Inget krav på bojkott av Israel i SAV:s och RKP:s tidningar. Foto: Faksimil, Offensiv och Revolution
Bojkotta Israel! är ett av Palestinarörelsens främsta krav, och de flesta som stödjer solidariteten med Palestina står också bakom kravet. Arbetarmakt tillhör – förstås – dem. Det finns dock undantag, som Socialistiskt alternativ, SAV, liksom Revolutionära kommunistiska partiet, RKP, och deras respektive internationella organisationer. I följande artikel tittar vi närmare på varför dessa organisationer inte ansluter sig till bojkottkravet.
Socialistiskt alternativ stödjer arbetarblockader mot Israel, som Hamnarbetarförbundets nyligen, och kräver ett stopp för all vapenhandel och allt militärt samarbete med Israel. Man är också för att utesluta Israel från Eurovision, vilket alltså skulle utgöra en kulturell bojkott av Israel, och att svenska universitet ska bryta kontakten med israeliska. Men när SAV säger att man på dessa sätt ska ”bojkotta den israeliska regimen” menar de det som ett alternativ till, inte ett komplement till, BDS-rörelsens kampanj för konsumentbojkott av israeliska produkter, vilket SAV är kritiska till. Visserligen har SAV tonat ned kritiken på sistone, och anslöt sig t.ex. till Septemberupprorets plattform, där bojkottkravet ingår, utan invändningar mot det, men det handlar antagligen mer om att argumenten inte lär få något entusiastiskt mottagande i Palestinarörelsen än att man ändrat ståndpunkt här.
Därför motsätter sig SAV bojkott av Israel
Varför motsätter sig SAV en bojkott av Israel, och med vilka argument? Ett av de främsta är att en framgångsrik bojkott skulle stärka sionismens grepp över den israeliska arbetarklassen. Som det heter i en längre intervju med en internationell representant för SAV från 2011 (där BDS skrivs på svenska, som BAS, bojkott, avyttring och sanktioner):
Det israeliska politiska etablissemanget skulle använda den fortsatta utvecklingen av en allmän BAS-kampanj som ett propagandaverktyg för att försöka att ytterligare alienera den israeliska arbetarklassen från de palestinska massorna. Det skulle ge den israeliska staten att gå ännu längre med den propaganda som säger att de israeliska judarna står ensamma i världen och därför måste stå tillsammans för att försvara sina intressen. Av denna anledning, medan jag naturligtvis är sympatiskt inställd till de som kräver en BAS, tror jag att denna strävan skulle kunna stärka den chauvinistiska högern i Israel, vilket gör det svårare att vinna över Israels judiska arbetare, som jag tycker är viktigt att göra för en långsiktig lösning i Mellanöstern.1
Det är klart att det finns en poäng här. Den sionistiska propagandan – speciellt den fascistoida, högersionistiska variant som nu är den tongivande – hävdar att kravet på en bojkott av Israel, liksom för övrigt alla andra krav som solidaritetsrörelsen med Palestina reser, bottnar i antisemitism och riktar sig mot alla judar. Och det finns utan tvekan israeliska arbetare som tror på detta – i nuläget faktiskt ganska många. Men vi kan inte ta den israeliska arbetarklassens nuvarande chauvinistiska fördomar som den självklara utgångspunkten för vår politik.
SAV motsätter sig också BDS-rörelsens krav på kulturell och sportslig bojkott av Israel, vilket motiveras så här i en artikel från 2009:
Vi säger däremot klart nej till en bojkott av umgänget med till exempel israeliska fackföreningar, sociala rörelser eller idrottsföreningar. För att lösa Palestinafrågan krävs tvärtom massiva ansträngningar för ett så nära och förtroendeskapande samarbete som möjligt både inom och över gränserna mellan judiska, arabiska och globala vänsterrörelser och sociala rörelser. För de israeliska marxister som kämpar mot kriget i Israel är till exempel den nära kontakten med CWI i andra länder oerhört viktig.2
Det är nog få inom Palestinarörelsen som motsätter sig kontakter med de krafter inom Israel som bekämpar regeringens krigs- och förtryckarpolitik. Om SAV menar att det är viktigt att samarbeta med de grupper i Israel som bekämpar ockupationen av palestinska områden och all diskriminering mot palestinier håller vi förstås helt med. Problemet är bara att det inte är riktigt det de säger.
Om någon israelisk idrottsklubb, eller enskilda idrottare, vore beredda att fördöma Israels regering, folkmordskriget och blockaden av Gaza, liksom hela bosättarrörelsen, borde de absolut vara välkomna hit. Om inte, om de bara vill visa upp den israeliska flaggan, under vilket ett folkmord just nu genomförs, kan de gott stanna i Israel och idrotta. Då har vi ingen anledning att ta emot dem. För närvarande ifrågasätts att Israel ska få delta i internationella idrottsmästerskap. Det finns i nuläget ingen anledning att motsätta sig att landet avstängs från Uefa och allt som diskuteras. Tvärtom bör det applåderas.
Och vi säger inte nej till kontakter med israeliska fackföreningar i princip, men så länge de stödjer Israels politik, direkt eller indirekt, kan den kontakten bara bestå av att säga åt dem att skärpa sig, för i så fall släpar de allt var internationell solidaritet heter i den blodigaste smuts. Palestinska fackföreningar kräver också att arbetare världen över verkar för att bryta banden till den sionistiska israeliska landsorganisationen Histadrut.
Om SAV vill verka för att fortsätta ”umgänget” med israeliska fackföreningar måste de förklara vilka fackföreningar de menar. Finns det några som öppet tar avstånd från folkmordet? Och om inte, på vilken grund ska vi verka för fortsatt samarbete med sådana folkmordsvänner? SAV pratar i allmänna termer om israeliska marxister som kämpar mot kriget, men anger inte att kamp mot kriget, och mot blockaden, och mot den även på andra platser än Gaza dödliga chauvinismen mot palestinier, måste vara grunden för varje meningsfullt samarbete och utbyte.
Drabbar en bojkott den israeliska arbetarklassen?
Ett annat argument som SAV lyfter fram är att en framgångsrik bojkott mest skulle drabba den israeliska arbetarklassen. Som det beskrivs i samma artikel som ovan:
I Israel idag riskerar en köpbojkott att slå hårdast mot israeliska (och palestinska) arbetare som är avgörande för kampen. (..) Bara med stöd för en demokratisk och socialistisk lösning från en majoritet av arbetarna och ungdomarna i Israel – både judiska och palestinska – kan till sist den israeliska förtryckarregimen och ockupationspolitiken besegras. Av samma skäl kan en allmän köpbojkott, om den mot förmodan skulle bli effektiv, bli direkt kontraproduktiv genom att den likställer kapitalister och arbetare i Israel, något som den sionistiska propagandan alltid gör.
Det är självklart korrekt att den israeliska arbetarklassen, som SAV argumenterar, måste vinnas för att verkligen lösa problemet. Men det måste göras på grunden av att de bryter med sin chauvinism. I nuläget tyder mycket på att sionismens grepp om den israeliska arbetarklassen är fastare än på länge. Flera opinionsundersökningar pekar på en bred uppslutning bakom folkmordet, och de protester som genomförts mot Netanyahus regim handlar inte om något motstånd mot folkmordet eller ockupationen, utan är snarare en intern uppgörelse om inrikespolitiken i bosättarstaten. I brist på intern opposition mot sionismen måste alltså den internationella arbetarklassen och solidaritetsrörelsen påtvinga och påskynda brytningen genom att utifrån påföra konsekvenser för den ockupationspolitik som ligger till grund för staten Israels existens. Budskapet till hela Israel, inklusive arbetarklassen, blir att de alla kommer att drabbas om Israels mordiska politik mot Palestina, liksom folkmordet och bosättningarna, fortsätter.
Det finns också ett sätt för den israeliska arbetarklassen att motverka en bojkott, som oundvikligen påverkar även dem själva: att stoppa den rasistiska och mordiska politik som har orsakat den. Internationell solidaritet är en av alla socialisters största grundpelare. I det här fallet måste dock det viktigaste i den internationella solidariteten vara att kräva av de israeliska arbetarna att de ska kämpa mot förtrycket av palestinierna, den högerextrema regeringen och dess folkmordsangrepp. Om de tar strid mot detta kan vi sedan fundera på hur de kan skyddas mot blockadens verkningar.
Men SAV och deras internationella organisation – ISA, tidigare CWI – har alltid försökt att inte gå inte för mycket på den frågan. Anledningen är att man inte förespråkar Israels upplösning till förmån för upprättandet av en palestinsk stat, ”från floden till havet”, utan i stället försvarar idén om en tvåstatslösning, dock med socialistisk fernissa: ”ett demokratiskt socialistiskt Palestina, en stat med fullständiga lika rättigheter, vid sidan av ett demokratiskt, socialistiskt Israel”.3
Och socialism behövs onekligen, men i sammanhanget ger detta intryck av en påklistrad lösning, för att slippa att gå till botten med förtrycket av palestinier här och nu. Det behövs utan tvekan en socialistisk revolution, men den frågan kan inte ställas abstrakt. Vi måste tydligt peka på inte bara det pågående folkmordet och den nuvarande högerextrema regeringen, och inte bara bosättarna och ockupationen, utan också på att Israel grundandes på en i förväg planerad etnisk rensning och från första början har byggt på en systematisk diskriminering av palestinier – även de som är israeliska medborgare. Detta är huvudproblemet i den specifika konflikten.
Fallet Sydafrika
Det är vida känt att den internationella bojkottkampanjen mot Sydafrika var bidragande till att fälla apartheidregimen där. Hur förlika detta med att motsätta sig en bojkott av det snarlika systemet i Israel? Här argumenterar SAV för4 att det i fallet Sydafrika under apartheid var ANC och de sydafrikanska fackföreningarna som drev på för bojkotten. Också det är sant – men motsvarigheten i det nuvarande fallet är de förtryckta palestinska massorna. Om de palestinska organisationerna och representanterna skulle motsätta sig en bojkott skulle vi också tvingas avstå från den metoden. Däremot kan vi inte ge de israeliska arbetarorganisationerna någon vetorätt så länge de kontrolleras av sionister som stödjer regimen.
SAV lägger dock till ett märkligt argument: ”Det var inte heller bojkotten som fällde apartheidregimen, utan masskampen.”
Självfallet var det kampen i Sydafrika som var det mest centrala, men hjälpte inte den internationella bojkotten till? SAV ger inget belägg för att den bara skulle ha varit något av ett slag i luften.
Dessutom, och kanske ännu viktigare, var bojkottkampanjen mot apartheidregimen en del av den internationella kampanjen till stöd för kampen mot apartheid. Menar SAV att den internationella stödkampanjen egentligen inte bidrog så mycket, vilket vore ett mycket udda argument från en internationalistisk organisation, eller bara att de kan avgöra (utan att alltså presentera några belägg för det) att just bojkottkampanjen inte spelade någon roll?
Här måste vi tillägga att SAV i en annan artikel5 medger att bojkottkampanjen mot Sydafrika åtminstone ”spelade en roll”. Och självfallet vore det nonsens att hävda att det bara var den internationella bojkotten som fällde apartheidregimen i Sydafrika. Men nästan lika dumt hade det dock varit att säga att ingen internationell bojkott behövs, eftersom det avgörande kommer att vara kampen i Sydafrika! Varför döma ut en av kampfronterna som oviktig? Det är mycket svårt att komma ifrån misstanken att SAV aldrig skulle ha påstått att bojkottkampanjen var oviktig om det hade varit en artikel om kampen mot apartheid i Sydafrika, och att det bara är ett halmstrå de grep tag i för att få argument mot en bojkott av Israel.
Socialistisk tvåstatslösning?
Som sagt bottnar SAV:s argumentation i deras föreslagna lösning om ett socialistiskt Israel sida vid sida med ett oberoende socialistiskt Palestina. Inte en enda stat med lika rättigheter för alla folkgrupper, som Arbetarmakt förespråkar, utan två separata stater.
Några frågor uppstår genast. Ska alla etniska och religiösa grupper i dessa två stater ha lika rättigheter, eller, med andra ord, ska den systematiska diskrimineringen av de palestinier som är medborgare i Israel avskaffas? Ska alla fördrivna palestinska flyktingar äntligen få rätt att återvända, som medborgare? Om svaren inte är ja kan man verkligen ifrågasätta SAV:s syn på socialismen. Om svaret dock är att palestinier ska tillerkännas samma rättigheter måste man dock ställa frågan: Varför i så fall två olika stater? Varför inte vara tydligare på denna avgörande punkt, varför inte ens ge utrymme till att förklara den systematiska diskrimineringen även av palestinska medborgare i Israel?
I andra artiklar har SAV talat om ett socialistiskt Mellanöstern med demokratiska rättigheter för alla folkgrupper. Vi förmodar att det ska förstås som lika demokratiska rättigheter. Men ska palestinierna få dessa rättigheter i Israel, eller är de hänvisade till grannlandet Palestina, oavsett om de vill tillbaka till sin gamla by eller inte? Detta är inga spetsfundigheter. Det är svårt att hitta någonstans där SAV klart uttrycker att sionismen innebär att alla icke-judar diskrimineras på en mängd sätt, och att socialister därför inte kan acceptera att en stat byggs på sionistiska principer.
Vi undrar vidare om det socialistiska Israel som SAV förespråkar ska ge alla flyktingar rätt att återvända – ett grundläggande krav i den palestinska rörelsen. Ska all diskriminering av palestinierna upphöra? Bra, det vore slutet på Israel som en specifikt judisk stat. Men varför i så fall utgå från att det måste finnas en gräns som skiljer det socialistiska Israel från Palestina? Vilken funktion ska gränsen fylla?
SAV har också argumenterat för att tvåstatslösningen beror på att Israels arbetare är övertygade om att Israel måste bevaras. Sionismen är stark i alla sektorer i Israel, det ska erkännas. Men det är ju uppenbarligen nödvändigt att vinna den israeliska arbetarklassen för att förtrycket och diskrimineringen av palestinierna måste avskaffas, vilket måste inbegripa rätten för flyktingarna att återvända, om det ska vara frågan om en demokratisk, för att inte tala om socialistisk lösning. Är det då alldeles ogörligt att ens försöka övertyga israeliska arbetare om att en stat för alla folkgrupper vore lösningen? Anser SAV att det är just den retoriska finten i att behålla namnet Israel som kommer att vara avgörande för att vinna de israeliska arbetarna? Och vad pekar på att det vore lättare att vinna människor till kapitalismens krossande än till att avsäga sig den sionistiska ideologin?
RKP mot bojkott av Israel
Även Revolutionära kommunistiska partiet, RKP, motsätter sig en konsumentbojkott av Israel, ofta med argument som känns igen från SAV (RKP och SAV är också närbesläktade och kommer från samma politiska tradition):
Frågan är om inte att vänsterns bojkottaktik har motverkat sitt syfte, genom att den spelar de sionistiska ledarna i händerna. De kan säga att hela världen är emot folket i Israel, framför allt vänstern och den internationella arbetarrörelsen. På det sättet stärker den sionismen. En selektiv bojkott, där sådant som vapen vägras hanteras av fackföreningar, skulle ha en annan effekt. Dels för att fackföreningars bojkott faktiskt har en verkan till skillnad från individuell bojkott. Men också för att en sådan selektiv bojkott skulle ge en signal att det inte är den internationella arbetarrörelsen som är emot allt som har med Israel att göra, inklusive hela deras befolkning. Utan att det är mot deras ockupation av Palestina som man vänder sig emot. Apartheiden i Sydafrika föll inte på grund av bojkott utifrån utan på grund av klasskampen inifrån, från landets arbetarklass. Detta är också svaret på Palestinas frigörelse.6
Precis som RKP förespråkar Arbetarmakt, liksom alla seriösa socialister, i första hand en organiserad bojkott genom fackföreningarna. Hamnarbetarförbundets blockad – som RKP ställde sig bakom7 – var föredömlig, liksom den från exempelvis fackföreningar i Italien. Detta innebär dock inte att en allmän uppmaning till bojkott inte kan vara viktig i vissa situationer. Men mot en sådan använder RKP som synes samma argument om Sydafrika som SAV, alltså att det var kampen inne i Sydafrika som fällde apartheidregimen, och ställer det mot den internationella bojkotten, som de förklarar inte gjorde det.
Här skulle man kunna ta exemplet med den svenska strejken mot Toys R Us 1995. Handels utlyste en strejk mot företaget, som vägrade teckna kollektivavtal. Sympatiåtgärder från andra fackförbund följde, och även en kampanj för köpbojkott. Det kan knappast råda några tvivel om att strejken och de andra fackförbundens sympatiåtgärder spelade en större roll än köpbojkotten, men vi misstänker att samtliga av Handels strejkvakter skulle ha skakat på huvudet åt varje försök att hävda att det som tvingade företaget att ge med sig och teckna ett kollektivavtal var strejken, till skillnad från köpbojkotten. Köpbojkotten var ytterligare en åtgärd mot företaget, och ett stöd till den övriga kampen. I sådana här fall, där en köpbojkott är en del i en stödkampanj – för kampen mot apartheid, strejken på Toys R Us, eller nu kampen för Palestina – finns det inte heller någon anledning att påstå att det är en individuell bojkott. Det är en del av masskampen.
Vi ser också en enad arbetarkamp för socialismen som det enda som verkligen i grunden kan lösa problemen i Palestina. Detsamma kan dock sägas om alla grundläggande problem i världen, men det räcker inte långt att bara säga detta (som RKP ofta har en tendens att göra). Det behövs också mer konkreta lösningar. Om man ska säga att lösningen för Palestina är densamma som för Sydafrika är det också nödvändigt att förklara den uppenbara skillnaden. Den förtryckta svarta befolkningen var i överväldigande majoritet inom den sydafrikanska staten. Det är inte fallet för palestinierna inom staten Israel.
Målet är fortfarande att arbetare ska enas oavsett ursprung och etnicitet, men det räcker inte med att bara säga detta. I den citerade artikeln ”löser” RKP detta problem genom att måla upp en fullständig fantasibild av en israelisk arbetarklass var på vippen att resa sig mot såväl kapitalism som allt förtryck av palestinierna. Detta är uppenbarligen inte fallet i dag, och var det inte heller när artikeln skrevs. Det är tyvärr inte alldeles ovanligt att RKP:s artiklar bygger på en falsk optimism där revolutionen ständigt står runt hörnet. Vi i Arbetarmakt anser istället att man ska utgå från verkligheten – vilket artikeln i fråga uppenbarligen inte gjorde.
RKP:s argument om bojkottens påstådda ineffektivitet återkommer i en artikel om Kommunistiska partiets kongress förra året8, där man citerar ett uttalande från K som säger: ”Bland alla solidaritetsaktioner och paroller är kravet på att isolera och bojkotta Israel det viktigaste och mest kraftfulla.” På detta svarar RKP: ”Bojkott, som det viktigaste och mest kraftfulla?! Hur många år har olika vänsteraktivister inte kallat till det – och med vilket resultat? Inget! Det som behövs är klasskamp mot imperialismen.” Det är lite svårt att inte tolka det som att RKP anser att bojkotten är meningslös, och att det som behövs, inte sida vid sida med bojkotten utan i stället för den, är klasskamp mot imperialismen. Där kan tydligen inte en bojkott ingå, även om de glömde att belägga just den punkten. Apropå alltför abstrakta paroller. Klasskamp mot imperialismen är utan tvekan nödvändigt, men det behövs lite mer konkreta krav också.
I ny artikel9 ger också RKP, även om det nog inte var meningen, stöd för att bojkotten faktiskt ger effekt. Israels härskande klass, står det där, ”ser att Israels nuvarande politik hotar att förvandla landet till en pariastat”. Orden handlar så klart inte bara om kampanjen för att bojkotta Israel – den nämns överhuvudtaget inte i artikeln – men den internationella bojkotten måste ju rimligtvis anses som en ganska viktig del i förvandlandet av Israel till en pariastat. Israel kan alltså förvandlas till en pariastat – det låter väl ändå som ett ganska påtagligt resultat? Det är också ett bra uttryck. Så länge blockaden och folkmordskriget mot Gaza, liksom ockupationen och våldet från de växande bosättningarna på Västbanken, fortsätter är det just en pariastat Israel förtjänar att vara.
Avslutningsvis
Den svåra frågan om den israeliska arbetarklassens sionistiska medvetande är avgörande i alla dessa argument. Hur ska socialister och antiimperialister förhålla sig till en bosättarstat där också betydande delar – i Israel i dag av allt att döma en förkrossande majoritet – av arbetarklassen står bakom det koloniala projektet? Med en abstrakt hållning och slagord för ”socialism” i allmänhet, eller med ett tydligt ställningstagande för nationell befrielsekamp, inklusive väpnad sådan?
Kolonialt medvetande, och även arbetargrupper som får direkta materiella fördelar av att delta i och möjliggöra ockupationer och nationellt förtryck, är dessvärre ingen ny företeelse i den revolutionära marxismens historia. Arbetarmakt menar att lösningen på problemet inte kan vara eftergifter till detta medvetande eller att opportunistiskt anpassa sin politik efter vad en sådan grupp för tillfället kan acceptera. Vår utgångspunkt måste hela tiden vara den politik som behövs för att göra slut på det nationella förtrycket. Endast så kan vägen öppnas för den socialism vi alla vet är den verkliga lösningen på förtryck och imperialism.
Som vi har visat ovan tyder mycket på att SAV och RKP inte helt instämmer i detta, även om de inte har velat framhålla sitt motstånd mot kravet på en bojkott av Israel de senaste åren. Kanske tycker de bara att den hållningen skulle bli för impopulär, kanske tycker delar av organisationerna att de borde ändra sig. Vi önskar i så fall dem som driver den linjen lycka till och hoppas att de uppskattar de argument som presenteras här.
1 Ship To Gaza: Intervju med Paul Murphy, Socialist Party (CWI Eupopaparlamentsledamot), Offensiv, 2011-07-05
2 Ska vi kräva bojkott av Israel?, Offensiv, 2009-01-07. Detta skrevs när SAV:s internationella organisation, ISA, hette CWI. Sedan dess har de tappat sin israeliska sektion.
3 Stoppa hämndmassakern i Gaza, Offensiv, 2023-11-15
4 Ska vi kräva bojkott av Israel?, Offensiv, 2009-01-07
5 Kampen för Palestina – hur stoppa Israels terror?, Offensiv, 2010-06-09
6 Israeler och Palestinier – arbetare förena er!, RKP, 2011-10-26
7 Hamnarbetarna visar vägen!, RKP, 2025-01-14
8 Stort gensvar för kommunism på jättedemo i Malmö – till vissas förtret, RKP, 2024-02-24
9 Växande sprickor inom Israel, RKP, 2025-09-19