Detta är förordet till vår pamflett Rysslands imperialistiska krig mot Ukraina: en marxistisk analys, som vi gav ut våren 2026. För en utförligare presentation av pamfletten, se här.
Redaktionen
Alla politiska strömningar testas i tider av kris och krig. Detta gäller i synnerhet för arbetarrörelsen och för socialister. Förutom att vara ett fruktansvärt slöseri med liv så tenderar krig att förgifta människors sinnen och att förstärka alla de mörkaste och mest tyranniska sidorna hos civilisationer.
Under den kapitalistiska epoken är det den organiserade arbetarrörelsen som är, eller borde, vara den mäktiga kraft som sätter ner foten och stoppar all utveckling mot att arbetande människor på varsin sida om en gräns ska mörda varandra för att hjälpa små men rovgiriga grupper av utsugare att fortsätta styra på bekostnad av både mänskligheten och naturen.
Därför har vi inte råd med att arbetarklassens politiska partier misslyckas med sina antimilitaristiska uppgifter i tider av krig. Priset för misslyckande är för högt. Utifrån den insikten måste både de stora arbetarpartiernas och den radikala vänsterns förhållningssätt till Ukrainakriget beskrivas som ett pågående politiskt haveri.
Ukrainakriget är förvisso på många sätt en komplicerad konflikt att ta ställning till. Ukraina leds av en reaktionär och antidemokratisk högerregim. Landet saknar helt en större vänsterrörelse som är inblandad i kampen. Den invaderande staten tillhör inte kretsen av imperialistiska och kapitalistiska stater som den internationella vänstern är vana att se som huvudfienden. Tvärtom befinner sig det utsatta landets ledning i någon form av allians med vänsterrörelsens traditionella motståndare USA och EU. För att ytterligare komplicera bilden så sker Ukrainakriget samtidigt med, och inflätat i, en global geopolitisk omvandling av aktörer, styrkeförhållanden och prioriteringar.
Socialdemokratins, stalinismens, postkolonialismens och pacifismens traditionella förklaringsmodeller och lösningar har visat sig helt oförmögna att leda vänstern rätt när det gäller Ukrainakriget. Den etablerade vänstern saknar helt enkelt de nödvändiga politiska redskapen för att navigera i en sådan här konflikt – vilket är olycksbådande eftersom Ukrainakriget av allt att döma bara är en försmak av den tilltrasslade verklighet som väntar i en värld med tilltagande klimatkollaps, maktkamp mellan olika block av utsugare och motstånd som inte alltid kommer att ledas av progressiva krafter.
Ett av de perspektiv som har spelat en ödesdiger roll i att desorientera vissa sektorer av vänstern är det som, i brist på en vettig svensk översättning från engelskan, kan kallas för ”campism”. För campisterna står kampen i världen mellan olika ”läger” av stater och politiska rörelser. Det finns ett dominerande imperialistiskt läger som är huvudfienden – och de allra flesta campister ser USA och deras traditionella allierade som den här främsta fienden att koncentrera sig på. Nästa steg i deras ganska grovt tillyxade resonemang är att definiera alla stater och politiska rörelser som motsätter sig den dominerande imperialistiska makten som progressiva antiimperialistiska krafter. Campismen är med andra ord en osofistikerad idé om att ”min fiendes fiende är min vän”.
Campisterna har i grund och botten gjort politik av sin demoralisering och cynism när det gäller arbetarklassens och de förtryckta folkmassornas kapacitet att träda in som en egen oberoende maktfaktor på den politiska scenen. De misstror arbetarklassens möjligheter att enat resa sig mot imperialisterna och andra former av förtryckare. Det som återstår är att sätta sin förhoppning till regimer och politiska rörelser som inte är proletära. Kriteriet för att veta vilka regimer och rörelser som ska utmålas som ”antiimperialistiska” och stödjas är om de står på USA:s sida eller inte i världspolitiken.
När det här perspektivet tillämpas på Ukrainakriget leder det oundvikligen till olika felslut och återvändsgränder.
Det första stora felet som campisterna gör när det gäller Ukrainakriget är att inte klart och otvetydigt erkänna den ukrainska nationens rätt till självbestämmande inklusive rätten till en egen stat. Eftersom Ukrainas ledning är så uppenbart reaktionär och uppbunden till västimperialismen drar campisterna slutsatsen att den ukrainska nationen, det ukrainska folket – som enligt oss marxister inte kan reduceras till att vara lika med sina ledare – saknar legitim rätt till en egen oberoende stat.
Ovilligheten att stödja Ukrainas rätt till nationellt självbestämmande eldas på av nästa stora fel som campisterna gör: de förnekar Rysslands ställning som rovgirig imperialistisk makt. Eftersom de redan bestämt sig för en imperialismanalys som går ut på att det bara kan finnas en imperialistisk makt, ofta benämnd imperiet i bestämd form, så kan Ryssland enligt dem per definition inte vara en imperialistisk makt. En slutsats som de tycker får stöd av att Ryssland befinner sig i konflikt med USA och därför kan ses som en makt som ”begränsar USA:s inflytande”.
Eftersom Ryssland anses spela en progressiv roll i att motsätta sig USA:s arrogans och maktfullkomlighet, och eftersom Ukraina på ett förenklat sätt anses gå i USA:s ledband, och eftersom arbetarklassen har avskrivits som en kraft att räkna med, så blir den campistiska slutsatsen i bästa fall neutralitet mellan Ukraina och den ryska imperialismen. I värsta fall, och det är absolut inte ovanligt, så ges ett mer eller mindre tydligt stöd till Ryssland.
Det som började med intentionen att motsätta sig imperialism slutar alltså med passivitet inför eller stöd till ett imperialistiskt övergrepp. Detta som ett direkt resultat av det campistiska schemat.
Vi som internationalistiska, antiimperialistiska och revolutionära kommunister och trotskister kommer fram till radikalt annorlunda slutsatser än campisterna – därför att vi startar från andra utgångspunkter och premisser än dem. Vi analyserar Ukrainakriget som flera konflikter som flätas in i varandra till en helhet och utifrån det utarbetar vi en strategi som förhåller sig till konfliktens alla aspekter och intressen.
Vi improviserar inte när vi analyserar politiken och kampen. Vi utgår från beprövade marxistiska kategoriseringar och koncept. För att förhålla oss till Ukrainakriget arbetar vi med programmatiska och strategiska begrepp som imperialism, antiimperialism, halvkolonial nation, nationellt förtryck, nationers rätt till självbestämmande, antiimperialistisk enhetsfront och gerillakrig.
I Lenins efterföljd förstår vi imperialism som kapitalismens högsta utvecklingsstadium. Ett stadium som kännetecknas av att kapitalismen inte längre kan begränsas till sina nationella ramar, den måste bli global i sin jakt på marknader, vinst och makt. Det här sker inte harmoniskt och rätlinjigt genom rättvisa förhandlingar kapitalisterna sinsemellan. I stället för de en kamp mot varandra om att lägga under sig så stora områden som möjligt. Nationalstaternas roll är att skydda en given kapitalistklass och vara dess redskap. Imperialismen som ett särskilt stadium i kapitalismens utveckling kännetecknas vidare av att kapitalistklasserna i vissa stater kommer att bli mer framgångsrika och mer dominerande än andra. De kommer att exploatera andra länder och plundra dem på naturresurser och arbetskraft. De kommer att styra och ställa över dessa länder för att säkerställa att plundringen kan fortgå. Dessa kapitalistiska stormakter och rövarnationer kallar vi för imperialistiska. Det system de opererar inom är imperialismen. De länder som blir utplundrade och styrda över kallar vi för kolonier om de är formellt ockuperade och halvkolonier om de har juridisk självständighet men är offer för ekonomisk utsugning och politisk styrning från imperialistmakterna.
I en leninistisk analysmodell är imperialismens världsordning alltså inte detsamma som en specifik stormakts dominans. Imperialism är det namn vi sätter på en värld där kapitalismen har trängt in alla hörn och där det pågår en maktkamp mellan olika kapitalistklasser om vem som ska vara den starkaste parten i det här specifika systemet av över- och underordning. De flesta nationer i världen är med andra ord inte imperialistiska, utan de är halvkoloniala i dagens läge (men på Lenins tid var de koloniala).
Vi förstår Natos expansion in i före detta Östeuropa och Rysslands agerande utanför sina gränser utifrån den här leninistiska analysmodellen. Det är alltså inte en fråga om ”vem som började” eller vem som har mest makt globalt sett. Det här handlar om två kapitalistiska stormakter som båda vill kontrollera marknader, naturresurser och arbetskraft. Den ena är starkare än den andra, men båda drivs av samma imperialistiska och kapitalistiska logik – internationell jakt på vinst till kapitalet i respektive land. Prat om demokrati och mänskliga rättigheter eller avnazifiering är naturligtvis bara rökridåer i sammanhanget.
Utifrån en leninistisk syn på världsrelationerna går det inte att komma fram till någon annan slutsats än att Rysslands anfall på Ukraina är ett imperialistiskt övergrepp, som inte beror på någon inneboende sekellång mystisk rysk ondska, och som inte heller kan orsaksförklaras ensidigt med USA:s expansiva provokationer, utan som måste ses som ett uttryck för den imperialistiska logiken och själva rivaliteten mellan imperialistmakterna.
Eftersom Ryssland var den makt som till slut valde militär invasion och ockupation som drag så är det de som primärt är den förtryckande imperialistiska kraften över Ukraina just nu. Det är de som massdödar civila, ödelägger såväl städer som naturen och som slår sönder Ukrainas infrastruktur. USA är också en förtryckande imperialistisk makt eftersom de håller den reaktionära regimen under armarna men just den här gången är det inte de som invaderar.
Det är inte ovanligt att se Ukrainkriget som ett så kallat proxykrig, det vill säga ett krig mellan ombud. Begreppet är dock inte speciellt relevant i den här konflikten. Till att börja med så har inte Ryssland någon ”proxy” (ombud), de krigar ju helt öppet för egen maskin. För det andra så vore det ett fatalt misstag att reducera den ukrainska sidan till att vara endast ett ombud för USA och EU. Det finns tydliga sådana drag hos den ukrainska regimen, men – och detta är avgörande – det här är inte bara eller ens i första hand regimens krig. Det ukrainska kriget är i första hand de ukrainska massornas krig för att försvara sig mot utplåning och för att försvara sitt nationella oberoende. I princip alla underskattade Ukrainas kapacitet att försvara när kriget drog igång. Ryssland var de som mest underskattade Ukraina. Den avgörande faktorn då och nu är det ukrainska folket som har sina egna motiv att slåss mot Ryssland och som med heroiska ansträngningar och uppoffringar har stått emot den ryska imperialismen. Deras motiv är inte desamma som Kievregimens eller USA:s motiv. De försvarar sin befolkning och sina familjer. Att vara neutral eller att stå på angriparens sida i en sådan situation är en absurditet, ett haveri och till och med förräderi. Det här är en grundläggande sanning som kommunister och antiimperialister måste förstå.
All verklig antiimperialistisk logik kräver att Rysslands invasion måste fördömas. Ukraina måste ses som en halvkolonial nation som är utsatta för ett oerhört övergrepp av en av de tongivande aktörerna inom den imperialistiska världsordningen. Som antiimperialister måste vi vara för den imperialistiska maktens nederlag dvs vi är för att Ryssland drivs ut ur Ukraina.
Det bästa vore om de ukrainska massorna kunde besegra Ryssland genom att bygga upp en egen röd armé under revolutionär kommunistisk ledning. Vi är inte i närheten av en sådan utveckling nu och campisternas ställningstaganden är inte direkt underlättande för att återuppbygga ett förtroende för vänstern hos de ukrainska massorna efter deras demoraliserande erfarenheter av det stalinistiska förtrycket inom Sovjetunionen. Det bästa ukrainska socialister och kommunister kan göra i nuläget är därför att etablera egna oberoende gerillaenheter om det går för att slåss mot Ryssland oberoende från Kievregimens kontroll. Om det inte är möjligt så bör de etablera celler inom den ukrainska armén, delta i försvaret av Ukraina och samtidigt expandera sitt inflytande inom armén för att senare kunna sätta i gång en oberoende militär kamp mot den ryska imperialismen. Att agera med celler inom den ukrainska armén skulle i praktiken vara en sorts kortsiktig antiimperialistisk enhetsfront underifrån med Kievregimen mot Ryssland, som ett led i att senare kunna överflygla regimen när styrkeförhållandena ändras.
Vi har kommenterat situationen i Ukraina regelbundet sedan 2014 och vi har här sammanställt ett antal artiklar som fördjupar den analys vi har sammanfattat på ett skissartat sätt i det här förordet.