Ur arkivet: Sverige och revolutionen 1917-1918

Vi publicerade ursprungligen den här artikeln 1997 i nummer fem av Arbetarmakt-Magasinet, som då var vår tidskrift för mer djuplodande artiklar. Tidskriften finns kvar, men heter numera Revolutionär Marxism. Vi sammanfattar här historien om den revolutionära vågen i Sverige 1917-18. En av de viktigaste lärdomarna är de fatala konsekvenserna av att det inte fanns ett stridbart revolutionärt kommunistiskt parti på plats. Socialdemokratin var vid den här tiden grundligt integrerade som kugge i den kapitalistiska statens maskineri. Utbrytningen från S till vänster – Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti – var en lös sammanslutning av grupper som drog åt olika håll.

Redaktionen

---

Sverige och revolutionen 1917-1918

Den socialistiska revolutionen har aldrig varit så nära att bli verklighet i Sverige som under de båda åren 1917 och 1918. Men de revolutionära stämningarna kom att avlänkas bakom krav på rösträttsreform istället för arbetarrepublik.

Efter tre krigsår var missnöjet på kokpunkten våren 1917. Det långvariga kriget på kontinenten hade skapat en mycket besvärlig situation för städernas arbetarhushåll och landsbygdens stora fattigbefolkning. Sedan sommaren 1914 hade livsmedelspriserna mer än fördubblats, samtidigt som många livsmedel försvunnit från butikernas hyllor. Bättre blev det inte när den konservativa regeringen Hammarskjöld i januari införde en hård brödransonering.

Hammarskjöld hade utsetts till statsminister av Gustav V efter att den liberala regeringen Staaf drivits bort av kungen och den konservativa oppositionen i februari i 1914. Den konservativa regeringens likgiltiga inställning till befolkningsmajoritetens umbäranden under krigsåren hade fått många att anamma öknamnet Hungerskjöld på regeringschefen.

I mars tvingades Hammarskjöld dock avgå till följd av ett misstroendevotum mot hans krav på höjda anslag till krigsmakten. Men han efterträddes av en ny högerregering under grosshandlaren Carl Swartz.

Partisplittring
I mitten av februari splittrades det socialdemokratiska partiet efter år av stigande motsättningar kring en rad frågor, däribland samarbetet med liberalerna och antimilitarismen. Partivänstern som kontrollerade ungdomsförbundet hade gång på gång hamnat på konfrontationskurs med partihögern som hade majoritet i moderpartiets partistyrelse.

Det är slående att när ungdomsförbundet i december 1914 antog den så kallade enighetsresolution som förhandlats fram med partistyrelsen, ändrade de den mening där ungdomsförbundet förklarar sig ”å sin sida redo att vid alla tillfällen främja partiets verksamhet i full överensstämmelse med av partiet och av dess underavdelningar fattade beslut” till ”ungdomsförbundet förklarar sig å sin sida redo att vid alla tillfällen främja partiets verksamhet i full överensstämmelse med partiets program och socialismens principer”. En formulering som inte bara var en positionsmarkering utan också en svidande örfil riktad mot partihögern. Ungdomsförbundets aktiva antimilitaristiska agitation under kriget och kritik av partihögerns ”borgfreds”-politik, kunde inte annat än ytterligare skärpa motsättningarna.

Men det var inte vänstern utan partihögern som tog initiativ till splittringen. Inför partikongressen 1917 ställde den krav på att vänstern skulle underkasta sig. Partivänstern som fått 42 procent av de avgivna rösterna inför kongressen avvisade givetvis dessa krav. Med 136 delegatsröster mot 42 vann dock partistyrelsemajoriteten över vänstern på partikongressen. Splittringen blev ofrånkomlig.

Den 20 februari inbjöd riksdagsgruppens minoritet tillsammans med minoritetens kongressdelegater till bildandet av ett nytt parti. I maj konstituerades det nya partiet som antog namnet Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti. Det nya partiet var dock en mycket heterogen församling. Det omfattade såväl pacifister som antimilitarister, marxister som anhängare av betydligt mer hemkokta ideologier. För att använda en term som sedermera myntades av Kommunistiska Internationalen för att karaktärisera just den typ av parti vänsterpartiet utgjorde, var det ett centristiskt parti. Dess heterogenitet skulle hämma dess stridbarhet under de närmaste årens stormiga seglats. I slutänden skulle det slita sönder det; en del återvände till SAP, en annan anslöt sig till den revolutionära kommunismen.

När det nya partiet konstituerades svepte redan en våg av hungerdemonstrationer över landet.

Hungerprotester
Demonstrationerna började i Västervik den 16 april. Arbetarna där samlades till demonstration mot bristen på livsmedel. Under syndikalistiskt inflytande antogs en resolution som krävde omedelbara åtgärder i form av kontroll över livsmedelsproduktionen, stopp för exporten, skattefrihet för lågavlönade, lönehöjningar och 8 timmars arbetsdag.

Demonstrationen fick snabbt efterföljd på en rad orter. I Borlänge, Borås, Eksjö, Hagfors, Hudiksvall, Kalmar, Karlstad, Kramfors, Linköping, Lund, Malmö, Norrköping, Stockholm, Södertälje, Tannefors, Tranås, Trollhättan, Västerås, Ystad, Ådalen, Åtvidaberg och Örebro demonstrerade hungriga folkmassor.

På Seskarö, en liten ö två mil sydväst om Haparanda, tog sig hungerprotesterna sitt mest militanta uttryck. Där beslutade arbetarna vid ett möte i Folkets Hus den 25 maj om en engångsransonering. De lokala bagarna tvingades att fördela sina brödlager efter principer som de demonstrerande själva fastslagit.

När några av de som deltog i aktionerna greps av polisen, befriades de av en folkmassa som i stället låste in poliserna och slängde arrestnyckeln i sjön. När militär skickades till ön, avväpnades den och tvingades att ge sig av. Först sedan ön praktiskt taget ockuperats med 500 soldater och livsmedel inskeppats återställdes ordningen.

Även de värnpliktiga började att protestera. Vid I 19 i Boden genomförde de värnpliktiga en matstrejk i protest mot den dåliga maten. I Stockholm, Boden, Östersund, Karlskrona m fl städer marscherade värnpliktiga i sluten trupp genom staden för att visa sin solidaritet med de demonstrerande. I april bildades föreningen Soldater och Arbetare i Stockholm. Föreningen, vars initiativtagare inspirerats av de ryska arbetar- och soldatsovjeternas verksamhet, fick dock aldrig fick någon större betydelse.

SAP:s ”arbetarkommitté”
Utan tvekan höll en revolutionär situation på att ta form. För att använda sig av Lenins klassiska definition på en revolutionär situation, var de styrda inte längre beredda att låta sig styras som förr, och de styrande på väg att bli oförmögna att fortsatta styra. Det enda som saknades var ett revolutionärt parti med massförankring, förmöget att ge den växande kampviljan en medveten revolutionär inriktning. Varken syndikalisterna. som spelat en pådrivande roll i flera av livsmedelsprotesterna eller det nybildade vänsterpartiet kunde fylla den rollen. Vilket lämnade fältet fritt för SAP-ledningen att desarmera protesternas revolutionära potential.

I början av maj tillsatte den 1917 års arbetarkommitté bestående av representanter för den socialdemokratiska riksdagsgruppen, partistyrelsen och LO:s ledning. Ordförande för kommittèn blev Branting själv. Även om det utåt framställdes som att kommittén syftade till ”att avvinna i den nuvarande situationen det mesta möjliga för arbetarna” hade initiativtagarna inga planer på att utveckla protesterna så långt det överhuvudtaget var möjligt.

Under Brantings ledning avskrevs i praktiken kraven på höjda löner, arbetstidsförkortning och skattefrihet. I stället ville kommittén länka in protesterna bakom krav på författningsrevision. Men Brantings krav på rösträttsreform avvisades dock av Swartz, som hänvisade till höstens val. Under sommaren ebbade protesterna ut. Efter att ha fyllt sin funktion avvecklades kommittén i all stillhet.

Valet 1917
Förväntningarna var högt ställda inför höstens val.

Av drygt 740 000 avgivna röster fick SAP mer än 31,1 procent. Liberalerna fick 27,6. De konservativa fick 24,7 vilket var en tillbakagång på mer än tio procent jämfört med de föregående riksdags- och kommunalvalen.

Socialdemokratiska vänsterpartiet fick 8,1 procent vilket var avsevä1t mindre än partiet hade förväntat sig. I Stockholm var vänsterpartiets valresultat så dåligt att den hetlevrade Kata Dalström gav uttryck för sitt ursinne över väljarnas inställning i partiets organ. I själva verket hade partiet sig självt att skylla. Det hade fört en kampanj kring humanisten Carl Lindhagen, vars program knappast svarade mot stämningarna.

Regeringen Eden
Trots valresultatet ville kungen att Swartz skulle sitta kvar. När Swartz inte var beredd att leda en regering i konflikt med folkopinionen, försökte kungen få till stånd en samlingsregering som skulle lägga valets huvudfrågor åt sidan. Detta avvisades inte förvånande av socialdemokraterna och liberalerna som oacceptabelt. Efter ett tredje och också det misslyckat försök att sidsteppa valresultatet tvingades kungen att finna sig i situationen.

Trots att SAP blivit det största partiet var partiledningen inte beredd att bilda rege1ing på egen hand. I stället bildades en liberal-socialdemokratisk regering under ledning av professor Nils Eden. I den ingick Branting motvilligt som finansminister. Hans vapendragare Erik Palmstierna blev sjöminister, Värner Ryden ecklesiastikminister och Östen Undén konsultativt statsråd.

Att Branting vantrivdes som finansminister tycks de flesta historiker nogsamt noterat. Märkligt nog tycks det mesta av historieskrivningen ha negligerat vad slags ekonomisk politik den nye finansministern förespråkade. Vilket i sig är ett säkert tecken på att den förste socialdemokratiske finansministern tillika den viktigaste politikern inom det socialdemokratiska lägret inte hade något radikalt att erbjuda.

Rösträttsreform
På våren lade regeringen fram ett förslag om en rösträttsreform, som dock avslogs av första kammaren, där de konservativa dominerade.

Men radikaliseringen i arbetarleden hade inte lagt sig efter att hungerprotesterna ebbat ut under sommaren 1917. Ett mått var strejkaktiviteten som låg på den högsta nivån sedan nederlaget i storstrejken 1909. En rad händelser i omvärlden bidrog också kraftfullt till att underblåsa radikaliseringen.

I november 1917 hade bolsjevikerna gripit makten i Ryssland och utropat en socialistisk arbetarrepublik. I Finland hade klasskampen mellan borgarna och arbetarna resulterat i ett blodigt inbördeskrig på våren 1918. I november kollapsade det österrikiska kejsardömet och upplöstes i en rad stater. Bara några dagar senare störtades det tyska kejsardömet och arbetar- och soldatråd tog makten över hela landet efter ryskt mönster.

Stimulerade av den tyska revolutionen började vänsterpartiet agitera för skapandet av en socialistisk arbetarrepublik. Det säger en hel del om situationen att SAP-ledningen såg sig tvungen att ta vänsterns irritation på allvar. Dess motdrag blev att bl a kräva allmän och lika rösträtt, parlamentariskt styrelseskick, omedelbara kommunala nyval, militärövningarnas inställande, försvarsväsendets avveckling och 8 timmars arbetsdag. När liberalerna vägrade att ställa upp på de sistnämnda kraven gick Branting med på att de skulle strykas.

De konservativa tänkte först göra motstånd, men när den rejält uppskrämde kungen, vars hustru satt internerad på ett slott i Karlsruhe bevakad av beväpnade arbetare och soldater, besvor dem att acceptera en rösträttsreform föll de till föga.

Den 27 december antogs en författningsreform, som innebar allmän kommunal rösträtt för män, att den 40-gradiga skalan togs bort och att skattestrecket mjukades upp. Första kammaren kom dock att bestå, liksom monarkin.

I mars 1919 lade regeringen fram en proposition om införande av lagstadgad normalarbetsdag. I det nyval till första kammaren som följde på de konservativas motstånd mot reformen mer an halverades deras mandat.

Vägen till 8-timmarsdag på parlamentarisk väg låg fri.

Radikaliseringen ebbar ut
Med konkreta resultat att peka på och inte minst med stöd av LO-ledningen, som hela tiden spelat en återhållande roll, kunde SAP-ledningen än en gång avvärja hotet om en fördjupad radikalisering. Dessutom fick den draghjälp av den internationella utvecklingen. I Tyskland överlämnade de socialdemokratiskt dominerade arbetar- och soldatråden makten till en parlamentarisk republik, samtidigt som krigets segrarmakter började att dra åt en järnring kring det revolutionära Ryssland.

Anders Hagström