Ur arkivet: Den gamla goda socialdemokratin?

Vi publicerade ursprungligen den här artikeln 1996 i nummer fyra av Arbetarmakt-Magasinet, som då var vår tidskrift för mer djuplodande artiklar. Tidskriften finns kvar, men heter numera Revolutionär Marxism. Vi går här igenom den svenska socialdemokratins historia och visar att S aldrig har varit ett marxistiskt arbetarparti i konsekvent bemärkelse. Under större delen av sin historia har det socialdemokratiska partiet haft som inriktning att försvara kapitalismen, om än tillsammans med en strategi för att vinna eftergifter från kapitalet. I en situation där kapitalistklassen blir alltmer ointresserade av en kompromiss med arbetarklassen förlorar socialdemokratin sin historiska plats som medlare mellan klasserna. Inspiration till strategier för att slå tillbaka dagens kapitalistiska och reaktionära offensiv finns därför inte i tidigare versioner av socialdemokratin, vilket vi förklarar i den här texten.

Redaktionen

---

Inom stora delar av arbetarrörelsen talar man idag nostalgiskt om ”den gamla goda socialdemokratin” i kontrast till dagens alltmer marknadsvänliga s-ledning. I själva verket har den aldrig existerat utan är en myt som bottnar i socialdemokratins skönmålning av sig själv som ”partiet med de goda gåvorna”. Tar man socialdemokratins historia i närmare betraktande upptäcker man snart att det är en mindre vacker bild som framträder.

Det är först under andra hälften av 1800-talet som industrialiseringen av Sverige inleds på allvar, dvs drygt hundra år efter den industriella revolutionens start i England.

Som en konsekvens av industrialiseringen trängde inte bara industrikapitalet undan handelskapitalet som den dominerande fraktionen inom den svenska borgarklassen, den snabbt expanderande gruppen av industriarbetare kom också att ge arbetarklassen ett nytt utseende och en ny tyngd i samhället – såväl socialt, kulturellt som politiskt. Den sena starten gjorde också att arbetarklassens fackliga och politiska rörelse tog form på samma gång.

”Klass för sig”
Bortsett ifrån enstaka personligheter (Per Götrek, svenska medlemmar av Kommunisternas förbund m.fl), börjar den svenska arbetarklassens politiska medvetande om sig själv – som ”klass för sig” – och historia med den socialdemokratiska agitation som August Palm startade i början av 1880-talet. Genom en intensiv och aggressiv kamp, främst mot liberaler och andra borgerliga ”arbetarvänner”, bildades den svenska arbetarrörelsens första politiska parti, Socialdemokratiska arbetarpartiet (SAP), 1889.

Kopplingen mellan den fackliga och politiska rörelsen kom tydligt till uttryck; av de 70 organisationer som var representerade på grundningskongressen var 50 fackliga, med hantverksarbetarna i majoritet.

Nio år senare, 1898, bildades Landsorganisationen (LO), som på sin första kongress beslöt att alla LO-anslutna fackföreningar skulle ansluta sig till SAP. Ett beslut som senare modifierades till att LO skulle ”verka för varje fackförenings anslutning till sin orts arbetarkommun och genom denna till Socialdemokratiska arbetarpartiet”. Det dröjde dock ända till 1909 innan enskilda medlemmar fick rätt att reservera sig mot kollektivanslutningen.

Det centristiska SAP
Det nya partiets politiska och teoretiska grundval hämtades från den tyska socialdemokratin, Sozialdemokratische Partei Deutschiands (SPD), som var det tongivande partiet inom andra internationalen, den internationella sammanslutning av socialistiska partier som grundats samma är som SAP. SPD hade uppstått genom ett samgående mellan Marx och Ferdinand Lassalles anhängare. I praktiken var det ett centristiskt massparti, dvs ett parti som vacklade mellan revolutionära och reformistiska ståndpunkter. Med tiden alltmer formellt marxistiskt, var SPD:s verkliga bärande och sammanhållande element den tyska arbetarklassens kamp for inomkapitalistiska förbättringar, dvs reformpolitik.

Detta kodifierades också genom det program som skulle bli mönsterbildande för andra internationalen, det så kallade Erfurtprogrammet. Detta gjorde en tudelning mellan kampen for reformer och kampen for socialismen. I stället for att knyta ihop de två och visa på hur kampen för förbättringar av arbetarklassens situation skulle kunna omvandlas till direkt kamp om samhällsmakten, dvs formulera ett övergångsprogram.

Uppslutningen bakom den tyska socialdemokratins teori och praktik, gjorde att SAP inte ens under sin uppbyggnadsfas kan betecknas som ett revolutionärt parti. I själva verket saknades till och med en betydande rev0lutionär flygel.

Avskalat allt tal om att SAP var ”ett revolutionärt parti som eftersträvar en grundlig omvälvning av det bestående borgerliga samhället”, var partiets bärande axel en allians mellan reformistiska opportunister ur medelklassen som Hjalmar Branting, fackliga ekonomister i LO-ledningen och centrister som Axel Danielsson, vars gemensamma föreningspunkt var kampen för allmän rösträtt och sociala reformer.

Storstrejken 1909
Storstrejken 1909 är ett slående exempel på hur föga revolutionärt SAP var, och hur lite dess ledning förstod av den revoluti0nära strategins nyckelfrågor. Svenska arbetsgivarföreningen (SAF) befann sig på offensiven och använde gång på gång lockoutvapnet for att tvinga arbetarna till underkastelse. Ett stridsvapen som var mycket effektivt i en situation när konjunkturerna var dåliga och arbetslösheten i tilltagande.

I juli 1909 utfärdade SAF ett ultimatum som gick ut på att man skulle lockouta 80 000 arbetare om inte godtagbara uppgörelser nåddes i ett antal pågående konflikter. Det hotade också att ytterligare trappa upp lockouterna.

LO-ledningen hade inget val. Organisationen hade förlorat mer än 40 000 medlemmar under 1908–09 och kraven på storstrejk hade stark förankring i LO-leden.

Den 4 augusti 1909 gick 300 000 arbetare ut i en generalstrejk, varav drygt hälften var oorganiserade och 160 000 samtidigt lockoutade. LO-ledningens strejkuppmaning möttes med entusiasm i arbetarleden. Överallt bildades strejkutskott och stödinsamlingar till de strejkande drogs i gång. Även utomlands samlades det in pengar till stöd för de strejkande.

Men under strejken, som varade i drygt en månad, gjorde SAP- och LO-­ledningen praktiskt taget ingenting för att följa upp den utmaning mot makten som en generalstrejk innebar. Det är betecknande att storstrejken kommit att kallas ”de korslagda ar­marnas revolution’”. Utan inriktning på att aktivt mobilisera hela arbetarklassen till militanta kampaktioner i syfte att tvinga arbetsköparna på defensiven – för att inte tala om att utnyttja masstrejkens potential till att skapa en dubbelmaktssituation och resa frågan om samhällsmakten – var strejken dömd till nederlag, i synnerhet som LO inte hade några som helst resurser för att kunna vänta ut arbetsgivarna.

Den 8 september beslöt LO-ledningen om så kallad ”rationell klyvning”: strejken avbröts i alla företag som inte var anslutna till SAF. När reträtten väl inletts gick den inte att hejda; den åttonde strejkveckan var bara 64 000 ute i strejk.

Nederlaget fick katastrofala konsekvenser. Tiotusentals arbetare svartlistades. Många tvingades att ansluta sig till den stora skaran av emigranter s0m sökte sig en ny framtid på andra sidan Atlanten. LO förlorade halva sitt medlemsantal, och återhämtade sig inte på allvar förrän under första världskriget. En mindre grupp av missnöjda arbetare tog initiativ till att skapa en ny syndikalistiskt inspirerad organisation, Sveriges arbetares centralorganisation (SAC). som dock förblev en minoritetsorgan1sation.

SAP:s övergång
I likhet med andra internationalens partier i resten av Europa tvingades inte SAP att lägga korten på bordet förrän imperialismen gjorde sig bereds att slunga ut världen i ett blod1gt krig – 1914–18 – som skulle kosta åtskilliga miljoner människor livet.

Det första stora imperialistiska kriget gav den socialdemokratiska ledningen flera tillfällen att demonstrera var dess lojaliteter egentligen låg:

• I samband med krigets utbrott i augusti 1914 avblåste partiledaren Branting formellt klasskampen till förmån för ”borgfred”.

• När partivänstern organiserade en arbetarfredskongress 1916 instämde Branting i borgarnas hets mot denna.

• När missnöjet med livsmedelsbristen och dyrtiden på våren 1917 ledde till hungerdemonstrationer och ”potatisrekvisitioner”, bildade den socialdemokratiska ledningen en ”arbetarkommitté” befolkad av toppbyråkrater i syfte att avlänka missnöjet i ofarliga banor.

• På våren 1917 drev den ut partioppositionen ur partiet genom att ställa krav på total underkastelse.

• I stället för att ställa sig i spetsen for den utbredda radikaliseringen och omvandla den till en medveten kamp om samhällsmakten i syfte att skapa en revolutionär arbetarregering baserad på arbetarklassens egna organisationer, gick den socialdemokratiska ledningen medvetet in for att länka in missnöjet bakom kravet på rösträttsreform, som visserligen skulle demokratisera det parlamentariska systemet men lämna kapitalet i orubbad besittning av den ekonomiska makten.

Den största skiljelinjen gick mellan den minoritet kring Per-Albin Hansson, Gustav Möller och Värner Rydén som ville använda sig av generalstrejksvapnet för att genomdriva en rösträttsreform och Branting som höll fast vid att mobiliseringarna bara skulle fungera som påtryckning på den parlamentariska kampen. LO-ledningen kring Herman Lindqvist lade sin tyngd bakom Branting.

Efter höstens val, som blev en framgång för SAP, släpptes den socialdemokratiska ledningen in i regeringsställning tillsammans med liberalerna. Trots att socialdemokraterna var det största regeringspartiet vägrade Branting att ställa sig i ledningen for regeringen; det gällde att inte inge partiets anhängare alltför stora förhoppningar. I stället blev han finansminister.

På våren 1918 lade den liberal-socialdemokratiska regeringen fram en proposition om allmän och lika rösträtt. Denna förkastades dock av högermajoriteten i riksdagens första kammare.

Men luften gick ur det konservativa etablissemanget när det tyska kejsardömet störtades av en revolution i november 1918. Kungen ”besvor socialdemokraterna att motarbeta bolsjevismen” (enligt den socialdemokratiske ledaren och adelsmannen Erik Palmstierna) och gick med på att försöka övertala de konservativa att acceptera en rösträttsreform – något som säkerligen inte krävde några större ansträngningar. Den tyska novemberrevolutionen var ett mycket starkt argument for att slå till reträtt.

När regeringen på nytt lade fram en proposition om rösträttsreform antogs den av första kammaren utan votering. De konservativa fick gå med på allmän rösträtt, men tvåkammarriks­dagen och monarkin fick vara kvar.

Allt detta gör att det är fullständigt riktigt att karaktärisera perioden 1914–1918 som SAP:s öppna övergång till den borgerliga demokratins läger och omvandling till ett borgerligt arbetarparti.

Revolutionsstormar
Detta understryks inte minst av den socialdemokratiska ledningens reaktioner på revolutionsstormarna i omvärlden.

På hösten 1917 störtade de ryska bolsjevikerna landets borgerliga regering och överförde makten i händerna på arbetar-, soldat- och bonderåden, sovjeterna. Det var kulmen på en dramatisk process som börjat med den ryske tsarens störtande i början av samma år och en växande polarisering mellan den ryska borgarklassen och de upproriska arbetar- och bondemassorna.

Den svenska arbetarrörelsens vänsterflygel såg med välvilja och till och med entusiasm på bolsjevikrevolutionen. Men inte SAP:s ledning. I december 1917 bröt den liberal-socialdemokratiska regeringen alla diplomatiska förbindelser med bolsjevikregeringen.

Kort därefter inledde majoriteten av den finska socialdemokratin ett resningsförsök mot landets borgerliga regering. Det inbördeskrig som blev följden slutade med att den finska borgarklassen, med stöd av tyska trupper, slog ned de finska arbetarna.

I stället for att ge aktivt stöd till den finska arbetarrörelsen, förklarade Branting demagogiskt i partistyrelsen att han i ett val mellan arbetarrörelse och demokrati måste välja det senare. Fast det var en besynnerlig tolkning av demokratibegreppet som de socialdemokratiska ledarna höll sig med; bakom ryggen på arbetarrörelsen tillät den socialdemokratiske sjöministern Palmstierna att vapen smugglades till de finska borgarna och att svenska fartyg konvojerade de tyska transporterna av trupper och krigsmaterial till Finland.

I stället för att föra en utrikespolitik med aktivt stöd åt de arbetare som kämpade på liv och död med bourgeoisien, anslöt det i samförstånd med liberalerna Sverige till Nationernas förbund (NF). Enligt Branting var det ”en förpliktelse mot mänskligheten” att delta i detta organ som skapats av de imperialistiska segrarmakterna i första världskriget och som föga förvånande skulle visa sig fullkomligt hjälplöst att garantera en bestående fred.

20-talet
Att 1920-talet var den blekaste perioden i partiets dittillsvarande historia erkänner till och med socialdemokratiska historieskrivare. Decenniet började med att partiet antog ett nytt program som uttalade sig för socialisering av det svenska näringslivet. På kongressen hade partistyrelsens föredragande, Rickard Sandler, uttryckligen förklarat ”att det är socialiseringsproblemet som hädanefter dominerar”. I själva verket var detta program, som skulle hänga med till 1944, ett åter­ sken av de radikala stämningarna inom arbetarklassen vid denna tidpunkt.

När den första rent socialdemokratiska regeringen tillträdde samma år, sträckte sig dock dess militans inte längre än till att tillsätta två statliga utredningar om socialisering respektive industriell demokrati, varav den förstnämnda lades ned 1935 efter att ha fört en tynande tillvaro och den andra lade fram ett urvattnat förslag om skapande av driftsnämnder, vars funktion var att främja samarbetet mellan arbetare och arbetsköpare – ett förslag som dessutom aldrig togs upp till behandling av riksdagen.

I själva verket förde samtliga tre socialdemokratiska regeringar under 20-talet en ur borgerlig synpunkt mycket ortodox ekonomisk politik. Visserligen var de minoritetsregeringar, men detta faktum kunde knappast vara ett argument för att ignorera det egna partiets programmatiska ståndpunkter.

Kohandeln
Under 1930 nådde depressionen Sverige. Mot slutet av året gick mer än en fjärdedel av alla LO-anslutna arbetslösa.

Efter valet 1932 bildade SAP regering och lyckades få stöd för större delen av sitt krisprogram av det borgerliga Bondeförbundet (nuv. Centerpartiet), den så kallade kohandeln. Krisprogrammet gick ut på att staten aktivt skulle bekämpa arbetslösheten med hjälp av i huvudsak statligt finansierade beredskapsarbeten. Detta antogs i sin tur kunna stimulera ekonomin och häva krisen. Detta var stick i stäv med den dittillsvarande ekonomiska ortodoxin.

Retroaktivt skulle detta komma att framställas som ett uttryck för den socialdemokratiska ledningens framsynthet och medvetna inledning på en ny ekonomisk strategi. I själva verket pressades krispolitiken fram av den bistra verkligheten själv. Faktum är att flera andra krisdrabbade ekonomier tillgrep liknande åtgärder, exempelvis Roosevelts New Deal i USA, för att inte tala om det nazistiska Tyskland, vars återupprustning, som finansierades genom avancerade finansiella manipulationer, i sig var ett jättelikt stimulanspaket för den tyska ekonomin.

Den tyska upprustningen skulle för övrigt göra sitt till för att stimulera den svenska ekonomin genom den ökade efterfrågan på exempelvis järnmalm som blev följden.

Efter ett kort borgerligt mellanspel sommaren 1936 återkom SAP till regeringsmakten och bildade en koalitionsregering med Bondeförbundet. Samtidigt som regeringen genomförde en rad standardförbättringar for arbetarklassen, bl a höjd folkpension och lagstadgad semester 1938, pressade SAP-­ledningen LO att komma överens med SAF om att reglera förhandlingsordningen på arbetsmarknaden och få stopp på ”strejkraseriet”. LO:s och SAF:s förhandlingar resulterade i det så kallade Saltsjöbadsavtalet, som i praktiken gjorde det svarare for arbetare att strejka medan arbetsköparna behöll rätten att avskeda och omplacera efter eget behag.

Spanska inbördeskriget
När de spanska arbetarna reste sig i juli 1936 för att krossa en borgerlig militärkupp riktad mot den nyvalda folkfrontsregeringen – som bland annat bestod av SAP:s spanska meningsfränder – anslöt sig Per Albin Hanssons regering till den så kallade non-interventionspolitiken. Denna innebar att man avstod från alla försök att hjälpa folkfrontsregeringen. Regeringen gick till och med så långt att den fick riksdagen att i mars 1937 förbjuda frivilligt deltagande i spanska inbördeskriget, i praktiken ett beslut som riktade sig mot frivilliganslutningen till regeringssidans styrkor.

Men sympatierna för de spanska arbetarna var alltför starka inom arbetarrörelsen för att de socialdemokratiska toppbyråkraterna skulle kunna ignorera den. Pragmatiskt försökte de sitta på två stolar: samtidigt som deras kollegor i regeringen försvarade non-interventionspolitiken, kunde ledande socialdemokrater stå som undertecknare av socialistiska arbetarinternationalens (SAl) appeller där samma politik utsattes för hård kritik. Efter en uppmärksammad resolution våren 1938 som undertecknats av två av SAP:s representanter och som manade medlemspartierna att med utgångs­ punkt i NF ”göra slut på Italiens och Tysklands angrepp”, löstes dilemmat genom att SAP förklarade att det inte längre vara berett att ställa sig bakom några uttalanden som stred mot den officiella neutralitetslinjen!

Eftergiftspolitik
Inför det europeiska storkrig som bröt ut i september 1939 ombildades regeringen till en samlingsregering bestående av socialdemokratin och de borgerliga partierna i en ny version av första världskrigets borgfred. Denna samlingsregering skulle bli bestående till juli 1945.

Samlingsregeringen var fullt beredd att inordna sig i ett nazistyrt Europa och gick mycket långt i eftergifter gentemot Hitler:

• Tysk permittenttrafik till och från det ockuperade Norge tilläts genom Sverige.

• En hel stridsutrustad tysk division tilläts passera genom Sverige från Norge till Finland för att delta i kriget mot Sovjetunionen.

• Tyska krigsmakten hade ett förrådslager utanför Luleå och försågs med utrustning ur svenska militära förråd.

• Svenska örlogsfartyg eskorterade tyska fartyg över svenskt vatten.

• Olika polisorgan och myndigheter beordrades samarbeta med de nazistiska myndigheterna och överlämna information om tyska flyktingar i Sverige.

• Ett antal antinazistiska flyktingar och desertörer från den nazistiska krigsmakten utlämnades till nazisterna.

• Antinazistiska tidningar trakasserades och belades med så kallat transportförbud, medan den nazistiska pressen behandlades mycket milt.

• Den mest vidriga aspekten av eftergiftspolitiken var förtigandet av nazisternas massförintelse av judarna. Enligt Steven Koblik, som studerat det officiella Sveriges förhållningssätt till judarna, kände samlingsregeringen redan i slutet av 1942 till att judarna massavrättades av SS: ”Det officiella Sverige höll tyst, totalt tyst. Inte en enda gång under kriget informerade regeringen det svenska folket om vad som försiggick… Det finns överväldigande bevis för att regeringen och speciellt UD aktivt sökte förhala, mörklägga eller vägra bekräfta nyheten om utrotningskampanjen.” (Om vi teg, skulle stenarna ropa – Om Sverige och judeproblemet 1933–1945.)

• Fegheten tog sig snart löjliga prop0rtioner: Chaplins berömda film Diktatorn från 1941 fick inte visas offentligt i Sverige förrän i november 1945.

• Till allt detta kom interneringar av kommunister, syndikalister och vänstersocialdemokrater i speciella arbetsläger.

Det var först efter det tyska nederlaget vid Stalingrad 1943 som samlingsregeringen gradvis började att distansera sig från tredje riket.

Men detta fick inga konsekvenser för handelsförbindelserna med tyskarna. Den strategiskt viktiga svenska järnmalmen fortsatte att exporteras till Tyskland och den minst lika betydelsefulla kullagerexporten pågick ända till slutet av 1944, när den nazistiska diktaturen började att bryta samman.

SAP:s glansperiod
När kriget väl var över ville den socialdemokratiske partiledaren och regeringschefen Per-Albin Hansson bibehålla samlingsregeringen och fortsätta det öppna klassamarbetet med de borgerliga partierna. Men motståndet mot en permanent samlingsregering var alltför starkt inom såväl socialdemokratin som de borgerliga partierna. Sommaren 1945 bildades därför en rent socialdemokratisk ministär.

När hjulen väl började rulla på allvar efter världskrigets förödelse möjliggjorde den uppdämda efterfrågan en långvarig expansionsperiod för kapitalismen av aldrig tidigare skådad omfattning. Ironiskt nog hade ingen förutsett eller planerat den. I själva verket väntade alla att kriget skulle följas av en ny allmän världsdepression.

Det är betecknande att den svenska regeringen i början av 1944 tillsatte en kommission för ekonomisk efterkrigsplanering med ekonomen och den blivande handelsministern Gunnar Myrdal som ordförande. Myrdal hade skrivit en bok med den talande titeln Varning for fredsoptimism. Kommissionen skulle utreda möjligheterna att möta den väntade konjunkturnedgången vid omställningen till fredsförhållanden.

För det svenska kapitalet blev boomen ett verkligt lyft. Med sin intakta produktionsapparat och sin inriktning på verkstadsprodukter, järnmalm, järn och stål, trävaror och cellulosaprodukter låg svensk industri rätt till under efterkrigstidens återuppbyggnadsskede. Med exportindustrin som motor stimulerades hela ekonomin och gav inte minst upphov till en växande hemmamarknad för olika typer av konsumtionsvaror som tidigare bara varit tillgängliga för de mest välbeställda.

Boomen möjliggjorde samtidigt för socialdemokratin att i regeringsställning genomföra en rad sociala förbättringar – allmän sjukförsäkring, barnbidrag, ATP, utökad semester och kortare arbetsvecka – för breda samhällsgrupper och på så sätt befästa sin ställning som det ledande partiet i svensk politik. Och detta utan att på allvar hamna på konfrontationskurs med kapitalet. Tvärtom byggde hela strategin på en allians med de mest expansiva delarna av kapitalet, där familjen Wallenberg spelade en nyckelroll.

”Under den industriella expansionen på 50- och 60-talen kan man påstå att Sverige till betydande del styrdes genom en finansiell planering av Marcus Wallenberg och Gunnar Sträng samt att herrarna hade kontakt i många frågor”, konstaterar den socialdemokratiske LO-ekonomen Dan Andersson i Vad gör kapitalisterna?

Den socialdemokratiska regeringen förde i samförstånd med både kapitalet och den fackliga byråkratin medvetet en politik som syftade till att stärka de mest expansiva delarna av industrin på bekostnad av de delar som ohjälpligt halkade efter i konkurrensen. Både den fackliga lönepolitiken och i synnerhet arbetsmarknadspolitiken utformades så att den bidrog till denna utveckling.

Lönepolitiken, kallad ”den solidariska lönepolitiken”, byggde på principen att lika arbete skulle betalas lika oavsett företagets bärkraft. I princip innebar det att de löner den fackliga byråkratin bedömde som möjliga att ta ut av den expansiva delen av ekonomin blev rättesnöret för lönenivåerna. Detta fick naturligtvis till konsekvens att de svaga företagen antingen fick se sin vinst beskuren eller helt enkelt tvingades kasta in handduken, om de inte förmådde att bli konkurrensdugliga. Och då kom den så kallade aktiva arbetsmarknadspolitiken in i bilden. Arbetarna vid de företag som slogs ut skulle förmås att söka sig till de expanderande delarna av industrin, som i huvudsak var koncentrerade till den södra delen av landet och Stockholms-, Göteborgs- och Malmö-regionerna.

Den omflyttning från eftersatta regioner till expansiva som blev följden av denna så kallade ”flyttlasspolitik” försökte myndigheterna utan större framgång dämpa genom att stimulera företag att flytta till utflyttningsorterna och genom skattebidrag för att inte den sociala servicen helt skulle utarmas i de eftersatta regionerna.

”Man kan utan överdrift säga att den svenska politiken under den här perioden var extremt anpassad för att dra största möjliga materiella nytta av den internationella högkonjunkturen och av de villkor som världsmarknaden upprättade”, sammanfattade socialdemokraten Berndt Ahlqvist utvecklingen i boken I bräcklig farkost.

Samförstånd
Därmed inte sagt att kapitalet och de borgerliga partierna stödde socialdemokratins politik till alla delar. Tvärtom har det funnits betydande meningsskiljaktigheter som gett upphov till heta debatter. Det mest tydliga exemplet är den heta och omfattande debatten om tjänstepensionsfrågan 1957–58 som inte bara avgjordes genom en folkomröstning utan också bröt upp den regeringskoalition mellan socialdemokratin och Bondeförbundet som existerat sedan 1951.

Skiljelinjen gick i valet av lösningar på de frågeställningar man ställts inför. De förslag till lösningar man lade fram reflekterade mer eller mindre tydligt de olika partiernas sociala bas. Men meningsskiljaktigheterna tilläts dock aldrig hota det klassamarbete som utgjorde grundvalen för ”den svenska modellen”. I görligaste mån eftersträvade man därför brett förankrade lösningar, som ofta fått karaktären av kompromisser. I sammanhanget spelade och spelar fortfarande frågornas beredning i form av så kallade offentliga utredningar en inte obetydlig roll för att utforma kompromisslösningar eller helt enkelt begrava en kontroversiell fråga.

Samförståndet underlättades dessutom av den ideologiska glidning alla partier genomgick mot en uppslutning bakom den aktiva konjunkturpolitik som bär den engelske nationalekonomen Keynes namn. Högerpartiet (nuvarande moderaterna) gick tillbaka och folkpartiet med ekonomiprofessorn Bertil Ohlin i spetsen blev det största borgerliga partiet. Inom socialdemokratin lades det kvarvarande marxistiska tankegodset på hyllan; ägandet var inte längre viktigt, det viktiga var hur företagen sköttes.

En ögonblicksbild av socialdemokratins ideologiska glidning gavs av partikongressen 1956. Där presenterades en programskrift med titeln Framstegens politik som sjöng tillväxtfilosofins och statsinterventionismens lov och inte på något sätt ifrågasatte kapitalets makt. Enligt partiordföranden och statsminstern Tage Erlander var detta i grund och botten teknokratiska dokument mycket radikalt: ”Partiet har kanske inte någon gång tidigare inbjudits att ta ställning till en så radikal skrift som denna”.

Gruvstrejken
Under 60-talet började den långa boomen nå sitt slut. Sakta men säkert började de spänningar som skapats av den socialdemokratiska ledningens statsinterventionistiska, marknadsvänliga och tillväxtfixerade politik bryta igenom.

Missnöjet tog sig många former, inte minst bö1jade det växa fram en ”ny vänster” som alltmer öppet började ifrågasätta ”konsumtionssamhället”. Men denna förblev dock ett fenomen med ganska begränsat inflytande på socialdemokratin.

Den 56 dagar långa gruvarbetarstrejken årsskiftet 1969–70 blev däremot en chock för den socialdemokratiska ledningen. Strejken som omfattade cirka 4 700 arbetare – varav en betydande del socialdemokrater – möttes av omfattande sympatier, och blev en partiell framgång. Ett av de mest uppmärksammade elementen i strejken var det faktum att facket ställdes åt sidan till förmån för arbetarnas egna organisationsformer.

I kölvattnet på gruvarbetarstrejken svepte en våg av ”vilda” strejker över landet, varav några av de mest uppmärksammade var stuveriarbetarstrejken i Ådalen och verkstadsarbetarnas strejk på Volvo i Skövde 1970, städerskestrejken 1975 och skogsarbetarstrejken samma år.

Efter en viss inledande osäkerhet svarade socialdemokratin med att både försöka integrera och isolera missnöjet. LO började lyfta fram kravet på ”industriell demokrati”. Detta resulterade bland annat i reformer som medbestämmandelagen, lagen om anställningsskydd och löntagarfonderna – reformer som inte alls löste frågan om en ”ekonomiska demokrati” på ett avgörande sätt

SAP:s kris
Stagnationen, den växande överproduktionen och hårdnande konkurrensen ledde till den första verkligt djupa och samfällda internationella recessionen 1974–75. Genom en massiv kapitalinjektion lyckades de viktigaste kapitalistiska staterna häva recessionen efter ett till ett och ett halvt år, utan att för den skull kunna framkalla ett nytt långvarigt uppsving. Till priset av stora budgetunderskott fick man ett blygsamt uppsving men också en drastisk ökning av inflationen.

För Sveriges del förvärrades dessutom situationen av att flera av de tyngsta komponenterna i den svenska industristrukturen började känna av en allt hårdare internationell konkurrens.

Krisen blev också till SAP:s kris. 1976 förlorade partiet valet efter att ha befunnit sig i regeringsställning i mer än fyra decennier. Socialdemokratins fall från regeringstaburetterna berodde i huvudsak på det växande motståndet mot kärnkraften. Tillbakagången som orsakade bytet av regering var i och för sig obetydlig i jämförelse med 1973 års val som resulterat i den så kallade jämviktsriksdagen (med 175 mandat för S och VPK och 175 för M, FP och C), men ändå tillräcklig för att ge de borgerliga partierna egen majoritet. Inte minst bidrog den nya en­ kammarriksdagen, som infördes 1970, till att opinionsförskjutningar slog igenom snabbare än i den gamla tvåkammarriksdagen.

Värre var dock att krisen också banade väg för en djup perspektivkris för socialdemokratin. Det keynesianskt färgade ”framgångsrecept” som socialdemokratin gjort till sitt slog nämligen fullständigt slint när det på allvar sattes på prov – paradoxalt nog under en öppet borgerlig regeringsperiod.

De borgerliga regeringarna, som fick ta över krisbekämpningen, försökte nämligen fortsätta den ”överbryggningspolitik” som utformats under bred enighet och som gick ut på att hålla sysselsättningen uppe genom att stimulera den inhemska efterfrågan och samtidigt utveckla produktionen så att man skulle kunna utnyttja den väntade högkonjunkturen för att få ekonomin att lyfta likt en båt som stiger med springfloden. Man lyckades överbrygga den internationella lågkonjunkturen 1974–75. Men den stigande vågen uteblev, i stället förvärrades problemen. Den hårdnande konkurrensen tvingade fram långtgående åtgärder. Följden blev ett stadigt växande underskott i statsbudgeten – finansierat genom lån på den inhemska kreditmarknaden och från 1976 även av utländska lån – utan att ljusare tider syntes skymta i fjärran.

I det läget slog borgarna till reträtt. Först ut på plan var SAF som redan i slutet av 1976 hade börjat angripa överbryggningspolitiken. När reträtten väl inletts dröjde det inte länge förrän den helt förkastades. På hösten 1980 lade den borgerliga regeringen fram en besparingsproposition i vilken överbryggningspolitiken förvandlats till ”1975–76 års kostnadskris”. I den kan man hitta resonemang som tydligt förebådar socialdemokratins politik under 80- och 90-talet.

Socialdemokraterna försökte utåt dra växlar på borgarnas misslyckade försök att hålla krisen under kontroll. Men bland dess strateger och ekonomer spred sig osäkerheten. Sanningen var att socialdemokratin inte hade något mer genomtänkt alternativ att erbjuda.

Omprövning
Krisen, den socialdemokratiska ledningens avsaknad av en mer genomtänkt strategi och i synnerhet misslyckandet att återta regeringsmakten 1979, blev inledningen till en mer systematisk omprövning av den dittills förda politiken.

Idag är det lätt att konstatera vad som blev resultatet av denna omprövning. Trots allt prat idag om kampen mellan ”förnyare” och ”traditionalister” slog partiet redan i början av 80-talet in på ”förnyelsens” väg. Steg för steg har partiets politik blivit alltmer öppet marknadsvänlig, från 80-talets avregleringar till dagens ansträngningar att kvala in i EU:s ekonomisk-monetära union. Vårens extrakongress, som kallades framtidskongressen, innebar ingen förändring.

Återgång
Vi har här behandlat den svenska socialdemokratin från dess uppkomst som ett centristiskt massparti, dess omvandling till ett borgerligt arbetarparti, dess keynesianskt färgade glansperiod fram till dagens öppet marknadsvänliga politik. Av utrymmesskäl har vi tvingats att göra en ganska rapsodisk översikt, men en sak är slående; trots dess borgerliga politik har det förblivit den svenska arbetarklassens huvudparti så till den milda grad att många tror att lösningen på dagens ledarskapskris inom arbetarrörelsen ligger i en återgång till en eller annan form av socialdemokratisk politik.

Detta faktum kan i huvudsak förklaras av två faktorer:

• Socialdemokratins sociala karaktär

Även om arbetare och lägre tjänstemän utgör socialdemokratins väljarbas är det inte de som bestämmer den socialdemokratiska politiken, utan partiets mångförgrenade byråkrati.

Likt alla byråkratier har den socialdemokratiska byråkratins politik präglats av de strukturella och politiska villkoren för dess existens som arbetarklassens självutnämnda förmyndare i ett kapitalistiskt samhälle. Det är orsaken till dess mycket pragmatiska politik; det är förklaringen till varför den kan framstå som radikal när arbetarklassen är på offensiven och varför den framstår som så feg och undfallande när det är borgarna som dikterar den politiska dagordningen.

• Stalinismen och avsaknaden av ett revolutionärt massalternativ.

Den socialdemokratiska byråkratins förmyndarskap har dessutom varit praktiskt taget ohotat till följd av SKP:s stalinistiska urartning.

Det har helt enkelt inte funnits någon revolutionär riktning inom den svenska arbetarklassen som på allvar kunnat utmana den. Alla försök att skapa ett alternativ, eller åtminstone början till ett sådant, har lidit skeppsbrott till följd av politisk oförmåga att ge riktiga svar på en rad teoretiska, strategiska och taktiska frågor.

I stället har socialdemokratin kunnat vinna förnyad kraft och auktoritet genom att suga upp demoraliserade motståndare inom arbetarrörelsen och använda dem både som källa till personell förnyelse och som en sköld mot kritiker från vänster. De två före detta vänsterpartisterna i Göran Perssons regering är bara småfisk i jämförelse med namn som Zeth ”Zäta” Höglund och Karl Kilbom, det svenska kommunistpartiets båda ordföranden under 20-talet, sedermera socialdemokratiskt borgarråd i Stockholm respektive Folkets hus-chef.

SAP kommer inte att försvinna från scenen av sig självt. Dess inflytande kan bara nedkämpas genom att det skapas ett nytt revolutionärt arbetarparti förmöget att utveckla en framkomlig politik. Att skapa ett sådant alternativ är den uppgift som Arbetarmakt ställt sig.

Anders Hagström