Ur arkivet: Zapatisterna: Den ”första postmodernistiska gerillagruppen”?

Ett möte med den zapatistiska gerillan i Chiapas 1996; Wikimedia Commons: Creative Commons Attribution 2.0 Generic license.

Vi publicerade den här artikeln 1995 i nummer tre av Arbetarmakt-Magasinet som då var vår tidskrift för mer djuplodande artiklar. Tidskriften finns kvar, men heter numera Revolutionär Marxism. Artikeln beskriver den reformistiska logiken hos den mexikanska gerillan EZLN (Ejército Zapatista de Liberación Nacional/Den zapatistiska armén för nationell befrielse). Vi översatte den från vår internationella organisations tidskrift, Trotskyist International (numera Fifht International).

Redaktionen

Zapatisterna: den första ”postmodernistiska gerillagruppen”?

Med Mexikos ekonomi i djup kris inbjöd president Ernesto Zedillo i september EZLN att delta i nationella diskussioner om politiska reformer. De accepterade omedelbart. Detta kom i kölvattnet efter en inofficiell folkomröstning i Chiapas som visade att en majoritet av befolkningen ville att zapatisterna skulle överge ”den väpnade kampen” och bilda ett politiskt parti.

Trots EZLN:s uttalande om att de aldrig skulle uppge sina vapen, befinner sig EZLN på tröskeln till att ge sig in i den mexikanska bourgeoisins ”normala” politik. Keith Harvey tittar närmare på zapatisternas senare utveckling och hävdar att det alltid har funnits en reformistisk logik bakom den revolutionära retoriken.

På nyårsdagen 1994 tillkännagav en ny gerillagrupp sin närvaro för världen genom att ockupera sex städer i delstaten Chiapas i Mexiko.1 Zapatisternas nationella befrielsearmé föddes i regnskogen i Lacandona och hade förberetts i tio år. De hade undgått upptäckt under större delen av denna period och valet av tidpunkt för den militära offens1ven motiverades av att Nafta-avtalet mellan USA, Kanada och Mexiko trädde i kraft.

Detta avtal kom på toppen av ett årtionde med nyliberala reformer från den mexikanska PRl-regeringen och utlovade ytterligare utarmning för tiotusentals fattiga och jordlösa bönder. EZLN förhindrades att framföra sin sak genom borgerligt demokratiska medel tack vare PRI:s skrämselkampanjer och manipulerande av valprocessen och förde över sin kamp på det militära planet.

Det lokala upproret gjorde ett omedelbart intryck i Mexiko och Nordamerika. De nätverk med aktivister som dragits samman i kampen mot Nafta underlättade strömmen av information och solidaritet. Den hastiga floden av reportrar och människorättsgrupper spred nyheterna och förhindrade i viss mån den mexikanska federala arméns hämndaktioner.

Även om EZLN drog sig tillbaka inför en överväldigande styrkeuppvisning som innefattade bestyckade helikoptrar, tungt artilleri och tusentals soldater, antände den kortlivade EZLN-operationen en våg av strejker och jordockupationer i hela Chiapas i slutet av januari och februari.

PRI kontrollerade 111 av 112 kommuner i delstaten. I dussintals av dessa jagades borgmästarna bort, stadshus brändes ned och kontor besattes. Vägar blockerades systematiskt. Den 26 februari rapporterade den borgerliga tidningen La Jornada:

De spontana lokalupproren, revolten från lärare och kommunanställda, blockerandet av banker [från böndernas sida], övertaganden av jord och det allmänna klimatet av civil olydnad håller på att göra Chiapas omöjligt att styra.2

Bland alla dessa aktiviteter var det jordockupationerna som var mest hotande. I Soconusco övertogs 11 fincas; i Chilón beslagtogs 38 egendomar; 27 rancher invaderades i Ocosingo-dalen. Allt som allt rapporterades 100 tillgrepp av jord och 10 000 boskapsdjur rapporterades ”saknade”. Och allt detta med full vetskap om att 40 års fängelsestraff var bestraffningen för olagliga ockupationer av privat jord.

PRI-regeringen försökte, när den ställdes inför denna utmaning, avleda den med ett erbjudande om ”dialog”.

I mitten av februari var en nationell dialog mellan EZLN och den federala regeringen under förberedelse. Under ett år, trots upp- och nedgångar i det folkliga stödet för EZLN, och trots byte av PRl-president i valen i augusti 1994, nåddes inga framsteg i fem förhandlingsomgångar.

Därefter, den 9 februari i år, under trycket att återställa ”investerarnas förtroende” efter valutans dramatiska sammanbrott och recessionens inledning i januari, beordrade den mexikanska regeringen armén att avlägsna EZLN:s blockader, arrestera EZLN­ ledare och ockupera krigszonen. Omkring 50 000 soldater (nästan en tredjedel av den federala armén) har ockuperat området och drivit tusentals bönder till bergen och regnskogen.

EZLN är fortfarande beväpnat och obesegrat men tillbakapressat till regnskogen i Lacandona och dess hundratals byar.3 PRI-regeringen har valt att bedriva en kampanj för ”sinnena” i Chiapas och delar ut tonvis med mat och medicin för att undergräva EZLN:s stöd. Fram tills nu har de avhållit sig från att inleda ett omfattande militärt angrepp; men de kommer inte heller att ge bönderna jord, traktorer och andra grundläggande reformer som zapatisterna eftersträvat.

Upprorets rötter
EZLN utnämndes snabbt till den första ”postmodernistiska gerillagruppen” av New York Times: en grupp som inte har någon lojalitet till utländska regeringar och som har lärt sig läxorna av nederlagen för de centralamerikanska gerillaarméerna. Zapatisternas ledning prisas för sin skickliga propagandaapparat och för att till fullo använda de nya motorvägarna för information. Dess främsta språkrör, subcomandante Marcos, har vunnit västerländska journalisters hjärtan med sina uttrycksfulla, ofta poetiska och i hög grad besjälade intervjuer och kommunikéer till världen.

Hur nytt är då EZLN, vilka är dess rötter och förbindelser? Vilket slags gerillarörelse har den skapat? Vilka är dess strategiska mål och vilket slags allians försöker den skapa bland de olika samhällsklasserna i Mexiko för att uppnå sina mål?

Chiapas-regionen i Mexiko är rik på resurser men de flesta av dess invånare är utarmade. Sedan den bekanta synen av gerillasoldater i masker först dök upp på våra skärmar, har förtryckets och fattigdomens statistik upprepats många gånger.

Delstatens huvudsakliga resurser är olja, kaffe och biffkor. Ungefär 35% av Mexikos kaffe framställs i Chiapas och sysselsätter mer än 80 000 människor. Medan bondeproducenten får mindre än 2 500 pesos per kilo för kaffe som säljs till mellanhänderna, säljs det för 8 000 pesos per kilo utomlands. Samma plundring äger rum inom biffindustrin. Boskap som säljs av fattiga lantbrukare säljs för 400 pesos per kilo och återsäljs av mellanhänder till livsmedelsföretagen för upp till 4 000 pesos per kilo.

EZLN beräknade att resurser för 1,2 biljoner pesos under slutet av 1980-talet lämnade delstaten samtidigt som bara 600 miljarder kom tillbaka från Mexico City i krediter och offentliga arbeten. Chiapas är källan till 20% av hela Mexikos elektricitetsproduktion (inklusive mer än hälften av dess hydroelektriska kraft). Ändå har bara en tredjedel av hemmen i delstaten elektricitet.

Två tredjedelar av delstatens 3,5 miljoner invånare lever och dör i landsbygdssamhällen. Hälften av dem har inte dricksvatten och två tredjedelar har inget avloppssystem. 90% är för fattiga för att betala skatt.

Utbildningsnivån är den lägsta i hela landet; tre fjärdedelar av alla barn fullföljer inte lågstadiet. De flesta hoppar av på grund av att fattigdom tvingar dem att arbeta för att hjälpa sina utarmade familjer så fort de kan. Chiapas har den högsta barnadödligheten i Mexiko, den sämsta dieten: fakta och siffror om förtrycket tar aldrig slut. Den kapitalistiska utvecklingen har bestulit bönderna på deras jord, berövat dem frukterna av dess naturresurser och tryckt ned folket och drivit det till en för tidig grav under århundraden. Men det som antände upproret ligger i nyligen inträffade händelser:

Det var ett uppehåll tills den allsmäktiga regeringen fick den briljanta idén att reformera artikel 27. Detta var en kraftfull katalysator i samhällena. Dessa reformer upphävde alla lagliga möjligheter för dem att inneha jord. Det var denna möjlighet som fick dem att fungera som paramilitära självförsvarsgrupper.

Sedan kom valbluffen 1988. Kamraterna såg att röstandet inte hade någon effekt eftersom det inte fanns någon respekt för uppenbara, grundläggande ting. Detta var de två detonatorerna, men enligt min mening var det reformerandet av artikel 27 som mest radikaliserade kamraterna. Denna reform stängde dörren för ursprungsfolkens strategier för att överleva lagenligt och fredligt. Det var därför som de reste sig med vapen i hand, så att de skulle höras.4

En ny resning?
Naturligtvis försökte den mexikanska regeringen under de första dagarna och veckorna efter den 1 januari 1994 stigmatisera EZLN som utlänningar: den ”grönögde Marcos” var uppenbarligen inte mexikan, vapnen kom från Nicaragua och upprorsmännen var gerillakrigare från Guatemala eller El Salvador.

Alla dessa lögner motbevisades snart. EZLN består av ungefär två tusen bönder från ursprungsfolken i Chiapas.5 Det finns en handfull ladinos (vita mexikaner) inklusive Marcos själv. Deras AK 47:or och gamla gevär har gradvis samlats från svarta marknaden där knarkhandlarnas vapen som beslagtas av armén återanvänds; M-16 och R-15 erövrades i små mängder från polisen under de senaste tio åren. EZLN har varken sökt materiellt stöd utifrån eller gör anspråk på ideologisk tillhörighet till någon speciell variant av ”marxism-leninism” eller småborgerlig nationalism.6

EZLN avvisar speciellt foco-traditionen – idén om en liten väpnad elit avskild från det folk som den gör anspråk på att kämpa för och som för ett krig med sporadiska operationer bakom fiendelinjerna. EZNL har mer gemensamt med ”folkkrigsvarianten” av gerillakrig genom att den baserar sig på idén om befriade zoner inom vilka den revolutionära armén genomför jord- och skattereformer i ockuperade områden. Marcos har sagt att zapatisterna speciellt avvisar den maoistiska föreställningen om denna form av gerillakrig: ”Vi tänker inte som maoisterna. Vi tror inte att bondearmén från bergen kan inringa städerna.”7

Men FMLN i El Salvador övergav också denna förenklade maoistiska självklarhet och organiserade samtidigt beväpnade folkliga kampanjer i städerna. Faktum är att EZLN under sina tioåriga förberedelser tycks ha slagit färre rötter i stadscentra än vad FMLN gjorde. Under denna tioårsperiod byggde EZLN upp en kärna av aktiva på ungefär 5 000:

”… kamraterna kunde delta på ett av tre sätt: som del av de reguljära stridskrafter som lever i bergen, som del av de irreguljära stridskrafter som lever och arbetar i samhällena, eller som del av en reservstyrka som bestod av de äldre och barnen. Dessa senare erhåller också militär träning.8

EZLN är noga med att betona sina nationella rötter och sitt medvetna efterliknande av Pancho Villas och Emiliano Zapatas arméer i den mexikanska revolutionen 1910–20. På senare tid har EZLN gjort anspråk på att vara influerade av exemplet från den gerillagrupp i Ocosingo som neutraliserades av den federala armén 1974.9

EZLN hade sitt ursprung under 1980-talet som en rad med samordnade försvarsgrupper, som satts samman av bönderna för att göra motstånd mot de ”vita garden” som är knutna till stora boskapsägare och andra storgodsägare i Chiapas. Gradvis slog den framväxande gerillaarmén rötter bland befolkningen i regionens många byar.

EZLN betonar att de med tiden antog de demokratiska strukturer och metoder för beslutsfattande som existerar i ursprungsfolkens samhällen. Alla beslut om krig och politik tas av EZLN:s generalkommando (CCRI), som består av dussintals bönder från de olika samhällena.

EZLN:s krigsförklaring och revolutionära lagar, som tillkännagavs vid kampanjens början, skrevs och antogs efter långa diskussioner i samhällena.10 När den första omgången av nationell dialog med regeringen började i februari 1994, var kommittén baserad på två medlemmar som valts från varje samhälle. Denna demokratiska inställning representerar ett medvetet brott med praktiken i de stalinistiskt inspirerade gerillarörelserna och är ett progressivt drag i den zapatistiska rörelsen.

Mål
EZLN:s första programmatiska uttalande publicerades i en specialutgåva av deras tidning Den mexikanske uppväckaren den dag de erövrade San Cristobal de las Casas. Manifestet uppträdde i form av en rad revolutionära lagar som sammantagna kan sägas uppgå till ett revolutionärt demokratiskt program.

Bland andra ting innehåller de en mycket progressiv uppsättning med krav i förhållande till kvinnan i ursprungssamhällena. En del av de tioåriga förberedelserna för resningen bestod av en lång kampanj för att kvinnor i samhällena skulle tillåtas kontrollera sina egna kroppar, få utbildning, inneha offentliga uppdrag och vara fria från hot om våld i hemmet. Det finns bevis som tyder på att kvinnor spelar en central roll i EZNL:s befälsstruktur.11

Andra lagar inkluderar detaljerade föreskrifter om administration och skatter som ska avläggas i de befriade zonerna, administrerandet av rättvisa och tillhandahållandet av social säkerhet. Men i dess kärna finns det agrara programmet. EZLN:

…kräver återlämnande av jorden till de som brukar den och EZLN återupptar, i Emiliano Zapatas tradition och i motsats till reformerna av artikel 27 i den mexikanska konstitutionen, landsbygdens kamp för jord och frihet i Mexiko.12

God jord, som är privatägd, och som överstiger 100 hektar, kommer att konfiskeras och distribueras till de jordlösa, organiserade i kooperativ. Maskiner och annan kapitalutrustning skulle likaså exproprieras för att göra det möjligt att bruka den konfiskerade jorden. Stora jordbruksföretag kommer att exproprieras och jordbrukspro­dukter säljas till ett rimligt pris. Ingen kommer att tillåtas exportera tills det nationella behovet tillfredsställts.

Detta är ett klassiskt agrarprogram för fattigbönder som riktas mot latifundisterna (storgodsägarna), i detta fall de stora boskapsägarna som genom bedrägeri, stöld eller naket våld har exproprierat hela landområden som ägs eller brukas gemensamt av bondesamhällena.

Vad som är slående med programmet är inställningen till andra former av privategendom. EZNL uppvisar en klassiskt småborgerlig vördnad för småskalig privategendom och undviker, frånsett stora jordbrukskoncerner, att kräva förstatligande eller expropriering av andra företag eller banker. I stället kräver man att ett tak sätts för hyror som utbetalas till jordägare.

I ett avsnitt om arbetslagstiftning (dvs. arbetarklassen) kräver de en minimilön och en pris- och lönekommission som består av företagare, jordägare och arbetare. De kräver en plan för omfattande hälsovård som betalas av företagarna och ett skattesystem som sätter ett tak på 20% för de största kapitalistiska koncernernas profiter.13 EZLN för kort sagt fram ett socialt reformprogram för arbetarklassen, som ska betalas genom ett relativt modest system med skatteuttag från kapitaliste1na.

Även om detta revolutionärt demokratiska program är tämligen detaljerat, har det också karaktären av ett maximiprogram. Det är utformat som en rad åtgärder som ska genomdrivas när EZLN upprättar sin kontroll under det revolutionära kriget, men det har aldrig fått chansen att sättas i verket. I dess ställe, så fort vapenvila upprättats, blev minimiprogrammet – med politiska reformer – den uppsättning krav som användes; för självstyre och ett rättvist valsystem.

EZLN är stolta över att upprepa att den inte är en organisation inom ”vänstern” utan bland ursprungsbefolkningen. Man ser korrekt att de etniska grupperna inom ursprungsbefolkningen har varit offer för den kapitalistiska utvecklingen i Mexiko. Men i stället för att se deras frigörelse som bunden till en kamp för arbetarklassens makt, i ett samhälle som till övervägande del är proletärt som resultat av kapitalistisk utveckling, försöker den skydda sig själv och i viss bemärkelse avskära sig från denna utveckling.

Således är kravet på självstyre centralt för EZNL:s program. I sig är kravet på självstyre för mångfalden av etniska grupper i Chiapas helt och hållet möjligt att stödja. Kontroll över utbildning, lokal förvaltning, vissa skatter, utnyttjandet av naturresurser i deras område – alla är de demokratiska krav. Den långa traditionen av direkt och deltagande demokrati i samhällena står dessutom i skarp kontrast till de 60 åren av bedrägeri och manipulation under PRI:s styre på den federala nivån. Detta senare faktum bestyrks väl av det faktum att Chiapas har de högsta röstetalen för PRI i någon av Mexikos delstater samtidigt som missnöjet med PRI tydligt också är störst! Men det dilemma som EZLN står inför är att självstyre från centralstaten måste förhandlas fram av den centrala staten: det är, när allt kommer omkring, inte oberoende.

Denna centralstat kommer inte att gå med på ett sådant självstyre, eftersom de rika boskapsuppfödarna och de storskaliga statliga (och utlandsägda) industrierna inte kan tillåta de viktiga ekonomiska resurserna att falla under lokal demokratisk kontroll. Om programmet för självstyre inte går hand i hand med ett program för störtandet av den centrala statliga auktoriteten och dess ersättande med en regim som inte har något ekonomiskt intresse av fortsatt utsugning av Chiapas, så är självstyre en utopi.

Men EZLN har ingen strategi för störtandet av centralstaten. Dess strategi för reform av denna stat är avhängig en allians av klasskrafter som inte kan uppnå den.

Strategi
EZLN har inte som mål att gripa makten för att nå sina mål. Detta är första gången i gerillarörelsernas historia.

Denna åsikt har upprepats oräkneliga gånger sedan den 1 januari 1994 i intervjuer och kommunikéer. Ändå var, enligt den krigsförklaring som tillkännagavs den 31 december 1993, den första order som gavs av EZLN-ledningen, att ””Rycka fram mot landets huvudstad och besegra den mexikanska federala armén…”.14

Att utplåna den näst största och bäst utrustade armén i Latinamerika och erövra landets huvudstad kan tolkas som att gripa makten, men denna ambition släpptes snart när väl EZLN:s ursprungliga reträtt från San Cristobal de las Casas genomfördes. I en intervju i februari förra året medgav Marcos:

Vi vet att vi inte kan besegra den federala armén, men vi vet också att den federala armén inte kan besegra oss militärt.15

Denna nyktra uppfattning när det gäller att bedöma de militära styrkeförhållandena är också förbunden med bristen på yttre stöd. EZLN vet att de måste sätta politiken före geväret om de ska vara framgångsrika med att nå sina mål. Följaktligen finns det en bemärkelse i vilken zapatismen är ett brott med tidigare former av gerillakamp vars kännetecken har varit att underordna politiken den väpnade kampen.

EZLN ser sitt perspektiv på ett helt och hållet annat sätt:

Vi uppfattar inte väpnad kamp som i den klassiska bemärkelsen hos tidigare gerillarörelser. Det vill säga, vi ser inte väpnad kamp som en enda väg, som en enda allsmäktig sanning kring vilken allt annat rör sig… Det som är avgörande i ett krig är inte den militära konfrontationen, utan den politik som står på spel i denna konfrontation… Vad som har betydelse är den politik som driver den ena eller andra parten….16

EZLN strävar inte efter att göra slut på den kapitalistiska utsugning­en i städerna. Hela deras politiska strategi, som är helt och hållet trogen gerillakampen, är tvärtom den ”beväpnade folkfronten”. EZNL vädjar till alla de kapitalister och akademiker som stöts bort av PRI:s styrelseskick. Men naturligtvis kan man inte vädja till dem som den (ledande) delen av en samhällsallians om man samtidigt strävar efter att avskaffa dem som ekonomisk klass. I denna mening var EZLN:s väpnade aktioner underordnade deras strävan efter att uppnå en bred folkfront. De var avsedda att entusiasmera det civila samhället i Mexiko till att skapa en stor koalition mellan alla folkliga klasser, inklusive missnöjda borgare, för att få ett förändrat valsystem. Denna aspekt av EZNL:s strategi blev egentligen omvandlad till målet när vapenvilan väl tillkännagavs och EZLN drevs tillbaka till regnskogen i Lacandona.

I den bemärkelsen ser inte EZLN så annorlunda ut än gerillarörelsen M-19 i Colombia som bildades i början av 1970-talet när valfusk hindrade den segrande presidentkandidaten från att inta sitt ämbete. M-19 tillgrep väpnad kamp för att möjliggöra fria val i Colombia. De var bland de första som lade ned vapnen som ett resultat av eftergifter på detta område.17

Marcos formulerade detta förslag i en intervju:

Vi föreslår ett utrymme, en jämvikt mellan de olika politiska krafterna, så att varje ståndpunkt har samma möjlighet att påverka den politiska riktningen i detta land – inte genom uppgörelser bakom scenen, korruption, eller utpressning, utan genom att över­tyga majoriteten av folket att deras ståndpunkt är bäst… vi talar om ett demokratiskt utrymme där de politiska partierna, eller grupper som inte är partier, kan uttrycka och diskutera sociala framsteg.18

EZLN betraktar klasskampen på ett idealiserat sätt. Den form av borgerlig diktatur och det spelrum som ges den parlamentariska regimen uppfattas inte som ett speciellt historiskt resultat, bestämt av samhällsklassernas styrka, den nationella bourgeoisins svaghet eller styrka i förhållande till imperialismen etc. EZLN ser inte innehållet i borgerlig politisk makt som att skydda och reproducera rikedom och egendom.

Ett större mått av öppenhet och frånvaro av manipulation kunde skapas i mexikansk politik utan att förändra grundvalarna, eftersom ju mer formell makt som gavs, ju mer öppenhet som förekom i debatten, desto mer förfinade skulle övertalningsmetoderna och den ideologiska kontrollen bli. Den verkliga makten skulle ytterligare glida över till statens verkställande delar.

I större delen av den industrialiserade världen existerar möjligheter till politisk debatt och diskussion, men de utsugna ger ändå sitt samtycke i valen till partier som genomför denna utsugning. EZLN tror naivt att ett genomskinligt borgerligt demokratiskt system skulle medföra att de uppenbara orättvisor som existerar skulle kunna uttryckas på regeringsnivån och verkliga förändringar inledas.

Detta är helt enkelt orealistiskt och hela kapitalismens historia bevisar det.

Om den demokrati som man föreställer sig är mer direkt och varaktig än borgerlig parlamentarism – permanenta massförsamlingar, omedelbart ansvar, möjlighet att avsätta delegater etc. – då kommer den att fordra en revolution och en väpnad resning för att krossa den federala armén, som inte kommer att tillåta den. Men EZLN vägrar erkänna denna enkla sanning.

Förhandlingar
Sedan den första ockupationen av städerna i Chiapas har EZLN mjuknat i sin inställning till den borgerliga oppositionen mot PRI och ökat sitt beroende av den.

Under perioden mellan den första nationella dialogen (februari 1994) och presidentvalet (augusti 1994) vägrade zapatisterna att stödja något politiskt parti i Mexiko. Tillsammans med dess vägran att bilda en politisk organisation och ställa upp sina egna kandidater, var denna ståndpunkt både självförgörande och antydde en småborgerlig rädsla för den egna benägenheten att dras in i principlösa politiska pakter. När valet närmade sig, och när det första nationella demokratiska konventet samlades, rörde sig EZLN mot en ståndpunkt av underförstått och indirekt stöd till PRD och Cardenas.

Cardenas var skolad av PRI och PRD var en splittring från PRI 1988 som svar på att PRI erövrades av USA-­skolade ekonomiska teknokrater som genomförde internationella valutafondens nyliberala politik i Mexiko. PRD stod 1988 för något slags återvändande till statligt ingripande; men 1994 gjorde inte Cardenas ens anspråk på att stå för detta.

EZLN begick ett grundläggande fel när de band sina utsikter för en nationell motståndsstrategi till PRD och valprocessen. Vid detta konvent utestängdes otroligt nog alla grupper av EZLN om de stödde den väpnade kampen, eftersom de sade att det först var nödvändigt att försöka förändra detta system med fredliga medel. Detta var det pris som måste betalas för PRD:s deltagande.

Valet blev ett massivt slag mot detta perspektiv: Cardenas förlorade stort. Men i januari i år fördjupade EZLN sina misstag genom att mana till skapandet av en landsomfattande ”nationell befrielserörelse” som skulle ledas av Cardenas. Efter valet i augusti 1994 inskränkte faktiskt EZLN sitt omedelbara program ännu mer till att koncentreras kring erkännandet av Amado Avendaño som guvernör i Chiapas och tillbakadragande av trupper från delstaten. Avendaño var en PRI-fientlig kandidat som ställde upp på PRD:s lista och som förlorade knappt, antagligen på grund av valfusk.

Förhandlingarna mellan EZLN och regeringen avbröts den 8 oktober 1994. Regeringen, med nytt mandat och med oppositionens krafter demoraliserade av valresultatet, fick styrka till att inta en hårdare ståndpunkt. EZLN tillkännagav å sin sida att de skulle sätta upp en parallell administration i de områden de kontrollerar och stänga alla regeringskontor.

EZLN krävde PRI-regeringens avgång i januari 1994 och dess ersättande med en övergångsregering bestående av ”människor utanför partierna med anseende, som har den moraliska auktoriteten att leda landet.”19 Medan denna regering satt vid makten skulle en ”nationell dialog om demokrati, frihet och rättvisa” äga rum som skulle tränga ned ända till alla lokalsamhällen i hela Mexiko för att diskutera innehållet i en ny konstitution som skulle skapas av ett nationellt demokratiskt konvent (NDC). Naturligtvis avvisade PRI-regeringen en sådan idé på förhand. Men ett konvent bildades och möttes två gånger under 1994.

Solidaritet
Under de första veckorna och månaderna efter nyårsupproret vann zapatisterna en hel del solidaritet och stärkte det folkliga stödet i själva Mexiko. Det sämsta har varit den obetydliga solidariteten från den socialdemokratiska och stalinistiska vänstern i Latinamerika. Detta har otvivelaktigt bidragit till PRI-regeringens försök att isolera EZLN och fått rörelsen att gå på defensiven.

Vid det femte Sao Paolo-forumet i Montevideo (juli 1995) fanns ett imponerande antal organisationer närvarande. Organisatörerna vägrade att inbjuda EZLN samtidigt som de ville inbjuda PRI som observatörer!

Vad skulle kunna förklara denna handling från den så kallade ”vänstern”. Man behöver inte titta längre än till närvaron och inflytandet från det kubanska kommunistpartiet, som vägrar stödja varje opposition mot PRI i Mexiko. Det har under lång tid sett denna regering som förmedlande länk för Kuba i USA i försöken att hitta en uppgörelse och ett slut på sanktionerna. Den diplomati som kännetecknat stalinismens ”socialism i ett land” lever och frodas i Kuba.

De kubanska stalinisterna är beredda att se en modig kamp från de förtryckta på sin egen tröskel lida nederlag i stället för att se sina förbindelser med borgerliga regimer ta slut.

Arbetarna och EZLN
Faktum kvarstår att den isolering som EZLN påtvingats av den latinamerikanska vänstern kommer att leda dem till att ännu mer vända sig till sina borgerliga allierade inom och utom Mexiko. Detta kommer att motverka rörelsens syften. Den strategiska uppgift som alla krafter står inför som önskar genomföra en varaktig och landsomfattande samhällsförändring i Mexiko är att dra in majoriteten av den mexikanska arbetarklassen i den ekonomiska och politiska kampen mot staten.20 Detta är långt ifrån lätt. PRI kontrollerar fackföreningarna. Byråkratin i facken är stor, repressiv och korrumperad; den är en förlängning av PRI:s statsapparat.

De småborgerliga klassernas fientlighet eller likgiltighet gentemot arbetarklassen i Mexiko är därför naturlig; arbetarorganisationer kan uppträda och uppträder faktiskt som allierade till PRI mot social rättvisa. Men faktum kvarstår att om inte detta block mellan arbetarklassens organisationer och PRI bryts är utsikterna till strategiska förändringar små i Mexiko.

Mexiko är i grunden ett proletärt samhälle och nyckelsektorerna för skapande av rikedom och ekonomisk mak finns inom industrisektorn.

Det inledande misstag som gjordes för tio år sedan av EZLN var att inte anta en nationell strategi för en allians mellan arbetarna och fattigbönderna. Beslutet att bygga upp stöd enbart bland bönderna i Chiapas innebar att den kraft som verkligen kan slå sönder den federala regeringens motstånd mot samhällsförändringar i Chiapas – arbetarklassen – inte hade förberetts.

Men vad som kan åstadkommas har vi sett i år i de demonstrationer och organisationer som har vuxit fram som svar på den ekonomiska recessionen och de nedskärningspaket som regeringen framtvingat. För första gången någonsin vägrade den fackliga byråkratin att organisera den traditionella 1 maj-demonstrationen av rädsla för att de skulle riktas mot de nya nedskärningarna. Ändå marscherade 100 000 med nya ledare för att protestera; många tusen band medvetet samman sina egna krav och EZLN:s kamp för jord och demokratiska rättigheter.

En självständig arbetarrörelse, allierad med fattigbönderna, är den enda kraft som kan samla den sociala tyngden för att störta staten och garantera jord, arbetarnas demokratiska rättigheter och en socialistisk produktionsplan. Det är denna riktning som de fattigbönder och ursprungsinvånare som stödjer EZLN måste slå in på om deras inledande heroiska uppror inte ska isoleras, baktalas och förrådas vid förhandlingsbordet.

(Översatt från Trotskyist International nr 18)

Noter
1 Omkring 1 500 gerillasoldater var inblandade i en kort ockupation av San Cristobal, Rancho Nuevo, Ocosingo, Las Margaritas, Altamirano, Oxchuc och Huixtan. Bara Rancho Nuevo bevittnade allvarliga strider för att erövra staden. Den federala armén mobiliserade omedelbart 14 000 soldater för att återta dem. EZLN drog sig tillbaka i god ordning från alla städer utom Ocosingo. Där avskar 2 000 armésoldater flyktvägen för 500 EZLN-kämpar. Under tre dagar av hårda strider dödades uppemot 200, en majoritet av dem civila plus 40 zapatister. Se Rebellion from the Roots, J Ross, Monroe 1995, kapitel 6 för den bästa redogörelsen för nyårsupproret.
2 Citerat i ibid, s. 211.
3 Byarna i regnskogen är hem för omkring 400 000 indianer.
4 Intervju med Marcos 4–7 februari 1994, i Zapatistas!, red. Autonomedia, New York 1994, s. 151.
5 De viktigaste etniska grupperna och språken bland mayaindianema i Chiapas är Tzotziles (300 000), Tzeltales, Choles (120 000), Zoques (90 000) och Tojolabales (70 000).
6 Marcos sade att sandinisterna hade för stora illusioner om val och att FMLN gjort fel när de gav upp sina vapen.
7 Zapatistas!, s. 151.
8 Intervju med Marcos, 11 maj 1994, i ibid, s. 294.
9 I stort sett har emellertid Mexiko varit anmärkningsvärt för frånvaron av gerillagrupper under efterkrigsperioden.
10 När han talade om beslutet att inleda kriget, sade Marcos: ”Då förklarade generalkommandot det för de etniska kommittéerna. Dessa kommittéer för de i regionerna och dalarna, och dessa för lokalkommittéerna; man argumenterade för och emot tills det var dags att rösta. Man noterade hur många som sade ja, hur många som sade nej, hur många som inte visste; utan åtskillnad i ålder, eller mellan män, kvinnor och barn. Sedan kom den motsatta processen… det slutade med att den överväldigande majoriteten lutade åt det.” I Zapatistas!, s. 249–250.
11 Major Anna Maria ledde exempelvis angreppet på San Cristobal.
12 Revolutionär jordbrukslag, i Zapatistas!, s. 55.
13 lbid, s. 53–61.
14 ”Krigsförklaring”, återgiven i Zapatistas!, s. 50.
15 Intervju med Marcos, i ibid s. 157. Vid flera tillfällen har Marcos insisterat på att han förväntade sig att en fullskalig offensiv mot EZLN skulle följa efter nyårsupproret som skulle krossa dem men förhoppningsvis leda till stöd från det ”civila samhället”.
16 lbid, s. 143 och 157.
17 Naturligtvis har lite förändrats till det bättre i massornas sociala och ekonomiska villkor trots det faktum att den parlamentariska demokratin har blivit något mer fullständig, en annan lärdom som EZLN borde ha studerat.
18 Zapatistas!, s. 298.
19 Ibid, s. 19.
20 Arbetarklassen i Chiapas är mycket liten. Mindre än 1% av industrin är stor eller medelstor. 94% av industriföretagen är småföretag som tillverkar möbler eller livsmedelsprodukter och som var och en sysselsätter en handfull personer.