Gracchus Babeuf; Wikimedia Commons; public domain
Vi publicerade ursprungligen den här artikeln 1996 i nummer fyra av Arbetarmakt-Magasinet, som då var vår tidskrift för mer djuplodande artiklar. Tidskriften finns kvar, men heter numera Revolutionär Marxism. Vi sammanfattar här historien om Gracchus Babeuf och De jämlikas sammansvärjning, den första kommunistiska rörelsen i egentlig mening.
Redaktionen
Gracchus Babeuf och de jämlikas sammansvärjning
I början av 1796 beordrades general Napoleon Bonaparte av det styrande direktoratet att upplösa Panthéon-föreningen och gripa dess ledare, som iscensatt en hemlig sammansvärjning mot den moderata borgerliga regim som då styrde Frankrike. Denna sammansvärjning av tidiga kommunister och radikala jakobiner innebar kommunismens inträde i modern politisk historia som samhällsomstörtande rörelse.
I juli 1794 hade det styrande välfärdsutskottets ledare Maximilien Robespierre störtats av en ohelig allians av moderata jakobiner, konservativa republikaner och andra krafter. Jakobinregimen hade helt enkelt segrat sig till döds. Efter att ha räddat den unga republiken ur ett desperat läge, belönades jakobinerna av den bourgeoisi den räddat men samtidigt skrämt genom sin hårdföra småborgerliga radikalism, genom att deras ledare fördes till giljotinen.
”Den omutliges” (Robespierre) fall och avrättning blev signalen till en skarp politisk reaktion som kommit att gå under namnet Thermidor efter den franska revolutionskalendern (det var den 9 thermidor år II – 27 juli 1794 – som Robespierre och hans anhängare greps). Inom loppet av något år hade inte bara den radikala republikens regeringsmaskineri avvecklats, utan även de moderata jakobinerna drivits bort från allt inflytande och jakobinklubben undertryckts. Den puritanska anda och det sociala patos som präglat välfärdsutskottets styre sopades åt sidan.
Prairialupproret
Samtidigt som bourgeoisin öppet började pråla med sin rikedom förvärrades den ekonomiska situationen. Senvintern och våren 1795 genomled landet den värsta hungersnöden under hela revolutionen.
Hungern och repressalierna skakade nytt liv i sansculotterna som med liknöjdhet noterat jakobinernas fall trots att det egentligen borde ha legat i deras intresse att försvara den robespierristiska regimen mot thermidoranhängarna. Men robespierristerna hade fjärmat dem från regimen genom att rensa ut deras ledare och ställa dem under jakobinskt förmyndarskap.
När det dessutom på våren stod klart att thermidorianerna tänkte revidera 1793 års demokratiska – men aldrig tillämpade – författning började förbittringen nå kokpunkten. I maj 1795 invaderade sansculotterna konventet för att tvinga det att föra en politik i deras intresse. Men utan ledare slogs deras revolt snabbt ner. Prairialupproret – efter månaden Prairial i revolutionskalendern – innebar slutet för sansculotterörelsen. Nederlaget följdes av massiva utrensningar av upprorsanhängare och de som visat sig försonligt inställda till dem.
Den nya författning som utarbetades utformades målmedvetet för att säkerställa den republikanska bourgeoisins kontroll över de politiska institutionerna. Resultatet blev ett invecklat tvåkammarsystem krönt av ett femmanna-direktorat, som kom att ge den nya regimen det namn den är känd under i historieböckerna.
Till följd av sin snäva sociala bas, skulle direktoratet dock bli tvunget att alltmer förlita sig på den republikanskt sinnade krigsmakten och dess generaler for att kunna hålla sig kvar vid makten. Med tiden skulle generalerna få alltmer att säga till om.
Babeuf
En av de nya härskarnas fränaste kritiker var Franç0is Noel ”Gracchus” Babeuf, redaktör för den radikala Tribun du peuple.
Babeuf var född i Saint-Quentin 1760 som son till en tullindrivare och en illitterat tjänsteflicka.
Babeuf var självlärd och hans idéer hade hämtat sin inspirati0n från Rousseau, Mably, Morell och andra upplysningstänkare. Men hans idéer hade också präglats av hans erfarenheter som bl.a lantmätare och sakkunnig i fråga om den feodala lagstiftningen i Picardie. Bönderna kämpade där envist mot upprivandet av gamla kollektiva rättigheter och sedvänjor.
Redan före revolutionen hade Babeuf blivit motståndare till privat ägande och brukande av jorden och börjat förespråka kollektivjordbruk. Tillnamnet Gracchus som han lagt sig till med anspelade på de romerska bröderna Tiberius och Gaius Gracchus som kämpat för en omfördelning av jorden i den romerska republiken.
Revolutionens klasstrider radikaliserade Babeufs idéer ytterligare och fick honom att förespråka slopande av all äganderätt till produktionen.
Program
Babeuf som fängslats under robespierristernas sista månader vid makten hade först välkomnat jakobinernas fall som inte minst lett till hans eget frigivande, men snabbt ändrat uppfattning när konsekvenserna blev uppenbara.
Han fängslades på nytt i maj 1795 till följd av sin kritik av thermid0rianerna. I fängelset kom Babeuf, radikala jakobiner och sansculotter att närma sig varandra och ur deras diskussi0ner föddes tanken på en revolutionär resning mot direktoratet. I slutet av mars 1796 hade förberedelserna kommit så långt att en upprorskommitté bildades och en propagandakampanj inleddes. Men här ställs man inför en verklig motsägelse i Babeufs perspektiv. De sammansvurna agiterade öppet för en återgång till 1793 års konstitution med allmän rösträtt, samtidigt som Babeuf och hans anhängare i själva verket avsåg att upprätta en revolutionär diktatur.
Babeuf och hans meningsfränder kunde nämligen knappast räkna med att de hantverkare, lärlingar, småbönder och småföretagare som utgjorde sansculotternas och jakobinernas sociala bas skulle sluta upp bakom ett kommunistiskt – ett begrepp som ännu inte existerade – program, än mindre resten av nationen. De hade också i färskt minne hur Robespierre störtats av de moderata krafterna inom konventet. Den revolutionära diktaturen skulle därför bli det instrument som skulle fostra nationen till kommunism. Denna de upplystas diktatur skulle lättas först i takt med den ”nationella förnyelsen”.
Idag är det lätt att konstatera att även om själva resningen lyckats skulle babeuvisterna aldrig lyckats genomdriva sitt program. Voluntarism kan aldrig ersatta frånvaron av en levande social bas. Babeuvisternas diktatur skulle, om den överhuvudtaget hade kunnat upprättas, ha störtats eller störtat samman inom kort efter att ha gjort sig till fiende med praktiskt taget hela befolkningen.
Det var först uppkomsten av den moderna arbetarklassen under 1800-talets andra hälft som förvandlade kommunismen till en reell möjlighet. Babeufs revolutionära minoritetsdiktatur var i grund och botten ett på förhand dömt försök att överbrygga det faktum att han kom för tidigt till mötet med historien.
Rannsakning
Sammansvärjningens agitation mötte dock bara ett begränsat gensvar trots att fattigdomen enligt en polisiär notering, som återges av historikern George Rudé, befann sig ”på sin lägsta punkt”. Men jakobinerna och sansculotterna var alldeles for demoraliserade för att vilja ta upp kampen på nytt.
Ändå tvekade myndigheterna först att ingripa, oklara över vad sammansvärjningens agitation egentligen syftade till, och ovilliga att sticka in huvudet i något som kunde visa sig vara ett getingbo. Konspirationen förråddes dock av en av viss Grisel, och det blev en lätt sak för den tidigare ledamoten av välfärdsutskottet och numera alltmera konservative direktorieledamoten Lazare Carnot att driva igenom att ledarna för Panthéon-klubben skulle gripas och ställas inför rätta. Av en märklig historiens ironi valde Carnot att låta den unge generalen Napoleon Bonaparte svara för arresteringen av Babeuf och hans meningsfränder.
Först i februari 1797 inleddes rättegången mot konspiratörerna. Av rädsla for folkliga protester hade rättegången förlagts till Vendôme, dit de gripna konspiratörerna förts i järnburar. Babeuf uppträdde med stor värdighet och försökte ta på sig så mycket av ansvaret som möjligt för att skydda sina medkonspiratörer. Den 27 maj föll domarna. Babeuf och hans meningsfrände, Augustin Darthé dömdes till döden medan en rad andra dömdes till landsförvisning. Babeuf och Darthé försökte begå självmord men hindrades. Den 28 maj fördes de båda till giljotinen iklädda sina nerblodade kläder.
Förrädaren Grisel blev senare skjuten av Babeufs äldste son Camille.
Buonarotti
Det var Filippo Buonarotti som skulle föra de jämlikas idéer vidare till en ny generation revolutionärer.
Filippo Buonarotti kom ur en italiensk adelsfamilj som räknade sin härstamning till Michelangelos bror. Han hade anslutit sig till revolutionen och bl.a tjänstgjort som välfärdsutskottets representant på Korsika. Det var som fånge efter thermidoren som denne övertygade Robespierre-anhängare hade mött Babeuf och vunnits för hans idéer.
På Korsika hade Buonarotti för övrigt blivit bekant med Napoleon. Två år efter Babeufs avrättning hade Napoleon ställt sig i spetsen för en statskupp mot det då djupt misskrediterade direktoratet. Väl förskansad vid makten, erbjöd Napoleon Buonarotti en hög post i den nya regimen i tron att den senare i likhet med så många andra med ett radikalt förflutet var beredd att förlika sig med makten. Buonarotti avvisade dock med förakt Napoleons erbjudande. Först 1807 frigavs han och emigrerade då till Belgien, där han fortsatte vara politiskt aktiv. Han återvände till Frankrike efter 1830 års revolution som störtade Karl X och gjorde slut på den bourbonska restaurationen.
I Belgiens huvudstad Bryssel publicerade han 1828 den redogörelse för De jämlikas sammansvärjning, Conspiration pour L’Egalité dite de Babeuf, som skulle bli en revolutionär klassiker. Boken kom att utöva ett enormt inflytande på 1830- och 1840-talets revolutionärer, däribland den mest kände av dem, Auguste Blanqui som skulle komma att leda en rad kommunistiska konspirationer och tillbringa en stor del av sitt liv i fängelse.
Inträde
De jämlikas sammansvärjning var på en och samma gång den besegrade folkliga rörelsens eftertrupp och början på något nytt. Trots att Babeuf kom för tidigt till mötet med historien innebar ändå babeuvismen att kommunismen gjorde sitt inträde i den moderna politiska och sociala historien som en revolutionär kraft med det borgerliga samhällets störtande på sitt program. Det var i medvetande om detta faktum som Kommunistiska internationalens första kongress 1919 i sitt manifest till världens arbetare (som skrevs av Trotskij) stolt förklarade i ett fränt angrepp på föregångarna till dagens socialdemokrati:
Förkastande halvheten, lögnaktigheten och lättjan hos de utlevda socialistiska partierna, känner vi de i den tredje Internationalen förenade kommunisterna, oss som de direkta fortsättarna av de hjältemodiga ansträngningarna och martyriet av en lång rad revolutionära generationer, från Babeuf till Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg.
Anders Hagström