Antiimperialistiska enhetsfronter som taktik mot imperialismen

 

Motsättningarna i världen leder till viktiga frågor om hur socialister bör ställa sig till konflikter mellan imperialistiska stormakter eller koloniala ockupantmakter som Israel och motståndskrafter mot dessa som inte är progressiva. Ska vi socialister till exempel stödja eller samarbeta med Hamas mot Israel? Samma fråga blir aktuell när det gäller Zelenskyjs regering i Ukraina som leder en kamp mot den ryska imperialismen, eller när det gäller regimen i Iran som bedriver ett försvarskrig mot USA och Israel. Såväl Hamas som Zelenskyjs och Khameneis regimer är klart reaktionära även om de är det på olika sätt.

Frågeställningen är inte ny. Den var aktuell redan när USA invaderade Afghanistan, Irak och Libyen. Alla dessa länder leddes av despoter som förtryckte sitt folk, men samtidigt gjorde de också i olika hög utsträckning motstånd mot USA:s invasioner, även om bara talibanerna var verkligt framgångsrika eftersom de till slut lyckades driva ut USA ur Afghanistan.

Socialdemokratins kapitulation för imperialismen
Faktum är att problemställningen – ska socialister stödja rörelser och regimer som motsätter sig imperialismen trots att de i grunden också är emot arbetarklassen – var aktuell redan i början av 1900-talet.

Kommunistiska internationalen (Komintern) besvarade den genom att lansera taktiken med den antiimperialistiska enhetsfronten. På den andra (1920) och fjärde (1922) världskongressen antogs resolutioner om kampen i kolonierna och i dessa slog man fast att kommunisterna måste kämpa för koloniernas självständighet från de imperialistiska ockupationsmakterna. Komintern uttalade också tydligt att kampen för nationell självständighet ibland måste innebära ett stöd till ”nationalrevolutionära” rörelser som också kämpar mot imperialisterna, även om deras långsiktiga målsättningar inte är socialistiska. Temporära överenskommelser om gemensamma aktioner mellan kommunisterna och nationalistiska eller religiösa krafter som faktiskt bekämpar imperialisterna benämndes som antiimperialistiska enhetsfronter och Komintern menade att de kunde fylla en viktiga funktion i vissa situationer för att föra kampen framåt.

Socialisternas förhållningssätt till imperialismen hade varit en av de stora stridsfrågorna inom den internationella arbetarrörelsen i början av 1900-talet. I slutet av 1800-talet hade den andra internationalen fördömt kolonialismen. Kongressen 1896 skickade solidaritetshälsningar till självständighetsrörelserna på Kuba, Kreta och Makedonien. Samtidigt började den officiella socialdemokratin allt mer integreras med de kapitalistiska och imperialistiska institutionerna och intressena i Europa. På kongresserna 1904 och 1907 hade den reformistiska och pro-imperialistiska flygeln samlat tillräckligt mycket styrka för att gå till angrepp mot den ursprungliga internationalismen. Argument fördes fram från dem om att även ett socialistiskt Europa skulle behöva kolonier och att kolonialfolken saknade kapacitet till självstyre. I slutändan besegrades den rasistiska oppositionen inom andra internationalen hjälpligt men det var tydligt att en röta hade fått omfattande spridning. Ute i de alltmer förborgerligade socialdemokratiska partierna växte stödet för Europas kolonialpolitik.

Hur djup socialdemokratins lojalitet med imperialismen hade blivit visade sig emellertid på ett förödande sätt när första världskriget bröt ut 1914. Nästan alla socialdemokratiska partier valde då att sluta upp bakom ”sina egna” kapitalistiska och imperialistiska stater i kriget och uppmanade med berått mod de många arbetare som följde dessa partier att gå ut i skyttegravarna för att döda varandra i miljontals. Därmed blev det nödvändigt för de som fortfarande var internationalister, antiimperialister och revolutionära marxister att bryta med socialdemokratin och påbörja en reorganisering av arbetarrörelsen. Det var tydligt att imperialism, kolonialism, rasism och nationalism skulle vara avgörande frågor att ha en klar linje mot för att undvika den gamla arbetarrörelsens haveri.

I sin mycket läsvärda text Socialismen och kriget från 1915 skrev Lenin apropå de krigförande staterna i första världskriget:

Sex makter håller över en halv miljard (523 miljoner) invånare i kolonierna förslavade. Fyra invånare i ”stor”-makterna motsvaras av fem invånare i ”deras” kolonier. Och alla vet, att kolonierna har erövrats med eld och svärd, att koloniernas befolkning behandlas som djur och utsugs på tusen sätt… (s. 4, Socialismen och kriget, Marxistarkiv.se).

(..)

Socialisterna kan inte nå sitt stora mål utan att kämpa mot allt slags nationellt förtryck. Därför måste de ovillkorligen kräva, att de socialdemokratiska partierna i de förtryckande länderna (särskilt de så kallade stormakterna) erkänner och förfäktar de förtryckta nationernas självbestämmanderätt, och just i detta ords politiska mening, dvs deras rätt till politiskt avskiljande. Den socialist, som tillhör en stormaktsnation eller en nation, som besitter kolonier, och inte förfäktar denna rätt, är en chauvinist. (Ibid, s. 11).

Det är ganska svårt att misstolka Lenins formuleringar. I sitt arbete med att återsamla en revolutionär och internationalistisk arbetarrörelse drar han upp en tydlig linje mot alla som var socialister i ord men imperialister i handling. Han tar tydligt avstånd från idén om att det skulle kunna finnas någon progressiv form av imperialism eller kolonialism när han kategoriskt avfärdar stormakternas verksamhet som erövring, slaveri och banditverksamhet. Han tar ovillkorligt ställning för att kolonierna måste bli självständiga från kolonialmakterna och han fördömer kategoriskt alla socialister som inte försvarar den rätten. Den här politiska linjen låg sen till grund för både oktoberrevolutionen 1917 och bildandet av Komintern 1919.

Det antiimperialistiska Komintern
På Kominterns andra kongress antogs de 21 villkoren för medlemskap i den nya internationalen. Det åttonde villkoret rör frågan om kolonierna:

I fråga om kolonierna och de undertryckta nationaliteterna måste partierna i de länder, vars bourgeoisi äger kolonier eller förtrycker andra nationer, inta en utpräglat klar och tydlig ställning. Varje parti som tillhör Tredje Internationalen är skyldigt att obarmhärtigt avslöja ”sina” imperialisters ”hjältebragder” i kolonierna, och att stödja, icke i ord utan i handling varje frihetssträvande i dessa kolonier, att kräva sina imperialisters utdrivande ur kolonierna, att bland det egna landets arbetare uppväcka verkligt broderliga känslor gentemot den arbetande befolkningen i kolonierna samt att bland det egna landets trupper underhålla en ständig agitation mot allt förtryck av folken i kolonierna. (Villkoren för anslutning till Kommunistiska Internationalen; Den kapitalistiska världen och Kommunistiska Internationalen, s. 41; Marxistarkiv.se).

Komintern krävde alltså av sina medlemspartier att de genom konkreta och aktiva handlingar skulle verka för koloniernas frigörelse. Det är värt att notera att de tydligt krävde att ”varje frihetssträvande” ska ”stödjas”. Det handlade alltså inte bara om att Europas kommunister skulle stödja den specifikt kommunistiska kampen i Indien med flera kolonier, utan det handlade om att även stödja den bredare antikoloniala kampen. De underliggande principerna, som bolsjevikerna mest konsekvent av alla hade försvarat mot förrädarna inom andra internationalen, var att man måste skilja på förtryckta nationer och förtryckande nationer. I förhållande till den motsättningen måste kommunisterna stå på den förtryckta nationens sida.

För kommunisterna och arbetarna i Europa innebar det att de måste se sin egen härskande klass som en huvudfiende och massorna i den koloniala världen som kamrater mot denna huvudfiende. För kommunisterna och arbetarna i kolonierna innebar det att de måste se arbetarna i Europa som kamrater och dessutom vara beredda att samverka med alla frihetssträvande krafter på hemmaplan. Med frihet menades här frihet från kolonialmakten.

För att utveckla analysen av kampen i kolonierna antog den andra kongressen en speciell resolution i frågan. I den framgår att Komintern betraktade den lokala borgarklassen i kolonierna, samt olika feodala eliter, som i de flesta fall oförmögna att leda sina länder mot självständighet och modernisering. De lokala makthavarna var för tätt sammankopplade med imperialistmakterna genom olika förmåner och gemensamma ekonomiska intressen för att samtidigt kunna utmana dessa. Därtill fruktade de lokala makthavarna arbetar- och bondemassornas politiska uppvaknande mer än något annat. Afrikas och Asiens kapitalister och godsherrar föredrog i slutändan att springa imperialisternas ärenden framför att behöva hantera miljontals fattiga i en upprorsrörelse.

Komintern drog slutsatsen att den antiimperialistiska kampen dels behövde rikta sig mot imperialisternas hantlangare i kolonierna och dessutom behövde utföras med arbetar- och bondemassorna som huvudkraft. Detta medförde att den antiimperialistiska antikoloniala kampen behövde vara socialistisk och ledas av partier anslutna till Komintern – snarare än att vara borgerligt demokratisk och liberalt nationell, eller religiös. Detta resonemang uttrycks i ett av dokumenten från den andra kongressen:

…men sin verkliga nationella frihet och enhet kan proletariatet endast nå genom den revolutionära kampen och över den störtade bourgeoisins lik. Nationernas förbund och de imperialistiska staternas hela politik efter kriget påpekar detta faktum ännu tydligare och skarpare, stärker överallt proletariatets revolutionära kamp i de mest utvecklade länderna såväl som de arbetande massorna i kolonierna och i de osjälvständiga länderna och påskyndar sammanbrottet av de småborgerligt-nationella illusionerna beträffande möjligheten av en fredlig samlevnad och jämlikhet nationerna emellan under kapitalismen.

4) Av ovan framlagda principer följer att till grund för Kommunistiska Internationalens hela politik i nationella och koloniala frågor måste läggas en sammanslutning av proletärer och arbetande massor inom alla nationer och i alla länder till en gemensam revolutionär kamp för godsägarnas och bourgeoisins störtande. Ty endast en sådan sammanslutning tillförsäkrar oss segern över kapitalismen, utan vilken seger avskaffandet av det nationella förtrycket och beroendet är omöjligt. (s. 68, Teser och supplement i nationalitets- och kolonialfrågan, Marxistarkiv.se)

Kominterns andra kongress uttalade sig med andra ord tydligt mot olika idéer om ett nödvändigt separat nationellt kapitalistiskt stadium av de koloniala ländernas utveckling. Komintern förkastade helt att det kunde vara en planerad politisk strategi för arbetarklassen och kommunisterna i de koloniala länderna att vara understödjande bihang till olika borgerliga självständighetsrörelser med målet att skapa en nationell form av kapitalism och att socialismen skulle vara en fråga för en avlägsen framtid. Komintern förutsåg här den moderna informella imperialismen som inte tar sig uttryck i ren och permanent ockupation men som ändå handlar om massiv exploatering och ojämlik maktutövning, det vill säga att de före detta kolonierna är självständiga stater men ändå dominerade av imperialisterna.

Synen på revolutionen
Det här innebär att Komintern argumenterade längs samma linjer som Leo Trotskij hade gjort långt innan oktoberrevolutionen då han formulerade den permanenta revolutionens strategi för den kommande ryska revolutionen.

Trotskij menade att den ryska kapitalistklassen var för svag och osjälvständig för att kunna leda en progressiv kamp mot det ryska självhärskardömet och de kvardröjande feodala strukturerna i landet. Kampen för frihet och modernisering var tvungen att ledas av arbetarklassen vilket innebar att den demokratiska kampen skulle komma i motsättning till de styrande kapitalisterna, som inte skulle kunna acceptera de ryska arbetarnas naturliga kampmetoder med strejker, fabriksockupationer, arbetarråd och arbetardemonstrationer. Därför skulle den demokratiska kampen behöva sammanflätas med den socialistiska kampen i en oavbruten, ”permanent”, process framåt – från kamp för demokratiska krav som rösträtt och jordreform till revolutionär kamp för övertagande av fabriker och banker och samhället som helhet. Denna strategi tillämpades sedan i och med att bolsjevikerna inte nöjde sig med att den demokratiska februarirevolutionen segrade 1917, utan målmedvetet arbetade för att revolutionen skulle fortskrida, det vill säga permanentas till en socialistisk fas, vilken ägde rum med oktoberrevolutionen 1917.

Det är tydligt att Komintern ansåg att revolutionen i de koloniala länderna borde följa samma logik och strategi som den ryska revolutionen. Visserligen fanns det betydande skillnader mellan Ryssland innan revolutionen och de koloniala länderna i det att Ryssland var en imperialistisk makt, inte en koloni åt en annan stormakt. Men det fanns samtidigt betydande likheter på det sättet att den ryska kapitalistklassen inte klarade av att demokratisera, modernisera och utveckla landet eftersom den satt fast i det förgångna. Det var inte en kapitalistklass som kunde spela en revolutionär roll, som den franska och brittiska hade gjort, och i det liknade den borgarklassen i kolonierna.

Precis som i fallet med Ryssland menade Komintern då att arbetarklassen i kolonierna, med stöd av fattigbönderna, måste ta på sig den revolutionära rollen och lösa både den borgerliga revolutionens uppgifter – skapa en moderniserad och självständig nation – och den socialistiska revolutionens uppgifter som var att skapa jämlikhet genom arbetarklassens maktövertagande. Detta framgår av Teserna om kolonialfrågan, där man i tydliga ordalag skriver att verkliga nationell frigörelse också kräver kapitalismens avskaffande.

Men samtidigt aktade sig Komintern för att sammanblanda strategi och taktik. Formuleringarna om att verklig nationell frigörelse kräver en brytning med kapitalismen uttrycker en tanke om vad som är nödvändigt. Men vad som är nödvändigt skiljer sig ofta från vad som är möjligt i en given situation. Oktoberrevolutionen hade varit nödvändig under lång tid innan den skedde. Men för att den skulle bli verklighet krävdes åratal av förberedelser och användningen av olika taktiska koncept för att bolsjevikerna, de ryska kommunisterna, skulle kunna bli en politisk maktfaktor som faktiskt kunde förverkliga det som var nödvändigt.

Antiimperialistisk enhetsfront som taktik
Den andra kongressen nöjde sig inte med att komma med generella idéer om hur saker och ting borde vara i en idealisk situation, att arbetarklassen i kolonierna snabbt skulle ansluta sig till de små kommunistiska grupperna i miljontals och så skulle den antikoloniala kampen segra i form av befrielseuppror som samtidigt var socialistiska revolutioner. Komintern började i och med den andra kongressen istället att utarbeta konkreta taktiska koncept som skulle användas i den faktiska situation som de nya och små kommunistiska kärnorna i kolonierna befann sig i. Det var under den andra kongressen som den taktiska idén om antiimperialistiska enhetsfronter började ta form. Enligt Teser om kolonialfrågan borde kommunisterna i kolonierna vara beredda att samarbeta med rörelser för nationella självständighet även om dessa inte vara kommunister eller socialister:

Alla kommunistiska partier måste understödja de revolutionära frihetsrörelserna i dessa länder i handling, och formen för biståndet måste diskuteras med det kommunistiska partiet om ett sådant finnes.

(..)

Kommunistiska Internationalen skall samtycka till ett tillfälligt sammangående, ja till och med ett förbund med den revolutionära rörelsen i kolonierna och i efterblivna länder men får ej sammansluta sig med dem, utan måste obetingat upprätthålla den proletära rörelsens självständiga karaktär. (Ibid, s. 70)

Komintern menade alltså inte att den antiimperialistiska kampen skulle föras genom abstrakt propaganda för den socialistiska revolutionens förträfflighet som lösning på kolonialförtrycket. Den strategiska uppgiften var att uppnå nationell självständighet genom socialistisk revolution. Den taktiska uppgiften var att omvandla de små kommunistiska och proletära kärnorna till massrörelser för att strategin skulle kunna förverkligas. Därför borde kommunisterna delta i den reellt existerande självständighetskampen och försöka utveckla den och sina egna organisationer. Men som framgår av citatet ovan menade Komintern aldrig att kommunisterna och arbetarklassen skulle underordna sig liberala, nationalistiska eller religiösa krafter i strategiska allianser där kommunisternas självständighet försvann. Ändå var det så den antiimperialistiska enhetsfronten kom att tolkas under den stalinistiska epoken.

I samband med den kinesiska revolutionen 1925-1927 instruerade det allt mer stalinistiska Komintern de kinesiska kommunisterna att göra precis det som den fjärde kongressen uttryckligen skrivit att kommunisterna inte borde göra; det kinesiska kommunistpartiet anslöt sig till det borgerligt nationalistiska Kuomintang, gav upp sin politiska självständighet och började utmåla Kuomintang som mycket mer progressiva än vad de egentligen var. När nationalisterna var färdiga med att utnyttja kommunisterna attackerades de och slaktades i stor skala, och arbetarklassens revolutionära kamp slogs ner blodigt. Eftersom kommunisterna närt naiva illusioner om Kuomintang och slarvat med sin egen oberoende organisering stod de försvarslösa när de blev attackerade. Sådana händelser har delvis gett den antiimperialistiska enhetsfronten dåligt rykte bland anti-stalinistiska marxister. Men vi bör inte kasta ut barnet med badvattnet. Den antiimperialistiska enhetsfronten var uttryckligen inte tänkt att användas på det opportunistiska sätt som stalinisterna gjorde.

Bakgrunden till den antiimperialistiska enhetsfronten
Kominterns andra kongress började utmejsla taktiken med den antiimperialistiska enhetsfronten mot bakgrund av tre obestridliga omständigheter.

Den första var att de förtryckta massorna i framför allt Asien hade börjat visa tydliga tecken på missnöje, politiskt uppvaknande och även uppror redan innan Kominterns bildande. 1911 bröt det uppror i Kina ut som satte stopp för 2 000 år av kejserligt styre. 1905-1911 ägde den borgerligt demokratiska konstitutionella revolutionen i Persien (Iran) rum. 1908 ägde ungturkarnas demokratiska revolution rum i det Ottomanska imperiets slutfas. Flera viktiga revolutionära rörelser skedde i länder som inte var kolonier men som stod under hot om att bli det eftersom deras svaga regimer inte kunde stå emot den aggressiva europeiska imperialismen. Det var alltså tydligt att frågan om kolonial erövring inte bara skapade en motsättning mellan en imperialistmakt och ett ockuperat folk. Det skapade också en motsättning mellan massorna och de styrande inhemska eliter som mer eller mindre frivilligt visade sig vara beredda att låta massorna hamna under imperialistisk järnhäl.

De stora, betydelsefulla upproren i Kina, Persien och Ottomanska imperiet hade det gemensamt att det växande imperialistiska hotet som de traditionella makthavarna inte kunde komma till rätta med bidrog starkt till att de bröt ut.

Den andra omständigheten var att det uppenbarligen fanns undantag från den generella bilden att den inhemska överklassen var helt oduglig att ta upp kampen mot de imperialistiska inkräktarna. Dessa och andra uppror visade att det fanns nationalistiska dissidenter i borgerliga kretsar och inom medelklassen. Under vissa omständigheter kunde sådan företrädesvis unga krafter sluta sig samman i nationellt revolutionära grupper som ledde verkliga revolutioner mot imperialisterna och de etablerade lokala makthavarna. Frågan uppstod då hur kommunisterna skulle relatera till sådana ”nationalrevolutionära” rörelser.

Den tredje omständigheten var att de organiserade kommunistiska grupperna i kolonierna runt 1920 var nya, små och isolerade. Ingenstans i den koloniala världen fanns det kommunistiska partier som ens var i närheten av att ha den storlek, erfarenhet, förankring i befolkningen och politiska nivå som krävdes för att leda en kombinerad självständighets- och revolutionär kamp. Den omedelbara uppgiften för kommunisterna i kolonierna var att ändra på detta förhållande. Enligt Komintern kunde detta alltså bara ske genom att delta i självständighetskampen och i den bevisa sin duglighet. Så länge kommunisterna var en liten minoritet skulle det inte vara realistiskt att på egen hand leda omfattande kamp som skulle involvera miljontals människor i avancerade politiska och militära strider. Inom ramen för antiimperialistiska enhetsfronter skulle de däremot kunna delta i gemensamma aktioner med större rörelser och på så sätt vara en del av kampen, istället för att bara hålla på med abstrakt och steril propaganda vid sidan om.

Kominterns andra kongress började diskutera den antiimperialistiska enhetsfronten som koncept men det var först i och med den fjärde kongressen som själva begreppet lanserades. Det var också på den kongressen som argumentationen för den antiimperialistiska enhetsfronten fördjupades och preciserades.

Kominterns fjärde kongress
I sina Teser i orientfrågan slog Kominterns fjärde kongress fast att kommunisterna måste stödja all verklig kamp mot kolonialmakterna:

I det Kommunistiska Internationalen tar full hänsyn till den omständigheten, att bärarna av nationens vilja till statlig självständighet under olika historiska förhållanden kan utgöras av de mest olikartade element, understödjer den varje nationalrevolutionär rörelse mot imperialismen.” (Teser i orientfrågan, Teser och resolutioner antagna på Kommunistiska Internationalens fjärde världskongress, s. 67; Marxistarkiv.se)

Komintern såg det som att varje nederlag för imperialisterna skulle destabilisera det världskapitalistiska systemet i en eller annan grad. Rätten att slippa ockupantmaktens trakasserier och begränsningar sågs som viktiga demokratiska frågor. Framgångar i kampen på båda dessa områden, att destabilisera kapitalismen och att vinna demokratiska friheter, sågs som viktiga i sig själva men också som betydelsefulla steg i processen att utveckla arbetarrörelsen. Tanken var att kommunisterna inte bara skulle vara den mest effektiva kraften för de rena arbetarfrågorna som löner och rättigheter på arbetsplatserna, utan att de också skulle vara den mest effektiva kraften för nationell befrielse. För att uppnå det menade Komintern alltså att kommunisterna borde stödja varje ”nationalrevolutionär” rörelse som bedrev faktisk kamp mot imperialismen och för nationellt oberoende.

Kommunisternas i kolonierna vägran att deltaga i kampen mot de imperialistiska våldsåtgärderna under förevändning av ett påstått ”försvar” av självständiga klassintressen är en opportunism av sämsta sort, som endast kan diskreditera den proletära revolutionen i Orienten. Som ej mindre skadligt måste man beteckna försöket att, avhålla sig från kampen för arbetarklassens mest trängande alldagliga intressen till förmån för det ”nationella enandet” eller ”borgfreden” med den borgerliga demokratin. De kommunistiska arbetarpartierna i de koloniala och halvkoloniala länderna står inför en dubbel uppgift: å ena sidan kämpar de för en möjligast radikal lösning av en borgerlig-demokratisk revolutions uppgifter, som avser erövrandet av statlig oavhängighet; å andra sidan organiserar de arbetare- och bondemassorna till kamp för sina särskilda klassintressen… (Ibid, s. 69)

Komintern varnar tydligt för en linje som mekaniskt och ensidigt sätter klasskampen och den socialistiska kampen i motsättning till kampen för nationellt oberoende från imperialisterna. Istället menade man att dessa två strider borde integreras med varandra. Kommunisternas uppgift i kolonierna skulle vara att ta strid mot den inhemska härskande klassen och de utländska imperialisterna på en och samma gång. Det kan på ytan låta motsägelsefullt, men det var ett nödvändigt sätt att förhålla sig till en verklighet som i sig själv var motsägelsefull.

Massorna i kolonierna lydde under flera lager av förtryck, det fanns inte bara en motståndare som all revolutionär energi kunde koncentreras gentemot. Dels förtrycktes massorna ekonomiskt, politiskt och kulturellt av imperialist- och kolonialmakterna, och dels förtrycktes de ekonomiskt och politiskt av den inhemska överklassen (till det kan vi dessutom lägga ytterligare lager av förtryck såsom sexism, religiös konservatism och så vidare).

Den situation som uppstod var att det fanns skikt i kolonierna som var både förtryckta och förtryckare på en och samma gång. Samma inhemska skikt som utövade exempelvis ekonomisk exploatering eller religiöst förtryck mot de fattiga i kolonierna var själva politiskt förtryckta av kolonialmakterna. Detta komplicerade massornas uppfattning om klassförtrycket och gynnade nationalistiska idéer om en folkgemenskap över klassgränserna.

Genom ett förslag om en antiimperialistisk enhetsfront kunde den antikoloniala delen av borgerligheten ställas inför ett test: skulle de vara beredda att slåss på riktigt mot imperialisterna? De som vacklade och föll undan skulle misskreditera sig själva och avslöjas som pratmakare. Om enhetsfronten blev verklighet och till och med segerrik skulle vägen öppnas för att den antikoloniala revolutionen skulle växa över i en socialistisk revolution. Men även om det inte skedde vore formell självständighet ett progressivt steg framåt, eftersom det skulle få bort frågan om den direkta utländska ockupationen från dagordningen och därmed göra det svårare för den ”antikoloniala” delen av borgerligheten att framställa sig som företrädare för hela folket. Klasskampen skulle kunna bryta fram mer obehindrat med den inhemska överklassen vid makten. Med det sagt var det aldrig någonsin aktuellt för Komintern under den här leninistiska perioden att framställa sådana delsegrar som historiskt nödvändiga stadier som ett land måste gå igenom innan det får bli aktuellt med en socialistisk revolution.

Därmed var det omöjligt för kommunisterna och arbetarrörelsen att ingå långsiktiga strategiska allianser med de ”nationalrevolutionära” krafterna. Idén med den antiimperialistiska enhetsfronten var aldrig att kommunisterna skulle integreras politiskt och organisatoriskt med nationalister och religiösa i gemensamma partier eller organisationer bakom ett gemensamt program. Däremot skulle en politiskt och organisatoriskt självständig kommunistisk rörelse kunna genomföra gemensamma aktioner med de ”nationalrevolutionära” mot imperialisterna. Under dessa aktioner skulle kommunisterna kunna växa och underminera stödet för nationalistiska och religiösa ledare genom att vara den mest effektiva kraften för kampen.

The slogan of the proletarian united front was advanced in the West during a transitional period of gathering forces together organisationally. So too in the colonial East at present, the slogan of the anti-imperialist united front must be emphasised. The suitability of this slogan flows from the perspective of an extended, lengthy struggle against world imperialism, demanding the mobilisation of all revolutionary forces. This mobilisation is all the more necessary, since the native ruling classes tend to make compromises with foreign capitalism that are directed against the interests of the popular masses. And just as the slogan of proletarian united front in the West contributes to exposing Social Democratic betrayal of proletarian interests, so too the slogan of anti-imperialist united front serves to expose the vacillation of different bourgeois nationalist currents. This slogan will also promote the development of a revolutionary will and of class consciousness among the working masses, placing them in the front ranks of fighters not only against imperialism but also against survivals of feudalism. (Thesis on the Eastern Question, Marxists.org – Vi använder här den engelska versionen då den svenska översättningen av just detta stycke är för dålig).

Den antiimperialistiska enhetsfrontens syfte
För Komintern hade den antiimperialistiska enhetsfronten alltså två parallella syften, som en direkt reflektion av den motsägelsefulla situationen i kolonierna; den skulle dels samla maximal styrka i direkt slag mot imperialisterna och den skulle dels försvaga den nationella borgerliga antiimperialismen. Perspektivet var att de borgerliga nationalisterna under kampens gång skulle visa sig vara begränsade, vacklande och kompromissvilliga.

Den antiimperialistiska enhetsfronten var aldrig tänkt som en stor målsättning att uppnå och sen hålla fast vid till varje pris. Den var ett medel på kort sikt för kommunisterna att överkomma sin litenhet och isolering genom att delta i större kamprörelser. Ju större massförankring kommunisterna kunde få, ju mer de kunde uträtta på egen hand, ju mer kampen tog sig formen av massorganisationer och arbetarråd och gerillaarméer under kommunistisk ledning – desto mer irrelevant skulle den antiimperialistiska enhetsfronten bli. Den antiimperialistiska enhetsfrontens taktik handlar om att bryta loss massorna från de liberala, nationalistiska och religiösa ledarna, inte om att uppnå fredlig samexistens med dessa.

Den antiimperialistiska enhetsfronten kom aldrig att appliceras praktiskt i någon större skala under de få år som Komintern var en revolutionär organisation. Efter den fjärde kongressen började den stalinistiska urartningen bli tydligt märkbar och i början av 1930-talet hade Komintern blivit ett redskap i händerna på den byråkratiska diktaturen i Sovjetunionen. Alla leninistiska koncept, inklusive den antiimperialistiska enhetsfronten, förvandlades till oigenkännlighet av den stalinistiska regimen vars politiska linje handlade om deras egen vinning, inte om världsrevolutionens spridning.

Kominterns snabba förvandling till en kontrarevolutionär stalinistisk organisation har medfört att det tyvärr inte finns en längre period av praktiska erfarenheter av den antiimperialistiska enhetsfronten att bygga på. Kominterns verksamhet i Indonesien är dock ett positivt exempel. Där hade kommunisterna anslutit sig till den moderat pan-islamiska rörelsen Sarekat Islam, verkade som en välorganiserad fraktion inuti denna rörelse och lyckades på så sätt komma i kontakt med de breda massorna och kunde växa betydligt som organisation.

Strax efter Kominterns andra kongress 1920 hölls en Kongress för österns folk i Baku (Azerbadjan) som samlade 1 891 deltagare framförallt från olika delar av Asien. Av dessa var en tredjedel radikala nationalister av olika slag. Resten kom från Kominterns partier och närstående organisationer. Målet var att diskutera förutsättningarna för den antikoloniala kampen och de antiimperialistiska fronterna.

1921 undertecknade Sovjetryssland ett fördrag med Kemal Atatürks nationalistiska regim i Turkiet, som bedrev ett nationellt försvarskrig mot de allierade imperialistmakterna från första världskriget. Storbritannien, Frankrike, USA och Japan ville ockupera och dela upp Turkiet i ett antal mindre kolonier, men med Sovjetrysslands hjälp i form av vapenexport och militär expertis lyckades Atatürks nationalistregim slå tillbaka det imperialistiska angreppet. Helt i enlighet med principerna för den antiimperialistiska enhetsfronten gav Sovjetregeringen aldrig något politiskt stöd till Atatürk genom att skönmåla honom. Komintern uppmanade hela tiden de turkiska kommunisterna att organisera sig i egna organisationer utifrån perspektivet att stödet till kemalisterna var ett kortsiktigt militärt block mot en gemensam imperialistisk fiende som inte kunde sätta kampen för den socialistiska revolutionen i Turkiet på undantag.

Även om den antiimperialistiska enhetsfronten var tänkt som något operativt var det förmodligen på det politiska och propagandistiska, och kanske psykologiska, planet som konceptet fick störst och mest långvarig betydelse. Genom sin radikala fientlighet mot imperialismen och kolonialismen, kombinerad med perspektivet på en social revolution, kunde Komintern vinna en hel rad betydelsefulla personer och grupper i kolonierna till sin fana. Den antikoloniala explosion som verkade ligga i luften i början av 1900-talet dröjde ytterligare några decennier, men när den väl kom var det i stor utsträckning just de personer och grupper som anslutit sig till Komintern, bland annat tack vare synen på den antiimperialistiska kampen, som spelade nyckelroller i sina länders motståndskamp. Både Mao i Kina och Ho Chi Minh i Vietnam anslöt sig till Komintern i början på 1920-talet. Eftersom de officiella kommunistpartierna senare blev stalinistiska organisationer ledde den nationella befrielse de lyckades uppnå inte till social och politisk befrielse för arbetarklassen och de förtryckta. Istället etablerades brutala diktaturer mot folket i Kina, Vietnam, Nordkorea och så vidare.

Trots att den öppna och formella kolonialismen till största del är avslutad är den imperialistiska världsordningen en påtaglig realitet. Därmed är den antiimperialistiska enhetsfrontens taktik aktuell att använda även för kommunister idag.

Redaktionen