Denna artikel publicerades ursprungligen av REVOLUTION Österrike den 20 maj 2026. Även om Iran och USA sedan dess har undertecknat det bräckliga samförståndsavtalet (MOU) behandlar artikeln ingående campismens felaktiga ståndpunkt när det gäller kriget och Islamiska republiken. Vi anser att kritiken mot denna strömning är väsentlig och publicerar därför detta bidrag till debatten.
REVOLUTION är ungdomsförbund till Arbeiter*innenstandpunkt som är den österrikiska sektionen av ISF (Internationella Socialistiska Förbundet) — Arbetarmakt är den svenska sektionen.
Redaktionen
Som om situationen inte redan vore tillräckligt svår för det iranska folket och dess motstånd, började USA och Israel den 28 februari 2026 att bomba Iran. Vi fördömer denna attack å det starkaste! Kriget mot Iran är inte en isolerad händelse, utan äger rum parallellt med det pågående folkmordet i Gaza, liksom den våldsamma fördrivningen av palestinierna på Västbanken genom den israeliska ockupationen och det ”nyligen” beslutade dödsstraffet, som endast gäller palestinier. Dessutom bombar Israel Libanon, dödar tusentals libaneser och tvingar miljoner av dem till tvångsförflyttning.
Den amerikanska imperialismen och sionismen måste stoppas och besegras. Men innebär det också solidaritet med regeringen i Iran? Samtidigt som vi försvarar Irans rätt till självförsvar fördömer vi regimen och visar solidaritet med folket i landet, inte med Islamiska republiken (IR), som är en teokratisk diktatur. Vi kämpar för en seger för Iran, men ger därmed inte den nuvarande regeringen något politiskt stöd. Detta är ingen motsägelse och kommer att förklaras närmare i denna artikel. Vi vill ta upp frågan om varför delar av antikrigsrörelsen visar solidaritet med regimen och varifrån denna analys härrör, men innan vi inleder diskussionen om kriget ger vi en kort översikt över de iranska proteströrelserna.
Protester i Iran
Den 28 december 2025 inleddes en ny protestvåg i Iran, där arbetarklassen och småborgerligheten i massor gick ut på gatorna. Anledningen var den iranska valutan rialens enorma värdeminskning och den fortsatt prekära livssituationen som den iranska befolkningen utsätts för. En stor del av iranierna har i årtionden haft svårt att finansiera sina grundläggande behov, såsom bostad, mat och mediciner. Därför kan vi vartannat år se hur människor över hela landet protesterar mot de ekonomiska, men också de politiska förhållandena. Från den senaste tiden kan man nämna upproren 2019, som utlöstes efter höjningen av bensinpriset, men också på grund av de dolda politiska processerna bakom prisökningen. År 2020 gick tusentals ut på gatorna för att sörja en arbetares död i värmen och demonstrera mot de omänskliga arbetsförhållandena. I början av 2022 utbröt återigen arbetaruppror på grund av den ökande massiva fattigdomen och avskaffandet av subventioner för livsmedelstransporter. Demonstrationerna återupptogs under hösten samma år under den kurdiska parollen ”Jin, Jiyan, Azadî” (kvinna, liv, frihet), efter att den kurdiska kvinnan Jina Mahsa Amini brutalt hade gripits, misshandlats och dödats av IR:s sedlighetspolis. Kraven riktades framför allt mot regeringens kvinnofientliga politik – som innebär att kvinnors röst i det iranska rättssystemet bara räknas hälften så mycket som en mans och att alla kvinnor är skyldiga att bära hijab – samt mot dödsstraffet och för frigivning av politiska fångar. I samma sammanhang tog många upp att den islamiska statsreligionen innebär att alla andra religiösa minoriteter, men även etniska grupper som inte är persiska, utsätts för mångfaldiga förtryck. Det är inte ovanligt att de får betala med sina liv om de inte följer statens kulturella och politiska föreskrifter – och detta trots att Iran är en mångkulturell stat och den etniskt persiska gruppen endast utgör ungefär hälften av landets befolkning.
Årets nya protester knöt an till de tidigare och utgör en kontinuerlig fortsättning på kritiken mot regimen. Och även om regeringens blodiga svar på protesterna inte är något nytt, så chockade massakern den 8 och 9 januari, då flera tiotusentals människor1 dödades av IR, och lämnar ett djupt och obeskrivligt smärtsamt sår hos den iranska befolkningen och dess diaspora.
Antiimperialism och ”campism”
Det grundläggande felet i den så kallade ”campismen” bygger framför allt på en felaktig förståelse av imperialismen, där USA:s och Natos imperialism framställs som den enda huvudfienden och alla konkurrerande krafter i kampen mot den betraktas som allierade. För att förstå varför detta är fel ur ett marxistiskt perspektiv måste vi kort redogöra för vår förståelse av imperialismen.
Som system betraktar vi imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Enligt Lenin innebär detta en tilltagande koncentration av kapital och produktion, vilket leder till uppkomsten av monopol; sammansmältningen av bank- och industrikapital till finanskapital; kapitalexportens dominans över varuexporten; internationella, monopolistiska kapitalförbund som delar upp världsmarknaden mellan sig; samt den fullständiga territoriella uppdelningen av världen mellan de kapitalistiska länderna. På global nivå finns det alltså vinnare – imperialistiska länder – som delar upp halvkoloniala länder och kolonier mellan sig och utnyttjar dem för sina kapitalintressen, det vill säga behovet av rikedom och ekonomisk tillväxt.
De olika ekonomiska förbindelserna mellan de imperialistiska staterna och halvkolonierna och kolonierna bildar strategiskt definierade läger. Det imperialistiska EU-blocket upprätthåller nära förbindelser med USA och är i stor utsträckning beroende av amerikanskt kapital. Det USA-imperialistiska stödet till Israel gör det möjligt för sionismen att upprätthålla en apartheidstat och begå folkmord på palestinierna, medan EU medverkar till dessa brott och öppet visar solidaritet med Israel. Länder som till exempel Tyskland och Italien levererar vapen till Israel, och även Österrike deltar aktivt genom att tillverka motorer som ingår i vapnen2.
De västerländska imperialisternas grymheter är enorma, och om vi ser tillbaka på de senaste tre decennierna kan vi räkna upp en sorglig lista över USA:s invasioner och anfallskrig, som endast har lett till elände i Västasien, Afrika och Sydamerika. Bland dessa kan vi som exempel nämna kriget och ockupationen i Afghanistan – som USA inledde på ett olagligt och bedrägligt sätt i oktober 2001 – liksom det folkrättsstridiga angreppet på Irak 2003 och den imperialistiska aggressionen och invasionen i Libyen 2011. Argumenten bakom dessa imperialistiska manövrer uppvisar många likheter, och det är med samma argument som nu även kriget mot Iran rättfärdigas. USA talar om att befria dessa folk från sina förtryckare, men vi vet att det bara handlar om deras egen överhöghet och tillgången till råvaror.
Den del av antikrigsrörelsen som är positiv till Iran ser nu Iran, men även Ryssland, Kina och de länder som inte är strategiska partner till USA, som motståndare till den amerikanska imperialismen och missbedömer detta läger genom att tillskriva det en anti-imperialistisk karaktär. I debatten talas det också om företrädare för ”campism”, även om begreppet ”campism” säkerligen inte bidrar till att motverka polariseringen och vi vill bryta – inte förstärka – den binära uppdelningen av vänsterns ståndpunkter gentemot Iran. Vi kritiserar denna ståndpunkt eftersom den är aktivt skadlig i kampen mot imperialismen som världssystem, men också i kampen för Irans försvar och befrielse. Hur lite av konsekvent anti-imperialism som finns i dessa ståndpunkter, som vi här sammanfattar som ”campism”, framgår framför allt av deras förhållande till de två imperialistiska staterna som befinner sig i strategiskt fiendskap med USA: Kina och Ryssland.
Missuppfattning av Kinas och Rysslands imperialistiska karaktär
I nuläget utgör framför allt Kina USA:s viktigaste strategiska konkurrent. Även om vissa krafter som betraktar sig som vänsterorienterade ser Kina som socialistiskt, och även om Kinas kommunistiska parti (KKP) ibland fortfarande retoriskt hänvisar till sina historiska rötter, vill vi inte ägna många rader åt att motbevisa detta: Står produktionen och staten under arbetarkontroll? Nej. Senast i och med utvecklingen i början av 90-talet, då Kinas kommunistiska parti (KKP) främjade utländska direktinvesteringar – som främst gjordes av den kinesiska bourgeoisien bosatt i de halvkoloniala grannländerna – införandet av särskilda ekonomiska zoner och anslutningen till Världshandelsorganisationen (WTO), etablerades kapitalismen under en enpartidiktatur.
Även Ryssland drar säkert, i vissa campisters ögon, fortfarande nytta av en nostalgisk syn på Sovjetunionen, den första arbetarstaten — även om denna aldrig blev socialistisk och under stalinistiskt ledarskap förföll till en degenererad arbetarstat. Även i Ryssland utspelade sig under 90-talet en kamp för att etablera ett självständigt ryskt monopolkapital, liksom för att behålla makten inom det forna Sovjetunionens territorium och återuppbygga en stark rysk militärapparat. I kriget i Ukraina kulminerar i praktiken Rysslands strävan efter att bli en ekonomisk och politisk stormakt för att säkra sig en plats som ytterligare en imperialistisk aktör under den nuvarande imperialistiska krisperioden med omfördelning av världen.
För de människor som i sin anti-imperialism stöder Islamiska republiken, Kina eller Ryssland är det så kallade anti-imperialistiska ”lägret” viktigare än den internationella arbetarklassen. Den imperialistiska konflikten mellan stater är för dem den centrala konflikten, och alla andra frågor underordnas denna. För dem innebär detta att alla stater som ställer sig emot USA blir anti-imperialistiska aktörer, att de arbetar för en ”anti-monopolistisk världsordning” och att de måste ges obegränsad solidaritet. Att till exempel ställa Kina till svars för att över en miljon (kanske även betydligt fler) uigurer har placerats i koncentrationsläger avfärdas, ignoreras eller, i värsta fall, förnekas. Att uppmärksamma att Iran förra året avrättade över 1 600 människor (och det är bara de officiella siffrorna) och inom loppet av två dagar i januari i år mördade upp till 40 000 människor skulle ur deras perspektiv sätta fel fokus. Dessutom väcks debatter där antalet döda ifrågasätts. Men de exakta siffrorna är inte viktiga för oss. Det står klart att över tiotusentals människor sköts ihjäl av den iranska regeringen inom loppet av två dagar och att bilderna av dessa grymheter fortfarande förföljer oss. Att inte ge utrymme för dessa fakta inom ramen för anti-imperialismen och till och med attackera de människor som fördömer regimen är reaktionärt och leder till att fler människor vänder sig bort från vänstern. Eftersom vi är vänster har vi ett ansvar att vara lyhörda för alla förtrycktas lidande och att gemensamt förena oss i kampen mot världens exploaterande regeringar – även när det är aktuellt med anti-imperialistiska enhetsfronter. Endast om vi upprätthåller en levande kritikkultur inom vår anti-krigsrörelse kan vi träda fram i offentligheten på ett sätt som inger förtroende.
Vänsterretorik, antisionism och antiimperialism i Iran: Vad ligger bakom detta?
I och med kontrarevolutionens seger 1979 i Iran kom ayatolla Khomeini till makten och grundade Islamiska republiken (IR). Khomeini anammade en vänsterretorik och kapade arbetarrevolutionen för sin egen räkning – en revolution som till och med hade förråtts av den organiserade vänstern i Iran genom deras opportunism. I samband med grundandet av IR talades det högt och tydligt om anti-imperialism och bekämpandet av sionismen. Men vad har IR egentligen bidragit med för att bekämpa imperialismen och för ett fritt Palestina? Varför hävdar vissa vänsteranhängare att man inte får kräva att den iranska regimen störtas?
För det första hävdas det att USA:s seger över Iran stärker den amerikanska imperialismen – så långt håller vi med. I ett andra steg drar de slutsatsen att kritik mot Islamiska republiken försvagar eller till och med splittrar rörelsen mot kriget. Man insisterar på en enighet som utesluter iranska regimkritiker och förnekar dem rätten att bekämpa den förtryckande regimen. Många som är emot kriget men för regimen betraktar revolutionen mot Islamiska republiken som en oppositionsrörelse som leds av sionistiska och monarkistiska krafter. För dem skulle störtandet av Islamiska republiken innebära en kraftig försvagning av den anti-imperialistiska kampen, varför Islamiska republiken måste bestå och eventuellt kunna reformeras efter kriget.
Iran har i sig inte gjort särskilt mycket, förutom att ha byggt upp ett omfattande propagandasystem som endast i ord förpliktar sig till den anti-imperialistiska kampen, en hållning mot USA och Israel som långt ifrån är någon levande anti-imperialism. För det skulle det globala systemet, som bygger på kapitalistisk ekonomisk produktion, behöva angripas, motiverat av en strävan att bekämpa exploateringen av människor och natur. Iran har dock själv imperialistiska drömmar, där man hoppas – om än i en avlägsen framtid – att kunna etablera sig inte bara som en regional, utan som en global supermakt. Trots detta tillskrivs Islamiska republiken ofta förtjänsten att stödja det palestinska motståndet och angripa sionismen genom att samarbeta med Hamas, Hizbollah och irakiska shiitiska miliser, finansiera dem, delvis utbilda dem och förse dem med vapen och annat. Som vi tyvärr kan konstatera har folkmordet på palestinierna inte upphört, och Israel har inte på något sätt verkligen försvagats av Islamiska republikens decennielånga hat mot Israel. Det iranska stödet till regionala motståndsgrupper tjänar snarare en anti-västerländsk statsideologi som syftar till att ena den iranska befolkningen internt och stärka den politiskt utåt. I en situation som i många avseenden är hopplös är det visserligen ibland förståeligt, men det är ändå ett tecken på svaghet att förlita sig på Islamiska republiken när det gäller Palestinas befrielse och sionismens fall. Revolutionärer får aldrig sätta sitt förtroende till borgerliga krafter och överlåta fältet åt dem.
Det är svårt att hitta exakta siffror om Irans militärbudget, men utifrån de omständigheter som råder kan vi konstatera att Iran inte ger upp så lätt och att landet, med en 16:e plats, hör till de 20 starkaste militärmakterna i världen. Trots detta har landet inte tillräcklig styrka för att faktiskt kunna stå emot Israel och dess amerikanska stöd. Framför allt handlar det för Iran, när det gäller stödet till Hamas och Hizbollah, inte om att befria Palestina eller Libanon från imperialismen, utan om landets egen maktposition i regionen. Irans egen arabiska minoritet utsätts nämligen själv för diskriminering och statligt förtryck.
Genom sitt stöd till Baathpartiet gjorde sig Iran medskyldigt till den syriska regimens brutala krig mot den syriska befolkningen. För Iran var det viktigare att upprätthålla en allians mot USA – vad det än kostade. Den välfinansierade militärsektorn i Islamiska republiken är dock inte bara ett försvarsmedel, utan också ett sätt att säkra den ideologiska ställningen inom landet. Den anti-västliga linjen är en av de viktigaste, om inte den viktigaste, propagandistiska sammanhållande kraften som ska hålla befolkningen samman för att enat kunna kämpa mot den ”stora fienden”. Samtidigt får man inte underskatta de västerländska sanktionerna mot Iran, vilka har drivit stora delar av samhället in i årtionden av ekonomisk nöd, medan de härskande klasserna – mullorna och bourgeoisien – har haft resurser att fortsätta leva ett bekvämt liv i lyx. Men istället för att sanktionerna skulle ha satt press på regimen att avgå, kunde de utnyttjas för att dölja deras egen misskötsel och skylla allt lidande på västvärlden, utan att någonsin behöva ta ansvar. Sanktionerna har gjort Islamiska republiken ideologiskt så stark som regimen aldrig skulle ha lyckats bli på egen hand.
När det gäller Iran framhåller den ”campistiska” sidan att Islamiska republiken inte förfogar över samma maktmedel som USA och därmed agerar utifrån en annan position, en ”anti-imperialistisk” sådan, i världspolitiken. Iran har inga internationella monopol som det kan dra extra vinster ur, varför det skulle tvingas styra auktoritärt internt och utplåna allt motstånd mot Islamiska republiken för att kunna försvara sig mot det imperialistiska hotet utifrån. Därmed skulle landet inte heller tillhöra de länder som plundrar andra och förklarar krig mot folk, utan kämpar för moraliskt högre mål tillsammans med ”motståndets axel”. Bland dem finns till och med de som stöder IR:s ”hårdföra”, den radikala och ultrakonservativa falangen inom Islamiska republiken, eftersom dessa skulle stå mer effektivt för ett suveränt Iran.
Vi avvisar denna analys och fördömer bagatelliseringen av Islamiska republikens arbetarfientliga, rasistiska, kvinno- och queerfientliga politik. Även om Islamiska republiken, med sitt begränsade internationella handlingsutrymme, inte har möjlighet att expandera ytterligare och stiga till en imperialistisk maktposition, visar den framför allt sitt sanna ansikte i inrikespolitiken. Den satsar på rasism och persisk överhöghet för att utnyttja minoriteter, såsom den afghanska befolkningsgruppen, som billig arbetskraft, samtidigt som den inte ger dem några rättigheter i staten och behandlar dem som medborgare av andra klassen. Balucher och andra minoriteter utsätts för förföljelse och förtryck, medan den största andelen politiska fångar är kurder. Myten hos vissa stalinister om att IR trots allt skulle vara mer progressivt än monarkin före 1979 är ett hån mot de rekordhöga siffrorna för avrättningar och förbud mot all vänsterpolitisk verksamhet. Befolkningen har dessutom knappt något demokratiskt inflytande över statliga poster och ”maktdelningen” är praktiskt taget obefintlig, eftersom statsorganen är underordnade den högste religiöse ledaren. Inte heller när det gäller kapitalfördelningen i Iran finns det något progressivt att notera. Medan arbetarna knappt har råd med mat och småborgerligheten blir alltmer proletariserad, har den iranska bourgeoisien skapat en svart marknad för egen vinning för att själva undkomma sanktionerna.
Vad består den ”campistiska” teorin av?
De ”campistiska” teorierna kan sammanfattas i tre punkter: 1) Den huvudsakliga motsättningen inom kapitalismen finns inte mellan arbetarna och arbetsgivarna, utan mellan imperialisterna och de globalt förtryckta. 2) Arbetarklassen i de imperialistiska länderna drar nytta av exploateringen av arbetarna i halvkolonierna och kolonierna och har därför ett objektivt intresse av att upprätthålla detta förhållande. 3) Det revolutionära subjektet finns därför i halvkolonierna och kolonierna.
Att USA är den dominerande imperialistiska makten leder för vissa vänstergrupper till den felaktiga uppfattningen att landet är den enda imperialistiska makten. Mer konkret handlar det här om den marxistisk-leninistisk-maoistiska skolan, som ser den huvudsakliga motsättningen inom imperialismen och med detta resonemang inte sällan överger arbetarklassen i auktoritära stater när de styrande ställer sig emot USA. Därtill kommer traditionen med etappteorin, enligt vilken stater först måste göra sig oberoende av imperialistiska stormakter och bilda en stark motpol, för att klassmedvetandet först då ska kunna spela en roll i de nästa stegen mot socialismen. Även om vi här endast kan återge vad det handlar om i förenklad form är konsekvensen tydlig och inte förminskad: Etappteorin glider in i opportunism och reformism och förlorar sin ”kommunistiska” inriktning genom samarbete med och stöd till borgerliga och reaktionära stater. Dessutom vägrar vi att acceptera att proletariatet i de imperialistiska länderna per definition är reaktionärt. Det bortser från att den huvudsakliga motsättningen inom kapitalismen just inte löses genom bättre löner och sociala förmåner, utan att även dessa gång på gång är föremål för hård kamp, vilket vi för närvarande ser bland annat i attackerna mot 8-timmarsdagen i Tyskland. Dessutom antyder det att det är arbetarna som skulle dra nytta av exploateringen av halvkolonierna – så är inte fallet. De som gör det är kapitalisterna i de imperialistiska staterna, som genom sina extravinster ”köper” en liten del av arbetarklassen för att politiskt försvaga den. Det betyder dock inte att arbetarklassen i de imperialistiska staterna som helhet drar nytta av exploateringen av den halvkoloniala världen; den behåller sitt oförändrade objektiva intresse av att förena sig med arbetarklassen i den koloniala och halvkoloniala världen och en gång för alla störta imperialismen som världssystem: i samband med en socialistisk världsrevolution. Just med den globala högersvängen och nedmonteringen av välfärdsstaten internationellt blir situationen allt svårare för arbetarna. Som revolutionärer är det vår uppgift att besegra huvudfienden i vårt eget land, och det gäller i ännu högre grad i de imperialistiska centrumen, som bär ansvaret för överutnyttjandet och förtrycket av större delen av världen. I de imperialistiska staterna befinner vi oss i hjärtat av odjuret, vilket innebär att vi måste slå till just här. I de imperialistiska staterna själva finns också den makt som är farligast för dem: deras respektive arbetarklass. Det krävs en samlad insats från arbetarklassen världen över för att krossa den kapitalistiska ordningen.
Det bör också nämnas att många campist-anhängares instinkt att ständigt ta avstånd från proteströrelserna i Iran och framställa dem som orsakade av sionistiska agenter härrör från en djupt rasistisk uppfattning om halvkoloniala samhällen. Som om ett fåtal agenter skulle kunna få miljontals människor att gå ut på gatorna, och som om de iranska massorna inte vore kapabla att ta sitt öde i egna händer och inte bara vara en bricka i spelet för världens härskande klasser.
Perspektiv för en solidarisk anti-imperialistisk kamp
Även om de flesta före detta kolonier idag är politiskt självständiga, kvarstår det ekonomiska beroendet. Det imperialistiska utnyttjandet är oupplösligt förbundet med klasskampen i de enskilda länderna och kan endast störtas i samband med denna (och tvärtom). Som vänster måste vi vara medvetna om att kampen mot USA-imperialismen endast är möjlig genom en samtidig nedmontering av det kinesiska ekonomiska systemet, eftersom båda upprätthåller status quo i den kapitalistiska världsordningen. Klasskampen spelar aldrig en underordnad roll i detta sammanhang, utan är den bärande kraften i den socialistiska visionen. Endast arbetarklassen kan åstadkomma verklig förändring genom att ta över produktionsmedlen.
Vi sviker därför det iranska folket genom att stödja Islamiska republiken i dess förtryck av sin egen befolkning. Vi visar solidaritet med iranierna i deras krav på diktaturens fall. Endast tillsammans med den internationella arbetarklassen kan vi vinna kampen mot imperialismen. Misstagen från 1979 i Iran får inte upprepas, då arbetarna inte bara förnekas allt befintligt klassmedvetande, utan också hindras från att utveckla ett sådant! Iran har en lång strejktradition och erfarenhet av att bygga upp arbetarråd, och dessa strukturer måste vi som vänster stödja. Naturligtvis kan vi inte utgå från att revolutionärt medvetande helt enkelt uppstår spontant, men just därför måste vi gång på gång påpeka att de organiserade arbetarna under Islamiska republiken tvingas in i den illegala underjorden och utsätts för dödligt förtryck. I samband med IR:s fall finns möjligheten att bygga upp ett revolutionärt arbetarparti. För detta måste den iranska militärens meniga byta sida och föra den anti-kapitalistiska och anti-imperialistiska kampen tillsammans med sitt eget folk. Dessutom krävs det att befolkningen beväpnas för att kunna försvara sig både mot IR och mot imperialistiska krafter. Rätten till självbestämmande gäller nämligen de förtryckta människorna i en stat och inte den reaktionära härskande klassen. Den som likställer IR:s fall med en pro-västlig och monarkistisk regimförändring uppträder som klassförrädare och missförstår var det sanna anti-imperialistiska motståndet ligger. Vi står i solidaritet med alla förtryckta folk på jorden och fördömer å det starkaste anklagelserna om separatism och terrorism som våra kurdiska kamrater utsätts för i sin befrielsekamp!
Som kommunister är vi inte neutrala i detta krig och inser att en seger för USA och Israel i hög grad kommer att driva på den internationella högersvängen och leda till en enorm försämring av situationen för det internationella proletariatet, samtidigt som länder i Västasien läggs i ruiner och aska. Därför säger vi: Nej till kriget! För ett nederlag för USA och Israel! USA och Israel ut ur Västasien! För ett befriat Palestina och ett slut på aggressionen i Libanon! För iraniernas självbestämmande! För kostnadsfri sjukvård, mat, sovplatser, fritt internet och säkra skyddsrum! För en socialistisk federation i Västasien och den internationella arbetarklassens seger mot imperialismen!
Fotnoter
- Det är svårt att säga hur många människor som mördades av regimen – och vi vill inte heller diskutera exakta siffror över antalet offer, eftersom denna grymma massaker under alla omständigheter måste fördömas. Här är källan som vi hänvisar till.
↩ - Det är dock viktigt att betona att även om olika imperialistiska stater ingår strategiska allianser med varandra och ibland agerar som block, innebär det inte att de faktiskt kan betraktas som en monolitisk enhet. Imperialismen innebär inte någon upplösning av nationalstaterna, utan stöter tvärtom gång på gång på deras gränser, vilket också innebär att imperialistiska stater, även om de än så gärna strävar efter gemensamma strategiska mål, alltid står i konkurrens med varandra i sina respektive nationella kapitals intresse. Detta ser vi ibland i spänningarna inom EU mellan Tyskland och Frankrike, i oenigheten mellan USA och Tyskland eller också i spänningarna mellan Kina och Ryssland.
↩
Rosa Azari, REVOLUTION Austria, Infomail 1313, 1 juli 2026
Bildkälla, framsidan; två presidenter, Vladimir Putin och Hassan Rouhani, möts 28 mars 2017; Wikimedia Commons; Creative Commons Attribution 4.0 International license.