Vi publicerade den här artikeln 1995 i nummer tre av Arbetarmakt-Magasinet som då var vår tidskrift för mer djuplodande artiklar. Tidskriften finns kvar men heter numera Revolutionär Marxism. Artikeln om arvet från Ernest Mandel är en översättning från Trotskyist International (numera Fifth International) och är en grundlig genomgång av hur en politik för att anpassa sig till stalinismen och reformismen desorienterade den världstrotskistiska rörelsen efter andra världskriget. Ernest Mandel var teoretiker och ledare för den internationella organisation som Socialistisk Politik i Sverige tillhör.
Redaktionen
Ortodoxi i opportunismens tjänst: Ernest Mandel: (1923-1995)
Ernest Mandel, ledare för Fjärde internationalens Förenade sekretariat (USFI), och en av nyckelgestalterna i efterkrigstidens trotskism, dog den 20 juli 1995 vid 72 års ålder. De långa minnesartiklar som publicerades i flera större europeiska tidningar, som Le Monde (Frankrike), Le Soir (Belgium), The Guardian (Storbritannien), och det faktum att hans död rapporterades av det franska kommunistpartiets dagstidning, l’Humanite, pekar på att Mandel hade ett betydligt större inflytande och var mer välkänd än någon annan av Fjärde internationalens ledare efter kriget – som Healy, Moreno, Frank eller Cannon.
För USFI-medlemmar representerade Mandel ortodoxins röst, en levande kontinuitet med en annan, mer radikal period i Internationalens liv, en briljant och pålitlig grund för organisationens ledning. Han var, när allt kommer omkring, USFI:s arkitekt och viktigaste grundare.
Men även om han intellektuellt var bra mycket mer produktiv än någon av sina samtida, och trots de bidrag inom marxismens politiska ekonomi som i hög grad•förklarar hans relativa berömmelse, kännetecknades Mandels liv av samma oförmåga att komma till rätta med den revolutionära marxismens verkliga problem som hämmade de andra huvudledarna för lnternationalen och dess olika fragment.
Mandel uppfostrades i ett vänstersocialistiskt hem – hans far hade varit vän med den polske revolutionären och bolsjeviken Karl Radek och de inbundna exemplaren av Andra internationalens teoretiska tidskrift Die Zeit prydde familjebiblioteket – och anslöt sig till den lilla belgiska sektionen av Fjärde internationalen 1939 och blev nära vän med den begåvade unge marxisten Abram Léon, författaren till Marxismen och judefrågan. Vid 19 års ålder blev han medlem av centralkommittén i den underjordiska belgiska sektionen och två år senare deltog han i den underjordiska europeiska konferens som hölls av Fjärde internationalen 1944. Kort därefter arresterades han för tredje gången och tillbringade resten av kriget i ett nazistiskt arbetsläger.
Efter krigsslutet blev Mandel ett nyckelelement i den nya ledning i Internationalen som återskapades av Pablo och andra. Mandel visade sig snabbt vara en begåvad skribent, en outtröttlig organisatör och en skicklig teoretiker. Vid 23 års ålder, 1946, invaldes han i internationella sekretariatet. Under denna period lämnade han betydande bidrag till två huvudfrågor som konfronterade Internationalens unga ledning: det israelisk-arabiska kriget i Palestina och de östeuropeiska staternas klasskaraktär efter kriget.
Genom att utgå ifrån det arbete som gjorts av Léon – som dödades i Auschwitz – och under pseudonymen ”Walter”, till att ge Internationalen ett revolutionärt svar på händelserna i Mellanöstern under åren 1947–49 genom att insistera både på behovet att försvara palestiniernas rätt till självbestämmande och att vägra göra några eftergifter till småborgerlig nationalism eller antisemitism som var utklädd till nationell frigörelseideologi.
Debatten om Östeuropa
Hans bidrag till debatten om det stalinistiskt ockuperade Östeuropas (”buffertstaterna”) karaktär var lika viktigt, men mindre framgångsrikt. Det problem som lnternationalen stod in för 1948 var nytt och hade vittgående konsekvenser. Vilken klasskaraktär hade buffertstaterna? Om de var kapitalistiska stater, hur skulle man då förklara karaktären av ekonomier som i allt högre grad blev lika Sovjetunionens. Om de var något slags arbetarstater, hur kunde detta ha ägt rum utan något slags arbetarrevolution, och vilka var konsekvenserna för förståelsen av stalinismen?
Mandels utgångspunkt var, förståeligt nog, att leta efter paralleller i tidigare händelser. Han fann en i form av Trotskijs analys av den sovjetiska invasionen och ockupationen av Polen och Finland 1939. Enligt Mandel – och enligt Internationalen, som antog hans analys på andra kongressen 1948 – skulle kapitalismens störtande i Östeuropa bara vara möjligt om dessa länder blev ”strukturellt assimilerade” av Sovjetunionen, såsom det ägt rum före kriget. Trots de sovjetiska styrkornas ockupation av Östeuropa hade strukturell assimilering inte ägt rum och därför var dessa stater inte arbetarstater.
Inte nog med att denna ”ortodoxi” var allvarligt begränsad av sin formella logik – enbart strukturell assimilering kan skapa en ny degenererad arbetarstat, ingen strukturell assimilering har ägt rum, därför finns ingen arbetarstat – den var också fullständigt otillräcklig när den ställdes inför blockets verklighet, där stalinisterna faktiskt hade störtat kapitalismen på ett kontrarevolutionärt sätt – efter att ha försäkrat sig om demobiliseringen, eller egentligen krossandet av varje självständig arbetarorganisation – förr att genomföra någon verklig ”strukturell assimilering”. Mandel, och FI, lämnades i sticket och struntade tack vare en felaktig analytisk utgångspunkt i den ekonomiska realiteten i kapitalismens utplånande.
Problemen med Mandels ståndpunkt beträffande stalinismen gick till och med längre. I Mandels efterföljd hävdade FI att stalinistiska organisationer var de som följde Moskvas order. Varje organisation som bröt med Kreml, bröt nödvändigtvis följaktligen med stalinismen. Denna till synes ”ortodoxa” idé, som fullständigt struntade i Trotskijs argument att stalinismen skulle brytas upp längs nationella linjer, innehöll en farlig opportunistisk kärna som skulle uppenbaras bara några månader efter andra kongressen, när Internationalen ställdes inför splittringen mellan Tito och Stalin.
Genom att använda sin bristfälliga metod, skulle Mandel bli en av de sista i den internationella ledningen som accepterade att kapitalismen hade störtats i Jugoslavien, långt efter den mer flexible och oberäknelige Pablo. Så sent som i april 1949 – två år efter Titos genomförande av första femårsplanen – hävdade Mandel i Fl:s internationella exekutivkommitté att Jugoslavien fortfarande var kapitalistiskt eftersom strukturell (dvs. geografisk) assimilering in i Sovjetunionen inte ägt rum.
Några månader senare böjde sig Mandel för ansamlingen av fakta och accepterade att hans teori om strukturell assimilering inte var en riktig beskrivning av de nödvändiga händelserna före skapandet av en degenererad arbetarstat. Han besvärade sig emellertid aldrig med att göra någon form av självkritik och hans beskrivning av den verkliga existensen av en arbetarstat i Jugoslavien var ödesdigert felaktig genom hans insisterande på att den var både relativt frisk och att den hade kommit till efter splittringen mellan Tito och Stalin genom en obefintlig ”mobilisering av de arbetande massorna i Jugoslavien från jugoslaviska kommunistpartiets sida för försvaret och fullbordandet av en proletär revolutions landvinningar”.
Denna tidpunkt var avgörande för både Mandel och hela Internationalen. Efter att ha hyllat ultraradikala perspektiv under pe1ioden omedelbart efter kriget, i vilka FI:s seger tycktes garanterad, började särskilt Mandel och Internationalen i allmänhet leta efter andra sociala krafter som kunde spela rollen som revolutionens lokom0tiv. Den man som hade gjort så mycket för att återuppb ygga Internationalen under och efter kriget hade nu lämnat ett viktigt bidrag till dess politiska sönderfall.
Tito var, efter att ha brutit med Kreml och följaktligen med stalinismen, bara det första uttrycket för ”världsrevolutionen” som FI skulle sätta sitt hopp till. Under de följande åren och årtiondena, valdes andra krafter ut av Mandel och hans meningsfränder för att spela samma roll, från sovjetbyråkratin till maoismen, från studentavantgardet efter 1968 till de vänsterbonapartistiska arméofficerarna i den portugisiska revolutionen, från den islamiska rörelsen i Iran till det nicaraguanska FSLN, från de europeiska fredsrörelserna till splittringar i stalinismen efter 1989.
Och varje gång spelade Mandel en central roll i att hitta ett ”trotskistiskt” alibi för den nya opportunistiska vändningen.
Objektiv process
Mandels metod från 1949 och vidare kännetecknades av ett slags politiskt ”processtänkande”. Både i sin teori och praktik påstod Mandel – och den international han ledde – upprepade gånger att ”världsrevolutionen” skulle rulla framåt, som om den var ett slags kroppslös process som skulle omgestalta världen och längtade efter att uttrycka sig. Revolutionärers roll, enligt denna uppfattning, var att uppmuntra denna process, att hänga sig fast vid vagnen och vänta på att demiurgen utförde sitt arbete.
Denna objektivistiska metod hade allvarliga konsekvenser. Under 1950-talet ansåg exempelvis Mandel att produktivkrafternas utveckling i Sovjetunionen, i samband med ”avstaliniseringen” efter 1953, skulle leda till vittgående reformer av byråkratin. 1959 beskrev han t ex Sovjetunionen som ”ett samhälle i övergång mellan kapitalism och socialism, men som börjar närma sig sitt mål i och med att produktivkrafterna, ökad levnadsstandard och kulturnivå och industrialisering av landsbygden möjliggör lösandet av huvudmotsättningen i den nuvarande fasen. Det behöver inte tilläggas att störtandet av byråkratin (visserligen något liberaliserad) och återupprättandet av hel och full rådsdemokrati är villkoret sine qua non för fullbordandet av byggandet av ett socialistiskt samhälle.” (Quatrieme Internationale, maj 1959, s. 19)
Denna ståndpunkt sammanfattar Mandels speciella centrism. Den ortodoxa marxistiska blomningen på slutet, hur ”obehövlig” den än kan tyckas, är egentligen berövad sitt revolutionära innehåll. Mandel var övertygad om att byråkratin, eftersom den hade sitt ursprung i förhållanden av materiell brist och ekonomisk efterblivenhet, skulle undergrävas av ytterligare ekonomiska framgångar. Den politiska revolutionen skulle inte bli mer än en vindpust som välte en överflödig struktur.
Naturligtvis visade sig den levande verkligheten vara något annorlunda. Snarare än ekonomiska framgångar som undergräver den härskande kasten, undergrävde denna parasitiska ledning planekonomins grundvalar. Naturligtvis var Mandel återigen skicklig nog att anpassa sin ståndpunkt för att hålla jämna steg med Sovjetunionens uppenbara stagnation. Men liksom med Gomulka i Polen och Tito i Jugoslavien i en tidigare period, blickade Mandel mot en ”reformflygel” i den stalinistiska byråkratin som, under tryck underifrån, skulle genomföra viktiga åtgärder som skulle öppna vägen till politisk revolution.
Under de tio åren efter Gorbatjovs utnämning 1985 misslyckades Mandel konsekvent med att förstå vad som stod på spel i stalinismens sammanbrott, eller att föra fram ett program som skulle göra det möjligt för arbetarna att gripa tag i de oerhörda revolutionära möjligheter som öppnade sig.
I sina verk, och särskilt i sin extremt svaga bok om Gorbatjov, avslöjade Mandel den utsträckning i vilken hans ortodoxi hade förruttnat under 40 år av opportunism. I stället för ett revolutionärt program för arbetarmakt, förde han fram en rad reformer som han uppmanade en ”vänsterflygel” i byråkratin att genomföra.
Den revolutionära krisen i DDR uppenbarade desto tydligare den processmetod som Mandel hade använt i mer än fyra decennier. Mandel insisterade 1989, när han vägrade resa några andra paroller än den borgerliga demokratins, att det inte fanns något hot om restauration: ”Den europeiska bourgeoisin ser inte uppskattande på denna destabilisering. Den har inga förhoppningar om att återvinna Östeuropa till kapitalismen. […] Huvudfrågan i de politiska strider som är på gång är inte kapitalismens återupprättande.” (International Viewpoint nr 160 resp. 172)
Med andra ord, restauration kunde inte äga rum; de degenererade arbetarstaternas ”överlägsna” ekonomiska form kunde inte bryta samman under tyngden av den kapitalistiska utmaningen. Massornas tryck till förmån för politiska demokrati skulle oundvikligen leda till en radikalisering.
Strukturreformer
Många av Mandels vacklanden har sitt ursprung i det tryck som FI utsattes för under den långa ekonomiska uppgången efter 1948. De representerar en anpassning från Mandel och hans organisation till den politiska miljö i vilken de arbetade. Från 1952 och framåt genomförde Internationalen en strategisk entristisk inriktning mot masspartierna. Denna vändning hade delvis framprovocerat splittringen 1953 med Internationella kommittén, vilken Mandel motsatte sig och hävdade var onödig. I sitt hemland Belgien var Mandel från 1954 till 1963 rådgivare till den socialistiska fackföreningsfederationen FGTB och arbetade nära med vänsterreformisten André Renard. Samtidigt utförde hans grupp entristiskt arbete i det belgiska socialistpartiet.
Detta materiella tryck drev Mandel och hans meningsfränder till att ”utveckla” marxismen på så sätt att de rundade av de skarpa kanterna mellan den och reformismen. Ett gott exempel på detta är Mandels teori om ”nykapitalismen”. Den utvecklades först 1964 och 1968 påstod Mandel att nykapitalismen var ett ”tredje stadium i [kapitalismens] utveckling”, ”lika skilt från monopolkapitalismen eller imperialismen som de beskrevs av Lenin, Hilferding och andra som monopolkapitalismen skilde sig från 1800-talets klassiska Laissez-fairekapitalism.” (Fjärde lnternationalen nr 5, 1971, s. 39)
Enligt Mandel var detta nya stadium i kapitalismen skyddat från nedgång eller ekonomisk katastrof av det slag som ägde rum 1929–33 tack vare regeringarnas förmåga att ingripa för att reglera de ekonomiska cyklerna efter andra världskriget. Kriser skulle äga rum i form av ”fluktuationer på kort sikt”. Denna typ av kapitalism skulle, eftersom den var ett nytt stadium, naturligtvis kräva ett modifierat program. Genom att i verkligheten ge efter för de, som i likhet med Tony Cliffs anhängare – som hävdade att övergångsprogrammet bara var till nytta i revolutionära kriser – utvecklade Mandel ett program med ”strukturreformer”. Det mest ökända exemplet finns i hans pamflett En socialistisk strategi for Västeuropa, publicerad i början 1970-talet av Institutet för arbetarkontroll i Storbritannien.
Detta program lånade olika isolerade övergångskrav men var berövat sitt revolutionära innehåll; nämligen, framtvingandet av arbetarkontroll underifrån över alla aspekter av kapitalistisk produktion genom nya kamporganisationer och resulterande i den borgerliga statens störtande.
Slutet av 1960-talet och början av 1970-talet tvingade Mandel till ytterligare en helomvändning. ”Fluktuationer på kort sikt” gav plats för en period med allmän recession. Mandel begravde snart sin teori om nykapitalismen och 1972 hade han kommit fram till en ny teori om ”senkapitalismen”. I en fullständig omvändning hävdade Mandel att: ”Senkapitalismens era är inte någon ny epok i den kapitalistiska utvecklingen, utan bara en vidareutveckling av den imperialistiska och monopolkapitalistiska epoken.” (Senkapitalismen, s. 8) Medan nykapitalismen fyra år tidigare var helt annorlunda än Lenins imperialistiska stadium, menade Mandel nu, att: ”de av Lenin besk1ivna utmärkande dragen för den imperialistiska epoken behåller sin giltighet även under senkapitalismen”. (ibid)
På sitt typiska sätt redogjorde Mandel aldrig för förändringen men den tillät en mer vänsterpräglad framställning av programmet i 1970-talets radikalare klimat i Västeuropa.
Ekonomisk teori
Det var som ”marxistisk ekonom” Mandel kunde ta sig ut ur den trotskistiska politikens ghetto och etablera ett globalt anseende inom den akademiska världen och på samhällsvetenskapliga förlag. Marxist Economic Theory (1962) bröt det monopol som stalinisterna innehaft på marxistisk k1itik av kapitalismen under efterkrigstiden. Hans Inledning till marxismens ekonomiska teori (1963) sålde i över en miljon exemplar på mer än ett dussin språk. Senkapitalismen (1975) och The Second Slump (1978) ansågs vara försök att studera kapitalismens grund och riktning efter den långa uppgångens slut.
En stor del av detta arbete var ett ambitiöst försök att sammanställa Marx klassiska arbete med en rad samtida ekonomiska tendenser: den tredje teknologiska revolutionen; permanent inflation och kreditexpansion; kolonialimperiernas upphörande. Mandel var hela tiden angelägen om att demonstrera den fortsatta relevansen av Marx kritik av kapitalismen som ett ekonomiskt system som är kortlivat, krishärjat och dömt. Detta var dess antireformistiska och antistalinistiska drivkraft. Inte heller, i likhet med andra ”trotskister”, skrev han som om lite av substans hade förändrats under kapitalismens utveckling efter kriget. För exempelvis Healy-traditionen var uppgången efter kriget omväxlande en ”myt”, en ”hägring”, ”enbart sken” och så vidare i all oändlighet, och ”Hr Mandel” var ärke-revisionisten för att han gav efter för ”impressionism”.
Men Mandels intellektuella aptit på att försona reform med revolution i politiken uppträdde i hans ekonomiska verk som ”eklekticism”. Han ansträngde sig, å ena sidan, i hög grad att motbevisa andra teorier om kapitalistisk utveckling och kris – bl. a. keynesianism, permanent vapenekonomi, ojämnt utbyte mellan imperialismen och tredje världen.
Å andra sidan, belastade han sina verk med ”insikter” från andra teoretiska traditioner inom vänstern och det akademiska livet. Kanske är detta tydligare än någon annanstans i hans teori om själva den kapitalistiska krisen, vari han avvisar ”monokausala” kristeorier (dvs. överackumulation av kapital) och i stället väljer en förklaring baserad på underkonsumtion, överackumulering och disproportionalitet – som fungerar som en rad relativt ”självständiga variabler”.
Resultatet blir en ostrukturerad hierarki av tvivelaktig analytisk stränghet och tveksam kraft att förutspå; vem kan glömma Mandels högröstade förutsägelse om omedelbar ekonomisk depression i kölvattnet på börskraschen i oktober 1987? Mandels rivaler inom detta område har emellertid knappast någon bättre meritlista och i betydande utsträckning förblir utarbetandet av en vetenskaplig marxistisk teori om kapitalistisk utveckling (och därmed på samma gång om kriser) svårfångad och kommer delvis att uppnås som en kritik av Mandels arbete.
Det råder inget tvivel om att Mandel själv betraktade sitt arbete med ”teorin om långa vågor” som sitt viktigaste bidrag till marxismens politiska ekonomi. Hans sista större verk, publicerat på engelska i år, behandlar detta ämne. Tillsammans med ett antal andra (icke-marxistiska) ekonomer, ansåg Mandel att den kapitalistiska utvecklingens historia sedan 1825 kan indelas i 7 långa vågor av en längd på ungefär 50 år, indelade i en lång uppgångsfas och en lång fas med dämpad ackumulation.
Gentemot icke-marxisterna insisterade han på att dessa långa vågor uppträder som ett resultat, inte av rörelser i varupriset eller fluktuationer i handeln, utan av långsiktiga skiftningar i den kapitalistiska ackumulationens mönster, som de bestäms av profitkvotens tendens att falla. Han hävdade dessutom att uppgångsperiodens slut framkallas av endogena faktorer, dvs. faktorer som ingår i ackumulationsprocessen. Vid en viss punkt kan inte mervärdets nivå kompensera nedgången i profitnivån.
En lång uppgångsfas kan emellertid inte äga rum ”automatiskt”. Den kan förberedas teknologiskt genom utvecklingen av ett antal tekniska innovationer, men de kan inte tillämpas i produktionen i stor skala innan nivån på mervärdet har förändrats tillräckligt för att göra det profitabelt att använda dem. Det måste också äga rum en samtidig utvidgning av världsmarknaden för varor och service om uppgången ska bli lång. I den meningen kan uppgången bara inträffa om det finns en yttre chock för systemet (krig, revolution, kontrarevolution) som anpassar styrkeförhållandet mellan klasserna till kapitalisternas fördel.
I sin sista långa essä av betydelse i ämnet spekulerade han om att öppnandet av Kina och Sovjetunionen kunde lösa problemet med nya marknader, men bara på villkor att ytterligare nederlag genomdrivs. Under tiden skulle arbetarklassen få genomlida ytterligare stora nederlag i Väst om utsugningsgraden ska kunna återställas i tillräcklig omfattning för att öka profitabla investeringar.
Trots Mandels lidelsefulla och kunniga försvar av långa vågor, förblir det en minoritetsåsikt inom marxismen. Av de olika invändningar som rests, är fortfarande den som Trotskij gjorde under 1920-talet giltig: att dessa stiliserade konstruktioner inte kan förklara varför flera yttre chocker (som är nödvändiga för en uppgångsfas) måste uppträda med sådan ”lagenlig” regelbundenhet om de inte är förbundna med ackumuleringsprocessen?
Trubbiga instrument
Abstrakta omformuleringar av grundläggande inslag i marxismen, tillsammans med opportunistiska anpassningar, var utmärkande för USFI och Mandels ledarskap. Detta var särskilt tydligt i den entusiastiska behandling som Castro och det kubanska kommunistpartiet fick. De behandlades med samma slags favörer som reserverades för Tito under perioden 1948–51. I USFI:s grundningsdokument (1963), skrev Mandel: ”Segern i Kuba markerade början på en ny epok i världsrevolutionens historia; bortsett från Sovjetunionen, är detta nämligen den första arbetarstat som upprättats utanför den stalinistiska apparatens gränser.”
Mandel både struntade i den avgörande bristen på verklig arbetardemokrati och den alltmer stalinistiska karaktären av Castros styre. Han gav i det sammanhanget en koncis beskrivning av sin syn på Fjärde internationalens roll: ”Uppträdandet av fler arbetarstater genom den koloniala revolutionens vidare utveckling, särskilt i länder som Algeriet, skulle hjälpa till med att stärka och berika castrismens internationella strömning, ge den långsiktigare perspektiv och hjälpa till att föra den närmare en förståelse av det nödvändiga i en revolutionärt marxistisk international bestående av masspartier. Uppfyllandet av denna historiska möjlighet beror delvis på den roll som Fjärde internationalen spelar i den koloniala revolutionen och förmågan hos Fjärde internationalens sektioner att bistå i uppnåendet av nya segrar.”
Genom att följa den inriktning som etablerats i förhållande till Tito 1948, blev det nyligen återförenade ”socialistiska revolutionens världsparti” hejarklacksledare för småborgerliga revolutioner, oavsett om inspirationen var stalinistisk eller nationalistisk. Således motsatte sig Mandel ända till sitt livs slut uppmaningar till politisk revolution i Vietnam och Kuba och under lång tid även i Kina.
Mandel argumenterade, fortfarande genom att använda sin felaktiga metod från 1940-talet, att eftersom dessa partier hade genomfört revolutioner gentemot Kremls vilja, så var de inte stalinistiska. Permanent revolution, hävdade Mandel, stod ännu på dagordningen. Det skulle emellertid inte bli arbetarklassen ledd av revolutionärer som medvetet skulle sätta den i verket, utan snarare ett ”trubbigt instrument” som skulle uttrycka ”världsrevolutionens dynamik”. Återigen togs ortodoxin i opportunismens tjänst.
”Nya avantgardet”
Inom loppet av fem år skulle Mandel och Internationalen gira åt vänster. Efter att på tröskeln till historiens största generalstrejk på ett genant sätt ha påstått, att ”om vi struntar i galningars uppfattning, föreligger alldeles tydligt, under den närmaste framtiden, ingen möjlighet till ett revolutionärt störtande av bourgeoisin i Frankrike eller Storbritannien. Det finns ingen förrevolutionär situation i dessa länder” (april 1968), orienterade sig Mandel snabbt mot studentkampen och såg helt riktigt att detta ”nya avantgarde” inledde en ny period i världspolitiken.
Studenterna stod emellertid betydligt längre till vänster om de förstockade reformistiska byråkrater och stalinistiska medlöpare som Mandel och hans meningsfränder var vana vid att orientera sig mot. ”Antikapitalistiska strukturreformer” åkte således ut genom fönstret till förmån för ett ultravänsteristiskt förnekande av reformismens grepp över arbetarklassen och uppmaningar till gerillakamp. Mandel bröt med sin strategiska entrism och uppmanade till skapandet av nya revolutionära partier i de imperialistiska kärnländerna, och hävdade att ”världsrevolutionens centrum” hade återgått till Europa och USA.
Men till och med under den här perioden fortsatte Mandel och USFI att göra en rad politiska anpassningar och övergav upprepade gånger programmatiska ståndpunkter för att knyta an till andra politiska krafter. Den mest anmärkningsvärda var PRT (Combatiente), den politiska grenen av den argentinska stadsgerillan ERP, som välkomnades i USFI trots att det var promaoistiskt, pro-nordkoreanskt och uttryckligt anti-trotskistiskt.
I och med den portugisiska revolutionens nederlag och försvagandet av den revolutionära vågen efter 1968, gav Mandel uttryck åt USFI:s nya vändning tillbaka till den antiimperialistiska revolutionens krafter (FSLN i Nicaragua, Khomeini (!) i Iran) och, på ett beslutsamt sätt, till stalinismens fragmentering, först i form av eurokommunisterna, sedan olika fragment av det franska kommunistpartiet och slutligen de element som kastades upp till ytan av stalinismens sammanbrott i Sovjetunionen.
Oundvikliga nederlag
I dessa nyckelfrågor vägledde Mandel återigen USFI mot oundvikliga nederlag.
Först hyllades sandinisterna för att ha skapat en frisk arbetarstat, trots den totala bristen på arbetardemokrati, kapitalismens fortsatta existens och de arbetarfientliga angrepp som i allt högre grad genomfördes av FSLN-ledningen efter 1985.
Nicaragua visade sig vara den sista av USFl:s drömmar om småborgerliga nationalister som den permanenta revolutionens ”trubbiga instrument”. Efter FSLN:s skymfliga valnederlag försökte vare sig Mandel eller hans organisation någonsin på att göra ett bokslut över FSLN:s praktik, eller av sina egna teoretiska anpassningar.
”Socialistisk demokrati”
Under de revolutionära händelserna i Polen 1980–81 utformade Mandel USFI:s syn på ”socialistisk demokrati” och förvägrade någon som helst roll åt skapandet av arbetarråd och argumenterade i stället för ”kombinationen” av proletär och borgerlig demokrati genom val av en andra kammare i det polska parlamentet! Genom att svansa efter Wałesas restaurationistiska ledarskap, misslyckades USFI i den första av vad som skulle bli ett årtionde av hårda prövningar beträffande stalinismen.
Efter att ha visat sig ha haft fel på ett avgörande sätt genom kapitalismens återupprättande i DDR 1990, drabbades Mandel, med USFI följande i spåren, av panikartad demoralisering under 1990-talet, och blev på djupet pessimistisk om framtiden för sin international och politik, trots de oerhörda möjligheter som existerar för revolutionärer efter stalinismens sammanbrott.
Samtidigt som han 1992 erkände att ”vad som står på spel idag är dramatiskt: det är bokstavligen mänsklighetens fysiska överlevnad”, hävdade Mandel att hans international inte längre gjorde ”anspråk” på att vara den socialistiska revolutionens världsparti, utan istället bara en biflod i den ”revolutionära världsrörelse” i vilken de avgörande skillnaderna mellan reformism och revolution inte längre var tillämpbara.
Denna analys – Mandels analys – var den som segrade på USFI:s nyligen avhållna 14:e kongress, som hölls kort före hans död, och på vilken han höll öppningsanförandet. Den demoraliserade opportunisten hade till slut besegrat den ortodoxe marxisten.
Orsaken till denna demoralisering är inte svår att finna: den finns i stalinismens sammanbrott och misslyckandet för var och en av hans strategiska prognoser om den politiska revolutionens utveckling att förverkligas. Stalinistisk ekonomisk utveckling ledde inte till socialism, ingen vänsterflygel kastades fram av byråkratin och kapitalismen var och är i färd med att återupprättas. Mandels misslyckade illusioner om stalinismen undergrävde vad som återstod av hans revolutionära ortodoxi.
I sin minnesartikel om Kautsky, hävdade Trotskij, att ”marxismens påve” under åren före 1914 var ”en propagandist och popularisator av marxismen (som) såg sin huvudsakliga teoretiska mission i försonandet av reform och revolution”. Även om han formades av en annorlunda epok, kan inte desto mindre samma sak sägas om Mandel, med vilken parallellerna till Kautsky är slående. Som begåvade intellektuella lämnade båda värdefulla bidrag till att försvara element i den marxism de ärvde. Men de misslyckades båda i slutändan med att utveckla denna teori, med att tillämpa den på ett levande, revolutionärt sätt när de ställdes inför avgörande händelser i klasskampen.
Avet efter Mandel
Vad kommer att återstå av Mandels arv om, låt oss säga, tio år? Vad kommer vi att läsa av hans omfattande verk i framtiden?
Hans bok om Gorbatjov? Absolut inte. Svag både i fråga om fakta och analys, var den knappt värd att läsas när den publicerades. Trotsky eller Trotsky as Alternative? Avgjort inte. Ingen av dem representerar något bidrag till förståelsen av vare sig Trotskij eller karaktären av hans revolutionära politik.
Hans viktigaste ”introduktionsverk” – Inledning till marxismens ekonomiska teori och Från klassamhälle till kommunism – kommer att duga så länge läsaren undviker de mer opportunistiska avsnitten. Hans otvivelaktiga begåvning som lärare – från 1970 var han professor i ekonomi vid Fria universitetet i Bryssel – kommer väl fram i dessa användbara böcker.
Men vi kan vara övertygade om att dessa prestationer för Ernest Mandel själv inte var hans verkliga arv. Hans livsverk var faktiskt Fjärde internationalen och dess huvudsakliga efterföljare, USFI.
I praktiskt taget varje avseende är Mandels liv parallellt med hans organisations. Under mer än ett halvt århundrade kämpade han för att bevara Internationalens enhet, oavsett det politiska priset. Som han skrev 1953 i ett brev till den nordamerikanske trotskisten George Breitman, kort efter att den SWP-ledda Internationella kommittén genomfört en splittring från Internationalen:
”Det är välkänt att ett gemensamt program aldrig har förhindrat periodiska uppträdanden av taktiska skillnader och aldrig kommer att göra det. Därför finns det bara en grundläggande lojalitet som är möjlig för att hålla vår rörelse samman: lojaliteten till Internationalen! Man måste låta sig själv i sitt djupaste medvetande genomträngas av övertygelsen att Internationalen, inte bara som ett program eller en samling idéer utan som en organisation med en given struktur, representerar alla mänsklighetens förhoppningar i vår epok […] Att splittra Internationalen innan den har visat sin otillräcklighet i händelser av kolossala historiska mått är ett verkligt brott mot arbetarrörelsen.”
Mandel hatade splittringar. Han var beredd att tolerera den grövsta opportunism inom USFI, på villkor att de kunde iklädas eller försvaras i namn av trotskistisk ortodoxi. Det smärtade honom när sektioner eller fraktioner fullföljde logiken i sin anpassning och bröt med trotskismens grundläggande byggstenar. Detta ägde rum med SWP i USA kring frågan om Nicaragua.
När han ställdes inför SWP:s angrepp på Trotskijs och trotskismens historiska meritlista före och efter 1917, tvingades Mandel bedriva ett långt (om än otillräcklig) polemiskt försvar för Trotskijs teori om permanent revolution. Detta dokument är extremt avslöjande beträffande särarten och begränsningarna i Mandels begåvning. Hans abstrakta beskrivning av den permanenta revolutionens väsen är korrekt och i många avseenden ett upprepande av Trotskijs ståndpunkt. Men den Trotskij som Mandel efterapade var inte revolutionären Trotskij från 1917, utan centristen Trotskij, innan han anslöt sig till bolsjevikerna, den briljante teoretikern som misstog potentialen för processen, som motsatte sig Lenins kamp för ett revolutionärt program och parti och hävdade att objektiva tendenser skulle driva situationen åt vänster. Detta processtänkande, som Trotskij bröt med först 1917, var kärnan i Mandels objektivistiska centrism. Därför förminskas värdet även av hans mest vänsterinriktade polemik av dess beroende av en felaktig metod.
Mandel återfann sig själv i denna roll vid mer än ett tillfälle. En hel periods opportunism, sanktionerad av Internationalens ledning, ledde ofta till oavsiktliga, men helt och hållet förutsägbara resultat: en sektion eller fraktion kastade hela den trotskistiska ballasten överbord i fullföljandet av något centristiskt mål; exempelvis inträdde LSSP i Sri Lanka till slut i en borgerlig regering. Då tog Mandel, med tungt hjärta, avstånd för USFI:s räkning från resultaten av en tidigare fas i sitt ledarskap och tvivlade samtidigt också på huruvida en öppen splittring egentligen var rättfärdigad.
Detta sammanfattar människan.
Han hävdade konsekvent att eftersom USFI inte hade begått förräderier på samma sätt som andra eller tredje internationalen, måste alla revolutionärer befinna sig i dess led. Detta argument gav hans organisation fullmakt att genomföra hur många opportunistiska svängningar som helst, varav ingen föreföll betyda något så länge som Internationalen väsentligen förblev kraftlös. Programfrågan förpassades således till andra plats, långt bakom lojaliteten till ”en organisation med en given struktur”, med andra ord USFI. Detta är det verkliga arvet efter Mandel och det är också förklaringen till hans fortsatta fastklamrande vid den organisation som han bidrog till att återskapa, och ofrivilligt, sabotera politiskt.
Idag är USFI svagare än någonsin sedan 1968 och undertecknade, med Mandel som vägledare, sin egen undergång – en kollektiv överenskommelse om självmord – vid den senaste kongressen. Kommer självutplåningen att följa? Det skulle vara en modig iakttagare som förutspådde att USFI fortfarande existerar i sin nuvarande form ett årtionde efter sin grundares död. I detta viktiga avseende kommer Mandels liv att ha visat sig vara ett tragiskt slöseri med otvivelaktig begåvning.
Mathieu Roux
Bildkälla, framsidan; Ernest Mandel (längst till vänster) under en konferens 1970; Wikimedia Commons; Creative Commons CC0 1.0 Universal Public Domain Dedication.