuvarande ledningen för USA har uppenbarligen dragit slutsatsen att den hittillsvarande strategin, som lades upp under Biden, inte tillgodoser USA intressen i Ukraina och inte heller deras intressen i det globala spelet mellan imperialistmakterna, eftersom Ukraina sakta men säkert håller på att tas över av Ryssland. Därför har USA under Trump bytt inriktning och inriktar sig nu på en kompromiss med Ryssland för att säkerställa att båda parter får en sådan andel av kakan som de kan vara nöjda med (åtminstone för tillfället). Detta skulle vara bättre för USA än att inte få något alls. Därmed kan vi konstatera att Trumps agerande inte är fullt så irrationellt som de europeiska ledarna vill göra gällande. Det följer tvärtom en tydlig logik för en imperialistisk stormakt som vill sätta sina egna intressen i första rummet, ”America first” som Trump har klargjort.
Denna inriktning kommer tydligt till uttryck i att USA under Trump mer öppet har preciserat sina förväntningar på hur mycket de ska kunna exploatera Ukraina efter kriget. Därav kravet på att Ukraina efter en ”fredsöverenskommelse” ska föra över ett värde av 500 miljarder dollar till USA som betalning för den hjälp de har fått. Det innebär att USA tar finansiell kontroll över en stor del av Ukrainas resurser i form av mineraler, infrastruktur o.s.v. Detta har hela tiden varit USA-imperialismens mål, Trump har bara modifierat tillvägagångssättet för att uppnå detta mål.
De europeiska ledarna gråter krokodiltårar över Ukrainas nuvarande situation. I själva verket gnisslar de tänder över att deras stater har lämnats utanför den imperialistiska fördelningen av makt och resurser i Ukraina. Paris, London, Berlin och Stockholm bryr sig inte om ukrainska liv, de bryr sig bara om kapitalet i sina egna länder, som är den herre de tjänar. De är förstås också chockade över att inte längre kunna åka snålskjuts på den amerikanska imperialismen, bortskämda som de har blivit.
I pro-imperialistisk massmedia i Europa pratas det just nu om hur mycket Trump ljuger. De europeiska imperialisterna är förstås duktiga på att känna igen en lögnare eftersom de själva är obotliga lögnare. Det är givetvis sant att Trump ljuger när han säger att det var Ukraina som startade kriget eller att Zelenskyj bara har fyra procents stöd i opinionsmätningarna. Saken är bara den att USA-amerikanska ledare alltid har ljugit hejdlöst. Lyndon B Johnson ljög om att USA blivit attackerade av Nordvietnam i Tonkinbukten 1964, Reagan ljög om USA:s vapenaffärer med Iran för att beväpna terrormilisen Contras i Nicaragua på 1980-talet, Bush & c:o ljög om att det fanns massförstörelsevapen i Irak 2003 – för att bara påminna om några kända exempel.
Europeiska imperialistledare har inga problem med ogenerat ljugande från Vita huset så länge lögnerna även ligger i deras intressen, och det är där skon klämmer i nuläget. Trumps lögner och arrogans ställer den europeiska imperialismen åt sidan och det är i själva verket där som källan till deras ilska finns (samt i den skamfyllda förtrytelsen hos den som kommit på sig själv med att ha blivit lurad på grund av sin egen naivitet).
Trumps nya giv har också skakat de europeiska ledarnas, inklusive Sveriges, tilltro till den ”transatlantiska alliansen” och USA-amerikanska säkerhetsåtaganden genom Nato. Det är troligen för tidigt att säga om vi ser början till en mer omfattande omorientering av den amerikanska imperialismens geopolitiska ställningstaganden, men i den hysteriska propagandan om Trump som nu hörs från Europas huvudstäder, som är snarlik och ofta direktimporterad från de amerikanska Demokraternas alternativa idéer om hur västimperialismen bör skötas, kan vi åtminstone se sprickor i den västimperialistiska allians Sverige nyss kämpade så hårt för att få ansluta sig till. Rentav löjligt blir det dock när västimperialisterna och deras lakejer i media och liberala/vänsterliberala kretsar hycklande pratar om Trumps brott med den ”regelbaserade världsordningen” eller rentav om att bojkotta amerikanska varor – när man minns att precis samma krafter inte hade ett ord av kritik när Biden-administrationen stödde och orkestrerade ett folkmord i Gaza.
Antiimperialister måste stödja Ukrainas kamp
Hos vissa sektorer av vänstern har det funnits en öppen eller dold motvilja mot att stödja den halv-koloniala nationen Ukraina mot imperialistmakten Rysslands övergrepp. För vissa grupperingar handlar det om sympatier för Ryssland, ibland motiverade med det felaktiga påståendet att Ryssland inte är en imperialistisk makt, utan snarare en motvikt mot västimperialismen. Arbetarmakt har bland annat rett ut vad det är som gör Ryssland till en imperialistisk makt här, men vi kan i korthet säga att Ryssland är ett utvecklat kapitalistiskt land som deltar i kampen mellan andra ledande kapitaliststater om att lägga under sig så stora delar av världen som möjligt. Precis som USA har Ryssland bedrivit flera brutala krig för att säkra och vidga sin makt, med målet att göra den egna kapitalistklassen till en framgångsrik internationell utsugare. Regimen har dessutom tydliga fascistoida drag där omfattande repression mot arbetarklassen och vänstern ingår.
Men det finns andra delar av vänstern som har försökt att argumentera för neutralitet mellan Ukraina och Ryssland med argumentet att båda sidor är imperialistiska. Där handlar det inte om sympatier för Ryssland. Men de har ändå en viktig sak gemensamt med den Rysslandsvänliga vänstern: de ser Ukraina som ett passivt redskap för den USA-amerikanska imperialismen, därav benämningen ”krig via ombud” eller ”proxy-krig” när de talar om Ukrainas försvar mot den ryska imperialismens aggression. Denna del av vänstern menar alltså inte att Ukraina som stat är imperialistisk, men däremot att Ukraina är en villig representant för USA i ett krig som USA och Ryssland bedriver mot varandra.
För att det faktiskt ska vara fråga om ett proxy-krig krävs att några punkter måste vara uppfyllda:
1. Ombudet måste göra sina egna mål, om sådana finns, helt underordnade uppdragsgivarens mål. Det betyder i det här fallet att Ukraina måste göra USA:s målsättningar till sina målsättningar för att vi ska kunna tala om att Ukraina är en proxy, ett ombud.
2. Ombudet måste tillämpa uppdragsgivarens val av prioriteringar, strategier och metoder för att uppnå målsättningarna. I det här fallet betyder det att Ukraina måste kriga på det sätt och med de medel som USA vill att de ska kriga – eller inte kriga om USA beslutar det.
Analysen att Ukrainas roll i konflikten kan reduceras till att vara ett ombud för Washington har fått sig en rejäl törn de senaste dagarna av USA:s fientliga agerande mot Ukraina. Det har blivit uppenbart att ingen av de två ovanstående punkterna gäller (ur ett konsekvent antiimperialistiskt perspektiv har det varit uppenbart under hela kriget, men det understryks av Trumps senaste lögner, hot och utpressning mot Ukraina).
Den ukrainska nationen, och då framför allt arbetarklassen och andra folkliga skikt, har intressen och målsättningar att uppnå som radikalt skiljer sig från Washingtons intressen och mål. De ukrainska massornas intresse är nationell självständighet för att hindra ödeläggelse, massmord, plundring och förtryck av sitt land.
Sedan invasionen är den ryska imperialismen den kraft som tydligast hotar Ukrainas rätt till nationellt självbestämmande eftersom de bedriver direkt ockupation och terrorkrig. Washington har klargjort att deras mål inte är nationell självständighet åt Ukraina, och inte heller att försvara Ukraina mot Ryssland. De är intresserade av att själva exploatera och dominera Ukraina, och de har inga problem att i viss utsträckning dela mig sig till Ryssland. USA:s intressen går alltså direkt emot Ukrainas intressen.
Valet av prioriteringar och tillvägagångssätt skiljer sig följaktligen också åt mellan Ukraina och USA. Ukrainas intresse är att bedriva ett framgångsrikt befrielsekrig för att driva ut en imperialistisk ockupant. För att uppnå USA:s mål är det för närvarande bättre med ett ”fredsavtal” som i princip innebär att Ukraina kapitulerar gentemot Ryssland. Även här krockar Ukrainas och USA:s intressen. Det gjorde de även innan Trump blev president, om än inte lika flagrant. USA och Europa har hela tiden hållit tillbaka beväpningen av Ukraina för att inte utmana Ryssland för mycket, tvärtemot föreställningen om att de hetsar på Ukraina för att bedriva ett krig å deras vägnar. Ukraina har fått tigga till sig vapen och resurser. Det kan jämföras med de satsningar som USA har gjort historiskt när det varit fråga om riktiga proxy-krig.
De vänsterkrafter som ser Ukraina som ett passivt ombud för USA har gjort ett stort misstag i analysen av vad som menas med en nation. Ukraina är inte lika med sin regering och härskande klass. Ukrainas intresse och målsättningar kan inte enbart, och inte ens i första hand, definieras utifrån de styrandes målsättningar. I första hand handlar det om de breda massornas intressen; arbetarnas, böndernas och de folkliga skiktens intressen. Att de breda proletära och folkliga massorna i Ukraina har nationellt oberoende från Ryssland som mål står bortom allt tvivel. Att det finns illusioner och missförstånd bland befolkningen om att USA och EU stödjer dem i deras legitima kamp är inte samma sak som att folket är agenter för USA-imperialismen. När ukrainska arbetare offrar sig i befrielsekriget mot Ryssland är det inte för USA:s skull. De gör det för att försvara sina familjer och andra vanliga människor. Logiken i det försvaret är att de ukrainska massorna kommer att hamna i motsättning till USA-imperialismen när det blir uppenbart att Washington inte har det ukrainska folkets bästa för ögonen. De som är neutrala mellan Ukraina och Ryssland visar att de inte har förstått vad de ukrainska massorna slåss för.
En del vill bedöma Ukraina utifrån Zelenskyjs regering och dess politik, snarare än folket, och hävdar att det är deras kryperi för USA som gör att Ukraina måste ses som ett simpelt ombud för USA. Men denna analys bortser från den centrala frågan; vilken roll spelar regeringen i förhållande till de dominerande dragen i konflikten? Trots att Zelenskyjs regering är alltigenom västvänlig och reaktionär på många sätt har den bedrivit ett legitimt försvarskrig mot en militär invasion av en imperialistmakt och på så sätt bidragit till att upprätthålla Ukrainas nationella självständighet. Det är också det som gör att den rent objektivt har hamnat mer och mer i motsättning till det väst-imperialisterna ju längre kriget har pågått, eftersom USA och EU i grunden inte är ute efter att försvara Ukrainas oberoende.
Arbetarklassen måste ta ledningen
Att borgarklassen i halvkoloniala länder leder en form av motståndskamp mot en imperialistmakt är knappast något nytt i historien. Men som vi vet av erfarenhet kommer ett sådant motstånd vara inkonsekvent och begränsat, ha stora reaktionära inslag och ofta vara i riskzonen för att säljas ut av den lokala borgarklassen som av egna småskurna klassintressen gärna går med på kapitulationer och ruttna kompromisser. Det är exakt den linjen som Zelenskyj, under press av Trump, kanske kommer att beträda.
Det är därför all nationell frihetskamp i länder som domineras av imperialismen egentligen måste ledas av arbetarklassen och ha socialistiska målsättningar – den lokala borgarklassen är för svag och beroende av imperialismen för att i längden kunna leda en framgångsrik antiimperialistisk kamp. Men om det inte finns en betydande socialistisk arbetarrörelse som kan leda ett befrielsekrig måste den byggas upp bland annat genom att successivt ersätta den kapitalistiska ledningen för befrielsekampen och visa att den kan föra kampen mer effektivt ända till seger.
Detta kan inte göras med neutralitet som politisk handlingslinje, eftersom det innebär att ställa sig vid sidan om kampen.
Här bör jämförelser göras med andra konflikter internationellt och historiskt där vänstern tydligt ställer sig på en förtryckt nations sida mot en imperialistmakt trots att den förtryckta nationens ledning är reaktionär och rent kriminell, till och med fascistisk. USA:s två krig mot Irak är ett tydligt exempel. Landet leddes av massmördaren och despoten Saddam Hussein vilket med rätta inte hindrade antiimperialister från att försvara Iraks rätt till nationellt självbestämmande trots, inte på grund av, Saddams Husseins extremt reaktionära regim. Det var också den linje Arbetarmakt öppet framförde i antikrigsrörelsen då. Och vi har situationen i Palestina idag. Vilken antiimperialist försvarar inte palestiniernas rätt till motstånd och seger mot sionisternas och imperialisternas anfall? Detta görs utan att romantisera eller stödja Hamas eller politiskt.
Antiimperialister vet att Irak var större än Saddam Hussein och att Palestina är större än Hamas. På samma sätt är Ukraina större än Zelenskyj. Vi måste skilja på en nation och ledningen för nationen (på samma sätt som marxister bör skilja på ledningen för en fackförening och medlemmarna i fackföreningen).
En proletär, internationalistisk, antiimperialistisk och socialistisk position i Ukrainafrågan är att stödja nationen Ukrainas rätt till nationellt självbestämmande. Det innebär att vara för Ukrainas militära seger mot Ryssland, d.v.s. att vara för att ukrainska trupper driver ut Ryssland från ukrainskt territorium. Och för att säkra försvaret av sitt självbestämmande har Ukraina naturligtvis också en legitim rätt att införskaffa sig vapen där de kan få tag på dem, även om de levereras av västmakter med helt andra syften. Det innebär också att motsätta sig USA:s planer på att dela upp och plundra Ukraina. Det innebär att vara emot så kallade fredsbevarande trupper från USA, EU och/eller FN på ukrainsk mark. Det innebär också att vara för, om möjligt verka för, att det utvecklas ett partisankrig bakom de ryska linjerna och ett gerillakrig mot ryska trupper där de avancerar.
Ett ukrainskt befrielsekrig riktar sig i första hand mot Ryssland rent militärt, det ligger i sakens natur. Men politiskt och i andra avseenden måste det också rikta sig mot den USA-amerikanska och den europeiska imperialismen. Trump har på sistone hjälpt till att tydliggöra det bortom alla tvivel. Att vara neutral mellan Ryssland och Ukraina är idag en obegriplig position.
Arbetarmakt
Artikelbild, förstasidan: Wikimedia Commons, Creative Commons CC0 License