1994 publicerade vi i tryckt form ett dokument som vi nu återpublicerar digitalt. Arbetarmakts internationella organisation, som då hette FRKI – Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International, formulerade det här programmet som ett sätt att ingripa politiskt i de omvälvande händelserna kring stalinismens och Sovjetunionens kollaps i början av 1990-talet. Syftet var att varna för illusioner i både en tillbakagång till kapitalismen och att försöka hålla fast vid stalinismen. Vi pekar i texten på att vägen framåt låg i att återsamla den ryska arbetarklassen som en självständigt kämpande enhet mot både stalinism och kapitalism. Drygt 30 år efter att den här texten författades har det till fullo bekräftats att svåra tider skulle följa för arbetarna i före detta Sovjetunionen om de inte lyckades hitta tillbaka till den revolutionära socialismens väg. På 1990-talet såg vi en barbarisk rövarkapitalism i Ryssland som banade vägen för dagens krig och diktatur.
Texten publicerades ursprungligen i Trotskyist Bulletin nr 1, maj 1992. På svenska har den publicerats i en skriftserie som heter FRKI – Dokument (nr 3). I del 3 ingick också Brev till Socialistiska arbetarunionen (Ryssland) som du kan läsa här.
Redaktionen
Revolution: Den enda utvägen ur krisen
Arbetare i samväldet! Förbered den avgörande kampen!
Två gånger under detta århundrade har arbetarna i våra länder stått inför en kamp på liv och död. Under inbördeskrigets år efter 1918, och under de mörkaste månaderna av andra världskriget, förde ekonomiskt sönderfall, svält och väpnad intervention från västimperialismen Sovjetunionen till randen av sammanbrott. Nu 1992 närmar sig en ännu dödligare fiende. Denna fiende har redan uppnått framgångar som Hitlers tanks var oförmögna till. Uppstyckad i stridande fragment av före detta stalinistiska byråkrater som Jeltsin, Kravtjuk och Nazarbajev och reaktionära nationalister som Gamsachurdia, släpas Sovjetunionens tidigare integrerade ekonomi inför bankirerna och politikerna i Väst för att se vem som bjuder högst på fabrikerna, gruvorna och oljefälten i Ukraina, Vitryssland, Ryssland och Kazakstan.
Arbetare i Oberoende Staters Samvälde! Vi har bara en kort tid på oss för att avvärja en fruktansvärd katastrof för oss själva och ett historiskt nederlag för proletariatet i hela världen. Stora prisökningar, avskaffandet av subventioner, sänkningar av reallönerna – alla dessa angrepp är bara början på de nya utsugarnas planer. Massarbetslöshet kommer att följa dem tätt i hälarna. Tusentals företag kommer att stänga och inga alternativa arbetsplatser kommer att ersätta dem.
Spekulanterna och maffian som just är på väg att kliva fram ur den svarta ekonomins skuggvärld sluter sig samman med före detta byråkrater, som är fullt upptagna med att expropriera den sovjetiska statens egendom, och bilda en ny utsugarklass. Dessa parasiter kommer arrogant att trampa på arbetarnas och kollektivjordbrukarnas rättigheter och tidigare landvinningar för att tillskansa sig positioner som härskare i de nya republikerna.
Men dessa skurkar är fortfarande bara agenter för den verkliga fienden. Bakom dem skymtar bankirerna och företagarna i Europa, Japan och USA som törstar efter att utplåna återstoden av de institutioner som möjliggjorde en planekonomi, fullborda avskaffandet av monopolet på utrikeshandeln och privatisera den storskaliga industrin och jordbruket.
Trots det faktum att de alla användes av den diktatoriska byråkratin som instrument för privilegier och dominans, uppträdde de också som barrikader mellan Sovjetunionens arbetare och den internationella bourgeoisiens obehindrade utsugning.
Det är därför som regeringarna i USA, EG och Japan och Världsbanken och Internationella Valutafonden kräver deras utplåning som priset för att ens inleda någon seriös hjälp och större investeringar.
Jeltsins löfte att smärtan från hans chockterapi bara kommer att vara åtta månader, är en cynisk lögn. Han och de andra samväldesledarna vet att de i slutet av året inte kommer att ha något att erbjuda de arga och desillusionerade massorna.
Alla tillgriper de demagogiska tricks för att splittra och försvaga folkets massor. De underblåser den nationella chauvinismens lågor för att förhindra utvecklingen av arbetarklassens enhet mot den nya utsugarklassens välde. De försöker avleda arbetarna från deras hungersmärtor med ”historiska anspråk” på andra nationers områden. De försöker förvandla arbetare med olika etniskt ursprung, som levt tillsammans under generationer, till hunsade och förföljda flyktingar.
Dessa så kallade demokrater trampar redan på de demokratiska rättigheterna för de som valde dem. Till och med den svaga kontrollen från republikernas parlament och stadssovjeterna håller på att bli outhärdlig för dem. De kräver ständigt ökade undantagsbefogenheter för presidenterna. De letar efter varje medel för att få sina regeringar utom räckhåll för väljarna. Slutet på denna väg är inget mindre än en ny diktatur.
Sex månaders – eller ens sex års – lidande kommer inte att leda till sextio års välstånd. Ingen stat ur det tidigare Sovjetunionen kommer under åratal eller ens decennier att ta språnget in bland de så kallade avancerade ekonomierna. De imperialistiska makterna Japan, USA och EG-staterna kämpar om minskande marknader med allt större bitterhet, nu när de inte längre är rädda för det ”sovjetiska hotet”.
Länderna i f.d Sovjetunionen är ingen barnkammare för kraftfulla telningar som i framtiden kommer att bli avancerade (imperialistiska) länder. De kommer att utgöra slagfältet för nästa omgång av inomimperialistiska konflikter, strider som kommer att lämna dem ekonomiskt sargade och plundrade, värre än något som de snikna och korrumperade byråkraterna lyckades med under sina mer än sex årtionden av vanskötsel.
Den passivitet och resignation som skapats av det byråkratiska systemet arbetar nu uteslutande till fördel för de nya, blivande utsugarna. Vi arbetare i det tidigare Sovjetunionen behöver inte gå igenom detta jordiska helvete. Det är inte ett straff som påtvingats av ödet för att vi har vågat ändra på någon naturlig, historisk eller gudagiven ordning.
Våra far- och morföräldrar gjorde rätt i att störta kapitalismen. De var inte lurade av någon ”bolsjevikisk konspiration”. De gjorde själva revolution och skapade demokrati för arbetarna och bönderna. Det var Stalin och hans mordiska hejdukar som dränkte denna demokrati i blod. Det är deras arvtagare som har styrt in ekonomin i stagnationens sanddynor.
Nu strävar den nuvarande byråkratgenerationen, Jeltsin, Kravtjuk och deras gelikar, efter att omvandla de statliga industrier som vi byggt till deras egen privategendom, till medel för att utvinna profit av vårt arbete.
Men utsikterna för kapitalismens restauratörer är långt ifrån molnfria. Under två decennier har världskapitalismen svängt mellan febriga uppgångar, som inte medfört någon kvalitativ expansion av produktionen, följd av stagnation och allvarlig recession.
Imperialismen har inga omfattande kapitaltillgångar för att dämpa restaurationsprocessen och ännu mindre för att ge långsiktig utveckling åt Östeuropa och Sovjetunionen. Det ekonomiska öde som väntar oss är inte Nordamerikas, Nordeuropas eller Japans. Det är ödet för de återstående tre fjärdedelarna av planeten: att vara en källa för råmaterial och billig arbetskraft åt den imperialistiska ”nya världsordningens” herrar.
Men om Jeltsins och kompanis planer går på grund finns en annan fara: den hårdföra byråkratfraktionens återkomst. Detta är inget alternativ för arbetarklassen att eftersträva eller ens tolerera. Huvuddelen av denna fraktion lämnades med bruten ryggrad efter fiaskot med den misslyckade augustikuppen. Men även nu är arméns överkommando oroligt – det ser sin allunionella roll dunsta bort i hettan från den statliga rivaliteten mellan Ryssland och Ukraina – och kan slå tillbaka genom att upphöja några gamla och diskrediterade krafter till makten. Oavsett hur desillusionerade arbetarna i samväldet blir över Jeltsin och kompani skulle ett sådant utbyte inte medföra någon mindre katastrof än den nuvarande.
Även om de kan vidta en del omedelbara åtgärder mot spekulanterna och börshajarna, har de ingen avsikt att återställa och kvalitativt förbättra planekonomin. Så snart de fått grepp om makten skulle de leta upp och sedan undertrycka all demokrati i arbetarrörelsen och samhället. De skulle försöka återinföra en tyrannisk dominans över de övriga nationaliteterna. Det skulle kunna leda till krig med ojämförlig förödelse. Genom att använda sin militär- och polisdiktatur skulle de införa sin egen modell för kapitalismens återupprättande, med stora statskapitalistiska truster, vilka skulle kvarlämna den gamla byråkratin som ett slags kollektiva aktieägare med rätt att exploatera proletariatets arbetskraft.
Men det finns en tredje väg mellan den fria marknaden, snabbt återupprättande av kapitalismen och återkomsten för den byråkratiska, allunionella vägen till marknaden. Det är återupprättandet av arbetarklassens politiska makt utövad genom råd med arbetarnas, jordbrukarnas och soldaternas deputerade: återupprättande av den makt som vi grundade år 1917!
Kamrater, arbetare i samväldet! Det finns ännu tid. Det är ännu inte för sent. Samlas under trotskismens fana, stalinismens och imperialismens mest hatade fiende. Under denna fana och med detta program kan vi besegra fienden ännu en gång. Vår seger kommer inte bara att vara vår egen utan en seger för arbetarklassen i hela världen.
Jeltsins och Gaidars planer för de ryska arbetarna och kollektivjordbrukarna
Jeltsin och Gaidar, och i viss utsträckning de andra OSS-regeringarna, har tre huvudmål: att identifiera de anläggningar och företag som är kapabla att ge dem profiter, att skapa en stor armé av arbetslösa arbetare vars existens kommer att tvinga de anställda arbetarna att acceptera lägsta möjliga löner och att stimulera den embryonala kapitalistklassens tillväxt och sociala konsolidering. Genom att uppnå dessa tre målsättningar hoppas de kunna visa sig som värdiga mottagare av investeringar från västimperialisterna.
Sammanbrottet för Gosplan, Sovjetunionens centrala ekonomiska planeringsinstitution, har fört Jeltsins läger en avsevärd del av vägen mot deras mål. Men dubbelmakten i de ekonomiska förhållandena, som har karakteriserat det sista året, är ännu inte över.
Gosbank, med dess lojalitet till det ryska parlamentet, snarare än regeringen, undgick de ivriga restauratörernas fulla kontroll. Gosbanks kreditpolitik gentemot statsföretagen står i motsättning till kapitalismens återupprättande, stör de monetära stabiliseringsplanerna och avhåller imperialismen från att ge substantiell hjälp.
Av denna anledning befinner sig OSS-staterna ännu i ett övergångsstadium, där den sönderfallande ekonomin fortfarande fungerar i enlighet med de avvägningar och dispositioner som fastlagts av de tidigare planerna. Restauratörerna behöver göra mer än att placera distributionssystemet på kommersiell grund genom att i praktiken legalisera den svarta marknaden.
För att nå sina mål måste de slita ut varje företag ur planekonomins stöpform och få det att producera för marknaden, inte för sociala behov. Bankerna måste fås att uppträda som kommersiella banker och bara ge kredit till de som kan göra profit nu eller i en överskådlig framtid. De som kan överleva på denna grund kommer att vara en minoritet av företagen. Tusen och åter tusen kommer att slå igen och deras arbetare kommer att kastas ut på gatan. Endast så kan profiten bli den styrande kraften i ekonomierna i det tidigare Sovjetunionen.
Det är de arbetande massorna som kommer att få betala priset. Västexperter förväntar sig en krympning av ekonomin med ungefär en tredjedel bara under detta år och en åtföljande förlust av 5 miljoner arbetstillfällen. Detta är precis vad som hände i Polen, där Leszek Balcerowicz ”chockterapi” under tre månader ledde till 30 procents fall i produktionen, 2 miljoner arbetslösa och 50 procents sänkning av reallönerna!
Jeltsins löften om att bara sex eller åtta månaders lidande behövs och att en verklig förbättring av livsvillkoren kommer att vara märkbar under hösten 1992, är utformade för att bryta befolkningens motstånd medan den ännu är förmögen att göra motstånd på ett enat sätt, innan arbetslöshet och nationella stridigheter har försvagat och splittrat proletariatet. Arbetarna är starkast när de fortfarande är organiserade som en arbetsstyrka.
Om arbetslöshet och nedläggningar tilllåts att fortsätta, så kommer alla slags uppdelningar att befrämjas inom arbetarklassen: uppdelningen mellan profitabla och ickeprofitabla fabriker och industrier, mellan äldre och yngre arbetare och mellan kvinnor och män, kommer att splittra våra led. De förgiftade nationella motsättningar som redan växer kommer att bli ännu mer elakartade.
Nedskärningarna i statsbudgetarna kommer inte bara att innebära stängning av fabriker, utan också stängning av barndaghem, kliniker och sjukhus, offentliga tvättinrättningar och många andra institutioner som gör arbetarfamiljernas hårda liv knappt mer än uthärdligt.
Även om förhållandena i dessa institutioner var dåliga, eftersom deras resurser ransonerades av byråkraternas prestigefyllda militära och civila projekt, kommer deras stängning att bli en katastrof – särskilt för pensionärer, kvinnor och barn. Den enskilda familjen, drabbad av kollapsande reallöner och arbetslöshet, kommer att få ta på sig alla hemarbetets bördor som släpps av staten och kommunerna.
Men restauratörernas framfusighet får inte misstas för oövervinnerlig styrka. Det finns lika mycket desperation som beslutsamhet bakom den. Den avgörande tidsperioden är de kommande sex eller åtta månaderna. Jeltsin hoppas inte på att saker och ting ska börja förbättras för massorna under denna period, utan att deras kraft för framgångsrikt motstånd kommer att förslösas och brytas. Det är därför som vi måste kämpa nu!
Sovjetunionens sönderfall i rivaliserande nationalstater är vägen till katastrof
För en stat som utvecklats som en ekonomisk helhet under århundraden, står försöket att hacka sönder den i dussintals småstater bara efter kapitalismens återupprättande som reaktionärt projekt. Trycket för denna lösning kommer från mer än ett halvt århundrade av nationellt förtryck från den stalinistiska byråkratin. Trots Kremls hycklande tal om ”proletär internationalism”, praktiserade de vad Lenin kallade för den storryska byråkratens typiska beteende: chauvinistiskt översitteri. Detta var ett drag redan under det stalinistiska väldets tidiga dagar.
Senare under 1930-talet och andra världskriget nådde det närmast dimensionen av folkmord. Deportationen av krimtatarerna och volgatyskarna, utrensningarna och kollektiviseringen i Ukraina – åtföljda av angrepp på det ukrainska folkets separata identitet och språk – tvångsanslutningen av de baltiska staterna; allt detta gjorde den sovjetiska konstitutionens löfte om att ge nationaliteterna rätt till självbestämmande, inklusive rätten till avskiljande, till ett hån. Som ett resultat stötte stalinismen bort de andra folken i Sovjetunionen och fick dem att känna sig som om de kastats tillbaka till det tsaristiska folkfängelset.
Socialister i det tidigare Sovjetunionen måste utgå från Lenins och Trotskijs ståndpunkt, att denna rätt till självbestämmande och avskiljande måste vara oantastlig och villkorslös överallt där ett folk demokratiskt har uttryckt sin vilja till avskiljande. Vi måste nu erkänna de baltiska staternas, Ukrainas, Vitrysslands och de kaukasiska republikernas beslut att skapa självständiga stater.
Denna frihet är inte nödvändig därför att dessa folks avskiljande från det tidigare Sovjetunionen är ett progressivt steg i sig. Det är det inte. Men det fria utövandet av denna rätt är ett sätt att få bort det hinder som missnöje med nationellt förtryck utgör för en framtida frivillig socialistisk federation mellan våra folk. Men vi måste gå längre och kräva att samma demokratiska rättigheter tillämpas för de betydande och kompakta minoriteterna inom de större staterna, ända till deras avskiljande om de så vill.
När frågan om nationellt förtryck väl är ur vägen i de stater som satts upp av tidigare förtryckta nationaliteter, kommer det att vara mycket lättare att vinna arbetarna för en beslutsam kamp för försvar av arbetstillfällen, sociala landvinningar och även de planerade och statsägda produktionsmedel som ensamma kan garantera dem. När de inflammerade känslor som har sin rot i nationellt förtryck lagt sig, kommer dessa arbetare känna igen sina ”egna” blivande utsugare i de nationalistiska fronterna och partierna.
Men bildandet av många små, svaga stater som sedan ger sig in i territoriella dispyter med varandra – som den mellan Armenien och Azerbajdzjan om Nagorno Karabach – innebär krig och ekonomisk katastrof. Vi måste lära av erfarenheterna från Georgiens självständiga regering.
Från det ögonblick den kom till makten satte den igång med att tvinga och förtrycka osjeterna och abchasierna. Sedan trampade den på det georgiska folkets nyvunna demokratiska rättigheter. Oppositionen avsatte Gamsachurdia i en blodig kupp och massakrerade demonstranter. Det georgiska folket står inför ett blodigt inbördeskrig. Den litauiska regeringen har försökt ta ifrån sina ryska och polska medborgare rösträtten. I Moldavien är det samma sak.
Självklart har inte Jeltsin och Rutskoj visat någon brist på storrysk chauvinism. Jeltsin har försökt tvinga det tjetjenska folket till lydnad och Tartarstan har blankt förvägrats självständighet. Eftersom dessa regioner besitter vitala ekonomiska resurser, har han inte den minsta avsikt att ge upp dem. Kravtjuks insisterande på de ukrainska gränsernas ”okränkbarhet” och kontroll över hela Östersjöflottan har gett Sobtjak, Rutskoj och Jeltsin möjligheten att ägna sig åt antiukrainsk retorik som en avledningsmanöver under de första veckorna med ”chockterapi”.
Antändandet av nationella känslor i östra Ukraina och på Krim kan leda till bittra och blodiga konflikter med den rysktalande befolkningen, som hittills varit för självständighet. Liknande konflikter är möjliga i Kazakstan och de centralasiatiska republikerna. Bland alla de andra nationaliteterna öppnar det vägen för militära äventyrare och lokala krigsherrar som general Dudajev att ta över, exploatera och terrorisera sitt eget folk.
Denna konflikt är inte alls resultatet av någon naturlig motvilja mellan folken som sådana, utan framskapad av de före detta stalinistiska byråkraterna, pseudodemokraterna, fascisterna och det kristna och muslimska prästerskapet, som är villiga att använda chauvinistisk demagogi för att avleda massornas vrede från sig själva och mot deras nationella ”fiender”. Det finns bara en slutstation längs denna väg: det är skådeplatsen för pogromer, fascism, inbördeskrig och ekonomiskt sammanbrott.
Varför Sovjetunionen och dess centralplanerade ekonomi bröt samman
Socialismen är ett system där klasskillnader har försvunnit och alla andra skillnader är på väg att försvinna. Av denna anledning insisterade alltid trotskisterna på att Sovjetunionen, tvärtemot de stalinistiska lögnerna, aldrig hade nått det socialistiska stadiet. Det är verkligen inte möjligt att uppnå socialismen annat än i internationell skala.
Det är därför som en isolerad arbetarstat måste göra varje ansträngning för att sprida revolutionen till andra länder. Sådant var perspektivet och praktiken hos oktoberrevolutionens ledare – Lenin, Trotskij och det revolutionära bolsjevikpartiet. Det var utifrån detta strategiska perspektiv som de utvecklade sin särskilda ekonomiska politik för Sovjetunionen.
Inom ekonomin i en ensam arbetarstat är det bara möjligt att inleda uppbygget av socialismen. De första åtgärderna för att skapa en industri som domineras av de planerade storskaliga produktionsmedlen kan inledas och inleddes också. De avgörande sektorerna av den storskaliga industrin måste nationaliseras. Ett statligt monopol på utrikeshandeln upprättades som en skyddsbarriär mot världskapitalismens destruktiva tryck på nyfödda socialistiska ekonomiska institutioner.
Men detta monopol var inte avsett att avskära arbetarstaten från världshandeln. Tvärtom försökte den friska arbetarstaten aktivt skaffa sig all den teknologi som var nödvändig för att stimulera produktionen, reducera arbetstiden och öka varukvaliteten. Dess övergripande prioritet var att höja massornas kulturella nivå.
Den ekonomiska planeringens tidiga institutioner måste också avgöra vad arbetarstaten kunde producera bäst själv och vilka konsumtionsartiklar som skulle vara lämpligare att erhålla genom handel med den kapitalistiska världen. Sist men inte minst måste bönderna övertygas om att det fanns påtagliga ekonomiska fördelar att uppnå från industrierna i en planekonomi. Bönderna behövde uppmuntras först till kooperativ och sedan till ett helt socialiserat jordbruk.
Lenins, Trotskijs och Vänsteroppositionens revolutionära program och praktik övergavs av stalinisterna till förmån för det utopiska försöket att ”bygga socialism i ett land”. Detta bestod av isolerad, självtillräcklig (autarkisk) industrialisering, permanent favorisering av tung industri framför de industrier som producerade för konsumtion och att påtvinga bönderna kollektivisering.
Trots dess spektakulära framgångar i att bygga en bas av tung industri under 1930- och 1940-talet, grävde den stalinistiska byråkratin sin egen och arbetarstatens grav.
Från början stötte den bort landsbygdens befolkning och tyngde arbetarstaten med en fruktansvärt slösaktig och ineffektiv jordbrukssektor. Men även industrin var dömd till sammanbrott i planeringen och svåra disproportioner mellan de olika sektorerna. Från slutet av 1950-talet misslyckades teknologiska framsteg i ökad utsträckning med att tränga in i och revolutionera produktionen.
Dessutom kan ingen självtillräcklig ekonomi i en kapitalistiskt dominerad världsmarknad kopiera alla de teknologiska framsteg och stordriftsfördelar som produceras av arbetsfördelningen i världen. Byråkratins dominerande skikt i den tunga industrin och militärsektorn tog en oproportionerligt stor andel av investeringar och forskningskostnader.
Alla de sektorer av industrin och jordbruket som ägnade sig åt massornas materiella och kulturella välfärd förblev systematiskt underordnade och negligerade. Resultatet var stagnation och från mitten av 1970-talet nedgång. Stalins projekt med att ekonomiskt hinna ikapp och passera de imperialistiska makterna ”fredligt” (dvs utan revolution) visade sig i praktiken vara en reaktionär dröm.
Den stalinistiska diktaturens handlingar omintetgjorde planekonomins potentiella dynamik. Den byråkratiska kastens privilegierade livsstil, tillsammans med den enorma militär- och polisapparat som dolde detta och skyddade den från varje kritik, var i sig en omfattande åderlåtning av produktivkrafternas utveckling. Eftersom arbetarnas och kollektivjordbrukarnas konsumtionsbehov ignorerades, och eftersom de berövades varje initiativ och varje demokratisk röst i avgörandet av planekonomins målsättningar, ökade deras främlingskap.
Behandlad som så och så många ton stål bokfört av byråkrater bara som en ytterligare post, uteslöts produktionens levande kraft – arbetarklassen – vars medvetna ansträngningar ensamma kan ge en överlägsen långsiktig dynamik åt en planekonomi, fullständigt från att göra sin röst hörd. Arbetarnas egen demokratiska kontroll över planen på alla nivåer ner till arbetsplatsen var den ”reform” som byråkraterna varken kunde eller ville överväga.
Under 1950- och 1960-talet var byråkratin under Chrustjov och Brezjnev förmögen att frigöra sig från den terror som Stalins klick utövat mot den. Det var detta som den berömda ”avstaliniseringen” innebar. När den gjorde detta ersatte byråkratin det som den kritiserade som ”stalinistisk jämlikhet” med en ökad uppmuntran av social ojämlikhet.
Dess egna privilegier steg i höjden omedelbart, medan massorna utlovades att de imperialistiska ländernas masskonsumtion skulle bli deras någon gång i framtiden. Men trots verkliga framgångar inom rymd- och militärteknologi, var byråkratin oförmögen att hinna ikapp och passera de stora imperialistiska makterna. Produktivkrafternas tillväxt avstannade och gick ner under genomsnittet för den imperialistiska världen. Efter 1975 satte kronisk stagnation in. Under 1980-talet övergav byråkratin, ställd inför tilltagande stagnation, steg för steg allt hopp om att reformera det centraliserade planeringssystemet. Dess ideologer tillkännagav, genom att plocka upp de imperialistiska ”tankesmedjornas” propaganda, det utopiska i planering som sådan. Samtidigt blev kommandosystemets praktiska misslyckande kännbart för miljoner i form av ihållande varubrist och dålig kvalitet på konsumtionsvaror.
Efter avbrutna försök under Andropov att återupprätta disciplinen både för byråkraterna och arbetarna, slog Gorbatjovs ledning in på en rad systematiska eftergifter till marknadskrafterna. Glasnost och demokratiseringen var utformad för att mobilisera intelligentsian och även yrkesarbetarna mot det gamla, korrumperade skiktet av byråkrater och därigenom öppna vägen för marknadsreformer. Men reformerna med glasnost och perestrojka gav ingen dynamik åt ekonomin och höjde inte produktiviteten. De åstadkom bara kaos, nationalistisk agitation, strejker och utmaningar mot privilegierna och makten hos stora delar av byråkratin. Kasten splittrades i öppna fraktioner.
Byråkratiskt konservativa, som inte hade något alternativ till Gorbatjov förutom att slå av på takten och rädda sina egna jobb, saboterade reformerna. I de förtryckta nationaliteternas republiker bröt byråkratin med Moskva och antog en nationalistisk karaktär eller störtades snabbt. En skarp polarisering ägde rum medan ekonomin gick från stagnation till kris.
Slutligen tippade den misslyckade augustikuppen 1991 på ett avgörande sätt över styrkeförhållandena till förmån för Jeltsins fraktion, som förordade den snabba vägen till kapitalismen. Nu påstår alla ideologer i det tidigare Sovjetunionen, och i väst, att det som misslyckades var ”socialism” eller ”kommunism”. Media upphör aldrig att förkunna det nya evangeliet: att själva idén om en arbetarstat och en planekonomi har motbevisats av praktikens hårda prövning. Detta är en monstruös lögn. Det är stalinismen som har misslyckats.
Undertryckt av stalinisterna under årtionden, väntar dock ett annat politiskt program på proletariatets återupptäckt och användning – det som företräddes av oktoberrevolutionens två mest betrodda ledare, V.I. Lenin och L.D. Trotskij. Arvet efter dem är oupplösligt förbundet med arbetarklassens erövringar i denna revolution.
Försvara oktoberrevolutionens arv
Samma ideologer som proklamerar socialismens och planeringens misslyckande, fördömer också oktoberrevolutionen som en bolsjevikisk kupp och identifierar den med den stalinistiska diktaturen. De flesta av dem var till helt nyligen underdåniga apologeter för de allsmäktiga byråkraterna. Det som de en gång förhärligade, förtalar de nu. Men varken nu eller då förstod de vad oktoberrevolutionen var. Arbetarklassen i det tidigare Sovjetunionen måste återupptäcka den verkliga massresningen av arbetarna under Oktober och arvet efter den ursprungliga arbetarrådsstat som den gav upphov till. Detta är inget historiskt arkivarbete. Det är betydelsefullt därför att vi måste lära oss av 1917 vad vi ska göra 1992.
För första gången innehade arbetarklassen makten i ett stort land och besegrade alla försök från den imperialistiska bourgeoisien att störta den. Bolsjevikerna försökte aldrig dölja det faktum att detta var en diktatur. Det var en diktatur av proletariatet i allians med bönderna. Den hade ingenting gemensamt med Stalins diktatur över bolsjevikerna och arbetarklassen. Det var en klassdiktatur riktad mot bourgeoisien, jordägarna och deras agenter som revolterade mot arbetarstaten; en diktatur mot de som kallade in de tyska eller anglo-franska imperialisterna.
Arbetar-, bonde- och soldatdeputerades sovjeter, valda i fabrikerna, kasernerna och byarna, var verkställande liksom lagstiftande organ vars medlemmar ledde massorna i genomförandet av sina dekret.
Om sovjetdelegater förrådde sina väljares intressen kunde de snabbt ersättas. I sovjeterna argumenterade och kämpade de partier som arbetarna och bönderna erkände som sina om majoriteten. Dessa råd var en överlägsen form av demokrati jämfört med varje borgerlig parlamentarisk pratförsamling. De var själva grunden för staten. Arbetarråd liknande dem har uppstått i revolutionära kriser gång efter gång runt om i världen.
Lenin, Trotskij och bolsjevikerna föresatte sig att göra Sovjetunionen till basen för världsrevolutionens utbredning. Detta oförstörbara arv och alla dess lärdomar kommer att förbli hörnstenar i programmet för världens arbetarrörelse, vilket öde som stalinismens monstruösa förräderier än medför för Sovjetunionen.
Bolsjevismen dog emellertid inte, även om den drevs bort från makten. Den representerades av de vänsteroppositionella grupperade kring Leo Trotskij. De försvarade arbetardemokratin i partiet och sovjeterna; de försvarade en revolutionär linje gentemot Kominterns centristiska sicksacklinje. De försvarade den i isoleringen i Gulag under 1920- och 1930-talet.
Mellan 1938 och 1941 försvarade de den när de i tusental dog framför Stalins exekutionspatruller på den frusna tundran, med ”Internationalen” på sina läppar. En ärligare och mer ärofull tradition skulle inte kunna tas upp idag av de ryska arbetarna. Det är inte en död tradition med pompösa mausoléer och monument utan en tradition som lyser upp vägen framåt till arbetarrådens makt, den internationella revolutionen och en värld fri från ekonomiska kriser, svält, utsugning och krig.
Leo Trotskij karakteriserade Sovjetunionen som en degenererad arbetarstat. Med detta menade han ett samhälle i vilket kapitalistisk utsugning avskaffats men den politiska makten gripits av en diktatorisk byråkratisk kast. De levde på plundring av de planerade egendomsförhållandena och utövade en så barbarisk diktatur över arbetarklassen att den förblev atomiserad och oförmögen att återskapa ett revolutionärt avantgarde.
Detta massiva sociala skikt blockerade vägen till socialismen och saboterade aktivt proletariatets internationella revolutionära kamp. Således uppträdde den som världsbourgeoisiens agent inom arbetarstaten. Den var inte en revolutionär utan en kontrarevolutionär kraft.
Först och främst terroriserade och utplånade byråkratin under 1920- och 1930-talet det bolsjevikiska revolutionära avantgardet. Sedan blockerade den vägen till socialismen och undergrävde de planerade egendomsförhållandena och ledde dem till sitt slutliga sammanbrott. I sin dödskamp som härskande kast, har slutligen en betydande fraktion av den bjudit ut sig åt världskapitalismen som restaurationens direkta agent.
För nästan 60 år sedan förutspådde Trotskij precis denna utvecklingsgång för stalinismen, men inte tidsskalan. För att undvika katastrof, förklarade han, var det nödvändigt att med våld förflytta denna kast från makten. Men han betonade att detta förblev en politisk och inte en social revolution, dvs. den skulle inbegripa byråkratins uteslutning från den politiska makten genom arbetarklassens väpnade kraft, återigen organiserad i sina egna sovjeter och sin egen milis. Efter detta skulle sovjeterna åter bli statsmaktens revolutionära organ, men de skulle bevara snarare än störta de nationaliserade och planerade egendomsförhållandena.
För en kampstrategi mot kapitalismens återupprättande
Arbetarna i Ryssland står inför en avgörande strid 1992. Trots Jeltsins vikande popularitet är han den man som tar struptag på arbetarklassen och har för avsikt att strypa den. Arbetarna måste bryta hans grepp. Alla illusioner om honom och de som efterliknar honom i de andra republikerna måste kastas åt sidan. Fackföreningar av alla slag måste mobiliseras. I städerna måste kommittéer med arbetarklassens husmödrar och affärsanställda bildas för att organisera protesterna mot angreppen.
Lär av de polska arbetarna. Under två långa år har de lidit av chockterapin; nu vaknar de upp från det förlamande slaget. När samväldets arbetare drabbades av åtgärderna vid nyår organiserade de polska arbetarna sina största strejk- och protestaktioner under tre år och förklarade – nu är det nog!
Låt inte lärdomarna från de sista två åren i Polen gå förlorade. Vi behöver sätta igång en motkamp nu medan vi fortfarande har styrkan av vår närvaro i fabrikerna, gruvorna, verkstäderna och på kontoren. Enad militant handling kring följande krav kan stoppa upp angreppet och störta restaurationsregeringarna:
• För en rörlig löneskala – automatiska höjningar av lönerna för varje prishöjning bedömda av valda arbetarkommittéer, särskilt bestående av kvinnor och pensionärer – för att helt kompensera varje prishöjning.
• Stoppa alla prishöjningar. Priserna på livsmedel, kläder, transporter, hyror och bränsle måste förhindras att stiga tills en arbetarregering kan reformera valutan i de arbetandes snarare än spekulanternas intresse.
• Sätt alla privata och statliga varuhus och livsmedelslager under kontroll av beväpnade arbetaravdelningar och under arbetarnas inspektion och distribution. Konfiskera alla varor som hamstrats av byråkraterna, maffian, ”kooperativen” eller privata bolag. Arbetarna måste kontrollera och distribuera all hjälp från väst som erhålls.
• Valda arbetarkommittéer måste inspektera bokföringen i företagen och planeringsministerierna, specialaffärerna och hos de nya spekulanterna. Endast då kan omfattningen av korruption, svinn och stöld från arbetarnas produktion bli känd och en ny plan för produktion och distribution bli möjlig.
• Bekämpa upprättandet av ett nytt privatmonopol över massmedia i stället för den gamla statliga dominansen. För arbetarkontroll över TV, radio och pressen på lokal och nationell nivå för att garantera yttrandefrihet för arbetarna i deras kamp mot de ekonomiska och politiska angreppen.
• Välj arbetardomstolar som dömer alla de som har begått brott mot det arbetande folket antingen under den stalinistiska diktaturen eller under restaurationsregeringarna.
• Organisera direkt utbyte mellan städerna och landsbygden. Arbetarna på landsbygden och i städerna måste tillsammans utarbeta rättvisa byteskurser och även priser mellan industrins och jordbrukets produkter.
• Återupprätta rätten och möjligheten till arbete. Dela det tillgängliga arbetet mellan arbetarna. De existerande arbetslösa måste erbjudas arbete eller lön till genomsnittlig industrilön. Nej till alla avskedanden utan lika arbete till samma lön. Ockupera alla fabriker, gruvor, verkstäder eller kontor som avskedar anställda eller försöker slå igen. Kräv att byråkratins sysslolösa medlemmar och spekulanterna utför meningsfullt arbete i fabrikerna och i jordbruket till en genomsnittlig arbetarlön.
• För arbetarstyre i varje företag. Nej till privatisering även i form av överlåtna andelar som distribueras i sin helhet eller i delar till arbetarna själva. I en arbetarstat tillhör fabrikerna redan arbetarna! Ingen expropriering av arbetarnas egendom.
• Inga nedskärningar i den sociala servicen. För ett massivt program med husreparationer och byggande av nya bostadshus, daghem, skolor och kliniker. Ingen får göras arbetslös och ingen får vara sysslolös medan människor saknar dessa elementära nödvändigheter. Alla inhemska restriktioner vad gäller bosättning måste tas bort.
• För en minimilön som går att leva på för alla och för att alla pensioner inte ska vara lägre än minimilönen och skyddas av en rörlig skala.
• För nödåtgärder som lindrar bostadsbristen. Beslagta den tidigare nomenklaturans och de nyrikas datjor och stora lägenheter. Ockupera alla statliga byggnader som inte tjänar arbetarklassens kollektiva väl och omvandla dem till inkvartering för unga familjer, de arbetslösa och återvändande meniga soldater.
• Arbetarkommittéer måste göra en inventering av all statlig egendom, som det förhöll sig före augusti 1991. Det tidigare SUKP:s och nomenklaturans tillgrepp och hamstring måste fram i ljuset och alla arbetarstatens resurser återföras till kollektivt ägande. Samtidigt måste all ”expropriering” av statsegendom som företagits av Popov och hans efterföljare upphävas.
• Ner med storrysk chauvinism. Respektera de andra nationaliteternas beslut att vara självständiga. Skydda alla civila, demokratiska och proletära rättigheter för minoriteter i alla stater i det tidigare Sovjetunionen. Ner med pogrommakarna och fascisterna. Ner med antisemitismen. Ingen plattform, inga ”demokratiska rättigheter” för dessa skadedjur. För en arbetarmilis som skyddar arbetarna och krossar fascisterna och pogromorganisatörerna.
• För en generalstrejk mot restaurationsplanerna. Ner med Jeltsin, Kravtjuk, Nazarbajev och kompani.
• Ner med Oberoende Staters Samvälde, samordnare av imperialisternas planer! Nej till nedrustning av kärnvapen inför imperialistiska påtryckningar. Behåll alla försvarsvapen mot imperialismen så länge klassfienden behåller sina intakta!
Återuppbygg och återbeväpna arbetarrörelsen
Arbetarrörelsen i det tidigare Sovjetunionen är långt ifrån beredd att möta restauratörernas utmaning. Konfederatsija Truda, som bildades i maj 1990, var dödfödd som en verklig allunionell federation av självständiga fackföreningar. Dollar från AFL-CIO skapade en korrumperad byråkrati enligt amerikansk modell innan den hade skapat en verklig medlemskår.
I sin iver att skapa ett Solidarnosc, som det såg ut 1989, glömde de det lilla faktum att Solidarnosc räknade sitt ursprung till en 10 miljoner stark rörelse med fackföreningar och fabrikskommittéer som härdats i masskamp mot en stalinistisk diktatur (1980–81). Enbart det självständiga gruvarbetarfacket – med små baser i Kuzbas, Donbas och Karaganda – och med erfarenheterna av tre viktiga nationella strejker, kan sägas vara en verklig kraft i republikerna.
Men det är också den fackförening som är mest influerad av Jeltsins folk, mest influerad av marknadsidéer. Det rikaste kolfältet, Kuzbas, är också det mest konsekvent militanta, men samtidigt har dess ledning varit mest genomsyrad av projekt om att bli en ”ekonomisk specialzon”, sälja koncessioner till japanska och amerikanska företag och förvandla gruvorna till aktiebolag med gruvarbetarna som aktieägare.
Resultatet är att de tidigare stalinistiska fackföreningarna, omdöpta till Oberoende Fackföreningsfederationen (FSF), behåller ett passivt medlemstal på 60 miljoner arbetare. Sedan kuppmakarnas och därefter Gorbatjovs fall, har FSF börjat mobilisera demonstrationer och stödja proteststrejker.
Stadsomfattande fackföreningsråd har börjat ta initiativ och kräva skydd för arbetarna och pensionärerna. De protesterar nu mot bristen på socialt skydd under den nuvarande inflationsfasen, snarare än mot själva restaurationsprogrammet. Det är väsentligt att arbetarna kämpar för att omvandla fackföreningarna till organ för revolutionär kamp. För en omedelbar delegatskongress med fackföreningar och arbetsplatsorganisationer för att diskutera en plan för motstånd mot Jeltsins och Gaidars plan!
Inom fackföreningarna måste alla beslut fattas vid massmöten. I varje strid måste samordnande strejkkommittéer väljas i alla fabriker och försvarsgrupper bildas för att skydda rätten att hålla möten, strejka och ockupera. Alla fackliga företrädare måste väljas och vara avsättbara av massmöten. Ingen företrädare får erhålla mer än genomsnittslönen för en yrkesarbetare.
Arbetskollektiven, som i viss mån är åtskilda från fackföreningsledningarna, utvecklade under Gorbatjov en strävan att förespråka arbetarnas ”självstyre”. Styrkan i dessa idéer var att de drog in arbetarna i kontrollen över arbetsförhållandena i produktionen som ett sätt för vanliga arbetare att lära sig att leda.
Deras svaghet, som i slutändan har visat sig eller kommer att visa sig avgörande, är att de antingen ignorerar behovet av ”arbetarstyre” på nationell nivå eller faktiskt förespråkar idén om marknadsförhållanden mellan självständiga och självstyrda produktionsenheter. Den senare idén är en fullständig utopi.
Marknadens profitobligatorium kommer att driva hälften av företagen i konkurs efter en demoraliserande fas av självexploatering som splittrar upp arbetare som behåller sina jobb mot de som är övertaliga för varje företags överlevnadsplan. Således kommer den utopiska drömmen att förvandlas till en reaktionär mardröm.
Rörelsen för självstyre kan bara bevara en progressiv karaktär om arbetskollektiven motsätter sig privatisering i alla dess former och ansluter sig till kampen för arbetarnas demokratiska plan, centralt samordnad av valda och avsättbara arbetardelegater. All teknisk, administrativ och finansiell hjälp från experter måste ställas under arbetarkontroll. En sådan plan måste centraliseras på lokal, regional, republik- och om möjligt federal nivå.
Arbetarna och deras ledare fortsätter att vara jagade av de fobier som producerats av erfarenheterna från byråkratiskt centraliserade planer och illusioner om välstånd under ett marknadssystem. Ekonomins uppsplittring och sönderfall och produktionens sammanbrott innebär att de måste släppa dessa fixa idéer och illusioner för att undvika katastrof.
För en arbetarregering och en krisplan som återställer ekonomin i arbetarklassens intresse
Sedan 1989 har Sovjetunionen och dess efterföljande stater genomgått en period under vilken den byråkratiska regimens kris och fall har ställt arbetarna inför möjligheten att göra en politisk revolution. Vid flera tillfällen mognade förrevolutionära situationer till revolutionära situationer. Men dessa kriser löstes varje gång genom förstärkandet av den demokratiska kontrarevolutionens krafter.
Trots dessa segrar, som kulminerade i installationen av restaurationsregeringar, befinner vi oss ännu i den revolutionära period i vilken de motsättningar som släpptes lösa av stalinismens dödskamp väntar på sin slutliga lösning.
Detta kommer inte att uppnås utan ytterligare sociala massexplosioner. Denna revolutionära period kan inte vara mycket längre; den avgörande timmen närmar sig. Antingen kommer arbetarklassen att hävda sig som klass och bringa ordning i den nuvarande förvirringen, eller också kommer reaktionens krafter att framtvinga en ny kontrarevolutionär stabilitet runt om i länderna i det tidigare Sovjetunionen.
Tack vare frånvaron av ett revolutionärt ledarskap som för fram alternativet med arbetarrådens demokrati har massorna fallit under ledning av de som vill återupprätta kapitalismen. Arbetarna har lurats med fraser om en klasslös parlamentarisk demokrati och demokratiska rättigheter.
Det kraftfullaste löftet var att dessa ledare lovade att självständighet från ”centrum” skulle lösa alla sociala och ekonomiska problem. De använde dessa illusioner och främlingskapet inför det existerande systemet för att störta den gamla nomenklaturan från makten. Nu sitter regeringar försvurna till omedelbart återupprättande av kapitalismen vid makten i alla tidigare republiker.
Men kapitalismen har ännu inte återupprättats. Arbetarna står således inför en sammansatt uppgift: en kamp mot en borgerlig verkställande makt och en kamp för att rädda återstoderna av de proletära egendomsformerna – de statsägda produktions- och distributionsmedlen.
Under denna kamp för att försvara vårt uppehälle och våra demokratiska rättigheter måste ett nätverk av strejkkommittéer, fabrikskommittéer och arbetar- och soldatråd skapas och beväpna sig. Om detta äger rum kommer det att existera en öppen dubbelmaktssituation mellan klasserna.
Frågan kommer då att ställas: vem styr samhället? Kommer det att vara Jeltsin och hans allierade eller arbetarna, soldaterna och deras familjer – offren för Jeltsins ekonomiska chock? Då kommer all energi hos arbetarklassen, dess råd och miliser att fokuseras på uppgiften att få bort Jeltsin, Kravtjuk och kompani från makten. Varje arméstyrka som förblir lojal mot dem måste desorganiseras genom agitation i dess led och vinnas över. I varje regemente måste kommittéer av meniga soldater som är trogna arbetarråden ta över kontrollen.
Endast när arbetarklassen har installerat sin egen regering, kan den övergå från att försvara sig mot kaos och misär till att inrätta en ny demokratisk och effektiv ordning i samhället.
Till skillnad från den borgerliga demokratin, vars parlament inte är ansvariga inför sina väljare förrän långt efter skadan är skedd, kan demokratin i arbetarråden vara aktiv och permanent med regelbundna massmöten för att debattera regelbundna rapporter från de delegater som de valt, och kan således hålla dem ansvariga och avsätta dem om så är nödvändigt. Arbetarrådet drar in alla arbetare i sina beslut och i kollektiv handling.
Ett första konkret organisatoriskt steg för att skyndsamt mobilisera arbetarklassen för den kommande striden är att omvandla arbetskollektiven och alla andra arbetsplatsorgan till sådana råd.
Ingen strejk, ockupation, demonstration eller politisk handling kan bli så stark som den som till sin bas har organiserandet av fabrikskommittéer eller råd. Men enhet på en arbetsplats, om den är isolerad, är inte tillräckligt när vi står inför ett generalangrepp som klass. På varje ort, i varje stad och region, måste allmänna delegatsråd, samlade från alla företag och arbetardistrikt, väljas och samlas.
Dessa ”sovjeter”, sanna efterföljare till de från 1905 och 1917, är viktiga organ för motstånd 1992. De ensamma kan organisera en effektiv och segerrik generalstrejk. De kan sprida sig till landsbygden och kolchoserna och avsätta de skikt av byråkrater som dominerar dem och fortfarande lyfter feta löner från jordbruksarbetarnas arbete.
Arbetarna måste göra sig av med sina illusioner om ”demokraterna” och det parlamentariska systemet. De borgerliga parlamentens demokrati är ett bedrägeri. Den lurar arbetarna till att tro att de har kontroll över sina härskare. Under tiden koncentrerar Jeltsin och de andra valda presidenterna och borgmästarna en enorm makt i sin egna händer och genomför med utsedda ”rådgivare” internationella valutafondens bud och inte väljarnas.
Republikernas parlament och stadssovjeterna håller redan på att skingra arbetarnas illusioner genom den uppenbara fåfängan och korruptionen hos sina deputerade och deras oförmåga att omvandla ord till handling. Men när vi bryter med parlamentariska illusioner, får vi inte falla offer för bonapartistisk demagogi. Att ge diktatorisk makt till en ”stark man” för att återställa ordningen och införa lösningar skulle vara en kur mycket värre än sjukdomen. Det skulle innebära ett fjättrande och till med krossande av arbetarrörelsen.
De organiserade arbetarnas avantgarde måste försvara arbetarnas existerande demokratiska rättigheter, liksom för alla klasser och skikt som inte är utsugare, genom att i praktiken demonstrera att endast arbetarrådens makt kan ge en stark och beslutsam regering och den sannaste demokrati som massorna någonsin har upplevt.
Restaurationskrafterna kan inte förflyttas från makten enbart med fredliga medel, men ju mer beslutsamma arbetarna är och ju starkare de mobiliserar desto mindre kostsam kommer en sådan seger att vara. Vi kan och måste bygga en arbetarmilis som kan vinna över de meniga soldaterna, de avskedade stamanställda och veteranerna från kriget i Afghanistan.
Det råder ingen brist på vapen eller tillfällen att skaffa sig vapen. De måste sluta att falla i händerna på maffian, de nationalistiska chauvinisterna, pogrommakarna, antisemiterna och fascisterna. Arbetarna har tillverkat dem och betalat för dem och måste gripa kontrollen över dem och verkligen använda dem för att sätta detta avskum på plats.
Med vapen i hand måste arbetarna försvara nationella minoriteters rättigheter, skydda sina egna strejkvakter, ockupationer och arbetarorganisationernas högkvarter. Endast med en arbetarmilis kommer det att vara möjligt att sätta stopp för skändningar, organiserad brottslighet och att krossa de åter uppdykande fascistiska skvadronerna.
Arbetarrådsregeringens centrala uppgifter kommer att vara skrotandet av restauratörernas planer och samlandet av världens arbetarrörelse till vårt försvar mot de oundvikliga imperialistiska påtryckningarna och blockaderna.
Inom ekonomin måste arbetarregeringen utarbeta och genomföra en krisplan för att rädda ekonomin från fullständigt sönderfall. Den måste dras upp av en kongress med arbetarrepresentanter och omsättas i handling av arbetarklassens egna organisationer. De mest brådskande åtgärderna i en sådan plan måste vara:
• Stoppa all privatisering av de storskaliga produktionsmedlen och åternationalisera alla sektorer som redan sålts. Stäng aktie- och varubörserna. Inspektera alla tidigare uppgörelser och straffa de som är skyldiga till arbetarfientligt profiterande.
• Återställ statsmonopolet inom bankväsendet. Nationalisera alla privatbanker och inför arbetarkontroll och -inspektion. Maffians, de gemensamma företagens (joint venture) och låtsaskooperativens hamstrade dollar och byråkraternas och det gamla SUKP:s privatkonton måste konfiskeras för arbetarstatens behov.
• Återupprätta statsmonopolet på utrikeshandeln med kontroll av all internationell handel genom valda organ för arbetarinspektion. Hamn-, flygplats-, kommunikations- och bankarbetarna kan snabbt besluta om vilken handel som är i arbetarstatens intresse och vilken som är spekulation eller skadligt profiterande. Uppmana arbetarrörelsen i väst att tvinga sina regeringar att ingå handelsöverenskommelser som kommer att främja arbetarregeringens krisplan.
• Avbryt alla betalningar av utlandsskulden och bryt alla band till internationella valutafonden, världsbanken och den europeiska restaurationsbanken! Sparka ut alla imperialismens ekonomiska rådgivare som de femtekolonnare de är.
• Genomför en penningreform i de arbetandes intresse. Pengar som mått på värde måste så korrekt som möjligt avspegla den arbetstid som är nedlagd i industrins och jordbrukets produkter. Inflationen under de sista åren av byråkratiskt vanstyre måste föras till ett slut så att arbetarna kan genomföra rationell bokföring, utan vilken planering är omöjlig. Upprätta en hårdvaluta baserad på guld för handel.
• Omvandla kolchoserna till verkligt demokratiska kooperativ på grundval av en arbetare en röst. Ge kolchosen suverän rätt att fördela privata lotter på livslångt arrende. Jord ska inte säljas med undantag för att säljas tillbaka till staten.
• Småskaliga privatföretag inom industriproduktion, distribution, detaljhandel och service bör lämnas att fungera och även expandera i antal så länge staten och kooperativen inte kan möta efterfrågan. Denna sektor med privata småkapitalister och småborgare kan vara användbar för arbetarstaten på villkor att alla deras arbetare är fackligt organiserade och får sina arbetsvillkor och -tider reglerade av de lokala sovjeterna och på villkor att deras räkenskaper är underkastade inspektion och beskattning till arbetarstatens nytta.
• Återorganisera en central kommission för samordning av planen och skapa liknande kommissioner på lokal, regional och stadsnivå. De yrkeskunniga statistikerna, ekonomerna och administratörerna måste samlas och sättas i arbete under kontroll av valda arbetarrepresentanter. Det får inte bli någon återkomst för byråkratiska privilegier. Ingen expert ska tjäna mer än en yrkesarbetares lön och alla planeringsorgan måste genomföra besluten från de ändamålsenliga organen för arbetardemokrati.
• Krisplanen måste tillhandahålla resurser för ett massivt byggnadsprogram för att förbättra den sociala infrastrukturen: husbyggande och reparationer, klinik- och skjukhusbyggande och utbyggnad av daghem, skolor och gymnasie- och högskoleutbildning. Investeringar i det militärindustriella komplexets högteknologiska industrier, som svalde en tredjedel av den gamla statsbudgeten, måste till stor del avdelas för att utrusta dessa institutioner.
• Krisplanen måste snabbt förbättra kommunikations-, distributions- och transportsystemet. Militära fordon och flygplan måste inkallas för att förbättra transportsystemet, så att inte 40% av livsmedlen ruttnar innan de når konsumenterna. Ett långsiktigt program för väg- och järnvägsbyggen, uppdatering av telekommunikationssystemet och skapandet av ett nationellt nätverk av varulager, frysanläggningar och frysfabriker kan se till att kolchosarbetarnas arbete inte förslösas på ett skamlöst sätt.
• Krisplanen måste som ett av sina centrala mål sätta investeringar i jordbruket och landsbygdsbefolkningens välfärd. Industrin måste inriktas på att producera moderna jordbruksmaskiner för att förbättra arbetsproduktiviteten och produktionsresultatet.
• Ingen federation av arbetarstater kan hålla samman om inte krisplanen tar itu med att korrigera utvecklingen i det gamla Sovjetunionens efterblivna regioner där planeringsorganen dömde vissa republiker till att producera ett snävt urval av primära produkter.
• Det finns ett brådskande behov av en ny plan för att ta itu med miljöförstöring som orsakats av den stalinistiska diktaturen. Särskilt måste kärnkraftsanläggningar noggrant undersökas av kommittéer för arbetarinspektion från arbetsplatsen och berörda bostadsområden tillsammans med sympatiskt inställda tekniska rådgivare. Om alla dessa installationer befinns vara otillförlitliga måste de stängas om inga omedelbara åtgärder är möjliga för att göra dem säkra.
• Krisplanen måste som ett av sina centrala mål sätta en rad åtgärder för att förbättra kvinnornas villkor. Förbättringar av varukvalitet, distribution och återförsäljning måste lyfta av kvinnorna den tunga bördan att leta efter livsmedel och det ändlösa köandet. Förbättringar av bostäder, barnkrubbor och daghem, vården av sjuka och äldre kommer att bidra till att socialisera hemarbetet och befria kvinnorna, så att de äntligen kan spela en fullt likvärdig roll i det sociala och offentliga arbetet.
• För kvinnors rätt till arbete med lika lön för lika arbete; försvara graviditetsledighet och -ersättning och skyddet av kvinnor från skadligt arbete. Gör motstånd mot försök att tvinga kvinnor att arbeta deltid med lägre lön och under dåliga arbetsförhållanden – reducera arbetsveckan för alla arbetare. Försvara kvinnors rätt till abort och öka tillgången på preventivmedel.
• Befria homosexuella män och lesbiska kvinnor från alla juridiska straff, diskriminering och trakasserier. Kyrkorna och moskéerna får inte ha någon kontroll över skolorna, sjukhusen eller media. För vetenskaplig och rationell utbildning om sexualitet fri från klerikala fördomar och tabun.
• För soldatkommittéer som rensar upp i överkommandot. För avskaffande av kasernsystemet. Koncentrera huvuddelen av de väpnade styrkorna i territoriella miliser knutna till de arbetsplatser och bostadsområden som de försvarar.
Arbetarregeringen måste erbjuda internationell solidaritet
Arbetarregeringen måste bestämt bryta med Jeltsins, Gorbatjovs och deras föregångares kontrarevolutionära politik. En arbetarstats allierade kan inte vara de imperialistiska världserövrarna och proletariatets utsugare i de kapitalistiska länderna.
Vi måste appellera till arbetarrörelsen i hela världen och särskilt till basmedlemmarna om direkt hjälp och stöd.
Den segerrika ryska revolutionen 1917 samlade massivt stöd i Europa, Asien och Amerika så att de ryska arbetarnas heroiska motstånd kunde slå tillbaka den imperialistiska interventionen.
Hindrade av en allvarlig och utdragen ekonomisk kris, är de imperialistiska nationerna hycklande förbundna till en ”ny världsordning” med fred och demokrati. Men när imperialisterna alltmer använder sig av krigshot och intervention kommer massorna att vara som torrt fnöske för gnistorna från de ryska arbetarnas revolutionära appeller. I utbyte måste de ryska arbetarna erbjuda ekonomiskt och militärt stöd till den kamp som förs av världens arbetare och förtryckta folk:
• Upphäv överenskommelsen som skapade OSS och försök bygga en ny frivillig federation av arbetarrepubliker i det tidigare Sovjetunionen.
• Bort med imperialisternas tassar från Kuba, Vietnam och de andra byråkratiskt styrda arbetarstaterna. Militär och ekonomisk hjälp mot USA:s blockad eller intervention. Politisk hjälp till arbetarna i dessa stater för att genomföra en politisk revolution. Endast revolutionära regeringar baserade på arbetar- och bonderåd kan rädda dessa stater. För en världsomspännande allians och så snart som möjligt en federation av arbetarstater. För ekonomisk samordning av alla arbetarstaters planer.
• Stöd till alla nationella befrielsestrider mot imperialismen. Stöd till arbetare och förtryckta folk som kämpar mot åtstramning och privatiseringsplaner som dikterats av internationella valutafonden. Motstånd mot utförsäljningarna och förräderierna i Mellanöstern, Sydafrika, Sydostasien, Afghanistan och Centralamerika.
• Stöd till arbetarnas kamp mot kapitalistisk restauration i Östeuropa. Stöd till både den omedelbara kamp och den revolutionära klasskamp som förs av arbetarna i hela den kapitalistiska världen.
För ett nytt bolsjevikparti och en leninistisk-trotskistisk international
Endast spridandet och förenandet av dessa strider till en revolutionär kamp i världsskala kan rädda arbetarstaten från sönderfallets öde. Om den är segerrik kan vi vända oddsen mot kapitalismen och kasta ner den i avgrunden. Men för att genomföra dessa uppgifter är ett nytt politiskt ledarskap den mest brännande nödvändigheten.
Den djupa revolutionära kris som staterna i det tidigare Sovjetunionen genomgår uppställer på det mest direkta sätt behovet av ett nytt revolutionärt ledarskap som är troget arbetarklassens omedelbara och strategiska intressen. Ett sådant ledarskap existerar inte idag och detta är den farligaste tänkbara situationen.
Händelserna i Östeuropa 1989 och 1990 visade att möjligheterna minskar för en progressiv utgång av kampen allt eftersom tiden går när en revolutionär situation utvecklas och proletariatet inte har något revolutionärt ledarskap. Utgången kommer att bli en triumf för kontrarevolutionära krafter. Idag är kontrarevolutionens krafter mycket starkare, även inom arbetarrörelsens led, än den revolutionära kommunismens krafter.
Men detta är ingen anledning till förtvivlan. Objektiva förhållanden, ekonomiska och politiska, agerar för att undergräva och avslöja dessa krafter. Det finns ett helt spektrum av förvirrade reformistiska och centristiska krafter, bland vilka många militanter kan vinnas för programmet med arbetarrådens makt.
Förutsättningen är att de revolutionära krafterna samlas som en kärna till ett revolutionärt parti på ett klart program och att de använder den modigaste och mest flexibla taktiken för att vinna gehör och ledarskap i arbetarnas massorganisationer. Den senare uppgiften måste inte bara utsträckas till kampen för sovjeter och arbetarmilisen utan också för ett revolutionärt parti som omfattar arbetarklassens avantgarde.
Efter det misslyckade kuppförsöket i augusti 1991 försvann SUKP – ett parti med anspråk på att ha 15 miljoner medlemmar – och lämnade kvar en rad grupperingar som i bästa fall utgörs av några tiotusental arbetare och intellektuella. Ett antal av dessa partier gör anspråk på arvet efter SUKP under dess värsta stalinistiska fas.
Nina Andrejevas uttalat nystalinistiska allryska kommunistiska parti (bolsjevikerna) är ett. Det har spelat en roll i mobiliseringarna mot de senaste prishöjningarna. Andra inkluderar partier som Kommunisternas Demokratiska Rörelse, Rysslands Kommunistiska Arbetarparti och Kommunisternas Förbund. Men att sluta upp bakom dessa fanor skulle innebära att lamslå arbetardemokratin och medföra ytterligare nationellt förtryck för de övriga folken. Dessa människor bildar till och med block med det fascistiska Pamjat och ansluter sig till antisemitiska paroller.
Andra fragment av det sönderfallande SUKP omgrupperades för att bilda socialdemokratiska sällskap, efter modell från de västeuropeiska socialdemokratiska partierna, som Roy Medvedevs socialistiska arbetarparti, vilka alla accepterar kapitalismens återupprättande.
Ytterligare andra reformistiska och centristiska krafter som Socialistiska Partiet (Boris Kagarlitskij) och vänsterflygeln av den tidigare Marxistiska Plattformen i SUKP (Buzgalin) försöker vinna fackföreningarna för projektet med ett ”Labour-” eller ”arbetarparti”. Några ser det som ett brittiskt eller skandinaviskt socialdemokratiskt parlamentariskt parti, andra som närmare det brasilianska Partido dos Trabalhadores (PT).
Inför denna utveckling måste revolutionärer välkomna och uppmuntra varje seriöst steg från fackföreningarna och fabriksorganisationerna mot klassoberoende och i riktning mot en definitiv brytning med inflytandet från restauratörerna och de gamla stalinistiska byråkraterna.
Arbetarorganisationerna kan och måste spela rollen som barnmorskor vid födelsen av ett antikapitalistiskt och antibyråkratiskt revolutionärt arbetarparti.
Vi kommer att kämpa för att övertyga andra arbetare om att den enda hållbara grunden för ett självständigt arbetarparti är vårt revolutionära handlingsprogram, verklig demokratisk centralism och ett parti för arbetarnas aktioner, inte parlamentariskt struntprat och uppgörelser bakom ridån. Därför måste fackföreningarna, fabrikskommittéerna och arbetarråden omedelbart bryta med restaurationsledarna. Vi kämpar för en kongress med valda delegater från alla republikernas arbetarorganisationer för att bilda ett nytt arbetarparti.
Utifrån de politiska styrkeförhållandena i det tidigare Sovjetunionen är det osannolikt att detta kan göras i ett språng. Det kommer att kräva en skarp intern ideologisk kamp mot de krafter som försöker se till att ett sådant parti blir ett reformistiskt parti. Det program eller ledarskap som erbjuds av sådana som Buzgalin eller Kagarlitskij skulle vara ödesdigert. De skulle föra in partiet i den socialdemokratiska reformismens återvändsgränd. De är ovilliga och oförmögna att kämpa mot restaurationen i princip eller försvara arbetarnas historiska landvinningar. Båda accepterar någon form av marknadsekonomi som oundviklig.
Med alla återbildade politiska krafter kämpande för ledningen av arbetarklassen, kan det vara möjligt och ibland nödvändigt att ingå enhetsfronter kring begränsade frågor i motståndet mot de nuvarande attackerna. Men det är mycket viktigare att förhindra dessa partier från att vinna kampen om ledningen. En sådan utgång skulle innebära en katastrof för arbetarna i OSS. Gentemot alla dessa tendenser måste revolutionära kommunister (leninister-trotskister) bilda en organiserad fraktion, som kämpar för dessa idéer.
Det nya partiet får inte i sin organisatoriska struktur utformas på socialdemokratisk eller stalinistisk grund. Den första, trots att den ser mer demokratisk ut än de gamla stalinistiska partierna, är också ett maskineri för att undertrycka arbetarklassens verkliga inflytande. Fackföreningsledarna och de parlamentariska representanterna tillåter hur mycket prat som helst i basenheterna och på konferenserna, så länge de inte är bundna av det och själva kan fatta alla beslut om den praktiska politiken.
Detta är mer bedrägligt än stalinisternas byråkratiska (inte demokratiska) centralism, men det är inte mindre ödesdigert för ett arbetarparti som vill kämpa för de vanliga arbetarnas intressen.
Lenins demokratiska centralism, som den förkroppsligades i det friska bolsjevikpartiet mellan 1912 och 1923, kombinerade revolutionär disciplin i handling med en ojämförlig intern demokrati. Båda var möjliga endast på grundval av medlemmar som kände till och förstod partiprogrammet som en strategi för att uppnå och behålla arbetarklassens makt. På så sätt var varje partimedlem kapabel att spela en ledarroll i de bredare massorganisationerna. Den arbetarklass som skapade ett sådant parti en gång, kan och måste göra det igen.
Men att bygga ett revolutionärt parti i ett land är varken tillräckligt eller ens möjligt. I de olika staterna i det tidigare Sovjetunionen kan separata partier nu vara nödvändiga överallt där separata fiender och deras statsapparater möter oss. Men dessa partier måste alla vara avdelningar i en gemensam internationell armé. Inte heller kan detta begränsas till OSS eller Östeuropa.
Vi står inför det brådskande behovet att bygga inte bara ett nytt revolutionärt parti utan en ny revolutionär international. Den måste vara en sann politisk efterföljare till Lenins kommunistiska international och Trotskijs fjärde international. Dess uppgift kommer att vara samordningen av den kamp som förs av arbetarna som förtrycks och utsugs av kapitalismen och imperialismen med arbetarna i de degenererade arbetarstaterna som står inför restauration eller fortsatt stalinistiskt förtryck.
Litet till antalet, men med ett årtiondes erfarenheter bakom sig, organiserar Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International (FRKI) en kärna av trotskister i ett antal länder som arbetar mot detta mål. Vi har förtroende för våra idéer och vårt program. Vi har likaså förtroende för att arbetarna i samväldet kommer att resa sig mot den utmaning som imperialismen nu utgör.
FRKI och samväldets arbetare möts vid historiens korsväg. Vi får inte misslyckas.
FRKI – Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International
Bildkälla, framsidan; Kazans arbetare beväpnas vid stadshuset 1905 (1925), Grigorij Antonov Medvedev; Wikimedia Commons; Public Domain