Vi publicerar här en översatt text från våra tyska kamrater i Arbeiter:innenmacht. Artikeln sätter den pågående krigs- och rustningshysterin i sitt rätta sammanhang – den framväxande globala maktkampen mellan de imperialistiska blocken.
Redaktionen
”Whatever it takes” gäller nu även för EU, åtminstone för majoriteten. Unionen vill få fram 800 miljarder euro i olika former till 2030, utöver de enskilda staternas befintliga utgifter. Enligt EDA (European Defense Agency) nådde deras sammanlagda försvarsutgifter en rekordnivå på 326 miljarder (1,9 % av EU:s BNP) 2024. Sedan 2021 har utgifterna ökat med hela 31 procent.
Det är inte bara USA, Ryssland och Kina som beväpnar sig, utan även det ”sjuka” EU, vars totala utgifter för militär och rustning har varit större än Rysslands i flera år. EU:s försvarsbudget ökar nu ännu mer och förväntas uppgå till 121 miljarder euro 2025, det vill säga cirka 32,5 procent av den totala budgeten.
Om man lyssnar på EU:s ledare och särskilt de från tyska kristdemokraterna CDU/CSU och socialdemokratiska SPD kan man tro att Tyskland och EU ligger i botten militärt. Om utrustning, material och inventarier är så fullständigt usla, uppstår frågan varför tyska och europeiska vapen inte bara efterfrågas i Ukraina, utan varför halva världen vill ha stridsvagnen Leopard 2 eller Taurus-raketerna?
Inte ens om man jämför Natos och Rysslands försvarsutgifter framgår att militären skulle ha fått stå tillbaka de senaste åren. Nato-länderna spenderade 1 341 miljarder dollar på försvar 2023. Av detta stod USA för 916 miljarder dollar, medan Rysslands försvarsbudget bara var 109 miljarder dollar. Men enligt anhängare av de nya upprustningarna är det vilseledande. IPG Journal (Journal of International Politics and Society) påstår att investeringarnas storlek om man jämför Nato med Ryssland inte längre är 12:1 till Natos fördel, utan endast 4:1 om utgifterna inte omräknas efter köpkraft. Om man dessutom utesluter USA är förhållandet bara 2:1.
Då ringde larmklockorna i Bryssel, särskilt eftersom EU inte längre kunde förlita sig på USA och att den transatlantiska länken lagts på hyllan under Trump. ”Vi befinner oss i en tid av upprustning”, meddelar kommissionens ordförande von der Leyen – och Europa måste åter ligga i framkant. EU ger 800 miljarder till detta – och nästan alla är med. Billiga lån bör göras tillgängliga för hårt skuldsatta länder som Italien, Frankrike och Spanien. Den ”enda” frågan är hur mycket. EU bör vara fullt krigsdugligt till 2030 och vid behov kunna hävda sina politiska och ekonomiska intressen militärt även utan USA.
Ett reaktionärt fredsfördrag i Ukraina, som tvingas fram rum genom Rysslands och USA:s diktat och som skulle omfatta betydande delar av de ryska imperialistiska erövringarna, skulle därför bara behöva vara en mellanlandning från EU:s perspektiv sett. De vill trots allt också spela sin del i omfördelningen av Ukraina – och rustar sig hårt mot den nuvarande och framtida huvudfienden Ryssland. I och med det nya kalla kriget intensifieras kapprustningen – och med den krigsfaran, men som påstås avvärjas av Tysklands och EU:s militära förmåga.
Vitbok
EU-kommissionens vitbok som publicerats de senaste dagarna (White Paper for European Defense Readiness 2023) sammanfattar på 23 sidor de framtida riktlinjerna. I det inledande kapitlet anges förändringarna i det strategiska läget. Ryssland, men också Kinas framväxt, ses som strategiska hot. Till detta kommer instabilitet i andra regioner som Afrika och Mellanöstern, liksom utmaningarna från hybridhot (d.v.s krigföring som blandar konventionella och icke-konventionella metoder), den teknologiska kapplöpningen och försvaret och behovet av att säkra kritiska råvaror. Och så är målen – ingalunda ”bara” mot Ryssland – definierade: ”I en hårdare värld med en geopolitik präglad av hyperkonkurrens, och som är transaktionell (d.v.s internationella överenskommelser är kortsiktiga, taktiska och flexibla – den syn på utrikespolitik som Trumps administration har gett uttryck för), och spänner över flera scener måste EU effektivt kunna möta alla utmaningar och svara på även de mest extrema militära händelser som väpnad aggression.”
Europa måste, med andra ord, själv bli en global aktör i politiska och militära termer. För att göra detta måste EU bli ”oberoende” och redo för krig – inte bara mot Ryssland, utan över hela världen. Allt detta inkluderar massiva upphandlingsprogram för försvarsmateriel och naturligtvis bör den europeiska industrin i första hand dra nytta av detta. För att vara oberoende av USA och inte längre beroende av dess logistiska stöd måste forskning och utveckling inom den högteknologiska sektorn också stärkas så att Europa också kan komma med egna system för satellitstyrning och vid behov ett franskt kärnvapenparaply som utsträcks till grannländerna.
EU-staternas arméer och deras nära allierade som Storbritannien bör förbli under sina respektive nationella kommandon, åtminstone tills vidare, men deras utrustning och anskaffning bör standardiseras. Syftet är att minska kostnaderna och samtidigt massivt påskynda framväxten av europeiska försvarsföretag, eftersom miljardaffärer garanteras i många år framöver. ”Krigsförmågan” bör vara helt etablerad till 2030, men upprustningen kommer på intet sätt att vara över, trots allt kommer andra makter inte att stoppa sina rustningar.
Det finns också en viss diplomatisk ton genom hela dokumentet. Vitboken är i stort sett tyst om förhållandet till den ”nya” rivalen USA, eftersom de i nuläget inte vill riskera en alltför öppen konflikt med den tidigare skyddsmakten. I avsnitt 8 åberopas vikten av Nato som ”hörnstenen i det europeiska försvaret”. Men bara några rader senare letar EU efter nära bilaterala allierade. Dessa inkluderar Nato-stater som Storbritannien, Kanada, Norge och även Turkiet, tillsammans med Schweiz, Albanien, Island, Montenegro, Nordmakedonien och Moldavien. Dessutom kommer möjligheter till militärt samarbete med Japan, Australien, Nya Zeeland, Sydkorea och Indien att undersökas. I denna anda avslutas dokumentet med kapitlet ”Vägen framåt för europeiskt försvar”. Avslutningen är en uppmaning: ”Europa måste fatta modiga beslut och bygga en försvarsunion som säkerställer fred på vår kontinent genom enhet och styrka.”
Säkrandet av freden som fras
I likhet med alla andra imperialistiska allianser lider EU ingen brist på fraser för att framställa sin egen upprustning och krigsförmåga som tryggandet av fred, när det i själva verket bara handlar om att hävda sina egna intressen i kampen för omfördelningen av världen. Och det är vad EU vill. Vitboken innehåller därför inte ”bara” en plan för upprustning som döljs som ”upprustning i efterhand”. Den innehåller också en plan för att förbereda en egen europeisk armé, även om den för närvarande står under Natos paraply. Denna ambition är inte ny och naturligtvis kan den misslyckas även denna gång på grund av de interna motsättningarna. Men ingen ska underskatta steget mot ett enat imperialistiskt Europa, för att fördjupa samhörigheten i ett block som kämpar för global överhöghet på en militär nivå med USA, Kina och Ryssland. Detta är i alla fall EU-kommissionens strategiska mål liksom de ledande imperialistiska makternas, inklusive den framtida federala regeringens. Därför kastas ”orubbliga principer” som tycktes huggna i sten för den tyska regeringen och EU, såsom den restriktiva skuldpolitiken, överbord – eftersom de i sig utgör ett hinder för strävan efter reaktionära, långsiktiga kapitalintressen.
Hela detta program motiveras av att ”vår” demokrati, ”våra” värderingar, ”vår” frihet, ”våra” stater är hotade. Det går inte att förneka att EU befinner sig i brutal konkurrens med andra imperialistiska makter. Men varken EU eller de nationalstater som utgör det är ”våra”. De försvarar inte ”våra” intressen, värderingar, demokrati eller frihet. De försvarar kapitalets värderingar, intressen, dominans och frihet. Och huvudsaken för kapitalet är att vi – vi löntagare – arbetar för deras vinster, deras företag, deras utländska interventioner, deras krig, kort sagt, deras klassintressen. Det är detta vi inte ska acceptera.
Därför: Nej till (åter)upprustning av Europa, nej till upprustning av den tyska armén (Bundeswehr)! Nej till ”demokratisk” militarism!
Martin Suchanek, Infomail 1278, 20 mars 2025
Bildkälla; Carlos Latuff; Wikimedia Commons; Copy Right Free