Uteslutningarna i Vänsterpartiet

I veckan som gick (v. 35 2025) inleddes formellt en uteslutningsprocess mot två riksdagsledamöter från Vänsterpartiet. De förekom sedan uteslutningen genom att lansera vad de beskriver som ett nytt vänsteralternativ. Hur ska man förstå vad som har hänt?

Att se en V-ledare bära Palestinasjal, brukar det sägas, känns ungefär som att höra socialdemokrater sjunga Internationalen; man förstår kopplingen, men samtidigt är det så fjärran dagens verklighet att det tangerar det komiska.

Ett undantag från detta mönster har varit Lorena Delgado Varas, som tillsammans med Daniel Riazat har varit de kanske enda ledande vänsterpartisterna att delta i Palestinarörelsens mobiliseringar sedan folkmordet i Gaza inleddes, alltmedan partiets verkställande utskott (VU) i stället förespråkat ”ett brott med den del av den så kallade Palestinarörelsen” som man beskriver som ett ”tillväxtområde för antisemitism och hets mot Vänsterpartiet”¹, med vilket nog ska förstås hela rörelsen i fråga. För de flesta som deltagit i folkrörelsen för Palestina efter oktober 2023, där Vänsterpartiet har varit fullkomligt frånvarande, eller som läst partiledningens svävande svar om sionism², kom det nog som en överraskning att man ens ansåg att något fanns att bryta med, men i och med uteslutningsprocesserna mot Delgado Varas och Riazat, och deras avhopp från partiet kort därefter, får brottet hur som helst ses som fullbordat.

Vad beror uteslutningarna på?
Sedan den utdragna uteslutningen av Delgado Varas inleddes har det varit tydligt att partiledningens sökarljus också riktats mot andra som kunde tänkas stötta henne. Daniel Riazat framkom tidigt som ett sådant namn. Strategiska läckor till DN gjorde gällande att han ”agerat aggressivt”³, och man kan tänka sig att ett antal villiga apparatjiks på Kungsgatan 84 sedan dess arbetat dag och natt med att dammsuga hans sociala medier-flöden och likes för att hitta åtminstone en enda knapptryckning som (med benäget bistånd av Etc och Flamman) skulle kunna beskrivas som antisemitisk och därmed som legitimt skäl för uteslutning. I förra veckan stod det klart att detta projekt misslyckats – annars är vi säkra på att vi hade hört om det – och de interna partiåklagarnas sakframställan fick i stället baseras på de redan vädrade, vaga anklagelserna om ”aggressivt beteende” och ”olämplighet”.

Vad handlar uteslutningarna om? Den officiella förklaringen, antisemitism, är det tveksamt om partiledningen själva ens tror på. Vi, liksom ett otal andra vänsterröster, har tidigare visat hur det Twitter-inlägg som ofta framhålls mot Delgado Varas här bygger på ett medvetet missförstånd⁴, och mot Riazat finns som sagt inte ens något sådant att peka på (vilket inte hindrat flera medier från att i svepande ordalag kleta antisemitismstämpeln också på honom).

En alternativ förklaring, mer tilltalande för den radikala vänster utanför Vänsterpartiet till vilken även Arbetarmakt kan räknas, är att de två ledamöterna (liksom andra som uteslutits före dem) helt enkelt var för vänster för den hastigt högerkuskande ledningen med Nooshi Dadgostar i spetsen. Den bilden skulle, om den stämmer, förklara mycket: som varför det beskrivs som illojalt och ett brott med partiets linje att solidarisera sig med Palestina, men inte att visa samma solidaritet med palestiniernas slaktare, imperialistledaren Kamala Harris, eller för den delen att offentligt ta avstånd från det demokratiskt beslutade partiprogrammets försiktiga skrivningar om socialism.⁵ Illojalitet betyder här ”för långt åt vänster”, men aldrig ”för långt åt höger”.

Men det kan ändå inte vara hela bilden. Som bekant går det alldeles utmärkt att vara vänster i Vänsterpartiet. Vänliga, arbetsamma och belästa ”marxister”, redo att hålla intressanta föredrag och studiecirklar, podda eller dela ut det senaste flygbladet inför valet, går det ju tretton på dussinet av i partiet (inte minst sedan Socialistisk politiks krympande skaror lade fanorna på hyllan och ställde sig i partiets tjänst). Dessutom är det oklart vad mer exakt de två senast uteslutna opponerat sig mot i Vänsterpartiets politik, eller om de ens omfattar någon sammanhållen, oppositionell och vänsterradikal linje.

Det för oss till en tredje förklaring, som hänger ihop med och bygger på den andra. Den kan skrivas med ett ord: regeringsduglighet. Poängen är här inte enskildheter i Delgado Varas respektive Riazats politiska linje, och inte ens påstådd antisemitism, utan den bångstyrighet de förkroppsligat genom att fortsätta obstruera. Så skrev VU redan i våras, i beslutsunderlaget till processen mot Delgado Varas, att hennes agerande fått Socialdemokraterna och Miljöpartiet att ”signalera oro och frustration över läget och ge signaler om att de tycker det är ohållbart”.⁶ Över allt annat står detta strategiska mål om regeringssamarbete, och då duger det inte att ha ens enstaka riksdagsledamöter som inte vet att föra sig och säga rätt saker. Gör inte bort oss nu när vi har, eller snart ska få, storfrämmande!

Att uteslutningarna kom just nu kan också förklaras med detta parlamentariska spel; enligt SvD:s källor i partiet⁷ handlar det primärt om att ”partiledningen vill ha kontroll över nomineringsprocesserna till riksdagslistorna till valet 2026 (..) Det finns en risk att [Delgado Varas och Riazat] kuppas in i riksdagen om de ställer upp i valet”. Med ”kuppas in” avses här, för den som inte är bekant med byråkratins språk, alltså att Delgado Varas och Riazat skulle få medlemmarnas förtroende i sina distrikt och demokratiskt röstas fram till valbar plats på riksdagslistorna. (Jämför med hur numera V-uteslutne Kristofer Lundberg tidigare ”kuppades in” till en ledande ställning i Hyresgästföreningen på samma manipulativa, förslagna sätt – genom att vinna medlemmarnas förtroende och demokratiskt röstas fram till sin post.) En person som inte längre är medlem, oavsett hur populär, kan som bekant inte nomineras till någon riksdagsplats.

Vänsterpartiets svar
Hittills har Vänsterpartiets officiella röster inte sagt mycket om den interna kritikstormen mot uteslutningarna. Man kan tänka sig att Dadgostar och de övriga rentav drar en lättnadens suck när den ena efter den andra av vad de uppfattar som retliga kverulanter deklarerar att de slänger partiboken i pappersåtervinningen. Genom självuteslutningar minskar deras framtida arbetsbörda.

Mycket av ilskan mot V på sociala medier bekräftar också, till synes paradoxalt, partiets självuppfattning som vänsterns parlamentariska kraft i Sverige. Ju argare utfall, desto tydligare att de radikala ändå ser Vänsterpartiet som sitt parti. Ju större ilska, desto starkare bindning. Och lite skäll kan V-ledningen nog ta, bara folk ändå kryper till korset när det lackar mot val. En hand får gärna hålla för näsan så länge den andra sträcker sig efter den bekanta valsedeln, och så räknar man kallt med att det kommer att bli – för vad, frågar man överlägset, är alternativet? (Detta trots att samma inställning, liksom den om att steka de trygga storstadsväljarna, som ändå inte går någonstans, till förmån för tänkta bruksortsväljare, bevisligen inte var någon framgång i förra valet.)

Om V-ledningen officiellt har iakttagit klädsam tystnad har man i stället låtit partiets (förmenta) intellektuella tala. Veteranen Ali Esbati var först ut, med en hånfull Facebook-uppdatering som riposterade Delgado Varas anklagelse om stalinistisk partistruktur med att hon själv är ”trotskistisk-narcissistisk”⁸.

Hänvisningar till den stalinism som är Vänsterpartiets historia görs också i en ledarartikel i tidningen Flamman⁹, länge känd som den sovjetiska byråkratins mest trogna vakthund, och som för närvarande (efter tre splittringar och efterföljande ägarbyten) står Vänsterpartiet nära. Efter en inledande hänvisning till Knutna Nävars rader om ”splittringen som en bra sak” (en referens som nu börjar kännas lika bekant som de annars populära Life of Brian-citaten om ”People’s Front of Judea”) presteras där det kanske mest ambitiösa försöket hittills att ge uteslutningarna en intellektuell fernissa, eller en betryggande förklaring som kan få händelsevis osäkra V-väljare att ändå dyka upp vid valurnorna om ett år.

Artikeln är ett belysande exempel på hur dagens V-nomenklatura¹⁰ resonerar, och täcker mycket riktigt de tre förklaringar till uteslutningarna som vi räknade upp ovan: avhopparna (eller åtminstone Delgado Varas) gör ”tanklösa utspel”, de är för vänsterradikala och inte tillräckligt realistiska, och man måste sansa sig om man vill vara med och påverka, alltså en omskrivning av mottot om regeringssamarbete över allt.

Som en kommentar till uppräkningen i Flammans tappning ter det sig som märkligt att kräva att ”medlemmarna måste kunna lita på att politikerna företräder politiken som röstas fram” utan att alls nämna de otaliga tillfällen då partiledningen öppet gått emot just denna politik, helt utan konsekvenser, och att inget hade hindrat Vänsterpartiet från att bygga egna solidaritetsinitiativ med Palestina om man inte vill ha något samröre med de befintliga – men utöver det görs också några andra poänger som vi kort kan beröra.

För det första, gentemot Delgado Varas, att det ”i grunden är korrekt” (och alltså oproblematiskt) att Vänsterpartiet är ett socialdemokratiskt parti, och att man en gång för alla måste erkänna att Lenin hade fel. Det förstnämnda instämmer vi givetvis i, och det borde också vara ett okontroversiellt påstående för alla utom V:s interna snuttefiltsmarxister (s-ordets symboliska betydelse gör dock att det måste bli ledarskribenter och inte partiledningen som levererar den obehagliga sanningen till denna grupp). Man kan undra när Delgado Varas upptäckte den socialdemokratiska riktningen – var det ungefär när hon uteslöts? Och vad gör hon och Riazat för analys av hur detta kunde ske? Beror allt på en ondskefull partiledare som fört medlemmarna bakom ljuset, och hur lyckades i så fall det?

Om man ska vara lite mer generös mot Delgado Varas kan man väl tillägga att hon nog menade ”Socialdemokratiskt” med stort S – i nedsättande betydelse, alltså som synonymt inte med reformism i största allmänhet, utan med dagens av liberalism till oigenkännlighet förvridna, ihåliga SAP. Även där får vi hålla med henne, men det misstänker vi å andra sidan att Flamman inte gör. Vad är annars Vänsterpartiets existensberättigande, som ett mindre effektivt socialdemokratiskt parti?

Nästa poäng, som hänger ihop med och ska förklara prioriteringen av regeringsmakten, är mer bitter medicin för en V-lojal vänster: Riazat och Delgado Varas, liksom andra interna kritiker, är de facto i minoritet i partiet, hävdas det, och den högervridning de kritiserar (eller kan tänkas kritisera) har ett brett stöd i partiet. Här får vi också ge Flamman rätt. V-ledningen besitter utan tvekan en fullproppad verktygslåda av manövrar att använda mot oppositionella som blir obekväma på riktigt, och är inte nämnvärt besvärade av några futtiga kongressbeslut på färden högerut, men faktum kvarstår att V-kongress efter V-kongress i det stora hela godkänt samma högervridning och de personer som genomför den, hur smärtsamt det än är när enskilda ägg måste knäckas för att laga regeringsomeletten.

Lika riktigt är det att krafterna utanför partiet, ”de må vara stalinistiska, trotskistiska eller anarkistiska (..) tillsammans på sin höjd samlar några tusen individer”. Så är helt enkelt faktum i svensk vänster i dag. Där vi skiljer oss från Flamman, och andra av regeringssamarbetets försvarare (försvarare i förtid, får vi tillägga, eftersom de hägrande statsrådsposterna nog mest existerar i vänsterpartistiska ledarskribenters fantasier), är dock på frågan om vi liknöjt accepterar denna situation som evig och statisk – alltså att Lenin hade fel – eller om vi arbetar för att förändra den.

Stalinism och trotskism
Det måste sägas: Det är ingen slump att de invektiv som kastats i den nuvarande uppgörelsen i Vänsterpartiet har med stalinism och trotskism att göra. De sista vänsterpartister som gick med i ett formellt stalinistiskt parti och som bokstavligen skolades i det forna Östblocket må ha gett plats i nationellt ledande organ för yngre förmågor, men Delgado Varas satte ändå fingret på något när hon pekade på dubbeltydigheten i dagens Vänsterpartiet: stalinistiskt, men socialdemokratiskt.

Just så skulle man nämligen kunna beskriva det som var Vänsterpartiets officiella politik i årtionden: nationalistisk och socialdemokratisk i alla frågor som rörde Sverige, men benhårt stalinistiskt internt.

Tankarna går också ofrånkomligen till utrensningarna i det stalinistiska kommunistpartiet i Sovjetunionen på 30-talet (som Flamman då hyllade), där partibyråkrater ena dagen antingen lydigt applåderade eller höll tyst om tillintetgörandet av någon som fallit i onåd – såsom Daniel Riazat gjorde när det var Amineh Kakabaveh som uteslöts¹¹ – för att snart själva stå på tur, och där kedjan sedan gick vidare till den som försvarade eller var kopplad till den uteslutne (Malcolm Momodou Jallow är nog inte överlycklig över de selfies som nu publiceras på honom med de två nu annars bortretuscherade ledarna).

Likheterna är också slående med det interna systemet för att rensa ut oppositionella, där hemliga dossierer samlas ihop av och reserveras för de högsta partinivåerna (varken Riazat eller partistyrelsen har, enligt SvD, fått se VU:s anklagelser mot honom) och rykten sprids för att redan på förhand desarmera den utpekade. Det som nu är skämtsamma ord om ”trotskister” var i samma rörelse för ett antal årtionden sedan en enkelbiljett till närmaste omskolningsläger, eller värre.

Det är också talande att Ali Esbati, som alltid utstrålat stolthet över partiets stalinistiska historia, automatiskt identifierar de oppositionella med trotskismen. Inte för att den aktuella duon skulle ha framfört några sådana idéer, eller (dessvärre) för att trotskismen i Sverige i dagsläget utgör någon numerär konkurrent till Vänsterpartiet, men för att trotskisterna alltid var den ensamma kraft som – trots enorma smutskastningskampanjer, repression, mord och fysiskt våld, och det ständigt applåderat av den tidens Vänsterpartiet – kunde erbjuda en sammanhållen, seriös och revolutionär kritik av stalinismens förvanskningar av marxismen, utan eftergifter för reformism eller demoralisering.

Det stalinistiska nära förflutna kan också lära oss något om det problem Vänsterpartiet står inför i dag, när man desperat kämpar för att framstå som regeringsfähiga. Ett liknande bryderi hade partiets stalinistiska, ”eurokommunistiska”, föregångare i Västeuropa på 70- och 80-talen. Som vårt internationella förbund, Förbundet för Femte Internationalen, skrev i The degenerated revolution från 1982:

[Stalinistpartierna] avvisar ”den ryska modellen” och kritiserar ”bristen på mänskliga rättigheter” i Sovjetunionen. (..) Både de spanska och italienska kommunistpartierna godtar Nato och västalliansen. Men borgerligheten i väst anförtror dem ändå inte en plats i regeringen, utom i tider av extrem revolutionär kris och då endast tillfälligt, som 1945–47. Den objektiva grunden till detta är i dessa partiers fortsatta stalinistiska natur. Så länge de erkänner Sovjetunionen som socialistiskt, det vill säga som en högre samhällsform än kapitalismen, och så länge de erkänner Sovjetunionen som en kraft för världsfred, ekar deras patriotism falsk i borgerlighetens öron. De må mata arbetarklassen med nationalistiskt gift istället för kommunistisk internationalism, men kan man lita på att de skulle förhålla sig patriotiskt vid en konflikt med Sovjetunionen?¹²

För Vänsterpartiet i dag skulle vi, med endast några modifieringar, kunna säga något i stil med att partiet avvisar ”den så kallade Palestinarörelsen” och kritiserar Hamas, liksom godtar Nato och västalliansen, men att borgerligheten i S- och MP-ledningarna ändå inte anförtror dem en plats i regeringen. Så länge de erkänner socialismen eller palestiniernas rättigheter ekar deras regeringslängtan falsk i S och MP:s öron.

Det är detta bekymmer Vänsterpartiet nu vill lösa, vilket röster som Flamman otåligt manar på. Ett brott med socialismen och Palestinarörelsen, inte bara i handling, vilket skett för länge sedan, men också rent formellt, i ord.

Vad händer nu?
Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat har meddelat att de avser behålla sina platser i riksdagen. Något annat hade också, milt sagt, varit överraskande. På en hastigt sammankallad pressträff i söndags¹³ meddelade man dessutom att man avser lansera ett nytt politiskt alternativ – inte ett parti, men ett alternativ – som fått det provisoriska namnet Framtidens vänster¹⁴.

Antagandet är att det handlar om ett försök att ena några av de krafter som spjälkats av från Vänsterpartiet de senaste åren, som Solidaritet¹⁵, men detaljerna är ännu oklara. Så även detta alternativs politiska inriktning mer konkret – utöver ett antal slagord som rent allmänt låter som något de flesta till vänster kan skriva under på.

En mer intressant fingervisning är Riazats uttalande på pressträffen om att det nya projektet ska vara ”ett alternativ som organiserar sig där livet levs – på gatan, på jobben, i orten”. Om han menar allvar med detta, och det är en fråga som måste ställas, med tanke på att vi hört otaliga vänsterpartister säga samma sak förut, är det en ansats som förpliktigar. Om alternativet ska ta den formen, av en verklig rörelse, måste Delgado Varas och Riazat i så fall ställa sina riksdagsmandat och resurser till en sådan rörelses förfogande, inte tvärtom. Som Flamman mycket riktigt påpekar saknar de två en massbas, och har, kan vi tillägga, under sin tid i parlamentet framstått som endast något mer närvarande ”på gatan” än andra riksdagsledamöter.

Vad det blir av Framtidens vänster är ännu en öppen fråga. Ett vänsterns Folklistan eller nytt Corbyn-parti? Oavsett vad svaret blir måste vi som bryr oss om framtidens vänster, en vänster som varken kompromissar bort sina principer på väg till regeringsmakten (ständigt bakom nästa hörn) eller gnäller vid sidlinjen, nu göra allt för att kämpa om dagsfrågorna och för att besvara de frågor ingen sida i splittringen velat diskutera på allvar: Hur hamnade vi här, och hur återskapar vi en revolutionärt socialistisk rörelse? Socialism som något mer än stalinism eller reformism. Realism som något mer än eftergivenhet. ”Rörelsens” svaghet som ett dessvärre obestridligt faktum och utgångspunkt, men inte något oföränderligt. Det skulle behövas en demokratisk konferens för alla vänsterkrafter utanför V, där detta kan debatteras, och paroller, program och praktik både kan föreslås och konkretiseras.

Redaktionen

¹ Internt V-dokument: ”S och MP har signalerat oro”, DN, 2025-05-07
² Obegripligt varför Etzler inte tar ställning mot sionismen, Parabol nummer 10/2024
³ Turbulens inom V: ”Vi behöver gå till botten med uppgifterna”, DN, 2025-06-25
⁴ Backa Lorena, Arbetarmakt, 2025-04-09
⁵ Nooshi Dadgostar: V är inget socialistiskt parti!, Arbetarmakt, 2022-02-07
⁶ Internt V-dokument: ”S och MP har signalerat oro”
⁷ Källor: Därför kastas ledamöterna ut ur V, SvD, 2025-08-21
⁸ Ali Esbati på Facebook, 2025-08-24
⁹ Varför Vänsterpartiet alltid bråkar, Flamman, 2025-08-25
¹⁰ Ett sovjetiskt begrepp för ”partiadeln” som den existerade under stalinismen, och som också är ett fenomen för toppskikten inom svenska Socialdemokraterna och, om än i mindre skala, Vänsterpartiet. Ur Wikipedias definition: ”Nomenklatura (ryska: номенклатура, svenska: ”nomenklatur”) var ett system för kontroll över hur tjänster i den sovjetiska stats- och partiapparaten, samt viktiga statliga företag, tillsattes. Systemet omfattade en rad listor över dels viktiga tjänster, dels en lista över personer som partiet godkände för innehav av sådana tjänster. Nomenklatura-systemet övervakades av kommunistpartiets högsta instanser. Några exempel på tjänster som omfattades var ministerposter, redaktörer vid tidningar, fabriksdirektörer och chefer vid skolor och olika slags institutioner. Systemet skapade en sovjetisk elit av personer som erhöll särskilda rättigheter och privilegier.”
¹¹ Enligt bl.a. Amineh Kakabaveh på Facebook, 2025-08-21
¹² Ur Chapter 8: Stalinism and the world, The Degenerated Revolution, Förbundet för Femte Internationalen, 1982 (vår översättning)
¹³ Finns att se i sin helhet på Daniel Riazats Instagram-sida
¹⁴ Framtidens vänsters hemsida
¹⁵ Mer om Solidaritet och vänsterenhet i vår broschyr Hur kan vänstern enas?