En recension av Alan Woods, Ireland: Republicanism and Revolution.
Alan Woods bok Ireland: Republicanism and Revolution utkom 2005, som ett svar på den nya politiska situation som långfredagsavtalet 1998 medförde. Woods är en ledande medlem av Revolutionära kommunistiska internationalen (RKI), en internationell grupp som nyligen har bildat en sektion i Irland känd som Revolutionary Communists of Ireland. (Den svenska sektionen heter Revolutionära kommunistiska partiet, RKP, övers. anm.) Hans bok lyfts fram brett av gruppen och bör därför granskas av marxister som vill förstå den nationella frågan i Irland och som vill bygga ett parti som kämpar för en arbetarrepublik.
Woods har sin politiska bakgrund i Militant, en tendens som är mest känd för att de kontrollerade kommunalfullmäktige i Liverpool på 1980-talet. Tillsammans med sin mentor Ted Grant bröt han med Peter Taaffes Kommittén för en arbetarinternational (CWI) i början av 1990-talet och bildade Internationella marxistiska tendensen (IMT), föregångaren till dagens RKI. CWI har fallit sönder och fragmenterats, och gett upphov till flera grupper i Storbritannien och Irland vars arv går tillbaka till Ted Grants Militant. Det är alltså en betydande internationell tradition som motiverar seriös behandling. (Svenska Socialistiskt alternativ och deras internationella organisation ISA tillhör också samma tradition, Militant-tendensen, övers. anm.)
I sitt försök att förstå Irlandsfrågan analyserar Woods avgörande episoder i landets historia, i stor utsträckning genom att använda sig av James Connollys verk. Han prisar ”James Connollys idéer som korrekta i alla grundläggande avseenden”. När Woods berör den senare kampen mot statsbildningen på norra Irland förlitar han sig utan omsvep på den politik som drevs av Ted Grants Militant, varifrån han själv kommer. Detta medför, vilket vi ska visa, allvarliga brister för en relativt ”ny“ grupp som försöker stöpa om sig till revolutionära kommunister.
Woods och Connolly
James Connolly var marxismens grundare i Irland. Förutom att författa en rad verk som belyste arbetarnas roll i den irländska historien ägnade han sitt liv åt att delta och ingripa i klasskampen och att försöka sprida det socialistiska medvetandet och ge kampen praktisk ledning. Som arbetarledare i Dublin under lockouten 1913 deltog han i att organisera försvaret av arbetarna genom fackföreningarnas milis Irish Citizen Army (ICA). Han kämpade också för att den irländska arbetarklassen skulle göra den nationella befrielsens sak till sin, och avrättades slutligen av britterna för att ha lett ICA i striderna under påskupproret 1916.
Som irländska marxister lutar vi oss mot Connollys värv. Men det betyder inte att vi måste hylla varje aspekt av hans liv och verk. Woods kritiserar Connollys misslyckande med att – som Lenin gjorde – ”skapa det nödvändiga instrumentet för att förändra samhället: ett revolutionärt parti och en revolutionär ledning”.1 Men för Woods är detta bara ett organisatoriskt misslyckande, och inget som kan hänföras till Connollys politiska metod.
Woods förstår inte att grundproblemet är Connollys syndikalism: tron på att ett enda stort fack, One Big Union (i fallet Irland var det ITGWU), skulle vara det främsta vapnet för att avskaffa kapitalismen, vilket därmed gjorde kampen för att bygga ett parti och utveckla ett program till en sekundär fråga. Connolly band på ett nyskapande sätt ihop den nationella, sociala och ekonomiska frågan, sammanfattat i uttrycket: ”Arbetarnas sak är Irlands sak, och Irlands sak är arbetarnas sak.”2 Olyckligtvis blev detta för Connolly ett sätt att få arbetarklassens kamp för socialismen att smälta samman med den revolutionära nationalismen. Han läste i efterhand in detta bakåt i den irländska historien, så att den nationella kampen under olika tidsperioder blev de arbetandes klasskamp mot utländskt påtvingad privategendom. Detta passar in i Woods narrativ om att irländsk republikanism innehåller två motsägelsefulla tendenser: en borgerlig, som förråder, liksom en revolutionär arbetartradition.
Connolly utmålade t.ex. Wolfe Tone som ”de egendomslösas ledare” när United Irishmen reste sig mot britterna 1798. I motsats till de borgerliga reformatörer och konstitutionella nationalister som stödde Henry Grattan kallades United Irishmen revolutionära demokrater och internationalister. Woods accepterar detta och menar att Tone och de förtryckta massorna ”bedrev ett klasskrig mot aristokratin” tills den irländska bourgeoisien förrådde kampen.
Beskrivningen blir så förenklande att den blir felaktig. Tone representerade snarare den irländska bourgeoisiens revolutionära flygel, som Robespierre gjorde i den franska revolutionen 1789. Den franska revolutionen var en genomgripande borgerlig revolution mot feodalism och absolutism. Det var massorna och inte bourgeoisien som var revolutionens viktigaste kraft, men det var jakobinerna som var bourgeoisiens mest revolutionära flygel, som ledde revolutionen, räddade den från kontrarevolutionen och upprättade en ny kapitalistisk stat. Revolutionen genomfördes av alla nationens progressiva klasser, inklusive bourgeoisien.
United Irishmen var jakobinernas motsvarighet: de var den irländska bourgeoisiens revolutionära flygel, som stod mot aristokratin. Deras uppror slogs visserligen ner, men de förrådde inte sina avsikter. Deras ledare var framstående handelsmän och affärsägare, och Tone talade om en ny republik i termer av ”ett överflöd av allt som behövs för obegränsad handel”, d.v.s. i termer av borgerliga intressen, snarare än massornas intressen. Tone var, liksom Robespierre, absolut beredd att mobilisera ”de egendomslösa”, men det betydde inte ”att hans program centralt definierades av deras intressen”. Woods försöker, liksom Connolly, måla upp rörelsen som till sin kärna plebejisk utan att se till dess borgerliga mål.
Påskupproret 1916 och dess efterspel
Enligt Woods utgjorde Connolly och Irish Citizens Army ”den ledande kraften” i påskupproret 1916 och, vidare, var ”upprorets drivande kraft den irländska arbetarklassen, som inte bara kämpade för irländsk självständighet, utan för den irländska arbetarrepubliken”. Detta är en missvisande och förskönande bild av påskupproret. Connollys ICA spelade en betydande roll, men de var bara 220 av 1 300 upprorsmän. Huvuddelen tillhörde Irish Volunteers under ledning av Irish Republican Brotherhood (IRB) vid sidan av de kvinnliga frivilliga i Cumann na mBan. Woods nämner inte detta alls. Han tonar ner upprorets revolutionärt nationalistiska komponent eftersom han fokuserar helt på de nationalister, som Eoin MacNeil, som, när upproret bröt ut, stod för förräderi och demobilisering.
Woods överdriver arbetarklassens roll, men medger sen själv att arbetarorganisationerna efter lockouten i Dublin (augusti 1913 till januari 1914) ”hade uttömt sina krafter”. I förhållande till Connolly noterar han att upproret präglades av andra allvarliga brister, som att man inte uppmanade till en generalstrejk och inte appellerade till de meniga brittiska soldaterna om deras stöd. Connolly var utan tvivel den mest konsekventa upprorsledaren, men hans allians med IRB innebar att ICA, politiskt och militärt, uppgick i ett nationalistiskt uppror. Där kan man inte tala om något ”kompromisslöst klassoberoende”. Det förekom inga uppmaningar till arbetarklassen om att genomföra självständiga aktioner, och i den proklamation som gemensamt togs fram uttalade sig upprorsmännen för demokratiska, inte socialistiska, mål. Trots detta fortsatte Lenin att stödja påskupproret, men det vore fel att försköna det och göra det till en kamp för ”arbetarrepubliken”. Connolly sänkte medvetet den röda fanan inför den gröna, republikanska.
Men Connolly hade inte glömt vad han skrivit 1897 om att om man ”hissar den gröna fanan över Dublins slott, kommer dina ansträngningar vara fruktlösa om du inte tar itu med att organisera den socialistiska republiken. England kommer fortfarande att styra dig. Hon kommer att styra dig genom sina kapitalister, genom sina hyresvärdar, sina finansiärer”.3 I Workers’ Republic den 8 april 1916, mindre än två veckor innan påskupproret, skrev han:
Arbetarnas sak är Irlands sak, Irlands sak är arbetarnas sak. De kan inte åtskiljas. Irland strävar efter frihet. Arbetarna strävar efter att ett fritt Irland som själv råder över sitt öde, som ensamt äger alla materiella ting inom och på hennes jord. …och för att till slut säkra all rätt till egendom gentemot enskildas anspråk i denna irländska nation.4
Problemet var inte att Connolly gav sitt stöd till upproret, utan att han inte förberett arbetarklassen genom ett revolutionärt parti. Ett sådant parti hade behövt kombinera ITGWU:s fackliga militans, en rörelse som Connolly och Larkin dessutom ledde 1913-1914, och ICA:s militära styrka med ett tydligt program där målet var en arbetarregering för att uppnå reell självständighet och ett enat Irland. Men i Connollys strategi fick ett parlamentariskt Labourparti spela den roll ett revolutionärt parti borde ha haft. Det skulle förstås vara ohistoriskt att klandra Connolly för detta, eftersom enbart Lenin och Trotskij var förmögna att upprätta och tillämpa denna strategi ett år senare, efter att Lenin – något som utmärkte honom inom den Andra internationalen – hade formerat bolsjevikpartiet. Men hundra år senare har vi ingen ursäkt att för att inte dra dessa lärdomar.5
Woods berättar vidare att rörelsen, efter upproret och avrättningen av Connolly, under borgerlig och småborgerlig ledning ”slog över på ett sidospår, till gerillakamp”. Återigen förminskar han det nationalistiska upprorets karaktär. Det är knappast en rättvis sammanfattning av hur Irland kokade av revolutionär aktivitet på ett sätt som lamslog stora delar av den civila brittiska administrationen.
Ett nytt republikanskt styre upprättades med ett parlament, Dáil, domstolar och IRA som dess armé. Här ingick också arbetarkamp mot den brittiska staten. Även om gerillakriget befann sig i ett dödläge skulle britterna haft betydande svårigheter med att återta södra Irland om ett avtal inte hade ingåtts. När avtalet ingicks befann sig arbetarna på defensiven i Irland och i Europa. Det var inte, som Woods påstår, ”rädslan för revolution” som fick britterna att uppmana till fred.
Woods ägnar ett stycke åt arbetarklassens kamp och kampen om jord under självständighetskriget, men skriver ingenting om hur dessa strider kunde vinnas. Den här kampen var ofta en del av den nationella kampen, d.v.s. generalstrejker till stöd för republikaner som hungerstrejkade, mot den brittiska militärens transporter, sovjeten i Limerick i april 1919 med mera, men dessa strider är avgörande för hur den permanenta revolutionens strategi kunde tillämpas. Woods avvisar korrekt stadieteorin, där bourgeoisien ska lösa den nationella demokratiska revolutionens uppgifter, och han är formellt för permanent revolution. Men teorin formuleras på ett abstrakt sätt, där frågan om att ingripa i den nationella kampen förbigås eftersom dess lösning bara kan fås som ”en biprodukt av socialistisk revolution”.
Om man skulle omsätta dem permanenta revolutionens strategi i handling skulle det i praktiken betyda att ställa den anti-imperialistiska enhetsfronten på dagordningen, en enhetsfront med revolutionärt nationalistiska krafter. Arbetarklassen, tillsammans med lantarbetare och småbönder, hade behövt ställa sig i ledningen för en sådan enhet, för att skapa demokratiska aktionsråd som försvarades av en arbetarmilis på vägen till en arbetarrepublik. På det sättet skulle IRA:s aktioner ha kunnat utgöra en del av – och varit underordnade – ett massomfattande väpnat uppror, i stället för en renodlad gerillastrategi. Men då hade ett parti i stil med bolsjevikerna behövts, med ett program med sociala och ekonomiska krav som var kopplat till kampen för nationell självständighet.
Arvet efter Militant
Den nationella befrielserörelsen och revolutionen på Irland misslyckades och landet delades i två delar. En kolonial, brittisk stat upprättades i norr, med inbyggd, systematisk diskriminering av alla som identifierade sig som irländska. Detta ledde direkt till den massomfattande revolten i norr mellan 1968 och 1998. Woods berättelse om denna kamp mot statsbildningen i de sex norra grevskapen är i allt väsentligt en återberättelse av Militants linje.
Woods lyfter fram den progressiva potentialen i 1960-talets stora medborgarrättsrörelse på norra Irland, men påpekar att rörelsen saknade en klasskampsinriktning som kunde förena arbetarklassen på en icke-sekteristisk eller icke-religiös grund. Vi instämmer i att klassbaserade krav var avgörande, men faktum kvarstår att en kamp för jämlikhet förr eller senare skulle komma i konflikt med sekterismen i landet – staten i norr och den unionistiska klassallians som förenade protestantiska arbetare med deras utsugare. Eftersom denna stat var brittisk och skapades för att förhindra ett förenat Irland och upprätthålla diskrimineringen av katoliker på arbetsmarknaden, avseende bostäder med mera, fick den nationella frågan oundvikligen högsta prioritet. Frågan var hur revolutionära socialister då skulle leda den kampen.
Vänstern i Storbritannien, inte bara Militant, var inte förberedd på den utmaningen, och alla delar av den brittiska vänstern misslyckades också med att erbjuda kampen en socialistisk ledning. Militant uppfattade felaktigt varje inslag av nationell befrielsekamp som sekterism, särskilt då den väpnade kampen mot den brittiska ockupationsarmén och det legitima försvaret mot de unionistiska mördargängen. Militant förstod inte att diskrimineringen av katoliker i norr faktiskt var uttryck för ett nationellt förtryck. Och Woods försvarar detta arv, där den gerillakampanj som bedrevs av Provisoriska IRA kallades ”individuell terrorism” och beskrevs som något som bara ledde till ”förvärrad sekterism”.6
Men till skillnad från Militant försöker Woods lyfta fram en annan grupp inom den republikanska rörelsen: de ”socialistiska republikanerna”, som Seamus Costello, som hade ”den korrekta inställningen”, och Thomas ”Ta” Power (IRSP/INLA), snarare än IRA, vilka han stämplar som ”en borgerlig högertendens” inom den republikanska rörelsen.
Om Woods vill göra INLA till ett vänsteralternativ till IRA borde han förklara vad som skiljer INLA:s väpnade kampanj från IRA:s ”individuella terrorism”. Att den leddes av socialistiska republikaner? I själva verket utgjordes INLA:s kampanj av en liknande gerillakamp, om än i mindre skala och lika fjärmad från massornas behov, om det så gällde deras ekonomiska förhållanden eller deras försvarslöshet gentemot statens repression. Revolutionärer kan kritisera gerillakrig som dominerande strategi men samtidigt skilja detta från det nödvändiga väpnade försvaret från en befolkningsgrupp under angrepp från 21 000 brittiska soldater och mer än 8 000 polismän i RUC, för att inte tala om de pro-brittiska paramilitära gängen UDA och UVF.
Bortsett från det korta stickspåret om IRSP är Woods, precis som Grant innan honom, oförmögen att förstå på vilket sätt marxister använder begreppet ”individuell terrorism”. Begreppet syftar på militära aktioner som äger rum utan att ramas in av en massrörelse, där aktionerna inte förhåller sig till någon handling från massornas sida. Begreppet kan med andra ord på inget sätt tillämpas på IRA:s taktik mellan 1971, då den brittiska regeringen införde internering (fängslande utan rättegång av personer som troddes tillhöra IRA), och det nordirländska parlamentets kollaps 1972. IRA fick massornas stöd eftersom de betraktades som de enda som försvarade katolska områden, och militära aktioner ägde rum som en del av ett krig som också innefattade andra massaktioner som hyresstrejker, skatte- och avgiftsstrejker, gatustrider och annat. Dessa aktioner fick till slut Stormont, parlamentet i norr, att falla. IRA:s aktioner inom ramarna för denna utveckling utgjorde ett rättfärdigt krig mot unioniststaten och en var del av en massrörelse för att driva ut britterna, en kamp marxister borde ha gett sitt ovillkorliga men kritiska stöd till. Militant bestod inte det provet.
Massrörelsens framgångar gick upp och ner i takt med att den brittiska repressionen ökade, men under den konflikt som varade i 30 år hade IRA hela tiden massornas stöd. Därmed var det den brittiska vänsterns internationalistiska plikt att bygga en solidaritetsrörelse med alla som kämpade mot ”dess” stat. Det handlar inte bara om att motverka anti-irländska stämningar i den brittiska arbetarklassen, utan om att bekämpa den staten brittiska staten och dess repression och ockupation av de sex grevskapen i norra Irland. Men det klarade den brittiska vänstern inte av att göra.
Woods menar, otroligt nog, att det stora problemet var den brittiska vänsterns stöd till IRA, och han anklagar felaktigt Socialist Workers Party (SWP) för att vara en ”okritisk hejarklack” åt Provisoriska IRA.7 Faktum är att International Socialists (SWP) efter bomberna i Aldershot 1972 ironiskt nog också beskrev IRA:s aktioner som ”individuell terrorism”.
Woods kritiserar helt riktigt den brittiska vänstern för att ha gett sitt stöd till att den brittiska armén sattes in i Nordirland 1969, men förbigår med tystnad det faktum att ingen av de större vänstergrupperna – Militant, SWP och Workers Revolutionary Party – lyckades bygga en anti-imperialistisk strömning i den brittiska arbetarrörelsen för kravet på att armén skulle kastas ut ur Nordirland.
I boken beskrivs rörelsen för hungerstrejkerna 1981 i ett något mer sympatiskt ljus, men ingenstans kritiserar Woods Militants avskyvärda agerande från den tiden – de som ofta beskrev sådana rörelser som reaktionära och sekteristiska. När 100 000 demonstrerade mot Thatchers mord på den hungerstrejkande Bobby Sands fördömdes på tidningen Militants framsida att ”sekteristiska organisationer” därmed gavs mer uppmärksamhet.8
Händelsen är emblematisk för Militant-tendensens anpassning till fackföreningsrörelsens och arbetarrörelsens officiella organ, där den politiska linjen sattes av kollaboratörer med den brittiska imperialismen och unionismen. ”Enigheten” mellan katolska och protestantiska arbetare i Nordirland byggde på en tyst överenskommelse om att inte tala om protestanternas privilegier, om sekteristisk diskriminering och den nationella frågan. Om vi kan lära oss något av hur Militant agerade under dessa år är det att att arbetarklassens inte kommer att uppnå enighet genom att abstrakt hänvisa till gemensamma ekonomiska intressen eller genom att svansa efter fackföreningarnas och det nordirländska Labourpartiets unionistvänliga politik.
Facklig kamp leder inte automatiskt eller spontant till klassmedvetande. Att tro att så är fallet kallade Lenin för ekonomism, och ekonomismen är skälet till att Militant som socialistisk grupp inte lyckades ge ett revolutionärt svar på frågor om socialt förtryck, om det så handlade om imperialismen, rasism, kvinnoförtryck, hbtq-förtryck eller annat. I stället för att se på socialt förtryck, som inpräntas i arbetarnas medvetande av det borgerliga samhället, som något som splittrar arbetarklassens kampvilja såg Militant rörelserna mot problemen som splittrare.
Trots Woods motvilja att göra det har RCP på annat håll distanserat sig från Militant/Socialist Party. I en recension av CWI-aktivisten Peter Haddens bok Common History, Common Struggle, som handlar om Irlandsfrågan, hävdar RKI:s Ben Carry att Militant försökte ”tona ner den republikanska rörelsens roll och revolutionära inslag och att överdriva den organiserade arbetarklassens roll”.9 Haddens verklighetsfrånvända idé om separata protestantiska och katolska ”socialistiska” stater fördöms öppet. Denna kritik är emellertid mycket begränsad och utgör ingen grundlig uppgörelse med Militants ekonomistiska metod och reaktionära ståndpunkter i den nationella frågan.
Duger inte som program
Alan Woods bok kommer ordentligt till korta som marxistisk analys av Irlands historia. Han har inte satt sig in i någon kritisk marxistisk biografi över Connolly. Hans behandling av nationella uppror överdriver antingen deras ”revolutionära” karaktär eller vissa ledares roll för att rättfärdiga hans stöd för sådana rörelser. Flera historiska felaktigheter införs för att passa hans schematiska upplägg. När ett faktiskt uppror äger rum mot den brittiska staten i norr, lett av Provisoriska IRA:s väpnade kampanj, betecknas detta som ”individuell terrorism” som inte förtjänar något stöd.
Lenin var mycket tydlig när det gällde de ”marxister” som inte kunde ge sitt stöd till kampen mot imperialistiska makter. Han kallade denna trend ”imperialistisk ekonomism”. Han förklarade sitt stöd till kampen för nationellt självbestämmande med att ”socialister inte – utan att upphöra att vara socialister – kan avvisa en sådan kamp vilken form den än må ta, även om den blir till uppror och krig”. Samtidigt var detta resonemang givetvis aldrig en ursäkt för att göra eftergifter åt icke-proletära krafter.10
Woods avgör vilket stöd han ska ge den republikanska rörelsen genom en falsk dikotomi mellan ”goda” och ”dåliga” krafter, i stället för att villkorslöst stödja förtryckta folks rätt att bekämpa imperialismen oavsett kampens ledning. Inom den republikanska rörelsen finns förstås motstridiga tendenser, klasskiktningar och revolutionära liksom konstitutionella krafter, men en marxistisk analys bör betrakta alla varianter av den republikanska rörelsen och nationalismen som klassöverskridande, eftersom de ställer nationen före klassen och kampen mot kapitalismen är sekundär i deras praktik. Eftersom imperialismen härrör från det kapitalistiska systemet är de därmed inte konsekventa anti-imperialister. Men det kommunistiska svaret är inte att avskilja sig från den kampen, som Militant gjorde, utan att ingripa i sådana uppror med ett självständigt program och parti för en arbetarrepublik.
Woods bok avslutas med en uppmaning om att bygga ”en kämpande arbetarrörelse i Irland” och en revolutionär organisation som ”vilar tryggt på marxismens program, politik och metod”. På den allmänna nivån kan vi instämma i detta, men problemet är att inget pekar på att RKI har lyckats skapa ett sådant program genom att tillämpa den permanenta revolutionens strategi, vare sig nationellt eller internationellt. Och att döma av Woods bok pekar inget heller på att deras program skulle fungera som en praktisk vägledning för kampen i Irland eller innehålla en korrekt förståelse av den nationella frågan i Irland. Boken utgör ingen kritisk uppgörelse med Militants agerande i frågan, utan endast nyligen upptäckta, ytliga utsmyckningar av detsamma.
Det var ett storverk av James Connolly att på ett positivt sätt knyta samman kampen för nationell och social frihet, trots svagheterna i hans analys. Men trots sin beundran för Connolly misslyckas Grant-traditionen kapitalt med att erbjuda en framkomlig lösning på frågorna. Att göra det är dock en uppgift av yttersta vikt än i dag. Den nationella frågan i Irland är ännu inte löst, och kommunister måste utarbeta ett revolutionärt program som innefattar våra krav för att lösa den nationella frågan. Även detta är en ofullbordad uppgift!
Bernie McAdam
Ursprungligen publicerad i Horizon Magazine.
1 Alan Woods, Ireland: Republicanism and Revolution. Wellred, 2022
2 James Connolly, The Irish Flag, Workers’ Republic, 1916-04-08
3 James Connolly, Socialism and Nationalism, Shan Van Vocht. January 1897
4 Connolly, The Irish Flag
5 Andy Johnston / James Larragy / Edward McWilliams, Connolly: A Marxist Analysis (PDF). Irish Workers Group, 1990. Denna utmärkta marxistiska analys av James Connoly publicerades av Irish Workers Group 1990 och har betytt mycket för synen på arvet efter Connolly i denna recension.
6 Ted Grant, Ireland after the Ceasefire, Marxists.org. 1994
7 Grant, Ireland after the Ceasefire
8 Militant nr 93,maj 1981. Citerad i Class Struggle, nr 13, mars 1989 (PDF), publicerad av Irish Workers Group
9 Ben Curry, Ireland: Common History, Common Struggle – From an Error of Emphasis to Opportunism, Marxist.com. 2020-02-20
10 V. I. Lenin, The Nascent Trend of Imperialist Economism (vår övers.). Marxists.org. 1916