Ur arkivet: Spanska inbördeskriget

Den här texten om spanska inbördeskriget publicerades ursprungligen som en pamflett av Arbetarmakt i mitten av 1990-talet. I samband med att vi nu återpublicerar texten på vår hemsida har vi gjort en del smärre förändringar i syfte att precisera vissa resonemang. Vi rekommenderar texten till alla som är intresserade av lärdomarna från en av de största revolutionära striderna i Europa under 1900-talet.

Redaktionen

---

I mitten av juli 1936 revolterade den spanska krigsmakten mot den folkvalda regeringen. Det blev upptakten till ett tre år långt och blodigt inbördeskrig. Mellan en halv till en miljon dödades i detta hatfyllda krig som skulle sluta med kuppgeneralen Francisco Francos fascistunderstödda seger. Det var början till en diktatur som skulle vara i drygt trettiofem år.

Det spanska inbördeskriget 1936–39 kom knappast som någon överraskning för en vaken iakttagare. Ett inbördeskrig bryter inte ut oförberett. Inbördeskrig, uppror och revolutioner är i själva verket resultatet av alltmer tillspetsade sociala och politiska motsättningar, som till slut antar en så explosiv form att de spränger den gällande politiska ramen och ställer en väpnad uppgörelse på dagordningen.

På det sättet kan mer än väl de sex åren från diktatorn Primo de Riveras fall till militärrevolten den 17 juli 1936 sammanfattas.

Ett efterblivet samhälle
Roten till den spanska konflikten fanns att söka i landets efterblivenhet. Den med europeiskt mått senkomna och begränsade industriella utvecklingen ökade bara motsättningarna.

Denna föråldrade samhällsstruktur kunde inte annat än ge upphov till starka konflikter:

• I ett samhälle där nästan hälften av befolkningen levde på jordbruk, och lantarbetarna på de stora godsen främst i söder levde långt under en dräglig levnadsstandard – och även många av de jordägande småbönderna i norr levde tämligen fattigt – var frågan om jordens fördelning en ytterst explosiv fråga. En fråga som hade desto större sprängkraft som det var de stora jordägarna som dominerade politiken under monarkin.
• Den spanska industristrukturen var outvecklad och ganska hantverksmässig. Mest industrialiserat var Katalonien och Baskien. Den unga och vitala arbetarklass som vuxit fram hade ingen motpart i en stark och självmedveten borgarklass. Tvärtom hade de spanska kapitalisterna fått finna sig i att spela andra fiolen under den jordägande oligarkins vakande öga.
• Själva den spanska statsapparaten var ökänd just för sin korruption och inkompetens.

Om kärnan i varje statsapparat är dess roll som yttersta garant för den bestående ordningen, så speglade polisen och militären verkligen Spaniens tillstånd.

Beväpnade specialkårer, Guardia Civil, upprätthöll ett hatat och godtyckligt polisvälde på landsbygden. Vid mer än ett tillfälle lynchades civilgardister av uppretade och desperata bönder som inte såg någon annan utväg än att slå ihjäl sina plågoandar.

Militären var ytterst föråldrad i jämförelse med länderna norr om Pyrenéerna och leddes av en ofantligt uppsvälld officerskår. Det fanns en officer på mellan sex till tio meniga, något av ett rekord i militär elefantiasis. Denna improduktiva men priviligerade kast dög knappast till att föra ett modernt och mekaniserat krig. Däremot dög den till att terrorisera fattigbönder och nomader i statens koloniala äventyr på andra sidan Medelhavet.

De mest erfarna enheterna hade lärt sig att mörda och lemlästa i Spanska Marocko. Metoder som de sedermera skulle ta med sig hem till Spanien.

• Som om inte allt detta vore nog för att få igång en revolutionär jäsning, överlagrades de sociala motsättningarna av etnisk­nationella spänningar.

Den spanska staten hade aldrig förmått att skapa en enhetlig nation av de folkslag som rymdes inom dess gränser. Därtill var den för mycket ett instrument för den jordägande oligarkin på bekostnad av alla andra grupper.

I Baskien och Katalonien fanns traditionellt starka separatistiska strömningar som underblåstes av att dessa, de mest utvecklade delarna av Spanien, hade starka ekonomiska band med England och Frankrike.

Primo de Riveras diktatur
Den våg av revolutionär vrede som ändade det första världskriget, skapade Lenins sovjetrepublik och störtade de tyska och österrikisk-ungerska kejsardömena, hade även skakat om Spanien. Arbetarnas stridbarhet, som skärpts av den ekonomiska kris som följt på krigsslutet, hade mötts av general Primo de Riveras diktatur 1923. ”Illegal, men patriotisk”, som generalen själv karaktäriserade sin regim.

Den stabilisering av styrkeförhållandena till de härskandes fördel som ägt rum i så gott som hela Europa när det revolutionära uppsvinget ebbade ut i början av tjugotalet, hade kommit även Spanien till del. Men det var ett bräckligt samhälles stabilitet. Minsta vindfläkt kunde sätta det i gungning.

Med decennieskiftet kom en storm!

Den framvällande världskrisen satte de starkaste ekonomierna i gungning – bara i USA kastades tolv miljoner människor ut i arbetslöshet – och utdelade förintande slag mot de svagare av dem.

I Tyskland fick krisen ett förödande förlopp. Denna, den andra inom loppet av tio år, fick medelklassen att vända sig bort från Weimarrepublikens traditionella partier och fylkas bakom demagogen Hitler med det messianska budskapet om ett stortyskt tusenårsrike.

I Spanien bröt diktaturen samman, men främst av utvecklingen inom landet, där allt fler grupper kom i motsättning till den. Kung Alfonso XIII:s ”Mussolini” – som Primo de Rivera kallades – avgick 1930 och reste till Paris där han kort därefter avled. Året efter tvingades även Alfonso att kasta in handduken sedan de republikanska partierna vunnit stort i kommunalvalen. Republiken, den andra i ordningen, utropades.

Republikansk politik
I valen till det första republikanska parlamentet vann vänstern och liberalerna stort. De tog 301 av de 457 platserna i parlamentet. Socialistpartiet blev störst och bildade en koalitionsregering med de republikanska partierna.

Den arbetande befolkningen blev snabbt besviken på den timida politik som den nya republikanska regeringen förde. I stället för att djärvt ta itu med landets problem valde regeringen att kompromissa med högern – utan att varken kunna tillfredsställa den eller de egna anhängarna. Resultatet uteblev inte.

Valet 1933 vanns av högern. ”Enbart på grund av vänsterregimens högerpolitik”, förklarade socialistledaren Prieto, som själv hörde hemma på sitt partis högerkant.

CNT, den stora syndikalistiska landsorganisationen, hade besviket och stärkt i sin traditionella ”antipolitiska” hållning, uppmanat till bojkott av valet.

Den nyvalda högerregeringen gick omedelbart till angrepp på den föregående regeringens blygsamma reformer.

Oron bland arbetarnas var stor. De såg hur det hade gått i Tyskland, och en kraftig radikalisering satte fart. CNT utlöste ett av sina försök till uppror, dock varje gång utan utsikter att lyckas.

Kulmen kom när CEDA, den katolska högerns parti, togs in i regeringen.

Upproret i Asturien
I Asturien reste sig gruvarbetarna i oktober 1934 och utropade en revolutionär ordning. I exempelvis Sama proklamerade den lokala revolutionära kommittén ”proletariatets diktatur” och bildandet av en ”röd armé”.

Högerregeringen lyckades dock slå ned protesterna. Till Asturien skickade regeringen trupper från Marocko – spanska främlingslegionen samt marockanska regulares. Insatsen från dessa enheter, regeringens ojämförligt bästa, koordinerades av Francisco Franco. Franco, som misslyckats med att bli marinofficer på grund av att marinen hade haft för få fartyg kvar efter det katastrofala kriget med USA om Kuba 1898, hade i stället gjort karriär som energisk slaktare i ansträngningarna att kuva den upproriska befolkningen i Spanska Marocko.

I Asturien genomförde hans trupper en upprensning i bästa kolonialkrigs-stil. En spansk general lär ha sagt att Franco ”gav sig ut och jagade gruvarbetarna som djur”. Enligt en uppgift (det finns inga officiella siffror) dödade Francos trupper cirka 3 000 människor. De flesta efter att striderna upphört! Cirka 30 000 personer tillfångatogs.

Även i Katalonien organiserades ett uppror, men det slogs ned på bara några dagar.

Trots sin seger hade regeringskoalitionen svårt att hålla ihop. President Alcalá Zamora, som vägrade att göra CEDA:s ledare Gil Robles till regeringschef, tillsatte till slut en ny regering med uppdraget att organisera nyval. Detta utlystes till februari 1936.

En revolutionär kris
Inför detta val bildade arbetarpartierna och liberalerna en gemensam valfront, den så kallade folkfronten. Denna vann valet, inte minst tack vare att CNT denna gång övergivit sin bojkottinställning.

Innan den nya regeringen ens hunnit tillträda firade arbetarna segern på sitt eget vis. Fängelser stormades och de politiska fångarna frigavs. I Asturien tvingade gruvarbetarna fram återanställning av de arbetare som avskedats efter att upproret krossats.

Med utgångspunkt i Madrid svepte en stor strejkvåg fram över landet. De första dagarna i juli strejkade mer än en miljon människor. På landsbygden ockuperades jordegendomar.

En revolutionär kris var underfull uppsegling. Med sina handlingar visade de rebelliskt inställda massorna att de inte längre var beredda att finna sig i den gamla ordningen. De ville ha revansch.

Den katolska kyrkan, en parasitär koloss som samtidigt var en av landets största jordägare och en av de i särklass mest hatade institutionerna i det spanska samhället, drabbades hårt av den frisläppta vreden. Runt om i Spanien brann kyrkorna och mer än en präst jagades i väg av sina församlingsbor under hot om snar död.

Besegrade i valet, med en regering som de hatade och misstrodde och ställda inför de arbetandes krav, beslöt högern att ta makten med våld. I synnerhet som folkfrontsregeringen inte på något sätt lyckades hålla tillbaka den folkliga vreden.

”Ett land kan leva under en monarki, eller en republik, med ett parlamentariskt eller enväldigt system, under kommunism eller fascism! Men det kan inte leva i anarki! Nu befinner sig, tyvärr, Spanien i anarki. Vi är samlade till demokratins begravningsakt”, utropade CEDA-ledaren Gil Robles i Cortes, det spanska parlamentet, i mitten av juni 1936.

Högerns resning
I den vittförgrenade konspiration som snabbt tog form intog militären naturligt den viktigaste rollen eftersom den hade en färdig organisation med förgreningar över hela landet och vapen.

Den 17 juli 1936 inleddes generalernas uppror. Under slagord om att ”försvara nationen” skulle den gamla ordningen säkerställas mot de rastlösa bönder och arbetare som gång på gång fått se sina förhoppningar komma på skam under den drygt femåriga republiken.

Generalerna uttryckte naturligtvis inte saken så: ”Rättvisa och likställighet inför lagen erbjuder vi er; fred och kärlek mellan spanjorerna. Frihet och rättvisa i stället för frigjordhet och tyranni. Arbete åt alla. Social rättvisa, uppbyggd utan bitterhet eller våld, och en rättvis och fortgående fördelning av rikedomarna utan att förstöra eller hota den spanska ekonomin.”

Men få lurades av de fagra löftena – en bidragande orsak var kanske att mannen som skrev dessa rader var Francisco Franco.

Krafterna bakom resningen
Bakom resningen låg en bred allians av alla Spaniens konservativa krafter, från de olika monarkistiska fraktionerna till officerskåren. Och så, förstås, Jose Antonio de Riveras falangister, Spaniens upplaga av fascismen.

I motsats till Tyskland och Italien var det inte fascisterna som satte sin prägel på högerns anlopp mot arbetarklassen, utan militären som satte sin prägel på Falangen och förvandlade den till en civil stöttepelare för sin regim.

General Franco kom dock snabbt att framstå som upprorets ledare. Men han hade inte varit självskriven som kuppens ledare – han hade bara tur. De övriga kandidaterna slogs ut på ett tidigt stadium.

Den som på förhand var utsedd till ledare, general Sanjurjo, ledaren för ett misslyckat kuppförsök 1932, slogs ut redan i resningens inledningsskede. Han omkom i en flygolycka – elaka rykten påstod att den berodde på att generalen vägrat lämna kvar sina paraduniformer i den portugisiska exilen, vilket på ett ödesdigert sätt överlastat det flygplan som skickats att hämta honom.

Regeringen spelar kuppmännen i händerna
Folkfronsregeringen väcktes brutalt av kuppen. Kort dessförinnan hade den slött avfärdat alla kupprykten: ”Jaså, det skall bli resning”, sa regeringschefen Quiroga, ”Gott, själv tänker jag ta mig en middagslur”.

Yrvaken reagerade den som alla reformister i farans stund: In i det sista hade den tyska socialdemokratin klängt sig fast vid Weimarrepublikens institutioner och hoppats att Hitler skulle respektera dem; in i det sista klängde sig Salvador Allendes chilenska folkfrontsregering fyrtio år senare fast vid den konstitutionella ordningen och vägrade att ta hotet från de militära konspiratörerna på allvar.

Den spanska folkfrontsregeringen började genast att försöka förhandla med den revolterande militären. Barrio, som ersatte Quiroga, erbjöd kuppgeneralen Mola plats i regeringen!

Mola gav dock folkfrontspolitikerna det svar de förtjänade: ”Ni har era anhängare och jag har mina. Om vi skulle nå en uppgörelse skulle vi båda förråda våra ideal och våra anhängare. Vi skulle båda förtjäna att lynchas.”

Dyrbar tid förspilldes på dessa fåfänga manövrer. De utbredda kraven på beväpning av folket för att kunna kämpa mot militären besvarades av folkfrontsregeringen med ”att den bästa hjälp regeringen kan få är att man garanterar det dagliga livets normala gång och visar föredömligt lugn samt förtroende för statens militära styrka.” Samma styrka som just var i full färd med att revoltera mot regeringen! Först den tredje regeringschefen sedan kuppen inleddes, José Giral, gav 19 juli sitt medgivande till att ge vapen till arbetarna.

Militären och dess civila allierade tog över stad efter stad. Överallt upprepades samma mönster. När väl kuppmännen etablerat sin regim började terrorn och utrensningarna.

”Det är nödvändigt att sprida en atmosfär av terror”, uppges Mola ha instruerat. ”Vi måste skapa intryck av överlägsenhet… Var och en som öppet eller i hemlighet är anhängare av folkfronten måste skjutas.”

Arbetarklassen går till motangrepp
Nu kastade arbetarklassen sin tyngd i vågskålen. Den 19 juli gick arbetarna i Barcelona till angrepp mot de revolterande arméenheterna. Tillsammans med stormgardet, Republikens nya polisstyrka, betvingade de kasern efter kasern. Dagen efter hade de tagit kontroll över hela staden.

I Barcelona hade kuppförsöket letts av general Goded. Rebellofficerarna hade förklarat för soldaterna att de skulle sättas in för att slå ned ett anarkistiskt uppror. Goded som erövrat Mallorca utan att avlossa ett enda skott, övertalades, när spelet var förlorat och han var tillfångatagen, att uppmana sina anhängare att ge upp. att uppmana sina anhängare att ge upp. Inom loppet av några dagar nedkämpades kuppen även i Baskien och Asturien.

På de flesta ställen där arbetarna och bönderna lyckats beväpna sig och fördriva rebellerna, eller helt enkelt avrättat dem – rebellernas skoningslösa terror kunde inte annat än framkalla en blodig motreaktion – växte det fram ett improviserat lappverk av kommittéer som tog över myndigheternas uppgifter.

På många fabriker sparkades den gamla ledningen – om den inte redan flytt – och ersattes av valda kommittéer.

Broué och Temine nämner i en studie över det spanska inbördeskriget följande exempel:

Monteringsfabriken Ford Iberica Motor hade före revolutionen 336 fast anställda arbetare, 142 tillfälligt anställda och 87 tjänstemän. Direktören accepterade först att stanna kvar i företaget med en lön på 1 500 pesetas i månaden, sedan flydde han. Fabriken leddes av en vald kommitté med 18 ledamöter, tolv arbetare och sex tjänstemän, av vilka hälften tillhörde CNT och hälften det [socialistledda] UGT.

Men inte bara fabrikerna togs över:

I Barcelona, kollektiviseringens högborg, tog arbetarna redan de första dagarna över de kommunala transportmedlen (tåg, bussar, tunnelbana), järnvägarna, som snart dirigeras i hela området av en CNT-UGT-kommitté, gas och elektricitet, telefon, press, teatrar, hotell och restauranger…

På landsbygden togs många av de stora lantegendomarna över av småbönder och lantarbetare, som bildade jordbrukskollektiv. Frank Mintz, en annan av dem som studerat denna utveckling, uppskattar att det ”fanns cirka 1 865 kollektiv på industri-, jordbruks- och tjänstesidan, som omfattade mellan 1 220 000 och 1 600 000 arbetare med familjer”. Detta ”på en befolkning med totalt cirka fem miljoner i arbetsför ålder i det republikanska Spanien (Spaniens delning, fronternas rörlighet, inkallelserna och arbetslösheten i en del industrier försvårar beräkningen).”

Ledarskapets kris
Arbetar- och bondekommittéerna, alla de revolutionära åtgärderna för att få kontroll över situationen – allt detta pekade fram mot en social revolution.

Men en viktig faktor saknades. Det fanns inget starkt revolutionärt parti som kunde samordna och ge arbetarnas och småböndernas kamp en gemensam målsättning. De organisationer som. fanns visade sig helt otillräckliga när de ställdes inför den revolution de pratat vitt och brett om.

Det spanska kommunistpartiet
I juli 1935 hade Kommunistiska internationalen (även kallad Komintern) samlats till kongress, den sjunde i ordningen sedan internationalens grundande 1919. I ett tal till kongressdelegaterna analyserade Kominternledaren Dimitrov orsaken till att de klasstrider som utkämpats sedan republikens tillkomst inte lett till avgörande framgångar.

Var det oundvikligt att borgarklassen och aristokratin skulle segra i Spanien”, frågade han retoriskt, ””ett land där den proletära revolten är så fördelaktigt sammanbunden med ett bondekrig? De spanska socialisterna satt med i regeringen från revolutionens första dag. Upprättade de ett kämpande samarbete mellan arbetarklassens alla organisationer och politiska riktningar, inklusive kommunisterna och anarkisterna, svetsade de samman arbetarklassen i en enad fackförening? Krävde de att godsägarnas, kyrkans och klostrens jord skulle konfiskeras till böndernas förmån för att på det sättet vinna över dem på revolutionens sida? Försökte de kämpa för Kataloniens och Baskiens nationella självbestämmanderätt eller för Marockos frigörelse?… Nej, de gjorde inte något av dessa saker.

Det var ett utmärkt program som lades fram av Dimitrov, Stalins chefslakej inom Komintern.

Men det var då det. När programmet väl kunde ha förverkligats, lät det annorlunda.

”Det är helt felaktigt”, skrev den spanske kommunistledaren Hernandez i augusti 1936, ”att den nuvarande arbetarrörelsen har som mål att upprätta en proletär diktatur när kriget förts till sitt slut. Man kan inte påstå att vi har något socialt motiv för vårt deltagande i kriget. Vi kommunister är de första att tillbakavisa detta antagande. Vi motiveras uteslutande av vår önskan att försvara den demokratiska republiken.”

Problemet var bara – kunde den Dimitrov som fört ordet på den sjunde Kominternkongressen ha invänt – att det krig det spanska kommunistpartiet, PCE, avsåg att föra var till försvar av den republik som avvisats av borgarna och jordägarna och som efter fem års hårda klasstrider visat sig vara en återvändsgränd för den arbetande befolkningen.

Bakom denna till synes förvånande kursändring låg det faktum att Stalin för tillfället avskrivit den revolutionära retoriken till förmån för öppet samarbete med de ”demokratiska” borgarna mot de ”fascistiska”. Som det lydiga instrument för Stalins påbud som PCE – i likhet med resten av Kominterns medlemspartier och Dimitrov – var, hade det snabbt fallit in i ledet.

Det stalinistiska PCE kom i praktiken att bli den mest energiska förkämpen för återuppbyggnaden av den borgerliga republiken. Tack vare det militära stödet från Sovjetunionen skulle PCE också vinna stor anslutning – bland tjänstemän och andra icke­ proletära grupper.

Socialistpartiet
Socialistpartiets högerflygel delade PCE:s inställning och partiets vänster, sin radikala retorik till trots, kom i praktiken också att göra detsamma.

Socialistvänsterns populäraste ledare Largo Caballero, även kallad ”Spaniens Lenin”, accepterade i september 1936 posten som regeringschef i folkfrontsregeringen. Det var som om Lenin inträtt i Kerenskijs fallfärdiga regering – den som hans bolsjevikparti störtat i november 1917. Detta är inte alls någon långsökt jämförelse. Faktum är att Caballeros anhängare gång på gång sökte paralleller till sitt handlande i den ryska revolutionskalendern. Må vara att de inte alltid förstod att tolka den rätt.

CNT
Och CNT, den frihetliga socialismens språkrör, vad gjorde det? CNT knorrade men föll gradvis och motvilligt in i ledet. Den organisation som 1922 brutit med Komintern och avfärdat bolsjevikerna, visade sig – när den själv sattes på prov – oförmögen att formulera ett klart och entydigt revolutionärt perspektiv.

Gårdagens ”antipolitiker” blev dagens regeringsmedlemmar. I en rapport till den syndikalistiska internationalen IAA:s kongress 1937, försökte ett antal CNT-ledare förklara varför de begått ”kätteri” mot syndikalismens antipolitiska och antistatli­ga dogmer:

”Man kallade på oss i den stund då Madrid löpte allvarlig fara att falla i rebellernas händer. Det ideologiska helgerånet fullbordades. CNT hade begått en kättersk handling, som vi inte ångrar. Vi hade dittills kämpat helt ensamma mot kapitalismen och staten. När sedan kapitalismen störtades, tvingades vi ta hand om styrelsen och förvaltningen av en ansenlig del av vårt land och kunde då inte undvara den statliga makten för att bevara våra landvinningar, regularisera fabrikernas, kollektivens, transportväsendets och handelns verksamhet, som vi måste utveckla för att sörja för hundratals familjers behov, som var beroende av oss. Och vi måste oundvikligen infoga oss i staten. Det kunde inte få finnas en stat i staten, för då skulle dessa stater ha fört en meningslös men ändå grym kamp mot varandra.”

Detta var bara ren advokatyr för det faktum att CNT i själva verket hjälpte till att återuppbygga den borgerliga republiken. Det skulle bli illa lönat för den mödan.

POUM
Även POUM, denna förening av före detta trotskister och så kallade högerkommunister, skulle dra sitt strå till stacken.

POUM kunde aldrig ta plats i den spanska centralregeringen, därtill var det för svagt. Men i Katalonien, dess starkaste fäste, gick det med i Luis Companys regionala regering, som i ett dekret daterat den 9 oktober 1936 upplöste alla revolutionära kommittéer som sprungit fram ur kampen mot militärkuppen.

Den borgerliga staten återskapas
Inför denna konstellation med kommunistpartiet som energisk spjutspets, bröts det spontana revolutionära uppsvinget. Gradvis återuppbyggdes den republikanska statsapparat som fallit sönder under julidagarna.

En ”folkarme” skapades för att ersätta de i regeringens ögon opålitliga milisförbanden; polisen reorganiserades och ställdes under regeringskontroll; arbetarkontrollen över företagen urholkades och många företag återlämnades till sina tidigare ägare; jordbrukskollektiven motarbetades, om de inte rent av, som i Aragonien, bekämpades. Den stalinistiske generalen Lister och hans 11:e division skickades till Aragonien för att återställa den republikanska ordningen.

En av de avgörande kraftmätningarna mellan de olika strömningarna i det republikanska lägret ägde rum i maj 1937 då stalinisterna understödda av Stalins säkerhetspolis, som i kraft av det sovjetiska stödet utsträckt sina operationer till Spanien, provocerade fram en konfrontation i Barcelona och tvingade CNT och POUM att retirera i detta deras fäste.

Stalinisterna hade ett speciellt gott öga till POUM, eftersom POUM leddes av folk som uteslutits eller brutit med Komintern, varav en del samarbetat med Trotskij, som för Stalin var inkarnationen av allt ont som hotade hans byråkratiska regim.

POUM undertrycktes och flera av dess ledare kastades i fängelse. Andres Nin, en av POUM:s mest kända ledare, mördades brutalt i ett av stalinisternas hemliga fängelser sedan han, trots tortyr, vägrat gå med på att utpeka sig själv som ”fascistisk spion”. Författaren George Orwell, som hade sårats och hemförlovats från Aragonfronten där han tjänstgjort i POUM:s milis, tvingades att leka katt-och råtta med den stalinistkontrollerade polisen innan han lyckades ta sig ur Spanien.

Largo Caballero tvingades att avgå sedan han vägrat att stödja stalinisternas brutala metoder. Från mitten av 1937 kom därför kommunistpartiet och dess anhängare att dominera den republikanska sidan i kraft av sin kontroll över polisen och militären – och inte minst tack vare det sovjetiska stödet.

Till och med republikens militära aktioner präglades av denna utveckling. Fronten i Aragonien var länge ett av de strategiskt viktigaste frontavsnitten. Men Aragon-fronten fick se sig diskriminerad när det gällde militär utrustning. Orsak? Det var här som CNT:s och POUM:s miliser var som starkast.

Nederlaget blir oundvikligt
När den sociala revolutionen strypts till priset av en utbredd demoralisering, CNT och POUM tvingats på knä, eller som den senare, krossats av den nyinrättade stalinistiska inkvisitionen – då var också den militära kampen förlorad.

Ty i en rent militär konflikt hade Franco alla fördelarna på sin sida. Det sovjetiska stödet och de internationella brigaderna var mindre och mindre effektiva i jämförelse med Francos uppbackning. Han kunde räkna med Hitlers och Mussolinis aktiva stöd, dessutom gynnades han av USA:s låtsasneutralitet och Englands och Frankrikes non-interventionspolitik.

Redan en vecka före militärkuppen hade Mussolini utlovat hjälp till kuppmakarna. Nazi-Tyskland drog inte heller fötterna efter sig. Redan den 28 juli anlände de första Junker-planen till Spanska Marocko. Med hjälp av dessa kunde Franco upprätta en luftbro till Spanien.

Hitler själv hade en hög uppfattning om axelmakternas insats. Han förklarade vid ett tillfälle för den dåvarande italienske utrikesministern och Mussolinis svärson, greve Ciano: ”Utan Tysklands och Italiens hjälp skulle Franco inte existera en dag.”

USA förklarade sig snabbt ”neutralt” och antog en embargolag som förbjöd försäljning av strategiska varor till Spanien. Men i likhet med den svenska lagstiftning som reglerar vapenexporten fanns det uppenbarligen tumsmån – till Francos fördel. USA-amerikanska företag tillgodosåg redan från första dagen Francos behov av drivmedel. ”Varken Tyskland eller Italien kunde förse armén med bensin eller motoriserade transportmedel. Det skötte USA om”, skrev Charles Foltz, AP-korrespondent i Franco-Spanien.

Han berättade också att han 1945 mött Spaniens dåvarande utrikesminister, vilken förklarat för honom (mot bakgrund av Francos utsatta läge efter krigsslutet 1945): ”Ni måste förstå att vi inte tycker illa om USA. Utan nordamerikansk bensin, utan nordamerikanska lastbilar, utan de nordamerikanska krediterna hade vi aldrig vunnit kriget.”

Léon Blums franska folkfrontsregering hade först varit beredd att leverera vapen till den spanska motparten (och gjorde det också i liten skala). Men efter intensiva påtryckningar backade den. Tillsammans med den engelska regeringen gjorde den sig till förespråkare för icke-inblandning. Parterna i Spanien skulle göra upp utan yttre inblandning.

Detta officiella hyckleri – på något annat sätt kan deras hållning knappast beskrivas – passade som hand i handske för de båda regeringarna. På detta sätt hoppades de kunna undgå att dras in i den spanska konfliktens politiska återverkningar, samtidigt som ländernas ekonomiska intressen i Spanien inte kom i farozonen för repressalier. Exempelvis svarade England ensamt för en femtedel av alla investeringar i Spanien vid tidpunkten för inbördeskrigets utbrott.

Sammanbrottet
I april 1938 klövs den republikanska sidan i två delar. Sista akten började. Ett desperat försök att återförena de båda delarna misslyckades. I augusti var slaget om Ebro över och Francos trupper kunde rycka fram mot Barcelona som kapitulerade utan strid i januari 1939. Då hade hundratusentals människor flytt över gränsen till Frankrike, där en uppslitande tillvaro i flyktingläger väntade för de allra flesta.

Nu låg vägen fri till Madrid. Men den spanska folkfronten skulle inte ens förunnas att dö en heroisk död. Den femte mars gjorde en del av den återstående armén uppror under ledning av överste Casado. Han ville förhandla om sitt skinn med Franco. Inbördeskriget slutade därför för republikanernas del i ett inbördeskrig i inbördeskriget.

Den 28 mars tågade Francos soldater in i Madrid.

Högern jublade över Francos seger. Från påven Pius XII kom ett telegram:

Upplyftande vårt hjärta till Gud tackar vi Ers Excellens för Spaniens katolska seger.

De besegrades långa krig
I den blodiga konflikt som det spanska inbördeskriget utgjorde drabbade som vanligt de hårdaste slagen arbetande människor. Under republiken hade de fått göra de största uppoffringarna trots att deras förhoppningar sveks och deras talesmän förföljdes. De fick också betala dyrt när republiken bröt samman på våren 1939.

I det förhärjade Spanien hemsöktes de arbetande av svält och terror. Åratal efter inbördeskrigets slut fortsatte det nationalistiska terrormaskineriet sitt blodiga värv.

I december 1939 fanns det cirka 300 000 politiska fångar i Francos fångläger och fängelser. Summariska rättegångar och avrättningar hörde till vardagen långt efter krigets slut. Enligt en halvofficiell uppgift lär nära 200 000 arbetare ha avrättats mellan 1939 och 1944.

Det besegrade, demoraliserade, svältande och terroriserade spanska folket skulle behöva lång tid för att återhämta sig efter nederlaget. Bortsett från ett kortlivat uppsving i slutet av fyrtiotalet skulle det dröja ända fram till början av sextiotalet innan man på allvar kan tala om arbetarrörelsens pånyttfödelse i och med strejkvågen 1961–62 och den första arbetarkommissionens uppkomst 1964.

Även de som lyckades undfly Francos diktatur skulle få sina liv präglade av nederlaget.

En halv miljon flyktingar
Totalt antas en halv miljon människor ha flytt undan sammanbrottet till Frankrike, där de fick ett mycket kallsinnigt mottagande av regeringen Daladier.

Den franska högern hetsade mot de värnlösa flyktingarna och krävde att ”de röda horderna” skulle överlämnas till Franco och, som en ultrareaktionär fransk tidning uttryckte det, få hans ”förlåtelse”.

Men den franska regeringen vågade sig inte på en massiv repatriering, även om det finns en del som talar för att den faktiskt övervägde en sådan aktion. Sarrau, inrikesministern, trodde att alla utom cirka 50 000 flyktingar skulle kunna förmås att lämna Frankrike. I själva verket skickades mellan 15 till 20 procent av flyktingarna tillbaka.

Det enda land som visade verkligt intresse för flyktingarna var president Cardenas Mexiko. Redan på ett tidigt stadium meddelade Cardenas att hans regering var beredd att ta emot ett obegränsat antal flyktingar. Men av flera skäl lyckades inte mer än 15–20 000 flyktingar ta sig till Mexiko innan den nazistiska ockupationen av hela Frankrike satte stopp för utvandringen. Sovjetunionen som öppet stött republiken, och tagit hand om dess guldreserv, tog bara emot 4 000 flyktingar!

Interneringsläger
De flyktingar som blev kvar i Frankrike internerades i stora inhägnade läger som ofta till en början saknade varje form av bekvämligheter. De övervakades och utsattes för allehanda former av diskriminering av den franska regim som redan i februari 1939 erkänt Francos regering som Spaniens lagliga regering – en månad före Madrids fall och vid en tidpunkt när republikanerna fortfarande kontrollerade nära en tredjedel av Spanien.

Den kände författaren och före detta stalinisten Arthur Koestler, som själv internerades i Le Vernet, ett av de värsta lägren där cirka 2 000 ”opålitliga” eller ”oroliga” flyktingar placerats, berättade senare att flera av de internerade var överens om att de i fråga om mat, hygien och andra livets nödvändigheter behandlades sämre än i de nazistiska förkrigs-koncentrationsläger många av dem haft erfarenhet av. (I Le Vernet fanns nära 30 nationaliteter representerade. Många av dem hade tillhört de internationella brigaderna.)

Som ytterligare salt i såren upptäckte de att det demokratiska Frankrike behandlade de tyska krigsfångarna, som tagits i det andra världskrigets inledningsskede, bättre än de antifascistiska flyktingarna i Le Vernet: ”Var man nazist behandlades man anständigt men om man var antifascist behandlades man som smuts.”

Även om Le Vernet var ett av de värsta lägren var inte situationen mycket bättre i de övriga lägren ens flera månader efter att de tagits i bruk av de oförberedda franska myndigheterna. Doktor Peloquin, en pensionerad militärläkare, studerade några av lägren i början av 1940. Hans lakoniska omdöme var att situationen var ”motbjudande”.

Tvingades till främlingslegionen
Från april 1939 tillät de franska myndigheterna flyktingarna att lämna lägren om de kunde få arbete eller anslöt sig till främlingslegionen. Många anarkister tvingades att ansluta sig till legionen under hot om att de annars skulle skickas tillbaka till Spanien.

Ungefär tiotusen fick värvning i armén där de placerades under strikt fransk ledning.

Att ansluta sig till ett arbetskompani var en fjärde väg som starkt uppmuntrades av de franska myndigheterna. Men villkoren var ofta så dåliga att många flyktingar var ovilliga att tjänstgöra i dem. Merparten av arbetskompanierna sattes in i de norra och nordöstra delarna av Frankrike, områden som skulle förvandlas till krigsskådeplatser när de nazistiska arméerna bröt in över Frankrike i maj 1940.

I februari 1940 fanns nästan bara kvinnor, barn, gamla och sjuka kvar i lägren, förutom en kontingent ”oönskade” i straffläger som Le Vemet. Där lär för övrigt två tredjedelar av de internerade frivilligt ha ansökt om att få tjänstgöra i den franska armén i september 1939.

Inte för att de älskade Frankrike utan för att de ville slåss mot fascismen. Ett synsätt·som de troligvis delade med majoriteten av flyktingarna. Det var ju Hitler som stött Franco med vapen. Genom att bidra till att krossa den tyska fascismen hoppades de att kunna påskynda Francos fall.

Deltog på alla fronter
Det är föga känt att de republikanska soldaterna var bland dem som slogs mest hårdnackat och med stora förluster mot den nazistiska krigsmaskinen. De deltog på alla fronter i väst, från Norge, där de ingick som en viktig komponent i de allierades expeditionskår 1940 till de fria franska styrkorna under de Gaulle.

Den första reguljära arméenhet som nådde Paris 1944 bestod av spanska soldater. Det är betecknande att när den lämnade Paris hade den smugglat med sig sig ett antal veteraner från den så kallade Durruti-divisionen. De skulle, var det tänkt, samla in vapen och annan utrustning för den kommande befrielsen av Spanien.

Den anarkistiska Durruti-divisionen var uppkallad efter en av Spaniens mest legendariska anarkistledare under inbördeskriget. Den var en av de sista arméenheter som gått över den franska gränsen i februari 1939. Dess sista uppgift hade varit att täcka återtåget. Av de franska myndigheterna betraktades den som ett oroselement och därför hade många av Durruti-männen internerats i Le Vernet eller tvingats in i främlingslegionen. Baktanken var att legionens ökänt hårda disciplin skulle hålla dem i schack. Flyktingarna utgjorde också en viktig del av den franska motståndsrörelsen mot den nazistiska ockupationsmakten.

Väntjänst åt nazisterna
Efter Frankrikes kapitulation styrdes den icke-ockuperade delen av en konservativ regim under ledning av marskalk Petain. Regimen som fick sitt namn efter platsen där den hade sitt säte, kurorten Vichy, hade stöd av majoriteten av den franska borgarklassen.

Vichy-regimen lät utlämna många flyktingar till Franco – bland dem Luis Companys, den katalanske ledaren – som gjorde processen kort med dem.

Men även om marskalk Petain var vän till och beundrare av Franco ansåg de franska myndigheterna att de hade mer att vinna på att behålla flyktingarna än att utlämna dem en masse till Franco. Som väntjänst öppnade den däremot flyktinglägren för nazisternas jakt på arbetskraft. Flyktingarna ställdes inför det enkla valet att antingen frivilligt arbeta för nazisterna eller också tvingas att göra det.

Många av dem som föll i nazisternas händer deporterades till en säker död i de tyska koncentrationslägren. Det beräknas att av de cirka 12 000 spanjorer som fördes till koncentrationslägret Mauthausen, där utrymme reserverats för de spanska republikanerna, dog 80 procent. I Mauthausen dukade sammanlagt 200 000 människor under för Hitlers ”nyordning”.

Återupptog striden
När Hitlers välde bröt samman på våren 1945 var det många av flyktingarna som trodde att Francos stund äntligen kommit. Bara de mest insiktsfulla anade att USA och England inte alls var beredda att stödja republikanerna.

De ledande spanska exilpolitikerna satte sitt hopp till de allierade och till det nybildade Förenta nationerna. De borde ha fått en tankeställare när det visade sig att FN inte var villigt att uppta den republikanska exilregeringen bland sina medlemmar med den något märkliga motiveringen att denna förhållit sig neutral till axelmakterna under kriget!

Men medan politikerna pratade och fortsatte sina manövrer gick tusentals anarkistiska och kommunistiska veteraner över gränsen till Spanien för att ta upp striden på nytt. Från 1944 fram till decennieskiftet utkämpade denna gerilla en heroisk men med tiden alltmer utsiktslös kamp med Francos knektar.

Samtidigt fick de uppleva hur gårdagens allierade stormakter i kalla krigets allt hätskare klimat förvandlades till bittra fiender och hur Franco på nytt blev rumsren i Washington och London. 1955 valdes Spanien in som medlem i det FN som vid sitt grundande avvisat den då alltför uppenbart stinkande Franco-regimen. Innan dess hade USA tagit Franco under sitt beskydd och stöttat upp hans regim med dollar och vapen.

Undan för undan tvingades de republikanska veteranerna att ge upp och lämna de barrikader de bemannat under många år av så gott som oavbruten kamp. Gradvis smälte de in i det franska samhället. En del använde sig av Francos amnestier för att återvända till Spanien. Vardagslivets bekymmer tog överhanden, även om de flesta aldrig gav upp sina förhoppningar.

När Francos regim väl följde den döde diktatorn i graven under 1970-talet fanns få av dem kvar. De som då tog tillfället i akt att återvända till Spanien kände sig ofta mycket kluvna när de ställdes inför de förändringar som landet genomgått.

De var veteraner från en epok vars rörelser, traditioner och drömmar inte längre fanns kvar; de var främlingar i det land som de kämpat så hårt för att återerövra.

De internationella brigaderna
Ungefär femhundra svenskar kämpade i de internationella brigaderna på den republikanska sidan i det spanska inbördeskriget.

Många av dem stupade i försvar av republiken. Inte så få av dem som rest till Spanien för att slåss mot fascismen fick utstå trakasserier från myndigheternas sida när de återvände hem. Men inom arbetarleden betraktades brigadisterna som hjältar.

De totalt cirka 40 000 frivilliga av 53 olika nationaliteter som anslöt sig till de internationella brigaderna var inte de enda frivilliga på den republikanska sidan. Utöver dessa fanns det ytterligare cirka 10 000 frivilliga i andra förband. Inte så få återfanns i de syndikalistiska milis- och sedermera reguljära arméförbanden. Ytterligare andra tjänstgjorde i POUM-milisen eller Lenin­divisionen som den senare kom att kallas.

Den kände författaren George Orwell var en av dem som kämpade i Lenindivisionen på den aragonska fronten. Han skrev för övrigt en märklig skildring av sina upplevelser kallad Hyllning till Katalonien.

De internationella brigaderna var både den största och mest kända frivilliga insatsen på den republikanska sidan.

Försvarade Madrid
Den första brigaden sattes in i början av november 1936 till försvar av det hotade Madrid, Spaniens huvudstad, vars fall kunde ha skyndat på de upproriska generalernas seger.

Det är omdiskuterat vilken betydelse dess insatser hade för försvaret av Madrid, men de flesta bedömare tycks vara ense om att brigadens uppdykande på Madrid-fronten innebar en psykologisk vitamininjektion för de hårt pressade försvararna.

Totalt skulle det organiseras fem brigader (plus ytterligare några mindre styrkor) i vilka de frivilliga i görligaste mån organiserades nationsvis för att underlätta sammanhållning och kommandostruktur. Genom att de numrerades 11 till 15 har det uppstått en viss förvirring kring deras verkliga antal och storlek, men som mest lär det aldrig ha funnits mer än cirka 18 000 frivilliga i brigaderna vid ett och samma tillfälle.

Misstro
Det var Kommunistiska internationalen som var drivande bakom deras tillkomst och som i praktiken skapade brigaderna. Majoriteten av deras befälskader var troligtvis stalinister. Men alla som anslöt sig till de internationella brigaderna var inte stalinister, även om troligtvis en stor majoritet var det. I brigaderna fanns socialdemokrater, radikala humanister, partilösa.

De enda som inte återfanns i brigaderna var medlemmar i partier till vänster om stalinisterna. Dels för att det var svårt för dessa att bli antagna till brigaderna – i vilken utsträckning de som försökte ansluta sig till brigaderna åsiktskontrollerades är fortfarande en omtvistad fråga, vad man säkert vet är att det förekom en viss undersökning av potentiella rekryters åsikter. Och dels för att vänstersocialistiska partier såg med misstro på brigaderna och ofta avrådde sina medlemmar och sympatisörer att söka värvning i dem.

Det svenska Socialistiska partiet (ej att förväxla med dagens SP) misstänkte exempelvis att brigaderna skulle kunna komma att användas mot dess egna meningsfränder i Spanien, dvs POUM. Misstankarna var välgrundade. En svensk brigadist, Per Eriksson, berättade i en intervju för ett antal år sedan att han kommenderats till Barcelona i december 1937 för att ingå i en styrka som skulle ”förhindra såna upplopp som tidigare hade satts igång av POUM, det trotskistiska partiet.” Det han syftar på är händelserna i maj 1937 i Barcelona som ledde till POUM:s undertryckande, och som provocerades fram inte av POUM men väl av det spanska kommunistpartiet. Till saken hör att POUM inte betraktade sig som något trotskistiskt parti. Det var helt och hållet ett påfund av samma stalinister som anklagade det för ”samröre med fascismen” och fängslade dess ledare. (Se appendix om POUM.)

Oerhörda förluster
Men brigadernas huvudsakliga insats låg ändå på det militära planet. Och de fick betala ett högt pris. Förlusterna var oerhörda. Inte på grund av att brigaderna var dåligt ledda utan på grund av att de utgjorde en disciplinerad och motiverad kraft som därför ofta sattes in på de mest omstridda punkterna.

Förlusterna i kombination med en minskande rekrytering ledde också till att brigaderna alltmer kom att fyllas på av reguljära spanska soldater och gradvis förlorade sin ursprungliga karaktär.

I september 1938 meddelade den spanska regeringen att den skulle hemförlova brigaderna. Men inte alla frivilliga kunde resa hem. Många var flyktingar undan de auktoritära regimerna i Central- och Östeuropa. De blev kvar fram till det republikanska sammanbrottet på våren 1939. En del hamnade i Francos händer, men flertalet lyckades ta sig över den franska gränsen och internerades. Där fick de bara en kort respit innan striden började på nytt.

Den svenska Spanien-solidariteten
”I striden mellan svart diktatur och folklig regim är vårt ställningstagande på förhand givet även om den folkliga regimen i Spanien icke vunnit fasthet och ännu tycks kunna ge garantier för en demokratisk ordning. Men även om man blott håller sig till vad som nu närmast kan följa måste en seger för folkfronten vinna tillfredsställelse.”

Det var den socialdemokratiske partiledaren Per-Albin Hanssons reaktion på det spanska inbördeskrigets utbrott några dagar tidigare. Ställningstagandet återfanns i Social-Demokraten den 22 juli 1936.

Men när socialdemokratin återtog regeringsmakten efter valet på hösten 1936, slöt man upp bakom den engelsk-franska icke­inblandningspolitiken. Den förutvarande borgerliga ”semesterregeringen”, så kallad på grund av sin kortvarighet, hade redan anslutit sig till den engelsk-franska hållningen. Regeringsskiftet kom därmed inte att innebära någon förändring av förhållningssättet till den spanska konflikten.

Det ställningstagande som varit ”på förhand givet” blev inte mycket mer än välvilja i ord. I praktiken anslöt sig den socialdemokratiska regeringen till vad som av den amerikanske historikern William Shirer karaktäriserades som ”en av de mest upprörande farser som utspelades i Europa mellan de båda världskrigen”. Till den liberale historikerns omdöme anslöt sig ingen mindre än ett av socialdemokratins ledande namn under efterkrigstiden, Willy Brandt.

För Brandt, som en period vistades i Spanien under inbördeskriget och själv var flykting från det nazistiska Tyskland på 30-talet, var det inte lätt att blunda för icke-inblandningens bittra konsekvenser: Att den spanska republiken lämnades åt sig själv i en förtvivlad kamp mot Franco och hans fasciststödda arméer. Hitler och Mussolini anslöt sig också formellt till icke-inblandningspolitiken – och fortsatte att sända vapen och soldater till Franco som om inget hänt.

I enlighet med sin anslutning till icke-inblandningspolitiken, lade den svenska regeringen i början av 1937 fram ett lagförslag ”angående åtgärder för att förhindra frivilligas deltagande i inbördeskriget i Spanien m.m.” Lagförslaget kommenterades av utrikesutskottet i riksdagen med bland annat följande minnesvärda rader: ”Förslaget om förbud mot utländska frivilligas enrollering i de spanska stridskrafterna har sålunda framtvingats av den överhängande risken i detta fall för en, öppen eller maskerad, direkt intervention av allt större mått genom militärkontingenter från utomstående länders sida.”

Detta skrevs vid ett tillfälle när det redan fanns tiotusentals italienska och tyska ”frivilliga” i tjänst på Franco-sidan.

Även om den kanske inte kände till den verkliga omfattningen så kunde det inte vara någon hemlighet för vare sig regeringen eller riksdagen att tysk eller italiensk militär deltog i det spanska inbördeskriget. Och att det, i motsats till de internationella brigaderna, handlade om utkommenderad personal.

Lagförslaget antogs i början av mars av riksdagens båda kamrar. Sveriges kommunistiska parti (SKP) stödde överraskande regeringens förslag, om än med vissa reservationer.

Det syndikalistiska SAC tog klart ställning mot ”non-interventionsskojet”, men det enda parti i riksdagen som förkastade förslaget var Kilboms och Flygs SP. Det hade sitt ursprung i en splittring av SKP 1929, då majoriteten av partimedlemmarna uteslöts ur Kommunistiska internationalen och sedermera antog namnet Socialistiska partiet efter att ha gått samman med en so­cialdemokratisk avsplittring under Albin Ström.

I riksdagsdebatten förklarade Ture Nerman, en av partiets talesmän: ”Jag konstaterar helt kort att någon sådan nonintervention, någon opartiskhet, ingen neutralitet ingalunda förekom ifråga om Finland 1918, då Sverige tillät och officiellt efteråt hyllade en så kallad vit brigad och jag är övertygad om, att hade det i Spanien gällt ett arbetaruppror så hade Nationernas Förbund inte rört ett finger för att hävda neutraliteten… Denna lagstiftning är till för att förhindra arbetarklassens hjälp till det spanska folket.”

I denna fråga hade Socialistiska partiet inga svårigheter att ta ställning. Däremot hade det uppenbara svårigheter att bli ense om det skulle vara för (Kilboms linje) eller emot (Flygs och majoritetens) krav på vapenexport till det republikanska Spanien. En debatt som bara bidrog till att förgifta klimatet inom partiledningen och bana väg för partiets splittring 1937.

Spanienrörelsen
Beslut om förbud mot att ta värvning i Spanien blev en så pinsam historia för regeringen att när de svenska deltagarna i de internationella brigaderna återvände hem i slutet av 1938 beslöt regeringen att sätta lagen ur spel. I ett cirkulär till domstolar och polis meddelade regeringen att bara de som tagit värvning efter den 21 oktober 1938 skulle kunna åtalas – exakt en månad tidigare hade republikens regeringschef Negrin meddelat att alla utländska frivilliga skulle dras tillbaka.

Trots den socialdemokratiska regeringens strutspolitik genom non-interventionspolitiken ville man rädda freden, var regeringens argument – växte en omfattande solidaritetsrörelse fram med Spaniens folk.

Redan i juli 1936 hade socialdemokraten Georg Branting uppmanat sina partifränder att bilda solidaritetskommittéer. Men det skulle dröja en bit in på hösten innan Svenska hjälpkommittén för Spanien (SHfS) grundades och kom igång med sin verksamhet. Den centrala kommittén bildades i början av oktober med Georg Branting som ordförande. Branting var riksdagsledamot och medlem av SAP:s partistyrelse. Men det upprop som kommittén gick ut med undertecknades inte av några officiella representanter för SAP eller LO.

SHfS:s målsättning beskrevs som humanitär och antifascistisk. Eller som det uttrycks i Göteborgskommitténs upprop: Kommittén som bildats på initiativ av SAC några dagar före den centrala kommittén såg dagens ljus, skulle ’i samverkan med alla demokratins, fredens och frihetens vänner… verka för moralisk och humanitär hjälp till det på den legitima spanska regeringens sida kämpande spanska folket”.

SHfS stöddes av så gott som hela arbetarrörelsen. Den hade inget enskilt medlemskap utan dess lokala hjälpkommittéer var samordningsorgan mellan de lokala medlemsorganisationerna. Som mest lär det ha funnits över 400 kommittéer i verksamhet. Deras huvudsakliga aktivitet bestod i insamlingar av främst pengar. I början samlade man också in kläder men på den republikanska regeringens begäran övergick man till att enbart samla in pengar. I Stockholm lär aldrig färre än 700 aktivister ha deltagit i insamlingsaktionerna och i Göteborg deltog ibland mer än 1 000 personer i de dörrknackningsaktioner som organiserades.

Varje insamlingskampanj hade en bestämd målsättning som exempelvis inköp av en ambulans till Spanien.

Arbetarna ryggraden
Fackföreningar och andra organisationer bidrog till insamlingen genom att exempelvis besluta om att skänka en timlön till Spanien. Inom fackföreningsrörelsen kunde det ibland bli konkurrens om vilken insamling man skulle skänka pengar till eftersom LO drev en egen insamling.

Enligt Bertil Lundvik, som gjort den mest omfattande studien av den svenska Spanienrörelsen, Solidaritet och partitaktik, samlades totalt in 5,7 miljoner kronor. En med dåtidens penningvärde imponerande summa.

Även demonstrationer och solidaritetsmöten och turnéer spelade en viss roll i verksamheten. I storstäderna kunde solidari­ tetsdemonstrationerna samla uppemot 10 000 deltagare.

I anslutning till Spanien-rörelsen gavs tidskriften Solidaritet ut. I den medarbetade många av dåtidens kända radikala intellektuella. Som mest hade den en upplaga på cirka 22 000 exemplar.

Men til syvende og sidst var det arbetarna som var ryggraden i Spanien-rörelsen. Något som också präglade det svenska inslaget i de internationella brigaderna. Den absoluta majoriteten av de svenskar som anslöt sig var arbetare.

Detta kan jämföras med exempelvis den nordamerikanska kontingenten där den största gruppen var studenter.

Olust och vånda
Spanien-solidariteteen kunde naturligtvis inte undgå att påverkas av den komplicerade politiska situationen i det republikanska Spanien.

För SKP var frågeställningen okomplicerad. Utifrån det folkfrontsperspektiv det anammat tillsammans med den internationella staliniströrelsen, efter några års sekteristisk ökenvandring runt decennieskiftet, var Spanien-rörelsen en progressiv folklig rörelse till stöd för det spanska folket. Det kom därför att spela en pådrivande roll i den.

För Socialistiska partiet och SAC var Spanien-solidariteten inte så okomplicerad som för SKP. Deras spanska meningsfränder, POUM och CNT, utsattes ju för hårda attacker från i synnerhet de spanska stalinisterna. I mitten av 1937 undertrycktes POUM även om det skulle dröja till slutet av 1938 innan det formellt förbjöds av de republikanska myndigheterna.

Inom SP-ledningen uttalades på ett tidigt stadium misstankar om att de pengar som ”insamlas här i landet går till folk i Spanien som bekämpar oss där” (SP-medlemmen Evald Höglund).

Samtidigt bedömde den det som politiskt omöjligt att bryta med SHfS. Men SP:s olust och vånda kunde inte annat än bidra till att lägga sordin på dess engagemang i Spanien-rörelsen, även om partiet försökte hjälpa upp situationen med egna insamlingar till POUM.

Samma inställning kom också till uttryck i deras inställning till frågan om värvning till de stalinistdominerade internationella brigaderna. SP avrådde från ”värvning av frivilliga till Spanien, då dessa måste förbinda sig att kämpa mot POUM” förklarade en av partiets ansvariga i frågan, Kurt Forslund.

I rättvisans namn bör det tilläggas att SP sände ett antal personer till Spanien och och att det inte stämmer att de internationella brigadisterna var tvungna att förbinda sig att bekämpa POUM. Men samtidigt skall man hålla i minnet att den bild som spreds av de stalinistiska kommunistpartierna av POUM gjorde det nästintill omöjligt att ge uttryck för POUM-sympatier inom de internationella brigaderna.

För den socialdemokratiska vänstern blev Spanien-rörelsen en lösning på dilemmat med nonintervention. Genom SHtS, som den spelat en nyckelroll att initiera, fick den utlopp för sina sympatier för den spanska republiken och sin antifascism.

När republiken bröt samman på vårkanten 1939 gick solidaritetsverksamheten inte oväntat tillbaka. En viss aktivitet fortsatte till stöd för de spanska flyktingarna i Frankrike. Men i september 1939 flyttade plötsligt kriget närmare Sveriges gränser.

Många av de återstående kommittéerna upplöstes och de som var kvar splittrades när SKP uteslöts i samband med det finsk­ryska vinterkriget. Socialdemokratin slöt upp bakom den finska regeringen och SKP försvarade Stalins invasionsförsök. SKP:s hållning, som i ett slag undergrävde de sympatier partiet byggt upp under den senare delen av 30-talet, möjliggjorde för socialdemokratin att isolera partiet. Men konsekvensen av dessa frontförändringar blev att den återstående luften fullständigt gick ur Spanien-rörelsen.

Lästips

På svenska

• Casanova (pseud. för Mieczyslaw Bortenstein): Spanska inbördeskriget och stalinismens förräderi. Vittnesbörd av en trotskistisk kämpe i de internationella brigaderna. Partisan 1972.(Röda häften. 15–17).
• J Garcia Prades: Ryssland förrådde oss! Hur det spanska kriget slutade. Federativ 1939.
• Britta Gröndahl: Frihetlig kommunism i praktiken. Experiment i självförvaltning i Spanien 1936–1939. Federativ 1986.
• Claes-Göran Jönsson & Bernt Kennerström: Den svenska arbetarradikalismen och spanska inbördeskriget. Arkiv uå.
• Cesar M Lorenzo: Syndikalismen vid makten. Spansk anarkosyndikalism före, under och efter inbördeskriget 1936-39. Federativ 1972.
• Felix Morrow: Spanien 1931–1937: revolution och kontrarevolution. Röda Rummet 1976.

På engelska

• The Spanish Civil War. The View from the Left. Socialist Platform 1992. (Revolutionary History vol. 4, nr 1/2).
• Leon Trotsky: The Spanish Revolution (1931–39). Pathfinder 1973.