Den 11 april 1945 befriade fångarna sig själva i det ökända koncentrationslägret Buchenwald. De allierade (USA-amerikanska) trupperna var i antågande men lägrets regim attackerades och besegrades på ett organiserat sätt av fångar som beväpnat sig. När de allierade kom till lägret hade redan en ny ledning tagit över underifrån och fångarna var befriade. Buchenwald hade huserat hundratusentals fångar och bland de överlevande fanns en grupp trotskister som deltagit i upproret.
Den 11 oktober i år (2025) högtidlighölls i Tyskland minnet av Buchenwalds befrielse och de trotskistiska fångarnas deltagande i det och deras långa kamp under de svåra åren i ett nazistiskt tortyrläger. Vid minnesplatsen för Buchenwald samlades både aktivister och historiker från Tyskland, Frankrike och Holland för att uppmärksamma minnet av de internationalistiska kommunister – trotskister – som suttit fängslade men gjort motstånd i Buchenwald, och minnet av alla fångar i detta läger. Även representanter för tyska LO deltog och höll tal.
Med anledningen av denna ceremoni och de 80 år som gått sedan befrielsen av Buchenwald återpublicerar vi en text som fanns med i Arbetarmakts nyhetsbrev den 1 april 2005. Det är i själva verket två texter. I samband med befrielsen av Buchenwald publicerade lägrets trotskister en politisk deklaration: Uttalande från de internationalistiska kommunisterna i Buchenwald. Vi publicerade den i översättning av Per-Olof Mattsson som även skrev introduktionen till texten.
Redaktionen
För 60 år sedan i koncentrationslägret Buchenwald
De nazistiska koncentrationslägrens fångar befriades för 60 år sedan. I ett av de mest ökända, det i Buchenwald, befann sig fyra internationalistiska kommunister som överlevt den nazistiska terrorn. De fyra kom överens om att låta Europas arbetare få höra att de av nazister, socialdemokrater och stalinister förföljda internationalistiska kommunisterna inte var utplånade.
De fyra kamraterna var österrikarna Ernst Federn och Karl Fischer, fransmannen Marcel Beaufrère och belgaren Florent Galloy. Federn och Fischer greps redan 1935 i Österrike. Medan Federn släpptes, dömdes Fischer och andra österrikiska trotskister 1937 till fem års fängelse. De dömda fick amnesti i samband med den tyska inmarschen i Österrike i februari 1938. Fischer tog sig då till Belgien och senare till Frankrike. Federn greps igen 1938 och skickades till Dachau, ännu ett av de ökända lägren, för att senare bli förflyttad till Buchenwald.
Många av de trotskister, eller internationalistiska kommunister som de valde att kalla sig i april 1945, som hamnade i Buchenwald dömdes för sitt arbete med att organisera tyska soldater i ockuperade länder.
Beaufrère dömdes redan 1939 för att ha ”framkallat olydnad i armén”. I september 1943 blev han ansvarig för den trotskistiska cell som arbetade i Bretagne, där den tyskspråkiga tidningen Arbeiter und Soldat trycktes och spreds bland tyska soldater. I oktober 1943 grep och sköt Gestapo 65 medlemmar i cellen, inklusive 30 tyska soldater. Beaufrère greps slutligen i oktober 1943, torterades och skickades sedan till Buchenwald.
Beaufrère var den ende av dessa kamrater som överlevde. Marcel Hic överlevde vistelsen i Buchenwald men dog 1944 i lägret i Dora. Robert Cruau ledde den trotskistiska cellen i Wehrmacht i staden Brest och greps 1943 och sköts under flyktförsök. Abraham Léon, författaren till Marxismen och judefrågan och ansvarig för de belgiska trotskisternas arbete i den tyska armén, greps i juni 1944. Han torterades av Gestapo och dödades – förintades – i gaskammaren i Auschwitz.
Det var inte bara de nazistiska vakterna och torterarna som utgjorde en fara, även de starka stalinistiska grupperna i lägren var en fara för alla socialister som motsatte sig deras förrädiska politik.
Deklarationen har uppenbara politiska svagheter men äger ett stort symboliskt värde. Dess perspektiv lider bl.a. av överdriven optimism när det gäller den tyska arbetarklassens tillstånd under nazismens sönderfall. Men hur befriande är inte den obändiga internationalismen och den obrutna tron på arbetarklassens förmåga!
Uttalande från de internationalistiska kommunisterna i Buchenwald
1. Kapitalismens internationella konjunktur
I det andra imperialistiska krigets kölvatten har Italien, Tyskland och Japan förlorat sin ställning som imperialistiska stormakter, samtidigt som Frankrikes ställning allvarligt undergrävts.
De imperialistiska motsättningarna och konflikterna mellan USA och Storbritannien dominerar den imperialistiska världspolitikens konjunktur.
I början av detta världskrig framträdde Ryssland ur sin isolering och står idag inför uppgiften att politiskt och ekonomiskt konsolidera sina militära framgångar i motsättning till de segrande imperialistmakternas aptit.
Trots enorma ansträngningar förblir Kina en lekboll för de imperialistiska stormakterna, en oundviklig konsekvens av den kinesiska bourgeoisiens seger över det kinesiska proletariatet.
Den enhällighet som så skrytsamt visas upp vid de internationella imperialistiska fredskonferenserna är avsedd att dupera massorna genom att dölja de inneboende motsättningarna mellan de kapitalistiska makterna. Sammanfallande militära intressen gentemot Tyskland kan emellertid inte förhindra utbrottet av motsättningar i det allierade lägret. Till dessa motsättningar måste tillfogas det sönderfallande kapitalistiska produktionssättets oundvikliga kriser och sociala tumult.
En exakt analys av den internationella situationen med användning av marxismen-leninismens metod är en oundgänglig förutsättning för en framgångsrik revolutionär linje.
2. Arbetarklassens internationella situation
Den här utvecklingen gör det möjligt för det tyska proletariatet att snabbt återhämta sig från sitt djupa nederlag och att återigen ställa sig i spetsen för den europeiska arbetarklassen i striden för kapitalismens störtande. Den ryska revolutionen har, isolerad genom revolutionens misslyckande i Europa, slagit in på en kurs som lett den allt längre bort från det europeiska och internationella proletariatets intressen. Politiken med ”socialismen i ett land”, som först bara var ett försvar av den styrande byråkratiska klickens intressen, leder idag den ryska staten till att genomföra en nationalistisk politik skuldra vid skuldra med de imperialistiska makterna. Oavsett vilken händelsernas riktning i Ryssland kan bli, måste det internationella proletariatet göra sig av med sina illusioner beträffande denna stat och med hjälp av en tydlig marxistisk analys inse att den för närvarande styrande byråkratiska och militära kasten uteslutande försvarar sina egna intressen och att den internationella revolutionen inte kan räkna med något stöd från denna regering.
Den tyska bourgeoisiens fullständiga militära, politiska och ekonomiska sammanbrott öppnar vägen för det tyska proletariatets frigörelse. För att förhindra att den tyska bourgeoisien åter stabiliserar sig, underlättat av imperialistiska motsättningar, och för att upprätta arbetarmakt, är arbetarklassens revolutionära kamp i alla länder mot den egna bourgeoisien nödvändig. Arbetarklassen berövades sin revolutionära ledning genom den politik som drivs av de två internationella arbetarorganisationerna, vilka aktivt bekämpade och saboterade den proletära revolution som ensam kunde ha förhindrat detta krig. Andra Internationalen är ett verktyg för bourgeoisien. Sedan Lenins död har Tredje Internationalen omvandlats till en agentur för den ryska byråkratins utrikespolitik. Båda internationalerna deltog aktivt i förberedandet och genomförandet av detta imperialistiska krig och delar därför ansvaret för det. Att helt eller delvis tilldela den tyska och internationella arbetarklassen ansvaret för detta krig är bara ett annat sätt att fortsätta att tjäna bourgeoisien.
Proletariatet kan endast uppfylla sin historiska uppgift under ledning av ett nytt revolutionärt världsparti. Skapandet av detta parti är den mest angelägna uppgiften för de mest medvetna delarna av arbetarklassen. Internationella revolutionära kadrer har redan samlats för att bygga detta världsparti i kampen mot kapitalismen och dess reformistiska och stalinistiska agenter. För att denna svåra uppgift ska kunna genomföras får frågan inte undvikas genom den mer försonliga parollen om en ny 2 1/2-international. En sådan mellanliggande formation skulle förhindra det nödvändiga ideologiska klargörandet och skulle underminera den revolutionära viljan.
3. Aldrig mer en 9 november 1918!
Under den förestående förrevolutionära perioden är det nödvändigt att mobilisera arbetarmassorna i kampen mot bourgeoisien och förbereda bildandet av en ny revolutionär International som kan smida samman arbetarklassens enhet i revolutionär handling.
Alla teorier och illusioner om en ”folkstat” eller en ”folkdemokrati” har lett arbetarklassen till de blodigaste nederlagen under klasskampens gång i det kapitalistiska samhället. Endast oförsonlig kamp mot den kapitalistiska staten – upp till och inklusive dess utplåning och bildandet av arbetar- och bonderådens stat – kan förhindra liknande nya nederlag. Bourgeoisien och den rotlösa småbourgeoisien förde fascismen till makten. Fascismen är kapitalismens skapelse. Endast arbetarklassens framgångsrika, oberoende handling mot kapitalismen kan utplåna fascismens ondska, tillsammans med dess grundläggande orsaker. I den kampen kommer den tvekande småbourgeoisien att ansluta sig till det revolutionära proletariatet när det rycker fram, vilket de stora revolutionernas historia demonstrerar.
För att kunna framträda segrande ur de kommande klasstriderna måste den tyska arbetarklassen kämpa för genomförandet av följande krav:
- Mötes-, församlings- och pressfrihet!
- Frihet för kollektiv handling och omedelbart återinförande av alla sociala landvinningar från före 1933!
- Fullständig eliminering av alla fascistiska organisationer!
- Konfiskera fascisternas egendom till förmån för fascismens offer!
- Döm alla den fascistiska statens representanter i fritt valda folkdomstolar!
- Upplös Wehrmacht och ersätt den med arbetarmiliser!
- Omedelbara och fria val till arbetar- och bonderåd i hela Tyskland och sammankallande av en allmän kongress för råden!
- Bevara och utvidga råden, samtidigt som bourgeoisiens parlamentariska institutioner måste användas för revolutionär propaganda!
- Expropriera bankerna, storindustrin och storgodsen!
- Produktionen måste kontrolleras av fackföreningarna och arbetarråden!
- Inte en man, inte en krona till bourgeoisiens krigsskulder och krigsskadestånd!
- Bourgeoisien måste betala!
- För en alltysk socialistisk revolution! Mot sönderdelning av Tyskland!
- Revolutionär fraternisering med proletärerna i ockupationsarméerna!
- För arbetarrådens Tyskland i ett arbetarrådens Europa!
- För den proletära världsrevolutionen!
De internationalistiska kommunisterna i Buchenwald
(IV Internationalen), 20 april 1945