Bort med tassarna från Rojava!

Vi har översatt en artikel från våra tyska kamrater i ArbeiterInnenMacht om den senaste utvecklingen i Syrien och de områden som har kontrollerats av SDF – Syriens demokratiska styrkor. Den nya syriska regimen har attackerat SDF:s områden och de kurdiska områdena i ett försök att krossa styret där, vilket är en reaktionär utveckling som arbetarrörelsen i hela världen borde fördöma.

Demokratiska unionspartiet (PYD) som nämns i texten är ett kurdiskt vänsterparti i Syrien som har två väpnade styrkor, YPG – Folkets försvarsenheter och YPJ – Kvinnornas försvarsenheter. PYD och deras styrkor spelade en viktig roll i att slå tillbaka den fascistiska och islamistiska rörelsen IS – Islamiska staten (och al-Qaida) för cirka tio år sedan i Syrien. SDF var en militär och politiska allians mellan PYD och bland annat arabiska enheter som fortsatte att stå emot olika islamistiska grupper i Syrien. SDF är alltså inte exklusivt kurdisk formation, och alla områden som de har styrt har inte handlat om kurdiskt självstyre, utan om ett styre skilt från andra politiska aktörer i Syrien. Det så kallade Rojava har varit en del av detta, och är namnet på de specifikt kurdiska områdena under PYD:s styre.

• Här kan man läsa det Arbetarmakt tidigare har skrivit om Syrien
• Här kan man läsa det Arbetarmakt tidigare har skrivit om Kurdistan

Redaktionen 

---

Stoppa attackerna mot det kurdiska folkets självbestämmande!

De senaste dagarna har den syriska armén upprepade gånger attackerat stadsdelar och städer i Syrien där kurder bor eller som till och med står under kurdiskt självstyre. Detta satte igång i början av januari, när den syriska armén attackerade de kurdiska stadsdelarna i Aleppo – Sheikh Maqsoud och Ashrafiye. Eftersom attackerna ägde rum i tätbefolkade områden skadades och dödades många kurder. Dessutom träffades sjukhuset i Sheikh Maqsoud. Attackerna ledde också till en ny massfördrivning av den kurdiska befolkningen från dessa stadsdelar, eftersom den syriska armén betecknade alla kurdiska militära positioner inom stadsdelarna som legitima mål.

Den syriska armén fick förmodligen stöd av Turkiet i sina attacker. Turkiska miliser var starkt inblandade. Dessutom blev det känt att Turkiet hade erbjudit sig att skicka drönare för att möjliggöra markoffensiven. Det är uppenbart att Turkiet har ett stort intresse av att ta ifrån kurderna den demokratiska självstyrelsen i norra och östra Syrien (även kallad den autonoma administrationen i norra och östra Syrien och västra Kurdistan) och att de alltid har strävat efter att förhindra alla former av kurdiskt självstyre. Även deras roll under förhandlingarna om marsavtalet gjorde deras hållning tydlig än en gång. Under de följande dagarna kunde den syriska armén utvidga sin offensiv till Deir Hafer, Maskanah, Raqqa, Deir ez-Zor och Al-Hasakah.

Hot om att driva tillbaka kurderna
Den 18 januari lade den syriska övergångsregeringens president Ahmed al-Sharaa fram ett avtal som i praktiken innebär att det kurdiskledda SDF förlorar sin makt i Syrien. Vapenvilan, som utarbetats tillsammans med det amerikanska sändebudet Tom Barrack, accepterades slutligen av SDF. Enligt avtalet ska SDF integreras fullständigt i den syriska armén, ett krav som funnits sedan Assads fall och som redan förhandlades fram i marsavtalet. Endast en lokal polisenhet i de kurdiska områdena, som är integrerad i den syriska polisapparaten, ska få fortsätta att existera. I slutändan syftar alla avtal till att avväpna SDF och även de kurdiska självförsvarsenheterna YPG och YPJ.

Vidare ska områden under SDF:s kontroll, närmare bestämt Raqqa och Deir ez-Zor, ställas under den syriska statens styre och den kurdiska autonomin upphöra. Dessutom ska kontrollen över fängelser med IS-anhängare och deras familjemedlemmar samt tillgången till viktig infrastruktur och resurser överlämnas. Trots att regionen har förstörts kraftigt av kriget mot IS och att den fortskridande miljöförstöringen har förvärrat ödeläggelsen, finns det fortfarande betydande resurser där, såsom olje- och gasfält samt särskilt bördiga jordbruksmarker där bland annat vete och bomull odlas längs Eufrat. En annan viktig punkt är den pro-turkiska hållningen hos den amerikanske ”medlaren” Barrack, som av kritiker anklagas för att driva Erdogans intressen.

För att blidka kurderna har al-Sharaa i ett dekret från den 16 januari officiellt erkänt kurdiska som språk. Enligt detta får det nu undervisas som biämne i skolor i områden där kurderna utgör majoriteten av befolkningen. Det kurdiska nyåret Newroz har dessutom förklarats som nationell helgdag, men det bör noteras att den 21 mars också är mors dag och därför inte innebär någon omedelbar vinst för kurderna. Det är en mycket liten gest, även om den har stor symbolisk betydelse sett i ljuset av det kulturella och nationella förtrycket av den kurdiska identiteten. Detta dekret måste också ses som ett försök att splittra den kurdiska befolkningen och SDF, helt i enlighet med mottot att övergångsregeringen skulle ta hand om kurdernas kultur, varför de nu inte längre skulle behöva självstyre eller väpnade strukturer.

Al-Sharaas taktik
Den eskalerande situationen och attackerna mot SDF:s styre i norra och östra Syrien kan ha flera taktiska orsaker. Enligt vissa medierapporter förhandlar al-Sharaa för närvarande om ett avtal i Paris som skulle möjliggöra och legitimera den israeliska arméns ockupation av södra Syrien. För att dölja detta svek tjänar attacken mot den autonoma regionen som en förrädisk avledningsmanöver.

Men i slutändan är det bara en sidoaspekt. Al-Sharaas strävanden härrör från den syriska nationalismen, som även den islamistiska regeringen baserar sig på och som inte vill veta av de förtryckta nationernas rätt till självbestämmande. I bästa fall ser sig den nya regimen tvungen att göra taktiska och endast tillfälliga eftergifter till kurderna.

För det andra hänger de också nära samman med förändringen av de imperialistiska maktförhållandena. USA, som en gång militärt stödde SDF under kurdisk ledning i kampen mot IS, där de senare var tillräckligt bra som marktrupper, har sedan en tid tillbaka vänt ryggen åt de kurdiskledda strukturerna. Eftersom IS åtminstone militärt är besegrat och det kurdiska självstyret ändå inte var av något intresse för USA – snarare tvärtom – har deras hållning förändrats i enlighet därmed. Rojavas relativt demokratiska landvinningar spelar ingen roll för USA, liksom en decentraliserad stat som inte heller ligger i deras strategiska intresse. Tvärtom vill de ha en västvänlig vasallregering i Syrien, genom vilken de indirekt kan kontrollera landet. Följaktligen positionerar sig USA nu på övergångsregeringens sida, eftersom de genom denna mer effektivt kan genomdriva landets underordning inom sin egen maktsfär.

Men det handlar inte bara om USA, även det internationella samfundet visar sig alltmer välvilligt inställt till den syriska regeringen. Al-Sharaa har redan aviserat ett statsbesök i Berlin. Med detta stöd blir det lättare att attackera förmodade motståndare till en ”stabil” syrisk stat. Målet är att öppna Syrien för utländskt kapital efter Assads fall och driva på för nyliberala reformer.

Detta innebär samtidigt att al-Sharaa står för en centraliserad stat där makten är koncentrerad i hans händer. Den pågående sociala och ekonomiska krisen och de interna motsättningarna mellan olika fraktioner i regeringen, som al-Sharaa stöder sig på, kräver en bonapartistisk regim (det vill säga en diktatur som spelar ut olika grupper mot varandra) som dessutom är helt beroende av USA, andra västerländska imperialistiska makter och regionala makter som Turkiet, Saudiarabien eller Qatar. Varje form av självstyre eller federalistisk struktur, som SDF och PYD kräver, står i motsättning till detta och motverkar, medvetet eller omedvetet, al-Sharaas bonapartism. Argumentet att sådana strukturer skulle ifrågasätta den nybildade staten och avskräcka utländska investerare används därför av regimen som ett rättfärdigande för att undertrycka demokratiska landvinningar – särskilt mot bakgrund av att Turkiet, Qatar och Saudiarabien ska vinnas som investerare.

Särskilt de omfattande resurser som den kurdiska förvaltningen har kontrollerat och som därmed gett den makt även bortom gevärspiporna är relevanta för den syriska armén. Al-Sharaa kritiserade således att kurderna kontrollerar ”ett stort område som utgör cirka 25 procent av Syrien, omfattar 50 000 kvadratkilometer och har tillgång till livsmedel, vatten och energi”. Kurderna ska genom militära attacker skrämmas och tvingas att underkasta sig övergångsregeringens planer och ge upp det kurdiska folkets självbestämmande.

Försvara kurdernas rätt till självbestämmande
Vi tar starkt avstånd från den syriska arméns attacker mot den kurdiska befolkningen och regioner som i nästan ett decennium har varit under kurdiskt självstyre. Liksom alla förtryckta folk har de rätt till nationellt självbestämmande. Det är oacceptabelt att de relativt progressiva strukturerna och rätten till självförsvar ska undergrävas på detta sätt! Dessa attacker är inte bara fruktansvärda, utan också ett faktiskt svek: I marsavtalet mellan SDF och al-Sharaa från 2025 lovades det att en ”demokratisk, pluralistisk, decentraliserad” stat skulle byggas upp. Redan detta var ett nederlag för det kurdiska folket, eftersom det innebar att de kurdiska civila administrativa institutionerna eller strukturerna, och därmed de framsteg som SDF har gjort genom åren, skulle integreras i övergångsregeringen.

Ingen imperialistisk makt kan man lita på när det gäller att försvara de förtryckta nationernas rättigheter – varken i Kurdistan, Ukraina eller Palestina. Endast den klassmedvetna arbetarklassen, som enligt Karl Marx och Rosa Luxemburg inte har något annat fosterland än den internationella, kan stödja deras rättigheter till slutet. Det ligger i alla syriska arbetares intresse att nu kämpa för lika rättigheter för alla och framför allt försvara den kurdiska befolkningens rättigheter och demokratiska landvinningar.

Revolutionär klasspolitik innebär också att konsekvent kämpa för demokratiska rättigheter som det kurdiska folkets rätt till nationellt självbestämmande (inklusive rätten att bilda en egen stat, om de så önskar). Löntagarna har redan visat sitt mod och sin uthållighet genom att bilda oberoende fackföreningar och arbetarkommittéer samt genom att göra motstånd mot nedskärningar och nedläggningar av företag. Nu måste de visa samma ståndaktighet i kampen för demokratiska rättigheter.

Endast om de tydligt engagerar sig för alla förtryckta gruppers rättigheter, såsom nationella och religiösa minoriteter och kvinnor, kan de skapa ett verkligt alternativ till nationalism, islamism och imperialism.

Ett fokus och ett medel för att samla kampen för de olösta demokratiska frågorna måste vara kravet på val till en fullständigt suverän konstituerande församling, som omfattar delegater från arbetare i städer och på landsbygden och som också inkluderar de olika etniska och religiösa befolkningsgrupper som Syrien består av. Det är viktigt att delegaterna väljs vid möten i bostadsområden, på universitet, fabriker och skolor för att få kontroll över sådana val, i stället för att lämna dem i händerna på den nuvarande övergångsregeringen.

Arbetarna och de demokratiskt revolutionära krafterna måste spela en avgörande roll i sammankallandet av dessa val och skydda dem från tvång från krafter som agerar för regeringen eller den tidigare regimen. Delegaterna till en konstituerande församling måste kunna väljas och avsättas av sina väljare. Samtidigt måste vi också vara medvetna om att en sådan församling inte skulle vara slutpunkten för kampen, utan bara en arena för den. Endast en arbetarregering som stöder sig på råd och egna väpnade miliser, som i sin tur skulle omfatta många kämpar från den kurdiska rörelsen, men också de återstående demokratiska krafterna i Syrien, kan erbjuda en lösning. Endast genom expropriering av den syriska och utländska storfinansen kan grunden läggas för en demokratisk planekonomi som genomför återuppbyggnaden i befolkningens intresse och kopplar den till kampen för en socialistisk revolution i hela regionen.

Revolutionärer bör kämpa för att de viktigaste demokratiska och socialistiska kraven kopplas samman i ett program för permanent revolution för Syrien och hela regionen. Syrien, som har en historia av socialistiska och kommunistiska organisationer som går tillbaka till 1920-talet, men som förvrängdes fruktansvärt av stalinismen och där dessa organisationer krossades under Assad-dynastin, behöver bygga upp ett revolutionärt arbetarparti som leder denna kamp.

• Bort med tassarna från Rojava!
• Stoppa attackerna mot självstyret i norra och östra Syrien och Rojava!
• Solidaritet med det kurdiska folket och seger åt motståndskämparna!
• Försvara rätten till nationellt självbestämmande, inklusive rätten till självförsvar och beväpning av befolkningen!
• Dra omedelbart tillbaka alla syriska armégrupper från kurdiska områden!
• Ut med alla utländska trupper från Syrien!
• Upphäv alla begränsningar som införts genom avtalet: Sätt resurser som olja och jordbruksmark under kontroll av arbetarna och de förtryckta!

Leonie Schmidt, Infomail 1302, 21 januari 2026