Vi publicerade den här artikeln 1996 i nummer fyra av Arbetarmakt-Magasinet, som då var vår tidskrift för mer djuplodande artiklar. Tidskriften finns kvar, men heter numera Revolutionär Marxism.
Löntagarfonderna var en av 1980-talets stora politiska stridsfrågor i Sverige och historien om dem är viktig att påminna om, eftersom den utgör en så tydlig illustration av det omöjliga i en gradvis, fredlig och parlamentarisk väg till socialismen. Löntagarfondernas öde är ännu ett bevis på att en reformistisk strategi för socialismen är dömd att misslyckas. Som vi visar i artikeln skulle löntagarfondernas påverkan på kapitalets makt ha blivit marginell. Trots det blev kapitalets och högerns motreaktion rasande och socialdemokratins ledning vek ner sig.
Redaktionen
Löntagarfonderna – det bidde inte ens en tumme
Få politiska beslut i modern tid har fått ett så hätskt bemötande från borgarnas sida som beslutet om att införa löntagarfonder. De framställdes som det avgörande steget mot införandet av socialism i Sverige. I själva verket hotade de inte på något sätt kapitalets makt, utan gjordes medvetet till en symbolfråga för att samla och mobilisera borgerligheten mot arbetarrörelsen. Samtidigt är de ett lärorikt exempel på den socialdemokratiska ledningens ovilja att på allvar konfrontera kapitalet.
När LO-ekonomen Rudolf Meidner lade fram förslaget om löntagarfonder i mitten av 70-talet, var det knappast förankrat inom LO-toppen, än mindre i den socialdemokratiska partiledningen. LO-kongressen hade 1971 antagit en i hast hopsnickrad lönepolitisk rapport i vilken frågan om behovet av att utreda något slags kollektiv kapitalbildning fanns med. Några år senare träffade Rudolf Meidner den dåvarande LO-ordföranden Lennart Geijer för att diskutera vad han nu skulle ta sig till.
– Det är fritt fram, förklarade Geijer. Du får göra precis vad du vill. Meidner föreslog då att han skulle titta på frågan om kollektiv kapitalbildning.
– Det tror jag inte ett dugg på, hade Geijer svarat, men gör som du vill.
I augusti 1975 kunde Meidner presentera en rapport om om kollektiva löntagarfonder. Förslaget gick ut på att skapa ett system med övergripande fonder som finansierades genom en viss avgift på företagens vinster. Fonderna skulle ägas kollektivt och kapitalöverföringen till fonderna föreslogs ske genom att fonderna skulle få aktier i företagen. På lång sikt skulle fonderna kunna komma att äga över hälften av aktierna i de större svenska företagen.
I LO:s tidning Fackföreningsrörelsen förklarade Meidner att fondförslaget var tänkt som ett direkt angrepp på kapitalägarnas makt:
”Vi vill beröva kapitalägarna deras makt, som de utövar just i kraft av sitt ägande. All erfarenhet visar att det inte räcker med inflytande och kontroll. Ägandet spelar en en avgörande roll. Jag vill hänvisa till Marx och Wigforss: vi kan i grunden inte förändra samhället utan att också ändra på ägandet.”
Med ett förord av den nye LO-ordföranden Gunnar Nilsson skickades rapporten ut för att studeras inom LO, och under hösten 1975 genomfördes en bred studie- och informationskampanj i vilken cirka 17 000 LO-medlemmar deltog. Till Meidners stora överraskning möttes löntagarfondsidéerna med entusiasm. Samhällsklimatet var radikalt och många fackligt aktiva socialdemokrater uppfattade hans förslag som ett svar på deras växande missnöje med det starka makt- och ägarkoncentrationen inom det privata näringslivet och de mindre önskvärda effekterna av den så kallade solidariska lönepolitiken, som förvisso motverkade en allt för stor och splittrande lönespridning men som samtidigt gav ägarna till de lönsammaste företagen stora vinster.
På sin kongress 1976 ställde sig LO bakom rapporten Kollektiv kapitalbildning genom löntagarfonder som i stort sett byggde på det ursprungliga förslaget. Det var tre månader före valet.
I det blå
Den socialdemokratiska partiledningen hade fullständigt lämnats i det blå av LO-ledningen. Den hade inte haft några ingående diskussioner om fondförslaget med LO-ledningen, som trosvisst hävdat att debatten om löntagarfonder skulle den klara helt på egen hand. Nu stod den socialdemokratiska ledningen helt oförberedd inför ett förslag från LO som kunde tolkas som att LO på allvar eftersträvade en gradvis socialisering av näringslivet.
– De gick längre än vad jag i min vildaste fantasi trott, var Olof Palmes överrumplade kommentar. Han hade levt i tron att Meidners förslag skulle uppfattas som ett debattinlägg och att LO-ledningen inte skulle binda upp sig i frågan.
Det antagna förslaget var också fullständigt oacceptabelt för den socialdemokratiska partiledningen, som inte hade några som helst ambitioner att på allvar ifrågasätta det privata ägandet av industrin.
Däremot var det mums för de borgerliga valtaktikerna. De var inte sena att gripa tillfället i flykten. Centerledaren Torbjörn Fälldin påstod att fonderna skulle resultera i öststatssocialism, dvs en stalinistisk diktatur. Det hjälpte inte nämnvärt att Palme och Gunnar Nilsson gjorde vad de kunde för allt framhäva att fonderna inte var någon valfråga. De hätska borgerliga attackerna i kombination med det lama socialdemokratiska försvaret, bidrog till socialdemokratins valnederlag.
Först inte avvisande
Det förtjänar att påpekas att varken SAF – Svenska arbetsgivarföreningen eller de borgerliga partierna från början var direkt avvisande till flera av grundtankarna i Meidners förslag. Så sent som i maj 1977 kunde Karl Henrik Schager, dåvarande chefen för SAF:s samhällsekonomiska sektion, plädera för behovet av någon form av löntagarfonder och hänvisa till den ”politiska enighet som numera tycks råda om behovet av löntagarfonder”.
I maj 1976 hade dessutom den så kallade Waldenströmgruppen som tillsatts av SAF och Industriförbundet lagt fram ett förslag om lönesparande. Förslaget skiljde sig på flera punkter från Meidners förslag och syftade givetvis inte till att ifrågasätta kapitalets makt, men gruppen var ändå i stort ense med Meidner om att ägandet och inflytandet över näringslivet borde breddas. En av medlemmarna av gruppen, den dåvarande chefen för förpackningsföretaget PLM, Ulf Laurin, sedermera SAF-chef, förklarade demagogiskt: ”Även med var modell kommer löntagarna att ha det dominerande inflytandet efter låt oss säga tio år”.
Det var först gradvis som inställningen övergick till att bli entydigt negativ, och löntagarfonderna kom att ses som ett medel att sätta hela borgerligheten på fötter. En starkt bidragande orsak var reaktionerna bland småföretagarna som kände sig hotade på ett mer direkt sätt av tankarna på en ny stor ägarinstitution, än de stora företagen som i stor utsträckning redan ägs av banker och andra stora institutioner, och vars ledningar hade tillräckligt stor erfarenhet av socialdemokratiska regeringar för att inse att en sådan aldrig skulle ställa upp på Meidners drömmar om att beröva kapitalägarna deras makt.
Dessutom innehåller det politiska systemet i Sverige en lång rad beprövade metoder att ta udden ur radikala förslag, från de offentliga utredningarna till riksdagens utskottsbehandling, för att inte tala om alla informella kontaktytor mellan maktens olika knutpunkter. Löntagarfonderna blev faktiskt föremål en offentlig utredning med deltagande från såväl de socialdemokratin, de borgerliga partierna, LO, TCO, och SAP och Industriförbundet. Den misslyckades dock skapa enighet kring hur löntagarfonderna eventuellt skulle kunna se ut, trots att ingen från början varit fullständigt avvisande till idén. När borgarna bestämt sig för att säga nej var kommittén dömd, och efter sex och ett halvt års arbete lades den ned i juni 1981.
”Det är ett helvete”
Formellt uppbundna till de meidnerska löntagarfonderna kunde den socialdemokratiska ledningen inte backa för tydligt och öppet. På partikongressen 1978 förklarade Palme trotsigt att socialdemokratin skulle genomföra löntagarfonderna. I partiets verkställande utskott lär hans reaktion däremot ha varit: ”Det är ett helvete, men det är ett helvete vi måste igenom”.
Förslaget var därför rejält uppluckrat när det 1981 lades fram inför LO-kongressen respektive den socialdemokratiska partikongressen. Retoriken flödade dock som vanligt.
”Löntagarfonderna handlar inte bara om pengar. Det är också ett led i var strävan att skapa ekonomisk demokrati. Med det kan man mena mycket. Men i grunden finns drömmen om att återupprätta arbetets värdighet, utradera de gamla klassgränserna i arbetslivet, för ett produktionssystem som inte styrs av vinsten utan också av människors krav pa ett tryggt och meningsfullt arbete.” Den som stod för denna lyriska utläggning var partistyrelsens föredragande på den socialdemokratiska partikongressen, Kjell-Olof Feldt. Samme man som smygfotograferades under riksdagsdebatten om fonderna 1983, plitandes: ”Löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit”. Efter socialdemokratins valseger 1982 lade socialdemokratin med Palmes ord ”ett litet marknadsekonomiskt förslag med fem konkurrerande fonder” vars verksamhet dessutom snävades in av en rad begränsningar. Exempelvis fick fonderna inte äga mer aktier i ett aktiebolag än som motsvarade sex procent av röstetalet. Av Meidners förslag hade det blivit en tumme, om ens det.
Alldeles för bra symbolfråga
Men inte ens med detta urvattnade förslag lugnade sig den borgerliga agitationen. Löntagarfonderna var en alldeles för bra symbolfråga för att borgarna godvilligt skulle släppa den. Fälldin betecknade förslaget som repet som näringslivet skulle hängas i.
Under valet 1982 satsade borgarna stort på att göra löntagarfonderna till ett slagnummer. I SAF i politiken beräknar Sven Ove Hansson att näringslivets organisationer satsade 55-60 miljoner under valrörelsen på att agitera mot fonderna. Detta skall jämföras med de nära 70 miljoner som samtliga fem riksdagspartier lade ut för sina valkampanjer.
Det var dock bara början. Fonderna blev det stora slagträet för Fjärde oktober-kampanjen, vars ledning under Gunnar Randholm samlade 75 000 deltagare i en jättelik manifestation mot löntagarfonderna i samband med riksdagens öppnande den 4 oktober.
Efter två dagars och debatt och ett rekordstort antal talare röstade samtliga borgerliga riksdagsledamöter mot den socialdemokratiska regeringens proposition om att införa löntagarfonder. Samtliga socialdemokrater röstade för regeringsförslaget efter att försvarat det utan någon större entusiasm i riksdagsdebatten. VPK:s riksdagsledamöter som helt hamnat offside lade ner sina röster.
Efter det väntade nederlaget i riksdagen tillsatte borgarna en avvecklingsgrupp för att visa sin beslutsamhet att avskaffa med fonderna. Vid ett par tillfällen presenterade gruppen olika förslag på hur fonderna skulle avvecklas. Samtidigt fortsatte 4-oktoberkommittén sin verksamhet och genomförde bland annat en stor manifestation i Göteborg.
Men samtidigt som borgarna fortsatte att skräna om socialdemokratins planer på ”fondsocialisering”, upplevde företagen en vinst-boom utan like under den socialdemokratiska regeringsperioden. Som den socialdemokratiske ekonomen Villy Bergström uttryckte saken mot slutet av 80-talet: ”Knappast någon gång i /det socialdemokratiska/ partiets historia torde privatkapitalismen så kraftfullt ha förstärkts på så kort tid som skedde efter 1982. Det torde också vara svårt att hitta en period tidigare med så omfattande omfördelning till förmån för rika privatpersoner som under 1980-talet.” (Socialdemokratins samhälle, 1988)
Bundit upp sig
Hetsen kom inte oväntat att mattas av. Inte bara på grund av det distraherande guldregnet utan också därför av att fonderna visade sig vara en ganska oförarglig historia. Men de var ändå dömda till följd av att de borgerliga partierna bundit upp sig så hårt i frågan. Efter valsegern 1991 dröjde det därför inte länge förrän den borgerliga regeringen gav sig i kast med att avveckla löntagarfonderna.
En proposition lades fram för riksdagen redan på hösten 1991. I den talades om att fonderna skulle avvecklas på ett sådant sätt att de inte skulle gå att återskapa. De 22 miljarder som fonderna satt på i form av värdepapper, skulle främst användas till att uppmuntra enskilt ägande och sparande. Men mån om börsen ville inte borgarna sälja ut fonderna på en gång eftersom risken var stor att en sådan åtgärd skulle kunna sänka aktiekurserna. Istället beslöt man att dels dela ut pengarna till allemansfondspararna. Den som sparade 2 400 kronor i två år i allemansfonderna skulle belönas med 1 200 kronor från löntagarfonderna. Men pengarna skulle inte bli disponibla förrän 1 januari 1998. På så sätt skulle börsen tillföras riskvilligt kapital, samtidigt som småspararna bands upp till fondernas avveckling. Krisuppgörelsen med socialdemokratin satte dock stopp för detta raffinerade röstfiske. Istället beslöts att fondernas medel skulle gå till att förstärka pensionsfondssystemet, och att en del av deras medel skulle kunna användas till att främja forskning, men bara efter ”samråd” med socialdemokraterna. Men en sista ful manöver kunde borgarna inte avhålla sig ifrån. Utan att bry sig om krisuppgörelsernas krav på samråd beslöt regeringen på egen hand att avsätta de återstående 10 miljarderna av fondernas medel till tre forskningsstiftelser som skulle ha till uppgift att främja forskning. Inför en sådan generositet kunde inte socialdemokraternas motförslag om att låta forskningen under tre år disponera avkastningen från aktier värda fyra miljoner framstå som annat än småskuret.
Anders Hagström
Bildkälla, framsidan; Rudolf Meidner 1966; Wikimedia Commons; public domain