Ur arkivet: Arvet efter Che Guevara – en kritisk granskning

1997 gav publicerade Arbetarmakt en pamflett om Che Guevara. Det var en kritisk granskning utifrån ett marxistiskt och trotskistiskt perspektiv, där vi diskuterar de fatala begränsningarna hos en strategi för kampen som hämtats ur den stalinistiska traditionen. Pamfletten bestod av två översatta texter och vi publicerar här en av dem, en översatt artikel ur en tidskrift som Arbetarmakts internationella organisation publicerade på den tiden. Efter ett namnbyte heter vår internationella organisation numera Förbundet för Femte Internationalen, men 1997 hette vi fortfarande FRKI – Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International. Vi publicerar förordet till pamfletten även om den andra text som nämns inte publiceras i den här posten på hemsidan.

Redaktionen

---

Arvet efter Che Guevara – en kritisk granskning

Förord
Ernesto Che Guevara utgör fortfarande, 30 år efter sin död, en symbol för uppror mot imperialismen och orättvisorna i världen. Men den politik som han företrädde ledde inte till skapandet av sunda arbetarregimer utan till stalinistiska diktaturer.

På grund av den uppenbara motsättningen mellan Che Guevara som symbol för uppror och kamp å ena sidan och å den andra det ur arbetarklassens synvinkel katastrofala resultatet av hans politik, finns det all anledning att försöka påverka den diskussion som på nytt kommer att bryta ut i samband med att 30 år förflutit sedan Che mördades i Bolivia 1967.

Broschyren består av två delar. Den första utgörs av en längre recension ur FRKI:s tidskrift Trotskyist International. Den bok som recenseras är skriven av Jon Lee Anderson (Che Guevara. A Revolutionary Life, London 1997: Bantam Press).

Den andra delen är hämtad ur boken The Degenerated Revolution (London 1982), som innehåller FRKI:s grundläggande analys av tillkomsten av degenererade arbetarstater i en rad länder efter andra världskriget mot bakgrund av den ryska oktoberrevolutionen. Avsnittet om Kuba berör även de revideringar av trotskismen som den kubanska revolutionen gav upphov till inom den centristiska ”trotskismen”.

Arbetarmakt, september 1997

 

Arvet efter Che Guevara – en kritisk granskning
Förutsättningarna för att skriva en biografi över Ernesto ”Che” Guevara har förbättrats dramatiskt sedan 1989, även om det är av orsaker som dess huvudperson knappast skulle ha välkomnat. Störtandet av den styrande byråkratin i Moskva har löst många stalinistiska funktionärer, agenter och diplomater som varit inblandade i kubanska angelägenheter från deras tystnadsplikt. Även i Kuba har det förekommit en ökad grad av öppenhet. Che Guevaras vänner och familj är nu beredda att dela med sig av dokument och minnesbilder på ett tidigare otänkbart sätt.

Andersons bok drar fördel av detta förändrade klimat för att ställa samman en fascinerande redogörelse för Ches liv. Den fyller igen många hål, lyfter på hemlighetens slöja kring vissa viktiga politiska händelser och lyfter fram nya vittnesmål om knappt utforskade sidor av Ches karaktär och personlighet. Samtidigt som den inte hänger sig åt personlighetskult, bär Andersons bok vittnesbörd om kraften i Ches personlighet: en pådrivande, självuppoffrande och ytterst krävande karaktär. Det är ett porträtt av en hård disciplinanhängare men samtidigt en handlingsmänniska som kunde inspirera till anmärkningsvärd tillgivenhet, inte minst genom sin egen förmåga att övervinna handikappet i en svår och livslång astma. Det står också klart att han genom hela sitt liv fördömde alla materiella privilegier, både som gerillaledare och som minister i den kubanska staten.

Det är inte en ikonoklastisk biografi, inte heller är det en kritik av Guevaras idéer. Den ifrågasätter inte Guevaras skrifter om gerillakriget, inte heller hans ståndpunkt i debatten bland de kubanska ledarna om övergången till socialismen. Men den tillhandahåller ny information som möjliggör en klarare bedömning av Guevaras förhållande till Fidel Castro, till den kubanska stalinismen och förändringarna i hans åsikter om Sovjetunionen och Kina. Hans katastrofala kampanjer i Kongo och Bolivia beskrivs noggrant på grundval av hittills opublicerade dagböcker och redogörelser, i första hand av de som var aktiva tillsammans med honom men även av de som var ansvariga för hans död.

Sedan 1967 har Guevara representerat olika saker för olika människor: avgudabild för den kubanska revolutionen mot Batista, arkitekt för den stalinistiska kontrarevolutionen i Kuba, oförsonlig antiimperialistisk kämpe beredd att offra sitt liv för ett annat lands sak, eller till och med den man som förlorade en volym av Trotskijs skrifter i en skärmytsling några dagar innan sin död, en ”omedveten” förespråkare av ”permanent revolution”.

Andersons bok tillåter oss att mer exakt förstå både människan bakom och ideologin i ”guevaraismen”, och karaktären av den ”marxism” som Che utvecklades mot från mitten av 1950-talet fram till sin död.

Från skepticism till marxism
Ernesto Guevara föddes den 14 maj 1928 i Rosario i Argentina, i en familj med kubansk aristokratisk bakgrund som kommit på obestånd. Men de saknade inte pengar och Guevara fick en bekväm, något bohemisk uppväxt i medelklassen. Som omättlig läsare och debattör var han säkert politiskt medveten, men han höll sig envist ifrån varje engagemang ända upp i 20-årsåldern. Han fick smeknamnet ”Krypskytten” för sina vassa kommentarer om andras uppfattningar.

Han studerade medicin och fick sin läkarbehörighet vid 22 års ålder. Han avbröt sina studier med resor, först i det inre av Argentina och sedan över hela Syd- och Centralamerika. Hans dagböcker och brev visar en gradvis men ökande medvetenhet om orättvisor, fattigdom och förtryck. Under den här perioden läste han också mycket, inklusive Lenin, Marx, Engels, Stalin och Freud. Men trots att hans ungdomstid och tidiga mannaålder sammanföll med den peronistiska rörelsens ”heroiska” år i Argentina (1944–52), stod han vid sidan av all politisk aktivism för eller emot Juan och Eva Peron och deras rörelse.

Historien skulle emellertid förse den unge läkaren med ett tillfälle att ta ställning. I Guatemala hade Jacobo Árbenz, en vänstersinnad överste, just valts till president. Han undertecknade 1952 en lag om jordreform, förstatligade egendomen för regionens största nordamerikanska företag – United Fruit – och angrep den lokala oligarkins jordinnehav.

När Guevara anlände till Guatemala på en studieresa i december 1953, hamnade han mitt i omvälvande händelser. Hundratals latinamerikanska vänsteranhängare anlände för att bevittna detta ”socialistiska experiment” med egna ögon.

På väg till Guatemala skrev Guevara till familjen:

”Längs vägen hade jag möjlighet att passera genom United Fruits besittningar, vilket återigen påminde mig om hur fruktansvärda dessa kapitalistiska bläckfiskar är. Jag har svurit inför en bild av den gamle och sörjde kamrat Stalin att jag inte ska vila innan jag sett dessa kapitalistiska bläckfiskar utplånas. I Guatemala kommer jag att fullända mig själv och uppnå vad som behövs för att bli en autentisk revolutionär.” (s. 126)

USA:s utrikesdepartement och CIA ägnade året 1953 åt att planera störtandet av Árbenz. En uppgörelse var oundviklig. Men vad skulle man göra åt det? Guatemala var en kittel av debatt mellan olika grupper.

Guevara fördömde de borgerligt nationalistiska partierna, som det peruanska APRA och det bolivianska MNR, för deras vägran att stöda den våldsamma revolutionen. Samtidigt som hans läsning redan hade gjort honom till beundrare av ”framgångarna” i Sovjetunionen, var han också kritisk till regionens kommunistpartier, och hävdade att inget parti som deltog i valen i Latinamerika under nuvarande förhållanden kunde förbli verkligt revolutionärt: ”han var kritisk till kommunistpartierna, som han upplevde hade rört sig bort från de ’arbetande massorna’ genom att ge sig in i taktiska allianser med högern för att få del av makten.” (s. 132)

Han vägrade därför att gå med i PGT (kommunistpartiet i Guatemala), även om det skulle ha hjälpt honom att få arbete som läkare åt Árbenz regering.

Anderson noterar att: ”För första gången i sitt liv, identifierade sig Ernesto öppet med en politisk sak. På gott och ont hade han valt Guatemalas vänsterrevolution.” (s. 128)

I anteckningar i marginalen till sina resedagböcker skrev han om sitt beslut med ett något hysteriskt språk vilket vittnade om en intellektuells långa strid med sina egna skrupler:

”Jag, som eklektiskt dissekerar doktriner och psykoanalyserar dogmer, ylande som en besatt, kommer att storma barrikader eller skyttegravar, kommer att bada mitt vapen i blod och kommer, galen av vrede, att skära halsen av varje fiende som faller i mina händer.” (s. 124)

När CIA:s aktiviteter ökade blev Che kritisk mot Árbenz för att denne inte organiserade och beväpnade en folkmilis för att försvara regeringen. Precis efter firandet av Ches 26-årsdag regnade bomberna från USA:s legoknektar ner över Guatemala City och tillkännagav början på Operation Framgång; en invasionsstyrka ryckte in i landet från Honduras. Che anslöt sig till sjukvårdsbrigaderna under dagtid och milisens patruller nattetid. Mot slutet av juni försökte han nå krigsfronten för att hjälpa till vid ett sjukhus. Hela tiden agiterade han för att Árbenz skulle beväpna folket för att besegra det överhängande förräderiet från de väpnade styrkorna.

Den 3 juli hade USA vunnit och Árbenz avgick. Guevara gömde sig på den argentinska ambassaden när klappjakten på vänsteranhängare började. I mitten av september kunde han få visum till Mexiko och lämna Guatemala för att ansluta sig till tusentals andra flyktingar.

I december 1954 skrev han till sin mor för att förklara sin omvändelse till kommunismen:

”Det sätt på vilket nordamerikanerna… behandlar Amerika har framkallat en växande indignation hos mig, men samtidigt har jag studerat teorin bakom orsakerna till deras handlingar och jag har funnit den vara vetenskaplig. Sedan kom Guatemala.” (s. 165)

Ändå höll hans längtan efter äventyr honom ifrån att engagera sig i en organisation: ”förr eller senare kommer jag att gå med i partiet; det som mer än något annat hindrar mig från att göra det nu är att jag fortfarande har en fantastiskt stark längtan efter att resa i Europa, och jag kan inte göra det om jag är underkastad en järndisciplin.” (s. 165)

Che som småborgerlig gerillakämpe
I Mexico City mötte Guevara de kubaner han känt i Guatemala. I juli 1955 presenterades han för Raúl och Fidel Castro som anlänt till Mexiko efter att ha frigivits från fängelset i Kuba för sin delaktighet i angreppet på Moncadakasernerna 1953. Fidel Castro gjorde ett starkt intryck på Guevara och när de inbjöd honom att ansluta sig till deras gerillarörelse som läkare, accepterade Che (det smeknamn han fick av kubanerna för sin vana att alltid använda detta ord på guaráni för ”kompis”) ”omedelbart”. Från detta ögonblick fram till sin död 12 år senare, underkastade Che sig själv och alla runt honom den ”järndisciplin” som han tidigare undvikit.

Från början var Che medveten om en viktig skillnad mellan honom själv och Fidel Castro. För Guevara var ”politik en mekanism för social förändring, och det var social förändring, inte makt i sig, som drev honom” (s. 177), medan Castros 26-julirörelse inte hade någon som helst enighet om vilka grundläggande sociala förändringar som behövdes i Kuba, om de alls behövdes. Den hölls enbart samman av längtan efter väpnad kamp för att störta general Batistas USA-stödda diktatur.

Denna skillnad accentuerades i juli 1956 när den mexikanska polisen arresterade kubanerna och Che. Hittills ”omsorgsfullt vaktade papper” avslöjar att Che under förhören ”nu öppet medgav sin kommunism och deklarerade sin tro på behovet av väpnad revolutionär kamp, inte bara i Kuba utan i hela Latinamerika.” (s. 198)

I november 1956 kulminerade 18 månader av förberedelser och träning med att Castro, Che och åttio andra satte segel mot Kuba på Granma. Resan och landningen i Kuba var en katastrof. De anlände två dagar försent och den gerillagrupp som väntade på dem hade redan lämnat platsen. De hamnade i ett bakhåll, besköts och skingrades. Che sårades och endast arton överlevde för att hitta vägen upp till bergen i Sierra Maestra nära Santiago. Det var inte förrän mot slutet av mars som de återfick sin numerära styrka.

Ches åsiktsskillnader gentemot majoriteten i 26-julirörelsen bekräftades så snart gerillakampen inletts och Castro kunde samla vad Che kallade ”dessa unga, för det mesta stadsbor ur övre medelklassen” (s. 234) som utgjorde kärnan av 26-julirörelsens ledare. Anderson sammanfattar:

”I allmänhet betraktade Che redan Fidels kolleger i 26-julirörelsen som, genom sin uppväxt i medelklassen och sin privilegierade utbildning, hopplöst bundna till blygsamma idéer om vad deras kamp skulle uppnå, och han hade rätt när han tänkte att de hade radikalt avvikande åsikter från hans egna. I avsaknad av hans marxistiska föreställning om en radikal samhällsomvandling, såg de flesta sig själva som kämpande för att avsätta en korrupt diktatur och ersätta den med en konventionell västerländsk demokrati… ’Genom enstaka samtal’, skrev han i sin dagbok, ’upptäckte jag de uppenbara antikommunistiska böjelserna hos de flesta av dem’.” (s. 235)

Med tanke på det kalla kriget och katolicismens historia i Kuba var även basmedlemmarna i 26-julirörelsen (som huvudsakligen kom från landsbygden) ”övervägande antikommunistiska” och Castro vägrade av den anledningen att utnämna Che till politisk kommissarie. Han ville inte ge ammunition åt USA-administrationen och Batista.

Det två år långa gerillakriget härdade Guevara och han svetsade samman en vältränad, starkt motiverad gerillakolonn. Han tog på sig samma skyldigheter som alla andra och uthärdade ett oändligt lidande på grund av sin astma, som ofta gjorde honom orörlig. Han var inte rädd för att ta ansvar för att genomdriva en sträng disciplin. Några dagar efter kampanjens inledning grep rebellerna en förrädare, den förste som avrättades i kriget. Vad som var en ”grundligt vaktad hemlighet under 40 år” avslöjas av Ches privata dagböcker, nämligen att ”situationen var så obekväm för folk och för E, så att jag gjorde slut på problemet genom att skjuta honom med en 32-kalibrig pistol i högra sidan av huvudet…” (s. 237). Anderson kommenterar:

”Denna händelse var ursprunget till framväxten av mystiken kring Che bland gerillakämparna och bönderna i Sierra Maestra. Från och med då fick han rykte om sig för en kallblodig villighet att ta till direkt handling mot dem som överskred de revolutionära normerna.” (s. 238)

Att bygga upp stöd för gerillakämparna var avgörande för krigets framgång. I början var böndernas stöd för 26-julirörelsen motvilligt och ovisst och gavs av snävast möjliga egenintresse: en del var betalda smugglare eller tillhandahöll mat för pengar. Men Che använde sina medicinska kunskaper för att öppna kliniker och detta bidrog till att öka stödet bland bönderna. Snart kom han också, vilket var ännu viktigare, att inse att en praktisk, omedelbar jordreform, liksom i Maos kinesiska revolution, var avgörande.

Även om olika dekret ”utfärdades” av rebellarmén blev en jordreform i praktiska termer verklig först under hösten 1957 i och med de omfattande stölderna av boskap från godsägarna och utdelandet av den bland bönderna, ”en av rebellarméns mest populära åtgärder” (s. 305) enligt Anderson.

Ches ”marxistiska” övertygelse stärktes varefter kriget utvecklades, vilket förde honom alltmer i konflikt med den högerflygel i 26-julirörelsen som dominerade stadscellerna nedanför bergen (”llano”). Mot slutet av det första året nådde förhållandet mellan Che och llano-ledarna punkten av öppen förbittring. Amando Hart och ”Daniel” var upprörda över att den radikale marxisten Che förde befäl över sin egen kolonn och sina egna försörjningslinjer till staden.

Konflikten kulminerade i ett våldsamt gräl om Miamipakten (november 1957), som undertecknats av alla kubanska oppositionella, vilken gav en majoritet av de ledande positionerna i en ny kubansk befrielsejunta till 26-julirörelsen. Högerflygeln hade undertecknat den för 26-julirörelsens räkning, men när de gjorde detta satte de sitt namn under en pakt som uppmanade till upplösning av 26-julirörelsen efter Batistas fall och som öppet ”vädjade till Washington”.

I ett brev till Daniel klargjorde Che att ”jag tillhör dem som tror att lösningen på världens problem ligger bakom den så kallade järnridån, och jag ser denna rörelse som en av många som inspirerats av bourgeoisins önskan att frigöra sig från imperialismens ekonomiska bojor.” (s. 757)

Daniel svarade för llano-ledningens räkning:

”Vi vill ha ett starkt Amerika, herre över sitt eget öde, ett Amerika som stolt kan stå emot Förenta Staterna, Ryssland, Kina eller vilken annan makt som helst som försöker undergräva dess ekonomiska och politiska oberoende. Å andra sidan anser de som har din ideologiska bakgrund att lösningen på våra missförhållanden består i att frigöra oss från den skadliga ’yankeedominansen’ med hjälp av en inte mindre skadlig ’sovjetdominans’.” (s. 758)

Efter att Castro avvisat Miamipakten blev Che mer öppen om sin ”marxism”. Tvärtemot den officiella kubanska åsikten att vägen till socialistiska idéer inom 26-julirörelsen uppstod som ett resultat av en ”organisk sammansmältning” med massornas liv under kriget, stod det klart att Che från första början var en systematisk propagandist för sitt program. Under sommaren 1957 skickade det kubanska stalinistpartiet, PSP, en ung kader, Pablo Ribalta, för att arbeta med Che och inrätta en skola för politisk skolning i bergen.

Anderson noterar att ”de unga kämparna var oskrivna blad på vilka Che gjorde ett beständigt intryck”, och en ung kämpe mindes ett samtal bland dem vid den här tiden: ”det finns ett stort mysterium som omger hans böcker, och de läser dem på natten i en sluten krets. Det är så han arbetar, först rekryterar han de som står honom närmast, och senare sprider dem det bland trupperna.” (s. 298)

Castros inställning till marxismen var dubbeltydig. Han var varken kommunist eller antikommunist. Samtidigt som Che var ideologiskt bunden till den sovjetiska ekonomimodellen vid den här tiden, skrev Castro artiklar i slutet av 1957 som försvarade fri företagsamhet, argumenterade mot förstatligande och för en junta av intellektuella ur medelklassen för att leda det nya Kuba. I en intervju sommaren 1958 förklarade Che för en journalist att Fidel var ”revolutionär nationalist” och han själv ”marxist” (s. 309).

Å andra sidan insåg Castro betydelsen av att arbeta med de kubanska stalinisterna eftersom de kontrollerade viktiga fackföreningar i städerna och även hade betydande stöd bland småbönderna. Även om PSP från början motsatte sig gerillakriget, gick det snart över från solidaritet till att aktivt sträva efter att arbeta med 26-julirörelsen i llano-områdena och skicka medlemmar för att kämpa i sierrans rebellarmé.

Men högerflygeln motsatte sig samarbete med PSP. Konflikten kom till ett avgörande när generalstrejken, som utlysts till april 1958, slutade i ett misslyckande inte minst därför att llano-ledningen vägrade arbeta med PSP. Efter detta vände sig Castro mot llano-ledarna i direktoratet, och gjorde sig av med dem på dess möte den 1 maj. Castro insåg att om den politiska revolutionen mot Batista skulle lyckas så måste folkfronten inkludera PSP.

Che använde sig av det förändrade styrkeförhållandet för att fördjupa samarbetet med PSP under krigets sista månader. Under hösten 1958 gick Ches kolonn ner till Las Villas och Escambray och knöt nära band med PSP:s egna kolonner vilka tidigare undvikits av 26-julirörelsens ledare.

Det var Che som ledde rebellarmén i den avgörande striden om Santa Clara i december 1958. I och med denna seger föll den kubanska armén och staten samman. Batista flydde utomlands. En generalstrejk såg till att Havanna relativt lätt föll i rebellarméns händer.

Skapandet av en degenererad arbetarstat i Kuba
Che anlände till huvudstaden den 2 januari 1959. Under de följande 18 månaderna bestod regeringen av vänsterinriktade prostalinister och godsägarvänliga nationalister. Den var egentligen en folkfront. Vid den här punkten hade majoriteten av 26-julirörelsens ledare, inklusive Castro, inga avsikter att störta kapitalismen i Kuba. Men samtidigt som Castro utnämnde medlemmar av högerflygeln till viktiga ministerier och USA omedelbart erkände den nya regimen, låg inte makten hos dessa ministrar. Den låg i rebellarmén och rebellerna var beslutna att Árbenz fiasko inte skulle upprepas i Kuba. Den USA-vänliga högern tilläts inte dela makten.

Under de första månaderna av 1959 var Che och Raúl Castro ansvariga för att övervaka återuppbyggnaden av statsmaskineriet, speciellt armén. Det ägde rum omfattande utrensningar av de som inte kunde omskolas och återintegreras i den nya väpnade styrkan. G-2 sattes upp som en ny hemlig polis, med en medlem av PSP:s politbyrå som ställföreträdande chef. Che startade också politiska skolningsklasser i den kubanska armén i mars 1959 vilka omfattade Sovjetunionens samhällsstruktur, Lenins liv etc.

Che var direkt inblandad i utmätandet av revolutionär rättvisa mot de som var skyldiga till de värsta brotten under Batistas regim. Mer än 1 000 krigsfångar hölls fängslade. Rättegångar, vilka Anderson kallar ”ärliga om än summariska tillställningar” (s. 387), organiserades med försvarare och åklagare. Offren tilläts inte presidera över någon av dessa rättegångar vilka ofta varade sex till åtta timmar. Che var överåklagare i appellationsbänken. Under de första månaderna åtalades flera hundra och avrättades av exekutionsplutoner för sin roll i tortyr och mord. Eduardo Galeano, en uruguayansk journalist, kallade Che för ”revolutionens jakobin” (s. 609).

Statsapparatens återuppbyggnad i Kuba gick jämsides med genomförandet av en rad sociala reformer. Che drev från början på för mer radikala åtgärder än den officiella regeringspolitiken. I ett tal den 27 januari, ”Rebellarméns sociala planer”, manade han till en mer radikal jordreform, ett program för industrialisering, protektionism och omdirigering av marknader bort från USA.

Han krävde att Kubas mineraltillgångar, elproduktion och det USA-ägda telebolaget (ITT) skulle förstatligas. Han argumenterade också för åtgärder som att förkorta arbetsdagen för att öka sysselsättningen, vilket Castro avvisade.

Men de åtgärder som genomfördes under det första året var nog för att skapa stor splittring i folkfrontsregeringen. Under sommaren 1959 orsakade jordlagen bråk inom 26-julirörelsen och en polarisering ägde rum mellan Castro och Hubert Matos, där den senare tog sig an jordägarnas sak. Castro insåg att sådana åtgärder var nödvändiga om han skulle bevara sin sociala bas bland 26-julirörelsens anhängare på landsbygden. Motståndet tvingade Castro att avskeda en grupp borgerliga ministrar i juni. I juli framkallade Castro strejker och demonstrationer med krav på president Urrutias avgång för att han accepterat USA:s anklagelser om ”kommunistisk infiltration”.

Alla ministrarna ersattes av sådana som var lojala mot Castro från 26-julirörelsen. För ögonblicket tillät Castro borgerliga ministrar att fortsätta ha hand om de ekonomiska ministerierna. En ytterligare omgång av USA-inspirerade angrepp och kritik i oktober och november tvingade emellertid Castro att splittra folkfrontsregeringen för gott. Han avskedade de återstående borgerliga ministrarna utom en. Han rensade upp i försvarsministeriet och minskade armén med 50 procent. Che genomförde under tiden organiserandet av den första folkmilisen.

Den nya regeringen, byggd kring vänsterflygeln i 26-julirörelsen och PSP, var fortfarande förpliktad att försvara den kubanska kapitalismen även om den angrep storgodsägarna och aggressiva USA-intressen. Den genomförde en rad radikala åtgärder för att omvandla jordägandet. I januari 1960 exproprierade regeringen alla större boskapsrancher utan ersättning och alla sockerplantager, inklusive de USA-ägda. Den 19 januari övertogs alla stora jordegendomar.

Trots sin radikalism och sin kontroll över de väpnade styrkorna, gjorde regeringens förpliktelse att försvara kapitalismen den till en vänsterversion av vad det revolutionära Komintern beskrev som en ”borgerlig arbetarregering”. Men den kubanska revolutionen stod nu vid ett vägskäl. Denna period med en borgerlig arbetarregering utgjorde en vattendelare mellan Castros ursprungliga maximiprogram och den mer radikala sociala omvandling som Che föreställt sig från början.

USA:s handlingar under första hälften av 1960 tvingade Castro att röra sig ännu mer i Ches riktning. Försök att diversifiera Kubas handelsförbindelser, genom att sälja socker till Sovjetunionen och få olja i utbyte, ledde till motstånd från USA. När oljebolagen vägrade att raffinera inkommande sovjetisk råolja övertog regeringen alla oljeraffinaderier den 29 juni. Detta följdes snabbt i juli av ett dekret som tillät förstatligande av all USA-egendom i Kuba. Mellan augusti och oktober förstatligades 166 USA-företag liksom alla privata kubanska industrier. Mot årets slut var 80 procent av all kubansk industri i statens händer.

Inte vid någon punkt var den kubanska arbetarklassen inblandad i denna process som en självständig kraft. Inte vid någon punkt kom initiativet till dessa omfattande åtgärder från arbetarnas egna organisationer. Självständiga och demokratiska arbetarråd, i likhet med dem som gjorde revolutionen i Ryssland 1917, existerade inte. I Kuba var arbetarklassens roll begränsad till en armé för uppvisning, som svarade på regeringens uppmaning att demonstrera till förmån för de åtgärder som ledarna vidtagit.

Precedensfallet för denna utveckling låg inte i Kominterns kategorier av arbetarregeringar, inte heller i den ryska revolutionen 1917. Den låg i den stalinistiska byråkratiska ”revolution” som följde efter andra världskriget. Inför imperialistiska påtryckningar hade stalinisterna tvingats agera mot kapitalismen för att garantera sin egen överlevnad. Men deras störtande av kapitalismen var en byråkratisk handling som helt uteslöt arbetarklassen från politisk makt. De satte upp vad vi har betecknat som byråkratiska antikapitalistiska arbetarregeringar. Samma process rullades nu upp i Kuba.

Det faktum att regeringen under sommaren 1960 övergick till att vara en byråkratisk antikapitalistisk arbetarregering var inte bara resultatet av USA:s fientlighet. Den hade förberetts under en lång period genom konsolideringen av ett återuppbyggt statsmaskineri och en enpartistruktur under Ches och Raúl Castros ledning.

Men den var också möjlig därför att Sovjetunionen i allt högre grad var berett att tillhandahålla den ekonomiska, diplomatiska och militära ramen för Kuba att bli en degenererad arbetarstat så snart beslutet fattats att expropriera kubansk och nordamerikansk kapitalistisk egendom.

Åter var Che i händelsernas centrum och smidde denna nya förbindelse mellan Sovjetunionen och den kubanska regeringen. Andersons bok för fram nya bevis i detta avseende.

Sovjetunionens inblandning
Anderson skriver att ”ett mysterium som bestått under årens lopp är frågan om när Sovjetunionen blev inblandade i den kubanska revolutionen”. Den officiella linjen hos de som varit involverade i Kremls kubanska politik vid den här tiden säger nu att ”den sovjetiska bollen började rulla först efter Castros rebellseger” (s. 414), även om inledande informella kontakter mellan Kremlagenter och Che går tillbaka till Mexico City 1955. Men Anderson hävdar att alla bevis tyder på att Kreml började bli aktivt intresserat av den kubanska revolutionens öde från och med mitten av 1958 när segern föreföll möjlig, just vid den tid när PSP började sätta in sin tyngd bakom Castros flygel av 26-julirörelsen i sierran.

Vid den här tiden var SUKP-ledningen emellertid mycket ”skeptisk” eftersom ”revolutionen inte var resultatet av PSP:s strategi, partiet kontrollerade den inte” (s. 415).

Avdelningen för Latinamerika vid SUKP:s centralkommitté såg den naturligtvis som en borgerlig revolution, även om den välkomnade dess USA-fientliga hållning. När PSP anlände till Moskva 1959 för att övertyga Kreml om att en ”socialistisk kurs” låg öppen för Kuba, lät sig Kreml inte övertygas. Relationerna mellan USA och Sovjetunionen var dessutom relativt stabila vid den här tiden.

Först den 1 oktober 1959 anlände den förste Kremltjänstemannen och talade med både Che och Castro. Båda sidor var överens om ett långsamt öppnande av diplomatiska och handelsförbindelser med Sovjetunionen. Vice premiärminister Mikojan besökte Kuba i februari 1960 på en handelsvisit som ledde till undertecknandet av ett nytt sockeravtal och garantier om krediter för industrialisering.

Mikojans samtal i Kuba antydde, enligt Andersons intervjuer, att både Che och Castro ”ville ha ett socialistiskt Kuba och behövde Sovjetunionens hjälp för att genomföra det.” I det här stadiet begärde de inte militär hjälp men en månad senare när ett fartyg fullt med belgiska vapen sprängdes i Havanna, begärde Castro vapen. Chrustjev samtyckte och detta följdes snabbt av återupprättandet av diplomatiska förbindelser i maj.

Det var vid den här tiden, med militär hjälp säkrad, som Castros regering ”kände sig stark nog för att ta itu med amerikanerna” (s. 466). Under sommaren 1960, när vapen och rådgivare anlände varje vecka, började den kubanska regeringen expropriera USA- och kubanskägd industri.

Che befäste de nya banden mellan den kubanska byråkratiska arbetarregeringen och Kreml genom att närvara vid firandet av oktoberrevolutionens årsdag i Moskva, följt av en två månaders resa i Östeuropa och Kina i november och december 1960.

Under hela 1961 var Che i främsta ledet för att ytterligare övervaka den inhemska konsolideringen av en stat och partiapparat jämförbar med en stalinistisk enpartistat: angreppen och repressionen mot stalinismens vänsterinriktade trotskistiska kritiker; sammanslagningen mellan det gamla PSP:s och 26-julirörelsens apparater till ett nytt parti (ORI) i juli 1961. Che förde befälet över styrkor just utanför Havanna i april när det nya militära maskineriet avvärjde hotet från den USA-stödda invasionsstyrkan i Grisbukten. Efter denna sammanstötning var det Che som gång på gång drev på för att få sovjetiska robotar placerade i Kuba, och som två gånger reste till Moskva för att förhandla fram uppgörelsen.

Anderson avslöjar att Che i augusti 1961, under en resa till Brasilien, mötte en medarbetare till president Kennedy för hemliga samtal och skadeglatt påpekade att fiaskot i Grisbukten slutligen hade beseglat den kubanska revolutionens öde – dess stalinisering. Medarbetarens rapport noterade Ches åsikt att ”de kommer att upprätta ett enpartisystem med Fidel som partiets generalsekreterare. Deras band med Öst härrör ur naturliga sympatier och gemensamma åsikter om samhällsordningens maktstruktur.” (s. 518f)

Framför allt kontrollerade Che, som chef för nationalbanken och INRA, de två avgörande ekonomiska organ som från början av 1962 bidrog till att förbereda en gemensam ekonomisk plan för den kubanska ekonomin. Planens genomförande markerade den byråkratiska arbetarregeringens sista handling i dess uppgift att skapa en degenererad arbetarstat.

Ches stöd för ett ”enpartisystem” i Kuba 1961 gav uttryck åt hans stalinistiska inställning till demokrati under övergången till socialismen. Castro vägrade att diskutera hållandet av något slags val och trodde att varje demokratisk församling bara skulle vara en ”spegel för vår oenighet” och hjälpa den kubanska revolutionens fiender. ”Enhet” kring Fidel som den revolutionäre bonapartisten var revolutionens enda och väsentliga skydd.

Che instämde i vägran att hålla val. Men han trodde att övergången till socialismen krävde en institutionaliserad roll för massorna. Han sade 1961 till Maurice Zeitlin att ”vår uppgift är att vidga demokratin inom revolutionen så mycket som möjligt och … garantera kanaler för folkviljans uttryck.”

Men vilket slags ”uttryck för folkviljan” tänkte sig Che? När Che 1961 sammankallade ”Konferensen om produktionen”, var det, som K. S. Karol påpekar i sin bok Guerillas in Power, under tre hela dagar, ”ingen som så mycket som reste frågan om folklig demokrati eller arbetarkontroll.”

Faktum är att Che inte trodde på arbetarstyre av industrin eller att staten skulle vara omedelbart och direkt ansvarig inför massan av arbetare genom suveräna arbetar- och bonderåd. Hans stalinism ledde till tron att intressena hos folket och dess stat var identiska och att ”avantgardet” – dvs. ledningen – befann sig i den bästa positionen för att tolka dessa intressen.

Men Che trodde faktiskt på något mer än bara övervakning från hemliga polisen och folkomröstningar då och då. Han bidrog till att från början skapa olika former för ”uttryckandet av folkviljan”. Kvartersdomstolarna och kommittéerna för revolutionens försvar (CDR) var instrument för kontroll och övervakning men de var också forum för dialog. Men det var en dialog mellan den organiserade ledningen och de oorganiserade och atomiserade massorna. Utan rätten att bilda grupper, fraktioner och partier, kunde de allsmäktiga ledarna aldrig ersättas. De var inte organ för makt och kontroll utan istället kanaler för kommunikation från toppen och nedåt till massorna och säkerhetsventiler för att registrera elementärt missnöje.

Vid den tid när Che lämnade Kuba 1965, hade hans åsikter om massornas roll i demokratin blivit ännu mer paternalistiska. I Människan och socialismen i Kuba ger han ett exempel på hur denna ”direktdemokrati” fungerade:

”Vi använder den nästan intuitiva metoden att hålla våra öron öppna för de allmänna reaktionerna inför de problem som ställs. Fidel Castro är mästare på detta… På de stora offentliga mötena kan man iaktta något av dialogen mellan två stämgafflar vars vibrationer framkallar nya vibrationer hos den andre… en dialektisk enhet som existerar mellan individen och massan.”

Denna nedlåtande inställning till de kubanska massorna, denna vägran att ge dem verklig makt i de beslut som berör deras liv är en av de sämsta aspekterna av arvet efter Che Guevara.

Ches förlorade illusioner om Sovjetunionen och sympatier för maoismen
Till skillnad från Che vägrade Castro före 1961 att förklara sig som något slags socialist. Men Anderson antyder att Castro antagligen var förbunden till revolutionens ”socialistiska kurs” mycket snart efter Batistas störtande (om inte före), men att han spelade ett skickligt spel för att vinna tid åt den kubanska revolutionen 1959–60 genom att försöka lugna USA. På detta sätt kunde han omstrukturera statsapparaten och bygga upp Kubas militära försvar innan han (och inte USA) framprovocerade den oundvikliga brytningen med Washington.

Egentligen försökte Castro genomföra programmet för den ”olivgröna” revolutionen och ”tredje vägen” mellan kommunism och kapitalism under två hela år innan det nordamerikanska och kubanska kapitalets motstånd mot 26-julirörelsens program för en radikal jordreform och diversifierade handelsförbindelser ställde Castro inför dilemmat: överge det eller gå längre än han själv ville.

Han valde det senare och tillkännagav slutligen den kubanska revolutionens ”socialistiska” karaktär under invasionen vid Grisbukten i april 1961. Under de följande två åren skulle Castro överglänsa Che i sin lojalitet gentemot Sovjetunionen, samtidigt som Che genomgick en process av desillusionering i förhållande till ”socialismen” i Sovjetunionen och åstadkom sympatiskt buller om Kina.

Efter den offentliga sino-sovjetiska splittringen i oktober 1961 använde de gamla mot Moskva lojala stalinisterna i PSP sitt inflytande för att få in sitt folk i statsapparaten och partiet i Kuba. Castro hade inte för avsikt att bli galjonsfigur åt de kubanska stalinisterna, för att kastas åt sidan när de hade konsoliderat sitt grepp om makten. I mars 1962 angrep Castro PSP-ledarnas ”sekterism” och rensade ut partiets ledare Anibal Escalante. Che var mycket nöjd med detta eftersom ”han avskydde de heligare-än-du-apparatjiks i partiet som strävade efter att påtvinga hela Kuba sig själva och sina egna ideologiska riktlinjer”.

Che prisade så tidigt som under sitt besök i Kina i december 1960 den kinesiska revolutionen som ett exempel för Kuba, något som retade hans sovjetiska uppbackare vid en tid när en brytning var på väg mellan Moskva och Peking.

De enda kinesiska teknikerna i Kuba var faktiskt de som var knutna till Ches ministerium och Che gav arbete åt folk som förlorat sitt jobb på grund av PSP:s utrensningar. Han blev som industriminister snabbt desillusionerad över den dåliga kvalitén på sovjetisk teknisk hjälp och utrustning. Från sin första resa till Sovjetunionen var han chockerad och irriterad över nivån på den ryska byråkratins privilegier, och 1964 kallade han Ryssland för en “svinstia” på grund av de förhållanden arbetarna fick hålla tillgodo med.

Den kubanska robotkrisen i oktober 1962, när Kreml retirerade inför Kennedys ultimatum, var en vändpunkt för Che. Han uppmanade upprepade gånger till användning av robotarna mot USA och insisterade på att om han haft befäl över dem skulle han ha fyrat av dem. Che fördömde Kremls förräderi.

Skillnaderna mellan Che och Castro hade 1963 blivit betydande. Vid ett besök i Moskva under våren samma år tog Castro entydigt ställning för Moskva i den sino-sovjetiska splittringen. Castro åkte återigen till Moskva i början av 1964 och återvände mer lojal än någonsin gentemot Moskva, och gjorde allt för att lovorda ”fredlig samexistens” med USA.

Che fördömde tvärtom ”den fredliga samlevnadens” strategi. Anderson poängterar också att Guevara i offentliga sammanhang blev ”utomordentligt kritisk till de västerländska kommunistpartierna för att de antagit ’den fredliga parlamentariska strategin för makten’. Han sade att detta skulle överlämna arbetarklassen bunden till händer och fötter till den härskande klassen.” (s. 545).

Samtidigt som Castro, ända fram till tiden för Ches död, var beredd att stöda Ches ”utländska äventyr” på taktiska grundvalar som ett förhandlingsverktyg gentemot USA, var Che strategiskt bunden till ett allmänt program av antiimperialistiska krig riktade mot av USA uppbackade stater. Med det som mål intensifierade Che sina ansträngningar 1962 och 1963 för att organisera gerillastyrkor för krig i Argentina, Nicaragua, Dominikanska Republiken, Bolivia och Peru. Detta oroade Kreml, eftersom de ville undvika fler sammanstötningar med USA efter robotkrisen och var rädda för att Ches perspektiv för gerillakrig i Latinamerika skulle åstadkomma precis detta.

Anderson skriver:

”För Che var termen ’fredlig samexistens’ en styggelse, inte stort mer än ett blidkande av det imperialistiska systemet uppklätt i diplomatiskt språk. För ögonblicket höll han tyst, men det fanns inte längre någon tvekan om att hans och Fidels vägar börjat skiljas åt. Fidels mål var att konsolidera Kubas ekonomiska välbefinnande och sin egen politiska överlevnad, och för detta var han beredd att kompromissa. Ches uppdrag var att sprida den socialistiska revolutionen.” (s. 587).

Castro gav sig in på en blidkningsoffensiv under sommaren 1964 i ett försök att influera utgången av det förestående presidentvalet i USA. I ett tal den 26 juli erbjöd han sig att upphöra med hjälp till andra revolutionärer och leva inom ”normerna för internationell lag” (s. 602). Han erbjöd sig att avsluta stödet till Latinamerikas revolutionära rörelser om fientligheterna mot Kuba upphörde.

Che ignorerade detta och höll ett offentligt tal vid samma tid i Santa Clara och hävdade att det var alla kubaners gemensamma plikt att bekämpa imperialismen ”överallt där den framträder och med alla vapen som står till vårt förfogande” (s. 603). Den 15 augusti i Havanna argumenterade Che skarpt mot fredlig samexistens och uppmanade återigen till kärnvapenkrig, om det var nödvändigt, för att besegra imperialismen.

Fram emot sommaren 1964 var Kreml naturligtvis i hög grad misstroget mot Che:

”I direkt motsättning till ’den fredliga samexistensens’ politik, hade hans oupphörliga maningar till väpnad kamp, hans betoning av gerillakamp på landsbygden och hans envisa beslutsamhet att träna, beväpna och finansiera oppositionella i kommunistpartierna – till och med trotskister – trots protester från deras nationella organisationer, lett till en växande misstro i Moskva att han deltog i Maos spel.” (s. 579).

Slutligen åkte Metutsov, medlem i SUKP:s centralkommitté, till Kuba och sammanträffade med Che. Han drog slutsatsen att även om han ansåg Che vara en sund ”marxist-leninist”: ”kan man verkligen säga att Che Guevara var smittad av maoismen på grund av hans maoistiska paroll att geväret kan skapa makt. Och han kan säkerligen betraktas som trotskist eftersom han åkte till Latinamerika för att stimulera den revolutionära rörelsen” (s. 585).

Ches förhållande till sin gamle kamrat Raúl Castro, som nu samarbetade nära med Sovjetunionens försvarschefer, hade 1964 ”stadigt försämrats till den punkt där de blev motståndare.” (s. 597)

Den ideologiska schismen mellan Che och Kreml var också uppenbar i debatterna om Kubas ekonomiska politik. Från 1961 hade Che, som nationalbankens överhuvud, argumenterat för att Kuba kunde uppnå socialism och kommunism samtidigt genom att organisera industrin och jordbruket i enlighet med en enhetlig ekonomisk plan. Han argumenterade för en planmodell som i hög grad var centraliserad och byråkratiserad, ett system för budgetfinansiering, vilket i strukturen liknade Sovjetunionens kommandoekonomi under Stalin på 1930-talet, men med en stor skillnad.

Guevara var mycket kritisk mot att använda materiella incitament för arbetarna som det huvudsakliga medlet för att stimulera högre produktion och prestationer. Istället hävdade han, återigen genom att falla tillbaka på maoismen, att ”den nya människan” och ”kommunistiskt medvetande” enbart kunde uppnås om arbetarklassen förstod och handlade utifrån idén om uppoffring för kollektivets bästa. Med detta som mål införde Che ”frivilliga arbetsbrigader” på lördagar.

Under åren 1962–64 rasade dessutom en teoretisk debatt som återspeglade denna fråga: nämligen huruvida ”värdelagen” fungerade under övergången till socialismen. Che erbjöd inga nya insikter i denna debatt men hade i allmänhet rätt i sin kritik av PSP-ekonomerna som gav uttryck åt den stalinistiska uppfattningen att den fanns kvar och att den bara var mer ”genomskinlig” och därför möjlig att kontrollera under socialismen.

Ett av Ches sista arbeten (fortfarande opublicerat) var en våldsamt kritisk uppsättning marginalkommentarer till Stalins lärobok om Sovjetunionens politiska ekonomi. Che förstod att detta teoretiska fel hade ett större mål, nämligen att rättfärdiga den tilltagande trenden i östblocket att använda marknadsindikatorer (såsom företagens vinst) som verktyg för en ekonomisk politik vilken Che hävdade ledde tillbaka till kapitalismen.

Men Ches egna åsikter om övergången till socialismen var helt igenom stalinistiska på det sättet att de grundades på stalinismens utgångspunkt med socialism i ett land, en omöjlighet i princip och verkligen absurt för en liten och föga utvecklad ö som Kuba. Men i likhet med Mao gav han en starkt voluntaristisk betoning åt denna process. Che skar av medvetandets utveckling från dess materiella grund i den massiva utveckling av arbetsproduktiviteten som kommer att bli nödvändig för att övervinna den allmänna varubristen och som samtidigt tillåter en omfattande reduktion av arbetstiden. De två senare villkoren är avgörande för varje kvalitativt språng i gemenskapstankar och solidariska idéer och för att göra egoistiska och själviska ekonomiska motiv överflödiga och kontraproduktiva.

Ches tro på att massan av arbetare kunde hoppa över detta genom subjektivt engagemang för extraarbete hängde helt ihop med hans allmänt äventyrliga, i motsats till en rutinartad, byråkratisk inställning till ledarskap och mobiliserings- och omvandlingskraften i ledningens exempel.

Ches idéer befann sig 1964 under tilltagande angrepp inom den kubanska staten, vilket återspeglade kremliniseringen av den byråkratiska apparatens ideologi och struktur. Som ett resultat av Castros besök i Moskva 1964 insåg Che slutligen att den materiella grunden för hans program för övergången – en upptrappad industrialisering av Kuba – åsidosattes till förmån för Kubas fortsatta beroende av socker.

Che besökte Sovjetunionen i november 1964 för att för sista gången argumentera för antiimperialistiska krig i Latinamerika. Men samtidigt som Kreml var berett att tolerera lågintensiv praktisk hjälp till gerillastyrkor i de länder där kommunistpartierna var förbjudna, ville de inte sanktionera eller tolerera en allmän strategi för gerillakrig, speciellt inte på USA:s bakgård.

Che kallades till ett möte med Vitalij Korionov, ställföreträdande chef för centralkommitténs avdelning för Amerika, och blev tillsagd att kommunistpartierna i Venezuela och Bolivia hade protesterat till Kreml om Ches ställföreträdande krig. Che var oförsonlig och Korionov drog slutsatsen:

”Argentinaren var besluten att gå vidare med den väpnade kampen i Latinamerika, han misstrodde Kremls fredliga samexistenspolitik, och i den sino-sovjetiska schismen stod han på den kinesiska sidan.” (s. 615)

När han återvände till Havanna, bojkottade Che den kongress med de latinamerikanska kommunistpartierna som hölls och talade på andra håll i Kuba, och kritiserade skarpt den moderata strategin för regionen. Enligt Andersons källor i Kuba hade Che, när han återvände till landet i november, bestämt sig för att avgå ur regeringen, ”efter att ha bestämt sig för att de sovjetiska påtryckningarna på Fidel för att han skulle acceptera Kremls socialistiska modell i Kuba var överväldigande.” (s. 616)

Ches sista strider
I ett avskedsbrev till sina föräldrar, skrivet i mars 1965, skrev Che Guevara:

”Jag återvänder till spåret med min sköld på armen. Inget väsentligt har förändrats, förutom att jag är mer medveten, min marxism är djupare och mer utkristalliserad. Jag tror på den väpnade kampen som den enda lösningen för de folk som kämpar för att göra sig fria och jag är konsekvent när det gäller mina övertygelser.” (s. 633)

Den 1 april 1965 lämnade han Kuba och gav sig iväg till Kongo. Den 24 april anlände Che och tretton kubaner till den centralafrikanska staten för att arbeta med den kinastödda Kongolesiska Befrielsearmén.

Det tog inte lång tid för Che att inse att armén hade en usel disciplin, var dåligt motiverad, dåligt ledd, dåligt tränad och förolämpade bönderna i det ”befriade område” som gränsade till Tanganyikasjöns västra delar. Vid de få tillfällen då han kunde få befrielsearmén att angripa fienden sprang soldaterna ofta sin väg, eller sköt slumpvis både på fiende och vän.

Det hjälpte inte att en intern strid ägde rum inom armén, huvudsakligen i Kairo och Dar-Es-Salaam (Tanzania), vilket höll befälhavarna borta från fronten. Che var i stort sett hånfull gentemot de ledare som (i likhet med Laurent Kabila) föredrog att köras omkring i sina Mercedes i huvudstäderna i vänligt sinnade afrikanska stater istället för att verkligen delta i kampen.

I september var situationen på marken ett fiasko. I oktober gav Che upp hoppet om att reformera den existerande rebellarmén och föreslog att man skulle sätta upp en ny, som rekryterats från bönderna och under hans befäl. Men han hindrades från att göra det.

I oktober började regeringens offensiv, ledd av vita legosoldater, vilken snabbt vann terräng. Den 13 oktober ledde en kupp inom den kongolesiska regeringen till en OAS-stödd uppgörelse mellan den och rebellerna, en uppgörelse som inkluderade tillbakadragandet av utländska trupper.

Vad som var ännu viktigare var att den tanzaniska regeringen i ljuset av OAS-uppgörelsen avslutade sitt politiska och logistiska stöd till rebellarmén från andra sidan sjön, och Kreml lät detta följas av en vädjan till kubanerna och Che att upphöra med sitt ingripande. Che försökte vinna tid, men den 24 oktober invaderades hans viktigaste läger. Den sista månaden ledde till fler döda kubaner och ett fullständigt nederlag innan deras slutliga evakuering den 22 november.

Efter denna katastrof hölls Che gömd under tre månader på den östtyska ambassaden i Dar-Es-Salaam där han kom ikapp med sin dagbok. Den har först nyligen blivit tillgänglig i Kuba och Anderson använder den för att pussla ihop berättelsen om kampanjen. Den första sidan slår fast: ”Detta är berättelsen om ett misslyckande.” (s. 672)

Men det rubbade inte hans tro på den strategi han valt. Han insisterade på att: ”Jag har tagit mig ut med större tro än någonsin på gerillakampen.” Han skulle göra ett försök till att starta ett antiimperialistiskt krig. Efter att ha gömt sig ytterligare tre månader i Prag, återvände Che i hemlighet till Kuba i juli 1966. Hans närvaro medgavs aldrig, men Castro lät honom förbereda sitt sista, ödesdigra äventyr.

Castro uppmanade Che att åka till Bolivia istället för Peru vilket Che föredrog. När det bolivianska kommunistpartiet fick höra detta, klagade partiet i Moskva men lyckades inte hindra Che från att ge sig av mot Bolivia i november 1966.

På nyårsafton 1965 hade Che ännu bara 24 män med sig (nio bolivianer). Nästan från början var Guevaras kampanj åtföljd av otur, dåligt omdöme och öppet förräderi från det lokala kommunistpartiet. I vad hans hustru kom att kalla ”en handling av medvetet bedrägeri” av ”den man som förrådde hennes man”, den bolivianske partiledaren Mario Monje, utlovade den stalinistiske bossen först stöd till kriget men uppmanade sedan alla bolivianer i gruppen att ge sig av. Han tillhandahöll aldrig det utlovade logistiska stödet från städerna.

Därnäst arresterades den franske journalisten Régis Debray och den argentinske gerillakämpen Roberto Bustos, som var Ches kommunikationslänkar med Kuba och Argentina, när de lämnade regnskogen, och därmed avskars gerillakolonnen från all hjälp utifrån.

Che tvingades slutligen in i ett förtidigt överlevnadskrig när kolonnens närvaro upptäcktes av osympatiskt inställda bönder. Som om detta inte räckte, fördömde det tjeckiska kommunistpartiet, när väl nyheten om Ches kampanj läckte ut internationellt, hans aktiviteter i Bolivia. När det ungerska kommunistpartiet följde upp detta med kritik av Che och lovord för det chilenska kommunistpartiet, fördömde Che dem för att vara ”ynkryggar och lakejer”.

Under de sista veckorna gjorde Che, svältande, sjuk och med förluster av män och utrustning, det ödesdigra felet att förflytta sig in i ett oskyddat område vid Andernas utlöpare. Gerillakrigarna rörde sig under dagtid och armén visste genom bönderna var de var. Den 8 oktober fanns det bara sjutton gerillakrigare kvar när den sista eldstriden bröt ut i en liten ravin nära byn La Higuera. De flesta i Ches kolonn dödades. Che övermannades när hans automatgevär krånglade.

Bunden och nersmutsad hölls Che över natten i byns skola. En CIA-agent, Félix Rodríguez, som flög in när nyheten om Guevaras infångande nådde honom, berättade för Anderson att CIA motsatte sig att Che avrättades, eftersom de ville att han skulle förhöras och visas upp inför världspressen. Men den bolivianska generalstaben i La Paz beordrade avrättning.

En sergant, Mario Terán, anmälde sig som frivillig och den 9 oktober klockan 13.10 gick han in i skolan och tömde magasinet i sitt maskingevär i Ches kropp.

Hans kropp, minus händerna som amputerats för bevisning och verifiering, begravdes snabbt och i hemlighet två dagar senare nära en liten start- och landningsbana i den närbelägna staden Vallegrande. Det återstår ännu att finna Ches kvarlevor.

Anderson avslöjar att ”i Kuba erkänns det utanför protokollet att Ches bolivianska operation var en total katastrof från början till slut” (s. 767). Även Che påstås ha sagt till sina infångare att han misslyckades ”tack vare den effektiva organisationen i Barrientos politiska parti, det vill säga hans corregidores och politiska borgmästare, som tog ansvar för att varna armén om våra rörelser.” (s. 767)

Officiellt ges det naturligtvis inga sådana raka erkännanden i Kuba om vare sig det kongolesiska eller bolivianska fiaskot, och ännu mindre något försök att göra ett bokslut över gerillakrigföringen som strategi, varför den lyckades med att göra en politisk revolution i Kuba och misslyckades så gruvligt i Kongo och Bolivia, för att inte nämna misslyckandena för andra av Che-stödda gerillaingripanden i Argentina, Nicaragua och Dominikanska Republiken 1961–64.

Strategins misslyckande är tydligt och även en del av Ches anhängare var motståndare till hans ”focistiska” politik i övervägande urbana och proletära samhällen, som Argentina, där Che insisterade på att den också skulle fungera. Focismen upphöjer den lilla, rörliga, landsbygdsbaserade gerillagruppens – focon – roll till kampens absoluta ledning. Alla andra aspekter av kampen underordnas focon, och är primärt ett medel för att stödja den. Massaktioner stimuleras av focon, vilken naturligtvis inte är ansvarig inför de massor som den försöker stimulera till kamp. Focon är ”revolutionens själ”, som Che uttryckte det.

De grundläggande problemen med denna strategi avslöjades på ett grymt sätt i Bolivia. Den kunde inte fungera i Bolivia eftersom arbetarklassen, speciellt tenngruvornas arbetare, redan hade etablerat sig som den revolutionära avantgardekraften i samhället, starkt influerade av centristisk trotskism och vänsternationalism i MNR:s form. Bönderna hade dessutom omvandlats till en klass av små jordägare genom de jordreformer som följde på den bolivianska revolutionen 1952. Focon kunde därför inte tända ett bondekrig för jord eller ingripa i politiken inom en starkt organiserad och klassmedveten arbetarrörelse.

Revolutionära marxister avvisar inte någon form av kamp. Om klasskampen utvecklas till ett krig om territorier kan gerillakrig kanske spela en väsentlig roll, speciellt som defensiv störningsoperation mot en starkare fiende, där öppen strid mot en fientlig militärstyrka skulle vara självmord.

Som en strategi för att gripa den politiska makten har gerillakriget, med starkt stöd från städerna och dess arbetarrörelse, två gånger under efterkrigstiden lyckats störta en hatad diktator i Latinamerika. Detta var undantag. Både i Nicaragua och Kuba var denna framgång beroende av den uppseendeväckande svaghet som känntecknade den statsapparat som gerillakrigarna stod inför, bristen på stöd för den härskande oligarkin från USA-imperialismen och det faktum att huvuddelen av den nationella bourgeoisien hade gått över till gerillan.

Den kubanska staten föll, som Robin Blackburn slog fast, sönder inför utmaningen från mindre än 3 000 gerillakämpar i januari 1959 därför att staten hade fallit sönder innan och ”saknade varje avgörande institution eller ideologisk struktur”.

Även där den geografiska terrängen är bäst lämpad för utdraget gerillakrig (lätt försvarad terräng i vilken rörelser är svåra att upptäcka), fordrar det fortfarande en minimal uppsättning av sociala och politiska förhållanden för att det ska kunna överleva och växa. Che erkände själv att MNR:s politik i Bolivia med jordreform och organisering bland bönderna hade skapat ett skikt som misstrodde sina så kallade befriare.

De framgångsrika gerillaarméerna har kunnat säkra betydande befriade territorier i vilka statens armé har bannlysts och därför inte kunnat genomföra kännbara repressalier mot bönderna för att de stöder gerillan eller förser den med förnödenheter. På detta territorium har dessutom böndernas förtroende kunnat vinnas på grundval av jordreform, medicinsk hjälp eller alfabetiseringskampanjer som medfört påtagliga förbättringar i deras dagliga liv.

Ur politisk synvinkel kan gerillakrigföringen inte rubba statens grundvalar i samhällen vilka är fundamentalt urbana och industrialiserade och i vilka arbetarklassen och städerna har en stor social makt, eller i vilka den nationella bourgeoisin och sociala och ideologiska institutioner är starka. EZLN:s öde i Mexika idag bevisar detta.

Men även trots sina få exceptionella ”framgångar” (den kubanska revolutionen urartade längs samma väg som en degenererad arbetarstat, den nicaraguanska FSLN-regeringen störtade inte kapitalismen, demoraliserade sin sociala bas och förlorade makten), måste gerillakrigföringen avvisas som strategi. Den är oförenlig med strategin för en socialistisk arbetarrevolution – en revolution som genomförs av massan av arbetare genom deras egna demokratiska organisationer, deras egna rådsorgan och deras egen milis, och under ledning av ett revolutionärt arbetarparti.

Gerillakrigföringen är oundvikligen elitistisk, dvs. det är en strategi för politisk makt som, även när den är framgångsrik som i Nicaragua och Kuba, lämnar massorna – speciellt den urbana arbetarklassen som måste skapa socialismen – politiskt exproprierad från början. Che tillhandahöll själv en politisk förklaring till detta.

Che var alltid klar över att den kubanska revolutionen genomfördes för folket och inte av folket. I hans focostrategi valdes ledarna inte utan blev valda tack vare sina handlingar. De initierar kampen, kämpar mot övermakten och förtjänar genom sina segrar rätten att bli åtföljda och åtlydda.

Che trodde att massorna kunde dras in bakom detta snävt baserade ”avantgarde”, men eftersom de bara kunde börja övervinna sin efterblivenhet och sitt förtryck under övergången till socialism och inte före, kunde inte arbetarklassen, som klass, förväntas vara medveten om sin historiska mission under kapitalismen. Den måste därför ledas vid handen. En sådan ideologi leder, även om den under exceptionella omständigheter kan vinna politisk makt åt gerillaarmén, oundvikligen till byråkratisering och förtryck.

Guevaras marxism
När Che marscherade in i Havanna den 2 januari 1959 var han en ärlig anti-imperialist. Han var också en övertygad förespråkare för gerillastrategin. I sin grundläggande metod var han således revolutionär, förvisso en småborgerlig revolutionär. Olyckligtvis var han också en hängiven stalinist.

Han hade på avstånd beundrat ”framgångarna” i Sovjetunionen under Stalin och var besluten att efterlikna dem i Kuba efter maktövertagandet. Men han hade länge varit kritisk mot de latinamerikanska kommunistpartierna för deras avvisande av den väpnade kampen. Som medlem av Castros rebellarmé inympade han sin stalinism på den småborgerliga nationalismens revolutionära tradition, i Kuba exemplifierad av José Martí.

När den politiska makten vunnits blev Che arkitekt för den degenererade arbetarstaten i Kuba, efter att ha varit en av nyckelgestalterna i Kubas inkorporering i Sovjetunionens ekonomiska och militära inflytelsesfär.

Tillsammans med Raúl Castro var Che medelpunkten för att alltmer dra in PSP i ledande positioner i den kubanska stats- och ekonomiapparaten och 1961 sammansmälta element av 26-julirörel-sen och PSP under Castros ledning till ett nytt parti.

I likhet med Stalin efter 1924 trodde Che på möjligheten av ”socialism i ett land”. Hans program kunde således inte leda till en framgångsrik socialistisk arbetarrevolution baserad på suveräna arbetarråd. Han motsatte sig idén att den politiska makten skulle ligga hos arbetarna själva, och inte hos dess självvalda avantgarde. Han var beredd att undertrycka kritik och gick, efter att ha eliminerat den kubanska revolutionens fiender inom högerflygeln, vidare med att förfölja och fängsla vänsteravantgardet, såsom de kubanska trotskisterna 1962.

Men genom allt detta var hans ”socialistiska” strategi, både för Kuba och för resten av världen, inte helt och hållet i överensstämmelse med den ryska stalinismens program och ideologi som de framträdde i sin helt och fullt kontrarevolutionära förklädnad efter 1933.

Viktiga åsiktsskillnader återstod även när Guevara hjälpte till med att bygga upp en stalinistisk stat i Kuba, åsiktsskillnader som fördjupades under åren 1961–64.

Kreml (liksom Castro) var berett att tolerera en begränsad användning av väpnad kamp i sökandet efter ett fördelaktigare styrkeförhållande inom den fredliga samexistensens ramar. Guevara var fiende till denna kontrarevolutionära strategi i stalinismens kärna.

I Kongo stödde Kreml en uppgörelse som lämnade Che isolerad. I Bolivia var det kommunistpartiet som gjorde en hel del för att sabotera hans ansträngningar och som måste ta på sig en del av skulden för hans död.

Hans antiimperialism härstammade inte ur någon snäv nationalistisk kamp mot imperialismen. Som kubansk kämpe i fjärran länder slog han ner sina pålar överallt där det fanns en internationalistisk plikt att kämpa mot imperialismen och dess lokala agenter.

Frågan återstår om han därför, i sin desillusionering över Kremls politik, helt enkelt överlät sin lojalitet på Beijing? Influenserna från maoismen finns där för den som vill se: lärdomarna han drog av Maos gerillakrig för sin kubanska kampanj och andra kampanjer, hans betoning av moraliska incitament i byggandet av socialismen, hans sympati för Kina i den sino-sovjetiska splittringen, hans samarbete med den kinesiskstödda rebellarmén i Kongo och Beijings retoriska fördömanden av Kremls utrikespolitik tycktes sammanfalla med Ches eget hat mot doktrinen om ”fredlig samexistens”.

Men Guevara var lika lite representant för den kinesiska byråkratins utrikespolitik som för Kremls, eller ens den kubanska byråkratins. När han bröt med Kreml rörde han sig åt vänster. Hans antiimperialism stötte samman med den stalinistiska utrikespolitikens imperativ. I den utsträckning som han förblev den antiimperialistiska kampen trogen överallt där den fördes, gick hans utveckling mot en form av centrism.

Samtidigt som den inte var identisk med Stalins centrism under senare delen av 1920-talet, var den lik denna form av ”byråkratisk centrism”, dvs. Ches opportunism var uppenbar i hans anslutning till programmet för socialism i ett land, men hans vänsterism var uppenbar i hans genuina övertygelse om behovet av en oförsonlig kamp mot imperialismen med användning av det revolutionära våldets metoder. Och denna vänsterism innebar en delvis brytning med stalinismen som den utvecklades efter 1933.

Subjektivt ville Che, som Trotskij sade om Stalins politik i den kinesiska revolutionen 1926, seger för revolutioner mot imperialismen och dess lokala agenter.

Che var inte, som Bresjnev eller Mao, kontrarevolutionär, beredd att dränka revolutioner ”utomlands” i blod för att skydda en byråkratisk diktatur i ett land.

Che var verkligen obeveklig motståndare till ”den fredliga samexistensens” strategi, stalinismens kännetecken framför alla andra efter 1935. Det var inte bara det att han inte trodde på vattentäta stadier mellan de demokratiska och socialistiska revolutionerna, han underskattade betydelsen av de demokratiska uppgifterna till och med i Latinamerika.

Men detta förvandlar inte Guevara till trotskist, och innebar inte att han rörde sig mot trotskismen. I bästa fall trodde Che på en ”oavbruten” revolution, från det revolutionärt demokratiska, antiimperialistiska ”stadiet” till kampen för en byråkratiserad och degenererad arbetarstat.

Kontinuiteten mellan dem företräddes av gerillaorganisationen och dess ledning, inte av massorna som medvetet kämpar för och går utöver demokratiska och antiimperialistiska till socialistiska mål, och i den kampen skapar organ för en ny, högre form av demokrati – arbetarråd. Che hade ingen föreställning om proletär demokrati och ställde däremot upp en blandning av paternalistisk populism och övervakade institutioner för ”folkviljan”.

Mystiken kring Che består delvis av att han dog i strid mot en brutal klassfiende, delvis i att han dog innan han blev konsoliderad medlem av ett bestämt socialt skikt – byråkratin i en degenererad arbetarstat. Han hånade den ryska byråkratin för dess privilegierade livsstil. I Kuba avsade han sig alla sådana privilegier för sig själv och sin familj samtidigt som han var en nyckelmedlem av regeringen.

Men hans rykte dröjer också kvar därför att han aldrig behövde konfrontera en av arbetarklassen ledd revolution. Om han hade gjort det under någon av sina kampanjer, så skulle han på grundval av sin politik vid tiden för sin död ha varit tvungen att motarbeta och besegra en sådan revolution. Antingen det eller också skulle han ha tvingats att definitivt bryta med stalinismen.

Det är möjligt att han, om han hade levt vidare, och reflekterat över misslyckandena med sina kampanjer i Kongo och Bolivia, hade gjort detta.

Framför allt skulle han ha tvingats inse att det verkliga misslyckandet i hans sista kampanjer berodde på det faktum att han baserade sin strategi på fel klass.

Hur bör historien döma honom?
För Anderson är Che ”en varaktig symbol för passionerat trots mot ett förskansat status quo.” Samtidigt som detta otvivelaktigt fångar något av hans tidlösa lockelse bland upproriska ungdomar, vänder det vår uppmärksamhet bort från vad vi kan lära oss av Guevaras skiftande doktrin liksom hans handlingar.

Den mexikanske sociologen Jorge Castañeda, som har publicerat en ny biografi över Che, insisterar på att det i ideologiska termer inte finns något ”utrymme i Latinamerika idag för idéer om väpnad kamp, om det kollektiva goda, inte ens om offer.”

För Castañeda innebär det kalla krigets slut, och den ytliga ”demokratiseringen” av regionens stater, att inget, oavsett vilka förtjänster Che kan ha haft, kan vinnas genom att studera Guevaras liv.

Men han har fel. Den våldsamma och ihärdiga kampen för att störta förtryckande och utsugande regimer och det imperialistiska allianssystem som underbygger sådana regimer är lika relevant som någonsin. Che må ha haft en felaktig strategi för att erövra makten men det fanns knappast någon bättre kritiker, som inte var trotskist, när det gäller att nagla fast imperialismens brott. Han uppmanade oss att aldrig sluta fred med imperialismen eftersom den kommer att slå tillbaks mot oss ända tills vi överantvardar den till graven.

Sartre sade att Che var ”den mest fullständiga människan i vår tid”. Vi behöver inte tillgripa en filosofs smicker för en handlingsmänniska. Men trotskister, som i grunden är oense med Ches strategi, och faktiskt också hans mål – en byråkratiskt degenererad arbetarstat – kan mycket väl erkänna och respektera hans karaktär och egenskaper. Hans oförsonliga kamp mot imperialismen, hans fysiska mod, hans fullkomliga osjälviskhet, bredden i hans intellektuella nyfikenhet och hans hängivelse för sina idéer, som han omfattade av verklig övertygelse och inte dogmatism, är egenskaper som varje revolutionär måste sträva efter att besitta.

Även om Che Guevara inte bröt med stalinismen som ideologi, förblev han, ända till slutet, subjektiv revolutionär och inte byråkrat.

Mark Abram